De som blev soldater i armén eller båtsmän i flottan kom företrädesvis från samhällets lägre skikt. De saknade egen jord och utgjordes av bland andra drängar, hantverkarsöner och backstugusittare. Och så de allra fattigaste, »lösdrivarna«, som inte hade någon fast tjänst överhuvudtaget. Det var alltså i första hand dessa utsatta personer som fick betala krigets pris, med sitt eget blod.
För andra grupper i samhället innebar krigsåren i allmänhet inte ett direkt fysiskt hot mot dem själva. De påverkades istället framförallt genom de ekonomiska svårigheter som följde. Genast när kriget bröt ut lät nämligen kungen höja skatterna kraftigt, vilket möttes med en storm av klagomål.
Knappt mat för dagen
Till exempel berättar biskop Jesper Swedberg i Skara, i en skrivelse från 1704, om hur prästerna i hans stift var utblottade. Många av dem hade knappt mat för dagen, och hade inte råd att hyra in drängar för att utföra det arbete som behövs på deras mark. »Jag har själv sett gamla gråhåriga präster driva oxar för plogen«, skriver Svedberg upprört.
Sådana berättelser finns det gott om, och de blir bara fler ju längre kriget pågår. Särskilt efter 1707 och 1708, när Sverige dessutom drabbades av svår missväxt, och efter 1709, när slaget vid Poltava slutade i en katastrofal förlust för Karl XII.
Under sin flera år långa exil i Bender får kungen motta en ständig ström av klagobrev, särskilt från det kungliga rådet, som styrde Sverige i hans frånvaro.
Pesten slog till
När sedan pesten slog till, under sensommaren 1710, blev situationen i landet ännu värre. Mer än 40 procent av Stockholms befolkning dog på bara sex månader – i fasansfulla plågor. Därefter spreds smittan vidare ut i riket.
På vissa håll, bland annat i Örebro, Göteborg och stora delar av Norrland, lyckades man upprätthålla strikt karantän och drabbades knappt alls. Men i andra trakter kunde upp till hälften av befolkningen gå under. Exakt hur många liv som pestutbrottet krävde i Sverige är oklart, men troligtvis var det mellan 100 000 och 200 000.
Det var vid det här laget som det kungliga rådets nödrop till kungen blev verkligt desperata. Först tio år av utmattande krig, sedan flera år av missväxt, och sedan pesten! I ett brev skriver rådsherrarna om att folket »hellre vill dö än leva i detta elände«.
Det verkar som att Karl XII aldrig riktigt trodde på dessa uppgifter. Snarare tycks han ha varit övertygad om att rådsherrarna målade upp en överdrivet negativ bild av tillståndet i riket.
Detta för att få honom att göra som de ville – alltså att avsluta kriget fortast möjligt. För kungen mottog samtidigt andra rapporter hemifrån, som uppgav att läget inte var riktigt så illa.
Rådet berättade till exempel aldrig för Karl XII om de delar av ekonomin som trots allt gick bra. Bruken i Bergslagen arbetade för högtryck, och från Norrland exporterades det timmer och tjära, inte minst till de nationer i Västeuropa som deltog i det spanska tronföljdskriget, som rasade samtidigt som stora nordiska kriget. På vissa håll i Sverige kunde man till och med tala om en krigets högkonjunktur.