Slaget vid Gettysburg – svenskarna som stred för Lincoln

Det tre dagar långa slaget vid staden Gettysburg i Pennsylvania, den 1–3 juli 1863, räknas som en vändpunkt i det amerikanska inbördeskriget. Med sin totala förlustsiffra på över femtiotusen man i döda, sårade och saknade har det därtill en status som en av de blodigaste drabbningarna i Amerikas historia – första och andra världs­kriget medräknade. Svårast blev förlusterna i den tredje dagens strider, då den legendariske sydstatsgeneralen Robert E Lee beordrade ett stormanfall mot nordstaternas huvudstyrka på Cemetery Hill.

Anfallet inleddes klockan ett på eftermiddagen med ett massivt bombardemang av unionsarméns ställningar på den högt belägna begravningsplatsen. Kanonaden besvarades av nordstaternas artilleri och området kring kullen sveptes in i tjocka rökmoln. Tusentals infanterisoldater på bägge sidor låg raklånga på marken med ansiktena pressade mot jorden. Många var provisoriskt skyddade bakom låga stenmurar och hastigt uppslängda träpalissader, andra saknade annan betäckning än buskar, grästuvor och det de lyckats riva fram ur den egna fältutrustningen. Nordstatslöjtnanten Frank Haskell, som befann sig uppe på Cemetery Hill, har gett en målande beskrivning av situationen: ”Åskan och blixtrandet från de tvåhundrafemtio kanonerna och deras granater, vilkas rökmoln förmörkade himlen, var oavbrutet och allgenomträngande, det var i luften ovanför våra huvuden, på marken omkring våra fötter; det var avlägset, nära, öronbedövande och genomskärande; en hagelstorm av massivt järn, laddat med exploderande eld.”

Det mördande projektilregnet fortsatte i över en timma, därpå blåstes anfallssignalen för sydstaternas infanteritrupper. 13 000 grårockar under generalmajor George Picketts befäl ryckte fram över rökinsvepta sädesfält och fruktodlingar. Pipande flöjter, marsch­trummor och sydstatsfanor ersatte artil­leriduellens inferno.

Men portarna till helvetet öppnades på nytt när sydstatssoldaterna började röra sig uppför sluttningen mot Cemetery Hill. Nordstatstrupperna öppnade eld från sina överlägsna positioner uppe på krönet – med musköter, revolvrar och kanoner. De framryckande grårockarna mejades ned i drivor.

En mind­re sydstatskontingent under ledning av generalmajor Lewis Armistead lyckas visserligen bryta sig igenom unionsarméns linjer, och den bemäktigade sig en avdelning av blårockarnas artilleri. Men Armistead sårades dödligt och hans mannar pressades snart tillbaka över palissaderna.

Misslyckandet var ett faktum, och Picketts infanteritrupper tvingades till reträtt genom ett hav av blod och lemlästade kroppar. Bakom sig på slagfältet lämnade de över 6 000 döda och sårade sydstatssoldater.

Att det var just Gettysburg som blev skådeplatsen för denna massiva kraftmätning mellan unionen (nordstaterna) och konfederationen (sydstaterna) var i hög grad en tillfällighet. General Lee hade i slutet av juni 1863 satt sin armékoloss om 70 000 man i rörelse norrut från Virginia för att föra in kriget på nordstaternas territorium. Planen var att leverera ett avgörande slag mot nordstatsgeneralen George Meades så kal-lade Potomac-armé, men det handlade också om att hitta mat och andra förnödenheter åt de utsvultna och i många fall bristfälligt utrustade sydstatstrupperna. Parallellt med general Lees Virginia-armé, men längre österut, tågade general Meade norrut längs Potomac-floden med en styrka på 90 000 man, för att skydda unionshuvudstaden Washington mot anfall från Pennsyl­vania-området.

