Slaget vid Long Tan – seger mot alla odds

De lämnade Nui Dat på morgonen, 108 australiska och nyzeeländska soldater som visserligen var redo för strid, men mest frustrerade över vad de nu skulle komma att missa. Lägret som var deras bas i Vietnam höll nämligen på att göras redo för eftermiddagens show – för första gången hade sångare och musiker flugits in för att underhålla trupperna. Och just D-kompaniet skulle missa allt.

Dessutom kändes uppdraget meningslöst. Mitt i natten hade visserligen någon beskjutit basen med granatkastare, men sedan dess hade allt varit lugnt. En annan av lägrets patruller hade redan korsat området på jakt efter vilka som stått för angreppet, och inte sett några spår av fienden. Antagligen hade »VC» (Viet Cong), som man kallade motståndarna, redan gett sig av.

Harry Smith ledde D-kompaniet

Men det var inte så mycket att göra åt saken. Uppdraget måste utföras. De australiska trupperna hade kommit till Vietnam bara några månader tidigare, och många av dem hade aldrig varit med om direkt strid. Men de var vältränade, stenhårt drillade i alla moment som djungelkrigföring kräver. För många av dem hade bristen på »action» varit plågsam – många längtade efter att äntligen få göra bruk av sina kunskaper.

D-kompaniet bestod av tre plutoner – 10., 11. och 12. – samt en stabsenhet, där befälhavaren, major Harry Smith befann sig. När de gav sig av ut i djungeln kunde de höra högtalarna gå i gång i basen bakom sig: föreställningen var på väg att börja.

Sakta rörde de sig österut, bort från Nui Dat. Efter några timmars resultatlös vandring började truppen till sist närma sig gummiplantagen Long Tan. Vid det laget delade sig den stig de följde – båda gick i riktning öst-sydöst, men på trehundra meters avstånd från varandra. Major Smith beslöt att dela upp sina trupper.

Fältradio och ögonkontakt

Två plutoner skulle gå först, längs varsin stig, följda av stabsenheten i mitten och ytterligare en pluton längst bak, som eftertrupp. Längst fram till vänster gick 10. pluton, till höger 11. pluton, medan 12. var sist. Sammanlagt täckte soldaterna en yta på ungefär 400 meter. Givet att det gick att se mellan 150 och 200 meter genom buskaget hade befälhavaren i mitten ögonkontakt med alla sina plutoner.

Självklart var dessutom alla grupper försedda med fältradio, för att kunna kommunicera med varandra, och med Nui Dat, där artilleri låg i beredskap om det skulle behövas.

Men ännu fanns inget som tydde på att en strid var att vänta. Ännu fortsatte bara vandringen genom djungeln, något som var sig likt från så många gånger tidigare.

D-kompaniet hade övats hårt av major Smith, som satte en ära i att hans män var de som marscherade mest av alla. Soldaterna hade gjort Nancy Sinatras hitlåt »These Boots Are Made for Walking», som just då ständigt spelades på radion, till sin egen inofficiella kompanisång.

Sex fiendesoldater

Klockan var nu tjugo i fyra på eftermiddagen. Plötsligt mötte soldaterna i 11. pluton sex fiendesoldater som kom gående längs stigen. Sergeant Bob Buick sköt genast, och skadade en av motståndarna, medan resten slängde sig in i undervegetationen och försvann.

En sak var uppenbar – dessa vietnamesiska soldater var inte improviserat klädda som de lokala gerillatrupper som australierna tidigare haft enstaka möten med, utan klädda i riktiga kamouflageuniformer. Det antydde att det som D-kompaniet stod inför var något mycket större än de i allmänhet dåligt tränade fiender som tidigare funnits i området.

Genast på helspänn fortsatte kompaniet framåt. Efter en stund lämnade de den täta skogen, och rörde sig ut bland gummiträden i själva Long Tan, fortfarande med trupperna fördelade på samma sätt som tidigare.

Intensiv skottlossning utbröt

Det var då – åtta minuter över fyra på eftermiddagen – som det brakade loss. »En miljon små ljus tycktes komma från gummiträden, från knähöjd och upp till våra huvuden, och med dem ett jäkla oväsen», som en av soldaterna, Peter Ainslie, senare beskrev det.

Fyra man dödades genast i kulregnet. Resten kastade sig till marken och försökte besvara elden så gott det gick. Nästan exakt samtidigt började regnet falla. Det var monsuntid, så regnet kom regelbundet på eftermiddagen, men just denna dag föll det tätare och intensivare än någon soldat i kompaniet kunde minnas, även de som länge befunnit sig i tropikerna.

På bara någon minut förvandlades fältet till en leråker, och dessutom begränsades sikten nu drastiskt. Befälhavare Smith kunde därmed inte längre med egna ögon se vad som hände – men han hörde den intensiva skottlossningen, som till att börja med enbart drabbat 11. pluton.

Plutonchefen sköts ihjäl

Plutonchefen, löjtnant Gordon Sharp, kontaktade genast Nui Dat via radio, för att be om artilleriunderstöd. Men de första salvorna missade målet med bred marginal. För att kunna ge dem bättre koordinater ställde sig Sharp upp på knä – men träffades genast och föll död ner. För de australiska soldaterna var det en tydlig påminnelse om vad som nu gällde. De måste ligga ner om de skulle ha en chans att överleva.

