Stasi: Makt och banalitet i DDR

För ett antal år sedan hände det sig, att en ung pojke i staden Leipzig i gamla DDR skrev en liten uppsats i sin skola. Gossen var mycket tekniskt intresserad och valde därför att behandla ett ämne, som var honom mycket kärt, nämligen bilar.

Hans uppsats kom, visade det sig efteråt, att innehålla politiskt sprängstoff. Han riktade nämligen en svidande kritik mot det östtyska bilmärket Trabant, östtyskarnas folkbil. För en ny Trabant fick man vid den tiden betala ett pris på över 20 000 Mark. Det är, skrev pojken, ”rent oförskämt, att begära ett sådant överpris för en så dålig, primitiv och ful bil”. Han tillade, att även den minsta och enklaste modellen av det västtyska bilmärket Volkswagen, den lilla Polo, var både vackrare och komfortablare än något av bilmärkena från östblocket.

När elevens magister läste dessa ord, insåg han strax att det rörde sig om statsfientlig verksamhet och överlämnade därför pojkens uppsats till skolans rektor. Denne tog, skolchef som han var, sitt samhällsansvar och översände uppsatsen till säkerhetspolisen Stasi, (ordet är en förkortning av tyskans Staatssicherheit) för granskning.

Därmed blev uppsatsen ett polisärende. Pojken och hans föräldrar sattes under bevakning och kallades till förhör. Föräldrarna begärde förgäves att få uppsatsen tillbaka. Allt dokumenterades noggrant. Kring den äreröriga skoluppsatsen bildades på så sätt en ganska omfattande akt, som inordnades i säkerhetspolisens arkiv i Leipzig.

Den lilla skoluppsatsen finns idag att beskåda i en permanent utställning i ”Runde Ecke” i Leipzig. Platsen är bekant för alla invånare i staden. ”Runde Ecke” – runda hörnet – var nämligen det folkliga namnet på Stasis lokala huvudkvarter, döpt efter kvarterets huvudingång i det ena rundade hörnet.

Makt och banalitet

Utställningen har fått namnet ”Makt och banalitet”. Titeln är välfunnen. Den sammanfattar med tre ord innebörden av den spioneriverksamhet mot det egna folket, som bedrevs vid en Stasiavdelning i en större östtysk stad under femtio år av kommunistiskt förtryck.

Det finns mycket att se i ”Runde Ecke” – organisationsplaner, direktiv från den centrala ledningen, order till underlydande, skriftliga förbindelser att vara angivare, föremål, utdrag ur akter och mycket annat. Rent tekniskt är det inte särskilt framstående. Besökaren får slita hårt med långa texter och mängder av förkortningar. Bilder och montrar är föga professionellt gjorda.

För den vane museibesökaren kan detta kanske verka lite störande. Men frågan är om det inte är det riktigaste sättet att behandla ämnet. En utställning byggd på all modern utställningsteknik, hade nog känts fel på något sätt och trots det motstånd själva utställningen bjuder är det knappast någon som går oberörd från den.

Utställningen belyser hur Stasis verksamhet genomsyrade hela samhället. Förgreningar fanns överallt – i sjukhus, i skolor, domstolar, transportföretag o s v. Mycket av det man får se ter sig pinsamt banalt. Man vill gärna tro, att banaliteten beror på enskilda tjänstemäns illvillighet och omdömeslöshet. Bakom allt snokande i folks privatliv och bakom alla trakasserier mot medborgarna låg emellertid, det är ett huvudtema i utställningen, en genomtänkt strategi, som uppmuntrades från högsta ort, från ”das Ministerium für Staatssicherheit” och dess ledare general Mielke.

Redan vid porten till ”Runde Ecke” kan man göra intressanta iakttagelser. På andra sidan gatan ser man ett gammalt bankpalats, som omvandlats till något helt annat än det en gång var. En stor skylt på takåsen med texten ”Huset för den tysk-sovjetiska vänskapen” upplyser om vad det en gång använts till. Runt omkring ser man andra byggnader i det vanliga östtyska förfallet. Rappning som släppt från husväggarna och välvuxna björkar i takrännorna. Men Stasis byggnad är vårdad och välbehållen!