Och vägarna kom alltså att stråla samman i den sömniga lilla hålan Gettysburg, på gränsen mellan Pennsylvania och Maryland. Konfrontationen skedde under kaotiska former. Inbördeskrigets härförare var nämligen kroniskt svältfödda på militära underrättelser och dagsaktuell information, trots en ökad användning av elektrisk telegrafi och luftballong-spaning. Under marschen norrut var general Lee dessutom avskuren från sitt kavalleri, vilket normalt höll honom underrättad om fiendesidans trupprörelser. Därför blev han förmodligen lika förvånad som general Meade när en avdelning sydstatssoldater stötte ihop med beridna unionstrupper under ett provianteringsuppdrag i Gettysburg.

Hårda strider bröt ut i staden och bägge generalerna föste in allt vad de hade av förstärkningar: infanteri, kavalleri och artilleri. De första dagarnas strider gick i de konfedererades favör och unionstrupperna retirerade till höjderna omkring Cemetery Hill. Så låg alltså landet på stridernas tredje dag då general Lee beordrade det misslyckade stormanfallet – möjligen ännu ovetande om att det var general Meades huvudstyrka han hade framför sig i krutdimmorna. Katastrofen var snart ett faktum, och på kvällen den 4 juli 1863 inledde den slagna och kraftigt decimerade sydstatsarmén reträtten tillbaka till Virginia.

Sydstatsarmén förlorade sin slagkraft efter Gettysburg och utgjorde inte längre något reellt hot mot unionen. Priset för kraftmätningen blev skyhögt, även för den segrande unionsarmén: 23 000 blårockar och uppemot 28 000 grårockar beräknas ha gått förlorade i döda och sårade. I november samma år invigdes en nationell krigskyrkogård på Cemetery Hill i Gettysburg. Nordstaternas president Abraham Lincoln höll ett berömt tal – the Gettysburg Address – där han framhöll att de döda soldaternas uppoffringar inte hade varit förgäves, eftersom de hade gett sina liv för ”att denna nation under Guds beskydd ska födas till en ny frihet”.

Många av dem som kämpade för unionen vid Gettysburg var invandrare. Så många som var femte soldat i nordstaternas unionsarmé beräknas ha haft en bakgrund i ett annat land – och även om de största grupperna utgjordes av tyskar och irländare var det skandinaviska inslaget påtagligt. Av de fler än tretusen svenskar som deltog i inbördeskriget fanns ett par hundra i sydstaternas ”rebellarmé”, övriga kämpade under nordstaternas stjärnbanér. En av dessa var Måns Olsson Lindbergh, en före detta underofficer vid Södra Skånska infanteriregementet som 1862 hade låtit sig värvas som frivillig i 82:a Illinois-regementet. Olsson Lindbergh överlevde blodbadet vid Gettysburg och befordrades efter slaget till löjtnant.

En annan svensk som deltog i striderna vid Cemetery Hill var den Stockholmsfödde baptistpredikanten Knut Oscar Broady (Brundin). Han hade anmält sig som frivillig omedelbart efter krigsutbrottet och gjorts till kapten vid New Yorks 61:a infanteriregemente. Vid Gettysburg hade Broady avancerat till överstelöjtnant, och han ledde sina trupper i ett omtalat anfall mot de konfedererades ställningar. Efteråt skrev han en bekymrad rapport till sina överordnade: ”De skador som mina män har ådragit sig tycks vara av ett osedvanligt allvarligt slag, och jag fruktar att större delen av de sårade aldrig kommer att vara starka nog för aktiv tjänstgöring igen.” Den svenska massutvandringen till USA hade ännu inte kommit igång på allvar när inbördeskriget blossade upp under våren 1861. Ändå fanns det cirka 20 000 svenska invandrare i landet vid tidpunkten. De allra flesta var bosatta i det som i dag kallas Mellanvästern, i första hand Illinois, Iowa, Wisconsin och Minnesota. Svensktätast var det i Illinois där det bodde över sjutusen svenskfödda pionjärer eller nybyggare. Det var nämligen hit som den första större utvandrargruppen från Sverige sökt sig, i Herrens år 1846, då över tusen bönder från Norrland och Mellansverige följde väckelsepredikanten Erik Jansson över Atlanten.

