Minnen från fronten
Det är sensommar. Året är 1938 och 23-årige Karl Staaf, fälttelefonist i 11. internationella brigaden, försöker desperat gömma sig för den tyska Condorlegionens flygplan. Omkring femhundra svenskar for som frivilliga till Spanien. I dag är 91-årige Karl Staaf den ende svensk som kan berätta om hur det var.
– Murbruk och bjälkar virvlade skyhögt. Stukaplanens vrålande störtdykningar fick en att känna det som en kniv sprätte upp ryggraden på en.
Tanken på att resa till Spanien föddes i USA där Karl Staaf var fackligt engagerad sjöman. Han tog tjänst på en båt över till Rotterdam där han mönstrade av i november 1937. Med tåg begav han sig till Paris, där han omedelbart tog värvning.
– Allt gick bra fram till läkarundersökningen. Då upptäcktes mitt lyte efter polio. Det var blankt nej, jag bönade och bad, men trots min annars utmärkta fysik, nej. Jag var förbannad och deppade i flera dagar. Men envis som jag är bestämde jag mig för att göra ett nytt försök. Vid den andra läkarundersökningen drog jag bara ner brallorna till knäna. Det gick vägen. Redan samma kväll sattes jag på tåget mot spanska gränsen.
Han guidades över Pyrenéerna och skickades efter en kort grundutbildning till en telegrafskola i Albacete. I februari 1938 skickades han till fronten väster om Barcelona. Han hamnade i Thälmannbataljonen som tillhörde den ryktbara 11. internationella brigaden.
– Telegrafnyckeln kunde jag utan och innan men eftersom vi inte hade några radioapparater så fick jag och några spanjorer istället sköta en fälttelefoncentral. Som beväpning fick jag ett muskedunder med årtalet 1902 inristat i kolven.
Ett relativt lugn rådde, men snart skulle helvetet braka loss när den republikanska armén satte igång sin Ebrooffensiv, ett sista desperat försök att vända krigslyckan.
– Mitt jobb var att dra ledningar för fälttelefonerna ut till kompanierna. Vi låg ständigt under artilleribeskjutning. En gång skulle jag dra en ledning till 4:de kompaniet, sprang som en galning mellan granatnedslagen och fick det gjort. När jag kom tillbaka till centralen hade den trasats sönder av flyget. Ernest och Santiago gick ut för att laga den. De hann hundra meter sen träffades de av en granat. Skrik, vi rusade till, Ernest var död och Santiago svårt sårad.
Karl Staaf fick själv splitter i handen och såret blev inflammerat. Men för hans del var kriget ändå över. Någon vecka senare drogs de internationella brigaderna ur frontlinjen och upplöstes.
– Vi ställdes upp på ett fält och defilerade förbi en kommission. Spanjorerna som tittade på applåderade. Sen slussades vi vidare till en gammal smedja där vi fick göra rent oss. Det var av med byxorna och så fick man för hand ta ihjäl de gigantiska skyttegravslössen som grävt in sig i linningarna.
Karl Staaf kom hem till Sverige i december 1938 och engagerade sig i kampen mot nazisterna. 1942 greps han av Gestapo i Köpenhamn. Dödsdom, som sen omvandlades till livstid i arbetsläger. Han befriades 1945 och inledde en karriär som utrikeskorrespondent för tidningen Ny Dag.
Publicerad i Populär Historia 7-8/2006