När Stasi i praktiken upphörde att existera, i december 1989, övertogs ansvaret för arkiven av en nybildad demokratisk organisation ”Bürgerkomitee Leipzig zur Auflösung des ehemaligen Mfs/AfNS” (förkortningar av ”Ministerium für Staatssicherheit” och ”Amt für Nationale Sicherheit”) dvs borgarkommittén för upplösning av den tidigare säkerhetspolisen. Det är denna kommitté, som gjort utställningen och ansvarar för att den är öppen för besökare året runt.

Tusentals medarbetare

Trots sin storlek rymde komplexet ”Runde Ecke” bara en enda distriktsavdelning av Stasi. Distriktet omfattade 1,5 miljoner invånare. Avdelningen hade 2401 fast anställda tjänstemän – och då ska man komma ihåg att detta bara var säkerhetspolisens anställda. Därutöver fanns i staden ett stort antal ordnings- och kriminalpoliser, ”Volkspolizei”, för vanlig polisverksamhet.

Stasi anställde också 9960 inofficiella medarbetare. Dessa bestod av vanliga medborgare, som av olika anledningar gick säkerhetstjänstens ärenden som angivare, ryktesspridare – spridning av förtal och vilseledande information var en del i systemet – infiltratörer och annat som den kommunistiska regimen ansåg sig behöva för att trygga sin existens.

De inofficiella medarbetarna kom från alla möjliga yrken och samhällsskikt. De hade skrivit under samarbetsavtal med Stasi. Förutom de inofficiella medarbetarna fanns ett okänt antal ”förmånstagare” av högst skiftande slag, som mot ersättningar i form av resor, förturer i bostadsköer, karriärer o dyl gjort säkerhetspolisen mera tillfälliga tjänster.

Så långt möjligt värvade man medarbetare med mjuka metoder, försåtlig inställsamhet och övertalning. När andra medel var verksammare tog man dock till alla former av utpressning och utnyttjande av människors svagheter. Hade man en gång försvurit sig som angivare till Stasi, drogs tumskruvarna obevekligt åt mer och mer. Till slut kunde t o m den egna familjen bli inblandad. Inte sällan var barnen en viktig informationskälla. Alla diktaturer missbrukar barnen för sina syften, även denna.

Fem kilometer handlingar

Stasis avdelning i Leipzig producerade under sitt 50-åriga maktinnehav fem hyllkilometer handlingar. Till största delen rör det sig om personakter. Ett bevarat kortregister över medlöpare och offer omfattar 300 000 personer och dessutom finns ADB-register från det senaste årtiondet. STASI var mer tekniskt framskridet än det mesta i DDR.

Akterna visar vilken rädsla regimen hyste för alla fria meningsyttringar. Varje medborgare var i princip misstänkt. Till och med inom Stasi självt fanns ett hemligt system för ömsesidig övervakning och angiveri. Huvuduppgiften för de inofficiella medarbetarna var att genom rapportering om smått och stort, även av de trivialaste saker, skapa en ”krisbarometer” – formuleringen är general Mielkes – på samhället.

I folkmun kallades ministeriet för statssäkerhet för ”ängslans ministerium”. Säkerhetspolisen var verkligen ängslig för praktiskt taget allt. Akterna vittnar vältaligt om det. I en av dem finns t ex en bild av en cykel med en transportlåda, på vilken det textats: ”Att lägga propaganda här är förbjudet!” Statsfientligt, givetvis! Personal skickades ut, cykeln fotograferades och en utförlig rapport skrevs.

Mycket av motståndskampen fördes på husväggarna. Varje form av väggklotter noterades, uppmättes och fotograferades. Orden ”SED (Tysklands socialistiska enhetsparti) + Stasi är bankrutta” på en förfallen husvägg i staden var, det kan man utläsa av den grundliga polisrapporten, i överkanten placerade 2,50 m från markytan och i underkanten 1,70 m. Skriften var vit och förmodligen skriven med pensel. Skriftbredden var 3–4 cm och textens längd 1,80 m. Den hade, som det står, ”en hög offentlighetsverkan”. Gärningsmännen var okända. Ärendet bevakades av tjänsteenheten ”K111/1 VPKA Leipzig i ZW med KD Leipzig Stad”.

