Frödings sista färd

Den 8 februari 1911 avled Gustaf Fröding, en av Sveriges mest älskade diktare. Han dog endast femtio år gammal i sitt hem, Villa Gröndal, på Djurgården i Stockholm. Skaldens popularitet illustreras väl med detta foto taget på Strandvägen den 12 februari. Kistan förs på katafalk i kortege genom ett hav av sörjande. Uppskattningsvis tvåhundratusen personer lär ha slutit upp längs huvudstadens gator för att ta ett sista farväl.

Begravningsgudstjänsten förrättades av sedermera ärkebiskopen (från 1914) Nathan Söderblom i en fullsatt Klara kyrka, smyckad med mängder av blommor och kransar från bland andra kungaparet och Svenska Akademien. Dikten ”Gustaf Frödings jordafärd”, skriven av vännen Verner von Heidenstam och tonsatt av Hugo Alfvén, framfördes av manskören Orphei Drängar. Senare fördes Frödings stoft med tåg till Uppsala, där en annan författarkollega, Erik Axel Karlfeldt, talade vid graven på Gamla kyrkogården i skenet från facklor.

Gustaf Fröding föddes den 22 augusti 1860 på Alsters bruk utanför Karlstad i Värmland. Han läste vid Uppsala universitet i fyra år, men tog ingen examen. I tjugofemårsåldern började han skriva för Karlstads-Tidningen, där han kom att ingå i redaktionen. Ett par år senare lämnade han tillfälligt journalistiken efter att han mottagit ett arv efter sin far.

Redan i unga år led Fröding av psykisk sjukdom – anlag för sådan fanns i släkten – och han vistades långa tider på olika ”nervkuranstalter”. Den litterära produktionen ägde rum under de relativt korta perioder då han var i mental balans. I början av 1890-talet började han publicera sin lyrik. Den första diktsamlingen, Guitarr och dragharmonika, gavs ut 1891 och möttes med positiv kritik. Framgångarna fortsatte med ytterligare ett antal diktsamlingar, men vid sekelskiftet 1900 var Frödings författarskap i princip avslutat. Den psykiska ohälsan parad med alkoholism tog ut sin rätt.

Många av Frödings alster hämtar näring från de vackra värmländska miljöer han kände från barndomen. Ett annat typiskt drag är medkänslan med samhällets mindre lyckligt lottade, med vilka han kände samhörighet och sympati. Flera av dikterna har tonsatts och är ännu uppskattade visor, som ”Det var dans bortåt vägen” och ”Tre trallande jäntor”.

Vem som tog det fina fotot, där liktåget liksom plöjer sig igenom människomassorna, är okänt. Dock finns en ledtråd i form av en stämpel på baksidan av papperskopian: ”Hvar 8 Dag”. En Stockholmsfotograf som var knuten till nämnda (Göteborgsbaserade) tidning var Axel Malmström (1872–1945). Andra foton av Frödings likvagn bär Malmströms signatur, så gissningen får anses vara kvalificerad.

En fototeknisk detalj värd att notera är de till synes omkastade färgerna på de svenska flaggorna som vajar på halv stång. De blå färgfälten ser ljusare ut än de gula korsen.

Fenomenet beror på att så kallad ortokromatisk film har använts. Denna typ av svartvit film återger blått i en betydligt ljusare gråskala än modernare filmtyper, vilket resulterar i att gult framträder förhållandevis mörkare.

Publicerad i Populär Historia 2/2011