Samtidigt beordrades 10. pluton, ledd av löjtnant Geoff Kendall, att komma till 11. plutons undsättning. Men de hann inte långt innan även de mötte motståndare. Utan förvarning var de angripna från tre håll samtidigt. Flera man föll sårade, och plutonens radio förstördes. Vilket fick menige William Arkell, radiooperatör i stabsgruppen, att genast ge sig ut på en livsfarlig sprint genom djungeln, bärande med sig en ersättningsradio på ryggen.

2500 vietnamesiska soldater

Vid det laget stod det klart att D-kompaniet verkligen mött en betydande fiendestyrka. I efterhand skulle det visa sig att de vietnamesiska trupperna bestod av så många som 2 500 man. Mot dem stod de 108 soldaterna i D-kompaniet, som under de kommande timmarna skulle tvingas utstå alla helvetets kval.

Värst utsatta var från början männen i 11. pluton. Fienden närmade sig obönhörligen, samtidigt som australierna till råga på allt hade begränsat med ammunition. Det enda som räddade dem var artilleriet som återigen började skjuta från Nui Dat, ungefär fem kilometer bort. Deras precision förbättrades nu på ett häpnadsväckande sätt. Explosioner slet fienden i stycken, bara meter från platsen där 11. pluton låg utspridda och försökte behålla lugnet.

Den hårda drillen och de metodiskt upprepade övningarna gav effekt visade det sig också. För soldaterna höll sina ställningar, trots anstormningen. Metodiskt sköt de på fienden när de var säkra på att träffa, men lät annars bli.

Kringgående manöver

Vid det laget hade 10. pluton tagit sig tillbaka till stabshögkvarteret, efter att ha slagit undan fiender som de mött på vägen. Ungefär samtidigt skickades 12. pluton fram från sin position längst bak, för att försöka hitta det som var kvar av 11. pluton och föra dem i säkerhet.

De kom dock inte långt innan även de mötte en stark fiendetrupp, som gjort en kringgående manöver för att anfalla 11. pluton i ryggen. Återigen bröt intensiva strider ut bland snåren i det täta regnet som dränkte allt.

Hela tiden fortsatte artilleriets bombardemang från Nui Dat. D-kompaniets män var enkelt utrustade och endast försedda med de vapen som gick att bära under patrull – men det tunga eldunderstödet lyckades gång på gång bryta den anfallande fiendens linjer.

Ammunitionen nära ta slut

Trots det började läget se hopplöst ut. Visserligen hade förstärkningar skickats iväg från Nui Dat – där eftermiddagsunderhållningen genast avbrutits – i form av sju pansarskyttefordon med tillhörande trupper. Men det gick sakta för dem att ta sig fram genom den täta djungeln. Och D-kompaniets plutoner var isolerade från varandra, och omgivna av numerärt överlägsna fiender. Samtidigt började australiernas ammunition ta slut.

Helikoptrar släppte ner ammunition

Då, klockan 18 på kvällen, kom en första hjälp, den gången från ovan. Två helikoptrar trotsade det intensiva regnet och risken att bli nedskjutna och flög in över de omringade plutonernas områden. Från de öppna portarna släpptes ammunition, invirad i filtar, ner till de desperata männen på marken.

Någon beskjutning utsattes helikoptrarna aldrig för – kanske för att de knappt syntes eller hördes i regnet och i ljudet av den intensiva eldgivningen. Men deras ankomst betydde å andra sidan att artilleriet tvingades göra uppehåll, vilket gjorde att vietnameserna kunde angripa ostört.

De överlevande i 11. pluton beslöt sig då för att göra ett desperat försök att ta sig fram till 12. pluton. Ålande genom leran och regnet lyckades de också mot alla odds göra det, och tillsammans drog de två plutonerna sig tillbaka till stabshögkvarteret.

Vid det laget, nästan halv sju på kvällen, var med andra ord hela D-kompaniet samlat kring befälhavare Smiths position. Där, omgivna av fiender som nu gjorde sig redo för en avgörande attack, försökte de inta så goda defensiva ställningar som möjligt. Samtidigt som de över radion ropade på förstärkningar. »Kommer ni inte snart behöver ni inte komma alls», förklarade en av deras radiooperatörer lakoniskt.

Förstärkning nådde fram

Klockan 18.35 inledde vietnameserna sitt slutgiltiga anfall. Med hjälp av artilleriunderstöd kunde australierna orsaka oerhörda skador, men det fick inte anfallet att minska i intensitet. Istället tvingades australierna sakta tillbaka.

Det var då, när läget var som mest desperat, som förstärkningarna till slut anlände. Pansarskyttefordonen som skickats ut från basen nådde fram och bröt fiendens anfall. Striden var över, samtidigt som mörkret föll.

Nästa morgon, när dagsljuset kom tillbaka, hade D-kompaniets män svårt att tro på vad de såg. Överallt omkring sig hittade de döda fiendesoldater – inte mindre än 245 man låg kvar på marken, samt spåren av ytterligare många andra som förts bort i skydd av mörkret. Av D-kompaniets hade bara 18 dödats.

Än idag högtidlighåller den australiska militären minnet av »hjältarna vid Long Tan», soldaterna som stod emot en övermäktig fiende tillräckligt länge för att räddningen skulle hinna fram.

Publicerad i Militär Historia 7/2016