Den sistnämnda mystiska beteckningen pekar på något karaktäristiskt för hela systemet. Stasis organisation var utomordentligt vittförgrenad med mängder av olika enheter och avdelningar. En Kafkavärld i verkligheten! Språket är fyllt med förkortningar och mer eller mindre hemliga koder. I en handbok, som nyligen utgivits för att hjälpa medborgarna att tränga in i och förstå Stasiakterna, finns en ordlista på 800 förkortningar, som man måste kunna uttyda! Det är då bara frågan om de mera officiella förkortningarna. De hemliga koderna och täcknamnen måste man ta reda på på annat sätt och de är mångfaldigt fler och svårare att tyda. Många gånger är uppgiften omöjlig eftersom viktiga register förstördes eller bringades i oordning under decemberdagarna 1989.

Peruker och lösnäsor

Förkortnings- och beteckningsraseriet var inte bara uttryck för en överorganiserad polisapparat. Det var medveten taktik för att missleda alla potentiella fiender till staten. Få av de anställda – vare sig de anställda eller de inofficiella medarbetarna – benämns i aktmaterialet med sina rätta namn. De bär nästan alltid täcknamn och dessa namn hölls så långt möjligt hemliga, även för kollegorna.

För att undgå upptäckt såg man till att medarbetarna så lite som möjligt hade sina egna hemorter som arbetsfält. I en undangömd källarvåning i Leipzig hade Stasi en stor sminkavdelning, där man med peruker, lösnäsor, smink, en stor garderob med kläder och mycket annat kunde förvandla medarbetarnas utseende.

Runt om i Leipzig disponerade säkerhetstjänsten hundratals hemliga s k ”konspirativa” våningar och rum. Därifrån organiserade man olika former av avlyssning av lägenheter och bevakning av bostadsområden. Här kunde angivarna byta kläder och utseende och överlämna sina rapporter till uppdragsgivarna. Det var också här många inofficiella medarbetare fick skriva under sina skriftliga förbindelser att samarbete med Stasi.

Burkar med luktprov

Några av de mest groteska utställningsföremålen i ”Runde Ecke” är konservburkarna med luktprov. Inuti burkarna ligger ett slags brun väv för lagring av lukter från misstänkta. På burkarna finns etiketter med namn på kontrollör, tjänsteställe, fyndplats, fyndmaterial. Lukt från ”arbetsunderbyxa” på en misstänkt står det på en av burkarna!

Luktproverna ingick i säkerhetspolisens ”profylaktiska strategi”, som organisationens ledare, general Mielke, uttryckte saken. Man skapade ett ”arkiv” med lukter, som man samlade in från väggklotter, handtag, stolar, kläder och andra platser där misstänkta personer rörde sig. Hur man bar sig åt är svårbegripligt, men på något sätt användes dessa prover som ett ”kriminaltekniskt hjälpmedel”. När borgarkommittén tog över Stasibyggnaden 1989 fanns en stor samling sådana konserver, men nästan allt blev senare förstört.

Arkiv över röster

Upptäckten för några år sedan av avlyssningsutrustning i svenska ambassaden i Moskva väckte stor uppmärksamhet i Sverige.

Den som ser Stasiutställningen i Leipzig inser, att detta inte var något specifikt för ambassader. Avlyssningen i de kommunistiska länderna var satt i system och omfattade stora delar av den egna befolkningen.

I källaren till Televerket i Leipzig var det möjligt att bevaka 2000 telefonapparater samtidigt. Under Leipzigmässorna utnyttjades denna kapacitet fullt ut, medan det normala avlyssnandet ”bara” omfattade 1000 apparater. 360 bandspelare kunde arbeta samtidigt.

