Det är sommaren 1719. Det stora krig som Sverige har varit inblandat i mot sina grannländer är inne på sitt tjugonde år. Karl XII har nyligen dött i Norge, ändå har inte kriget tagit slut.

Det nya styret i Stockholm hoppas in i det sista på att slippa behöva gå med på Rysslands hårda krav. Därför har ryska styrkor återigen gått till anfall. Stora delar av Sveriges östkust brandhärjas och förstörs. En av de värst drabbade städerna under »rysshärjningarna« är Norrköping, som bränns ner till grunden.

Detta får en stor grupp bönder i det närliggande Vikbolandet att ta till en desperat åtgärd. Eftersom den svenska militären inte skyddar dem, ser de ingen annan lösning än att vända sig direkt till den ryska tsaren. Ett brev formuleras, där bönderna säger sig vara villiga att tjäna det ryska majestätet snarare än Sverige.

Marsch mot Norrköping

I denna upphetsade diskussion märks särskilt en man vid namn Oluf Hansson. Han säger att han inte bryr sig om under vilken överhet han tjänar, bara han får tro som han vill – och så länge han får leva i fred. Till sist skriver in­vånarna i sju socknar under brevet. Inte mindre än 600 bönder ger sig sedan av på marsch mot Norrköping, för att underkasta sig ryssarna.

Men det visar sig att tsarens män redan har gett sig av. Istället möter de upproriska bönderna en grupp svenskt kavalleri. När ryttarna får veta vad som har hänt griper de genast upprorets ledare och skingrar folkmassan.

Ett mer uppenbart fall av hög­förräderi är det förstås svårt att hitta. Snart ställs ett antal av bönderna inför rätta, döms till döden och förklaras ärelösa. Ändå kommer något senare de flesta av dem att benådas.

Unga män i kungens krig

Till saken hör att man i hela riket vid denna tid, även i de allra högsta cirklarna, tycks känna en viss förståelse för upprorsmännens desperation. I åratal har bönderna tvingats att lämna ifrån sig oräkneliga unga män till kungens krig, samtidigt som de har fått betala allt högre skatter. Ändå har kriget aldrig tagit slut, och när så till sist fienden anfaller får de inget skydd.

FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Inte så underligt då, kan man tänka, att de gör vad som helst för att rädda sina liv. Kanske är det egentligen märkligare att inte fler gjorde uppror just detta år, 1719, som utan tvekan är ett av de mörkaste i Sveriges historia.

Det långvariga kriget gjorde tillvaron svår för vanligt folk runtom i riket.

© DeAgostini/Getty

För att förstå vidden av vad som drabbat riket, och vad som ledde fram till att bönderna på Vikbolandet handlade som de gjorde, måste vi gå tillbaka till år 1700, och stora nordiska krigets början. I grunden handlade kriget alltså om att härskarna i Sveriges grannländer Danmark, Sachsen-Polen och Ryssland gemensamt hade bestämt sig för att återta de områden som svenskarna hade erövrat under 1600-talet.

På den svenska tronen satt som vi vet den unge och oerfarne Karl XII. Det visade sig dock för fienden att Sverige inte var ett så enkelt byte som man kanske hade trott, och att den 18-årige kungen var mer handlingskraftig än man hade räknat med. Han förfogade dessutom över en stark armé, uppbyggd av hans far, Karl XI.

Den militära planeringen

Hären var baserad på det så kallade ständiga knekthållet. Detta gick ut på att rikets bönder skulle rekrytera och försörja en soldat och dennes familj. Det var ett ambitiöst system, som innebar att en stor del av befolkningen ingick i den militära planeringen. Det gjorde också att det hela tiden fanns ett stort antal soldater tillgängliga, som var relativt vältränade och disciplinerade.