På den vidsträckta prärien i Illinois hade ”Erik-Jansarna” upprättat en svenskkoloni med kristet socia­listisk värdegrund, döpt till Bishop Hill efter sekt­ledarens födelseort Biskopskulla i Uppland. Här sattes det vid krigsutbrottet upp ett hundra man starkt svenskkompani under ledning av Erik Forsse, tidigare sergeant vid Dalregementet som 1850 hade tvingats lämna Sverige efter att ha kommit i klammeri med rättvisan. En annan officer i kompaniet var en son till kolonigrundaren Erik Jansson (som själv hade blivit mördad efter bara några år i det förlovade landet). Bishop Hill-kompaniet ingick i det 57:e Illinois-regementet och deltog bland annat i slaget vid Shiloh 1862 och general William T Shermans beryktade fälttåg genom Georgia 1864.

Efter striderna i Fort Sumter i april 1861 hade den nyvalde presidenten Abraham Lincoln utfärdat en krigsappell där han inkallade 75 000 frivilliga till en ”milis” för att försvara ”vår nationella unions ära, integritet och existens”. Uppropet fick ett enormt gensvar. En svensk officer som befann sig i New York har beskrivit den patriotiska stämningen i staden: ”Gatorna, kyrkorna, husen, träden, människorna, hästarna, vagnarna, fartygen, alla bar de emblem av unionen och gav uttryck åt ett sårat folks harm eller en fosterlandskänsla som gränsade till yra.”

Köer av ungdomar och yngre män slingrade sig runt värvningskontoren i de nordamerikanska städerna. Och många ur den svenska immigrantbefolkningen anmälde sig frivilligt till krigstjänst för unionen. Fler än 1 300 svenskar från Illinois drog ut i fält med musköt och ränsel, iförda nordstaternas karaktäristiska blå soldatuniform.

I boken Svenskarna under stjärnbaneret låter historikern Alf Åberg de svenskar som var med i inbördeskriget träda fram ur källorna och berätta om sina upplevelser och personliga drivkrafter. Och ett viktigt motiv som kan skönjas i soldaternas egna brev och dagböcker var det starka förtroende som många svenskar hyste för president Lincoln. Nordstaternas karismatiske och vältalige ledare var född i Kentucky, men hade som sjuttonåring flyttat till det svensktäta Illinois, och som delstatens senator hade han under 1850-talet byggt upp goda relationer till invandrargrupperna i området. Flera av de svenska immigranttidningarna, som Minnesota Tidningen och Hemlandet; det gamla och nya, uppmanade sina läsare att rösta på Lincoln i det ödesdigra presidentvalet 1860. Det republikanska partiet, som Lincoln hade varit med och stiftat 1854, stod således mycket starkt i de svenska immigrantmiljöerna. Republikanska föreningar och väljarcirklar hade skjutit upp som svampar ur jorden på Mellanvästerns prärier under åren före krigsutbrottet.

Många av svenskarna som anmälde sig till krigstjänst drevs av politiska principer och ideal. De tidiga utvandrargrupperna från Sverige hade ett relativt stort inslag av religiösa och politiska fritänkare – grupper och individer som liksom Erik-Jansarna hade sökt sig till ”det fria landet i väster” för att undkomma intolerans och förtryck i hemlandet. Därför var de ofta varma anhängare av de demokratiska och medborgerliga frihetsideal som nordstaterna förfäktade i sin krigspropaganda. Många svenskar skrev brev från fronten där de förklarade att de kämpade för friheten. Och i den svensk-orienterade värvningspropagandan fanns ofta ett tydligt frihetspatos, till exempel i Hemlandet 1863: ”Har ni glömt hjältarna som stred för religiös frihet och dog på Lützens blodiga slagfält? Har blodet i edra ådror blivit så blekt att ni utan skam tillåter förräderiets apostlar att vistas bland er?”