Bandinspelningarna användes inte bara för att bevaka vad som sades i telefonsamtalen utan också för att lägga upp ett bevakningsarkiv över röster. Man samlade in prover med angivelser av ljudfrekvenser och andra sådana tekniska kännetecken för olika röster.

Ett stort antal avlyssningsapparater var utplacerade i ”konspirativa våningar” i närheten av misstänkta personer. I vissa fall installerades utrustningen inne i själva bostaden. Det gick till så att man genom avtal med husvärdar eller på annat sätt i hemlighet tog sig in i bostaden, gjorde husundersökning och placerade ut avlyssningsutrustning. Via telenätet var apparaterna kopplade till en speciell avlyssningsavdelning på Stasi. Denna avdelning omfattade ett hundratal tjänstemän bara i Leipzig.

Rör med ånga i arbetsborden

Postverket var nära lierat med säkerhetspolisens avdelning M i ”Runde Ecke”. Den bestod av 133 av Stasi avlönade tjänstemän, som dagligen öppnade och granskade mellan 1500 och 2000 brev. I deras arbetsbord fanns installerade rör med ånga som användes för öppnande av kuvert! Betydande kemisk sakkunskap fanns för att lösa de mera komplicerade öppningsärendena.

Snokandet i privatlivet var ohämmat och man kan nog utgå från att inget brev eller kort sändes till utlandet eller därifrån utan att innehållet granskades av Stasi. Intressanta brev kopierades eller filmades och kan återfinnas i akterna. Ett skriftprovsarkiv lades upp, som kompletterade arkiven över röster och lukter.

Mellan 3 och 5 procent av all granskad post lade säkerhetspolisen beslag på och placerade i sina akter. Protestskrivelser till statsmän i DDR eller i andra kommunistländer stoppades. ”Tiggarbrev” till släktingar i Västtyskland behandlades på samma sätt och pengar som sändes i kuvert därifrån beslagtogs ofta. Lilla tolvåriga Sabines handmålade förfrågan till den svenska musikgruppen ABBA om att få autografer har också återfunnits i en av akterna! Den kom aldrig fram. Den östtyska ungdomen skulle hållas fri från västligt inflytande och fredas mot västliga idoler.

Leipzig var en gång en av de största bokhandels- och förlagsstäderna i världen. Även om den kommunistiska tiden allvarligt skadat denna ställning finns det även idag stora förlag och fina bokhandlar i staden. Forum Verlag Leipzig – namnet är hämtat från den stora medborgarrättsorganisationen Neues Forum – har utgivit katalogen till utställningen ”Makt och banalitet”. ”Stasi intern” har den kallats. Förlaget har också utgivit en samling intervjuer med tidigare medarbetare i säkerhetstjänsten – STASI intim.

Intervjusamlingen är en märklig läsning. Mycket få av de intervjuade känner egentligen någon skam eller har några samvetskval. Många menade att de gjorde en viktig och nödvändig insats för samhället. Flertalet betraktade sig som fläckfria statliga tjänstemän och många gladde sig åt kamratskapet på arbetsplatsen. Några konstaterar – ibland med sorg, ibland med stolthet – att de frivilligt lagt ner ett stort engagemang på sina uppgifter. De utförde mycket övertidsarbete, som ofta gått ut över familjeliv och äktenskap. Många är stolta över sin gedigna utbildning. De riktigt skrytsamma menar, att Stasi var den enda arbetsplats i DDR, där man verkligen arbetade och kunde något.

Med stolthet berättar en av de intervjuade om hur det gick till när någon tog emot feriebesökare från utlandet. Då fick Stasiavdelningen först en undersökningsorder från ministeriet för statssäkerhet med bifogade persondata, kopior av brev som skrivits mellan gäster och värdfolk samt andra uppgifter, som hämtats ur arkiven.

Kontakt togs med hyresvärden eller med inofficiella Stasimedarbetare i närheten av den plats, där gästerna skulle bo. På ett så naturligt och elegant sätt som möjligt försökte man komma i kontakt med besökarna för att pumpa dem och deras omgivning på så mycket information som möjligt. Ett gyllene tillfälle erbjöd sig i detta fall, då gästernas bil gick sönder och den förklädde agenten under otvungna former kunde avlocka den godtrogne turisten en massa värdefull information och bistå honom i en besvärlig situation.