Detta märktes när kriget bröt ut. Karl XII kunde snabbt ställa en armé på fötter och gå till motanfall när landet angreps. Först besegrades Danmark, och sedan fördes styrkorna till Baltikum. Där besegrades en rysk armé vid Narva, och sedan en polsk-sachsisk vid Düna. En bit in på 1701 tycktes triumfen total, och Sverige hade ett gyllene läge att avsluta kriget som segrare.

Men Karl XII valde annorlunda, delvis för att han var övertygad om att de erbjudanden om fred som kom var falska – så fort svenskarna drog sig tillbaka skulle fienderna återkomma. Därför beslöt han sig för att fortsätta kriget. Först genom att tåga in i Polen, för att försöka avsätta den polske kung som hade anfallit honom, med det långsiktiga målet att efter det definitivt besegra Ryssland.

Soldat i Karl XII:s armé

Kriget kom därför att pågå år efter år, vilket i sin tur innebar att kraven på det svenska folket snabbt blev allt tyngre. För även om kriget fördes utanför rikets gränser måste höga skatter tas ut hemma i Sverige, för att täcka alla kostnader som fälttåget förde med sig.

Dessutom måste nya soldater ständigt letas fram, vilket innebar att de bönder som deltog i knekthållningen gång på gång var tvungna att hitta nya unga män som var villiga att utsätta sig för den dödsfara som det innebar att gå ut i krigstjänst. För det var verkligen livsfarligt att vara soldat i Karl XII:s armé.

Ta till exempel Dalregementet, vars 1 200 man lämnade Sverige under sommaren 1700. Redan året därpå behövdes 270 nya rekryter, för att ersätta dem som hade gått förlorade. Och på det sättet fortsatte det. Framme vid år 1706 hade samma regemente tagit emot inte mindre än 1 172 rekryter, motsvarande nästan hela den ursprungliga styrkan.

Värvare

Karl XII:s fälttåg krävde en ständig ström av nya rekryter. »Värvare« (1879) av Gustaf Cederström.

© Nationalmuseum

Från början fanns det uppenbarligen en viss entusiasm över att gå ut som frivillig i kriget. De snabba och storslagna segrarna inledningsvis bidrog till att göra kungen populär, och krigstjänsten kunde framstå som relativt lockande. Men det är inte hela bilden.

För redan snart efter krigets inledning klagade myndigheter på många håll i Sverige över att det var svårt att få tag på rekryter. Och det handlade inte bara om en allmän motvilja – många som skulle kunna bli soldater tog till drastiska metoder för att slippa undan.

Vissa, som bodde nära den norska gränsen, smet helt enkelt över till grannlandet för att inte behöva göra tjänst i den svenska armén. När de gjorde den vandringen kunde det också hända att de mötte norrmän som kom i motsatt riktning, på flykt undan den danska krigsmakten.

Skadade sig själv

Det förekom även att unga män, som hade valts ut som lämpliga soldater av sin socken, blev så desperata att de skadade sig själva.

Redan 1701 inträffade en sådan händelse i Västergötland, när en man vid namn Anders Ersson i Hemsjö socken högg av sig alla fingrar på vänsterhanden – utom tummen – med hjälp av en vedyxa. Andra utförde än mer desperata handlingar, som till exempel torparen Gudmund Olsson i Bjäre härad i Skåne.

När han år 1704 skrevs ut som knekt blev han så panikslagen att han sprang till skogs. Där höll han sig gömd bland buskar och snår i flera veckor, och levde på vad hans hustru gav honom i smyg. Till sist dränkte han sig i en å.

pestutbrott i Marseille 1721.

En svår pestepidemi drabbade Sverige 1710–13, när omkring 100 000–200 000 människor dog. Målningen av Michel Serre skildrar ett pestutbrott i Marseille 1721.

© DEA/G DAGLI ORTI/De Agostini via Getty Images

De som blev soldater i armén eller båtsmän i flottan kom företrädesvis från samhällets lägre skikt. De saknade egen jord och utgjordes av bland andra drängar, hantverkarsöner och backstugusittare. Och så de allra fattigaste, »lösdrivarna«, som inte hade någon fast tjänst överhuvudtaget. Det var alltså i första hand dessa utsatta personer som fick betala krigets pris, med sitt eget blod.

