Passchendaele, 1917
När den USA-ledda koalitionens trupper från olika håll angrep Irak i mars kunde världens nyhetskonsumenter följa krigsförloppet i direktsändning i tidigare aldrig skådad omfattning. I takt med att stridsvagnarna ryckte fram genom ökendammet lämnades realtidsrapporter i TV, radio och på internet. Satellitöverföring och annan digitalteknik har gett krigets rapportörer nya verktyg, och fenomenet med journalister ”inbäddade” (embedded) i stridande förband gav krigsbevakningen en ny dimension. En flodvåg av information sköljde över oss från 3 000 (varav cirka 600 inbäddade) utsända under Irakkriget. Kontrasten mot bevakningen av tidigare konflikter är enorm.
Under första världskriget var det förbjudet för civila korrespondenter att vistas vid fronten, att fotografera var belagt med dödsstraff. ”Skriv vad du vill, men nämn inga människor, platser eller fakta”, hette det med torr brittisk ironi. En hårt tyglad och censurerad presskår var en förutsättning för att hålla hemmaopinionen vid gott mod. Soldatvärvningen hade försvårats radikalt om krigets realiteter hade blivit allmänt kända.
Bilden intill togs i november 1917 under slutskedet av den tredje offensiven vid Ypern i Belgien. Detta strategiskt viktiga frontavsnitt kallas även Passchendaele efter den by med samma namn kring vilken de värsta striderna rasade – förlustsiffrorna var sexsiffriga för både Tyskland och de allierade. Soldaterna slogs i träskliknande förhållanden. Regnet föll utan avbrott över terräng där dräneringssystemen trasats sönder. Om inte döden kom från kulor eller granatsplitter, väntade drunkning i vattenfyllda hål eller levande begravning under lerkrevader.
Fotot, som visar soldater ur 16:e kanadensiska maskingevärsregementet, togs av William Rider-Rider (1889–1979). På grund av nedsatt syn inkallades han sent i kriget, först 1917. Tidigare hade han arbetat som fotojournalist på Daily Mirror. Han placerades i den kanadensiska kårens franska sektor som ansvarig (och ende) fältfotograf. Omkring 4 000 glasplåtar framkallades under svåra förhållanden i ett litet mörkrum i fält.
Rider-Riders bilder hör till de bästa från första världskriget. Ändå förmår de inte, liksom de flesta av fotografierna från denna tid, riktigt gripa tag i betraktaren. Ofta togs bilderna på ett slags halvdistans. Betraktaren får varken ta del av krigets fulla vidd eller den enskilde soldatens vedermödor. Bristen kan förklaras med tekniska begränsningar som otymplig utrustning och långsam film, men också med avsaknad av den våghalsighet som senare skulle komma att prägla krigsfotografiet.
Men frågan är om inte tidiga alster av detta slag är att föredra framför en del av dagens snedvridna rapportering. Av flera amerikanska TV-inslag från Irakkriget att döma agerade vissa inbäddade journalister mer som flåsigt patriotiska hejarklacksledare än som de oberoende och kritiskt tänkande granskare deras publik borde ha rätt att förvänta sig.