De anställda inom säkerhetstjänsten fick genom sin verksamhet en god inblick i vad som pågick i samhället. Man var t ex medveten om den pågående miljöförstöringen och det finns i aktmaterialet mätningsresultat och fotografier från miljöförstörande industrier. Ändå förföljde man miljörörelsens folk!

Det var åtskilliga inom kåren, som tidigt förutsåg sammanbrottet för de kommunistiska regimerna. Reaktionerna inför det annalkande nederlaget kunde vara mycket olika. Stasi i Leipzig hade utarbetade planer på ett stort interneringsläger för 3000 oppositionella personer på ett gods utanför staden. En del insåg emellertid redan i början av 1980-talet att systemet var bankrutt, men att dra sig ur verksamheten krävde stort mod. Stasi hade många metoder att straffa sina ”svikare”.

När regimens fall började komma var Stasi knappast längre någon väl sammansvetsad organisation. Kanske detta är en av förklaringarna till att kommunismens fall kom att bli så pass oblodigt, som det ändå blev.

Arkiven släpps fria

Efter långa debatter i den samtyska förbundsdagen antogs den 20 december 1991 en speciallag rörande Stasis arkiv. Normalt borde säkerhetspolisens handlingar, liksom alla andra statliga myndigheters handlingar, ha överlämnats till den statliga arkivorganisationen. Många hävdade emellertid, att de östtyska statsarkiven var alltför belastade av samarbete med den gamla regimen. Ansvaret för Stasiarkiven överläts därför på en särskild organisation – ”Der Bundesbeauftragte für die Unterlagen des Staatssicherheitsdienstes der ehemahligen Deutschen Demokratischen Republik”.

Lösningen är inte problemfri. De östtyska statsarkiven har rensats från gamla partibossar och idag överförs de övriga arkiven från myndigheterna i gamla DDR – och även från de gamla kommunistiska organisationerna – i deras vård. Konfliktsituationer kan uppstå. Statsarkivarien i Leipzig är ändå inte så negativ som många i ledningen för förbundsarkivet i Bonn. Han tycker det är skönt att vara befriad från ansvaret för Stasiarkiven och de många juridiska och mänskliga problem hanteringen av akterna medför.

Den nya lagen öppnar för insyn i akterna. Men insynen är betingad. Den som går oanmäld till ”Runde Ecke”, där Stasis arkiv fortfarande förvaras, blir vänligt men mycket bestämt avvisad av två stadiga poliser. Ingen får ta del av något utan att först skriftligen ha anhållit om det och fått formell tillåtelse. Två huvudskäl godtas. Den sökande skall på något sätt vara personligt drabbad, eller kunna styrka att avsikten är vetenskaplig forskning om tiden i gamla DDR.

Under 1992 inkom i de nya förbundsländerna 600 000 ansökningar från privatpersoner och 700 000 från företag och myndigheter. Inte ens med en stab på 3400 anställda – långt mer än det statliga arkivväsendet disponerar över – hinner man med. Endast de mest angelägna fallen har hittills prövats. Man försöker gå försiktigt till väga, väl vetande att oskyldiga kan drabbas och att skulden inte är så lätt att fördela i en gammal diktaturstat. Det som står i akterna kan inte utan vidare godtas och man måste se till att tredje person inte skadas.

Trots begränsningarna är den tyska lagen unik i historien. Ingen annanstans nu eller tidigare – inte heller vid efterkrigsuppgörelsen med nazisterna – har en säkerhetspolis material blivit tillgängligt på detta sätt.

Därför har man i dagens Tyskland en unik möjlighet att i detalj studera hur tillvaron varit för den enskilde medborgaren i kommunistiska länder i allmänhet. Därför är också den lokala utställningen ”Makt och banalitet” i Leipzig av långt större räckvidd än den relativt enkla utformningen i förstone kan få en att tro.

Publicerad i Populär Historia 4/1993