För andra grupper i samhället innebar krigsåren i allmänhet inte ett direkt fysiskt hot mot dem själva. De påverkades istället framförallt genom de ekonomiska svårigheter som följde. Genast när kriget bröt ut lät nämligen kungen höja skatterna kraftigt, vilket möttes med en storm av klagomål.

Knappt mat för dagen

Till exempel berättar biskop Jesper Swedberg i Skara, i en skrivelse från 1704, om hur prästerna i hans stift var utblottade. Många av dem hade knappt mat för dagen, och hade inte råd att hyra in drängar för att utföra det arbete som behövs på deras mark. »Jag har själv sett gamla gråhåriga präster driva oxar för plogen«, skriver Svedberg upprört.

Sådana berättelser finns det gott om, och de blir bara fler ju längre kriget pågår. Särskilt efter 1707 och 1708, när Sverige dessutom drabbades av svår missväxt, och efter 1709, när slaget vid Poltava slutade i en katastrofal förlust för Karl XII.

Under sin flera år långa exil i Bender får kungen motta en ständig ström av klagobrev, särskilt från det kungliga rådet, som styrde Sverige i hans frånvaro.

Pesten slog till

När sedan pesten slog till, under sensommaren 1710, blev situationen i landet ännu värre. Mer än 40 procent av Stockholms befolkning dog på bara sex månader – i fasansfulla plågor. Därefter spreds smittan vidare ut i riket.

På vissa håll, bland annat i Örebro, Göteborg och stora delar av Norrland, lyckades man upprätthålla strikt karantän och drabbades knappt alls. Men i andra trakter kunde upp till hälften av befolkningen gå under. Exakt hur många liv som pestutbrottet krävde i Sverige är oklart, men troligtvis var det mellan 100 000 och 200 000.

Det var vid det här laget som det kungliga rådets nödrop till kungen blev verkligt desperata. Först tio år av utmattande krig, sedan flera år av missväxt, och sedan pesten! I ett brev skriver rådsherrarna om att folket »hellre vill dö än leva i detta elände«.

Det verkar som att Karl XII aldrig riktigt trodde på dessa uppgifter. Snarare tycks han ha varit övertygad om att rådsherrarna målade upp en överdrivet negativ bild av tillståndet i riket.

Detta för att få honom att göra som de ville – alltså att avsluta kriget fortast möjligt. För kungen mottog samtidigt andra rapporter hemifrån, som uppgav att läget inte var riktigt illa.

Rådet berättade till exempel aldrig för Karl XII om de delar av ekonomin som trots allt gick bra. Bruken i Bergslagen arbetade för högtryck, och från Norrland exporterades det timmer och tjära, inte minst till de nationer i Västeuropa som deltog i det spanska tronföljdskriget, som rasade samtidigt som stora nordiska kriget. På vissa håll i Sverige kunde man till och med tala om en krigets högkonjunktur.

Kvinnorna fick dra ett tungt lass under krigsåren, inte minst inom jordbruket, när landet tömdes på unga män.

© Johannes Pieter de Frey/Rijksmuseum

Så hur hårt drabbades egentligen det svenska folket av kriget? Frågan var omstridd redan i samtiden, och har sedan dess fortsatt att diskuteras. Under 1800-talet gjordes till exempel studier som i detalj beskrev den misär som rådde på olika håll i riket, och som målade upp en bild av ett land vid undergångens rand.

Senare, i början av 1900-talet, började dock en ny generation historiker att ifrågasätta detta. Delvis motiverades de av en allmän beundran för krigarkungen Karl XII. Efter källkritiska studier av ekonomiskt material tyckte sig historikerna kunna visa att stora delar av befolkningen
trots allt inte drabbades så hårt av de långa krigsåren. Dessutom menade man att den svåraste bördan kom från pesten, och den kunde ju inte kungen skyllas för.

