Santiago, 1973
Detta är troligen det sista fotot av Chiles president, Salvador Allende – i livet. Fotografen är okänd. Iförd olivgrön stålhjälm och med sin sovjetiska k-pist – en gåva från Fidel Castro – i läderrem över axeln skyndar han genom regeringspalatsets salar i sällskap av livvakter och läkaren Danilo Bartulin (i mörk kavaj). Utanför hörs skottlossning. Det pågår en statskupp.
Allende har någon timme kvar att leva.
Det är tisdagen den 11 september 1973, ”Den längsta dagen”. Läget i landet har länge varit krisartat: skenande inflation, varubrist, svält och enorma underskott i stadsbudget och utrikeshandel. Nu störtas den folkvalda vänsterregeringen genom en blodig kupp. En militärjunta ledd av arméchef Augusto Pinochet behärskar alla grenar av de väpnade styrkorna.
Redan strax efter midnatt når de första oroväckande rapporterna om trupprörelser presidentbostaden. Klockan 06.10 får Allende besked om att hamnstaden Valparaiso fallit i flottans händer. Han förstår att det är allvar.
Omkring 08.30 anländer presidenten, hans närmaste medarbetare och en vaktstyrka till La Moneda, presidentpalatset, för att organisera dess försvar. Nedslående information fortsätter att strömma in; försvarsministeriet är i kuppmakarnas händer liksom flygvapnet. En förbittrad Allende avböjer en tidigare betrodd flyggenerals erbjudande om att fly landet.
– De förrädarna, de förrädarna, säger han.
Just då går pansarstyrkor i ställning utanför La Moneda. Cirkeln sluts. En efter en tystas de regeringsvänliga radiostationerna. Innan den sista av dem, Radio Magallanes, intas ljuder presidentens röst i etern:
– Leve Chile! Leve folket! Leve arbetarna! Detta är mina sista ord, och jag är förvissad om att mitt offer inte varit förgäves, jag är förvissad om att det är ett moraliskt beslut som kommer att straffa feghet, trolöshet och förräderi, lyder de sista orden i talet, samtidigt som arméstyrkorna öppnar eld. Klockan är cirka 09.30.
Elden besvaras från palatsets fönster och balkonger. Nya erbjudanden om fri lejd ur Chile avböjs och alla krav på ovillkorlig kapitulation ignoreras.
Klockan 11.52 anfaller flyget. Störtdykande Hawker Hunters avlossar raketer. Omkring 13.30 bryter soldater in i den delvis raserade, brinnande regeringsbyggnaden och våldsamma eldstrider förs från rum till rum.
I detta kaos dör Salvador Allende – oklart hur. Föga förvånande går uppgifterna isär. Sympatisörer hävdar att han avrättas, andra att han dör i strid eller begår självmord. Efter striden forslas liket, täckt av en boliviansk poncho, iväg på bår till ett militärsjukhus. I all hast, redan dagen därpå, begravs Chiles president i avskildhet.
Nu väntar 17 år av mord, tortyr och förföljelser.
