Fotografiet: Weddellhavet, 1916

Fast på ett isflak! Den brittiske polarforskaren Ernest Shack­leton (1874–1922), längst till vänster på fotot, och hans 27 mannar driver långsamt norrut

8 mars 2006 av Jacob Wiberg

Fast på ett isflak! Den brittiske polarforskaren Ernest Shack­leton (1874–1922), längst till vänster på fotot, och hans 27 mannar driver långsamt norrut från Antarktis. Fem sjömil per dag. Det är den 28 januari 1916 – sommar på södra halvklotet, dock knappast njutbar sådan i Weddell­havets packis.

I drygt ett år har The Imperial Trans-Antarctic Expe­dition stått stilla sedan dess fartyg Endurance frusit fast, brutits sönder och, den 21 november, slutligen gått under. De storslagna planerna på att via Sydpolen korsa den antarktiska kon­­

tinenten till fots har krossats av ismassorna – bokstavligen.

Innan skeppet går till botten lastar besättningen ur materiel, hundar och förråd. För att rädda sina glasplåtar vadar expeditionsfotografen, australiern Frank Hurley (1885–1962) genom meterhögt, noll­­gradigt vatten som strilar in genom det dömda fartygets bågnande bordläggning.

Tre stora livbåtar tas också tillvara. Först försöker Shackleton med följe dra dessa norrut mot fritt vatten, men det går trögt genom den djupa snön. Man ger upp och ordnar ett läger på ett stort och massivt isflak, så gott det nu går. För att dryga ut pro­vianten jagas det säl och pingviner. Kaminerna eldas med säl­tran. Tiden fördrivs även med fotbollsspel och oroliga samtal om det avlägsna och ovissa första världskriget. Sällskapet är totalt avskuret från omvärlden och allt vad nyheter heter.

När isflaket börjar brytas upp går man i båtarna och kan i april ta sig iland på den helt öde Elefantön – en totalt gudsförgäten plats, men ändå, den första landkänningen på tjugo månader! Schackleton lämnar huvudstyrkan på ön för att med fem frivilliga i en knappt sju meter lång båt försöka segla till bebodda trakter och skaffa hjälp. Man tar sikte på valfångststationen på Sydgeorgien – 800 sjömil bort.

Märkligt nog lyckas det. Efter diverse dramatiska strapatser kan en mycket skäggig, väldigt hungrig och helt slutkörd Shackleton den 20 maj 1916 vackla fram till en norsk valfångare och presentera sig. Men glädjen över den egna räddningen överskuggas av oron för de 22 strandsatta kamraterna.

När Shackleton gav sig av efter hjälp lämnades befälet åt närmaste mannen Frank Wild. Han står som nummer två från väns­ter på fotot. Den 30 augusti ser Wild ett fartyg som närmar sig vid horisonten. Han skriver i sin loggbok: ”Jag öppnar vår sista fotogendunk och dränker in kläder, vantar, sockor och tänder eld på dem för att visa var vi är. Plötsligt stannar fartyget [den chilenska bogserbåten Yelcho] och sätter en valfångstbåt i vattnet. Vi känner igen siluetten av Sir Ernest och utstöter ett hurra: Gud vare lov, chefen lever!”

Med stor lättnad kan Shackleton konstatera att alla på Elefant­ön också är i livet.

Publicerad i Populär Historia 12/2005

Kanske är du intresserad av...

Läs också