För många var frihetskampen också en fråga om att bekämpa slaveriet i de konfedererade staterna. Under 1850-talet hade den moraliska indignationen över slaveriet vuxit sig stark i norra USA, och de så kallade abolitionisterna – som ville införa ett totalförbud mot slaveriet i samtliga amerikanska delstater – hade utvecklats till en viktig politisk påtryckargrupp. Många svenskimmigranter deltog i fördömandet av ”negerslaveriet” som ett barbariskt och orättvist system, inte minst de som ställde upp för nordstaterna i kriget. Ett exempel är den svenskfödde uppfinnaren John Ericsson, vars pansarskepp Monitor besegrade sydstaternas fruktade Merrimack i slaget Hampton Roads 1862. I ett brev till brodern hemma i Sverige gav han uttryck för en abolitionistisk syn på krigets mål och drivkrafter: ”Det var kanonerna i det roterande järntornet vid Hampton Roads som sönderslet fjättrarna på fyra miljoner slavar.”

Slaverimotståndet var en del av det republikanska partiprogrammet, men det var först genom Lincolns emancipationsproklamation 1862 som slaveriet gjordes till en huvudfråga i kriget. Detta gav naturligtvis en ökad trovärdighet åt nordstaternas frihetsretorik, vilket bland annat avspeglades i den svenska tidningspressen. Liberala tidningar som Aftonbladet och Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning var grundläggande positiva till Lincoln och unionen, men före 1862 var stödet för nordstaterna aldrig obetingat. Sydstaternas rätt att utträda ur unionen var i sig fullt möjlig att försvara ur ett liberalt perspektiv, särskilt som det gick att dra paralleller till de nationella självständighetsrörelserna i Syd- och Centraleuropa. Men när slaverimotståndet blev själva brännpunkten i nordstaternas propaganda blev det allt svårare att finna röster i den svenska offentligheten som öppet försvarade konfederationens sak. Samma sak gällde politiken och diplomatin. Sverige hade genom hela kriget goda förbindelser med unionsregeringen i Washington, trots att stormakter som Frankrike och Storbritannien tog ställning för konfederationen och länge övervägde att ingripa militärt.

Svenskarna stred även för status och pengar. De flesta av immigranterna kom från enkla förhållanden, och vid ankomsten hade många använt upp sina pengar på själva resan över Atlanten. Krigstjänsten kunde därför vara ett ekonomiskt lockande alternativ – och en genväg till en ny framtid. Förutom en månadslön på elva dollar plus mat och kläder tillkom nämligen en klirrande värvningsbonus som kunde belöpa sig till flera hundra dollar. Många blev värvade redan i inresehamnen, omedelbart efter att de klivit i land. En bekymrad läkare i New York skrev att mängder av nyanlända svenska ynglingar lät sig köpas av diverse skumma värvare i hamnkvarteren till att bli ”kanonföda i Uncle Sams arméer”.

Men det fanns ju också svenskar som stred för sydstaterna, även om de inte var lika talrika som på unionssidan. Vilka var de och vad hade de för drivkrafter? En del av dessa nordbor var tvångsutskrivna eftersom de var bosatta i sydstaterna, och tycks ha saknat den patriotiska och entusiastiska glöd som besjälade unionssidans frivilliga kombattanter. Emellertid fanns det också frivilliga under konfederationens fana, liksom det fanns Amerikasvenskar som försvarade slaveriet. En svenskfödd Texasbo skrev en insändare i tidningen Hemlandet om att slavarna hade det bättre än nordstaternas arbetarklass: ”Våra landsmän i Norr skriver till oss att arbetarna där behandlas värre och ibland lider mer än våra slavar här.”

En av dem som frivilligt stred för sydstaterna var Carl Jacob Hammarskjöld, som under 1850-talet hade drivit järnbruk i både North och South Carolina tillsammans med sin far. Han anslöt sig som frivillig till den konfedererade armén efter skotten i Fort Sumter, och fick snart befattning som överste och regementschef. I början av inbördeskriget deltog Hammarskjöld i flera hårda strider i spetsen för sitt regemente, men 1862 tog han avsked efter en svår ögonskada och flyttade tillbaka till Sverige där han fick en ledande befattning vid SJ.