Nya skatter

Efter ytterligare en tid gjordes nya undersökningar, som försökte göra en syntes av dessa olika bilder. En av de mest omfattande var en studie från 1946 av Gunnar Olander, historiker vid Göteborgs universitet. Den landade i slutsatsen att man inte kan komma ifrån att stora nordiska krigets alla bördor ledde till »en allmän pauperisering, (utarmning) av allmogen«.

År 1715 återkom Karl XII till Sverige, lika besluten som någonsin att driva kriget vidare. Han hade vid det laget tröttnat på det kungliga rådets ständiga invändningar, och införde en ny förvaltning, som var lättare för honom själv att styra. Detta innebar att kronan började kräva ännu mer av folket än tidigare. Detta i form av nya skatter, men också genom att lån och obligationer lanserades i en kombination av tvång och frivillighet.

Samtidigt inleddes en ännu mer omfattande jakt än tidigare på nya soldater till den nya armé som Karl XII behövde för att återigen gå till offensiv mot sina fiender.

Tryckte extra pengar

Vid det här laget hade en stor del av den traditionella rekryteringsbasen redan gått åt. Så för att hitta nya knektar riktade man nu in sig på grupper som tidigare hade kunnat känna sig säkra. Det handlade exempelvis om studenter och drängar till postbönder, alltså personer som man tidigare hade ansett behövliga för andra uppgifter än soldatens.

Även inom andra områden tog kungen till nya åtgärder. För att ge kronan tillgång till kontanter beslöt han till exempel att man skulle trycka extra pengar – de så kallade nödmynten, som producerades i miljontal.

Exakt vad de var värda rådde det i och för sig tveksamhet kring. Det ligger nära till hands att se dem som ett slags låtsaspengar, som skulle ge intrycket av att staten betalade ordentligt för allt som den behövde köpa av bönder och hantverkare. Av allt att döma gav nödmynten bara en kort-siktig effekt, även om de åtminstone för en tid gjorde så att ekonomins hjul kunde röra sig en aning lättare.

Gömde sig i skogarna

Under Karl XII:s sista år vid makten genomfördes en i det närmaste total barskrapning av rikets resurser. Och det gav resultat – en ny och relativt välutrustad armé byggdes faktiskt upp. Samtidigt blev motståndet mot de omfattande rekryteringarna till och med ännu kraftigare än tidigare.

Från 1716 och framåt blev det av allt att döma vanligare än tidigare att män till varje pris försökte slippa undan militärtjänsten. Vissa begick självmord, andra stympade sig själva, på det sätt som vissa alltså hade gjort redan från början. Andra flydde hemifrån. Källorna talar till exempel om att många unga män gömde sig i skogarna i södra Småland, i väntan på att kriget skulle ta slut.

På motsvarande sätt sökte sig sådana som inte ville bli soldater till Lappmarken, områdena i Norrlands inland, där nybyggare traditionellt var befriade från militärtjänst. Vid det laget hade ett utbrett motstånd mot krigs-politiken som sådan byggts upp i stora delar av det svenska samhället.

Mynt

För att få in pengar till krigsinsatsen drogs silver- och kopparmynt in till staten 1715–19, och ersattes med så kallade nödmynt, där värdet av metallen var mindre än värdet på myntet. När statens finanser sedan tillät det, var tanken att de skulle växlas tillbaka till »värde-mynt«. Detta skedde dock inte – systemet kollapsade efter Karl XII:s död. Kungens rådgivare Georg Heinrich von Görtz fick skulden och avrättades.

© Vänersborgs museum, Bohusläns museum

Så dog till sist Karl XII i Norge, den 30 november 1718, och genast avstannade den enorma mobiliseringen. Men kriget tog inte omedelbart slut, eftersom också den nya ledningen till att börja med försökte kämpa emot den ryska övermakten. Vilket för oss åter till 1719, och de desperata bönderna på Vikbolandet utanför Norrköping.

Deras försök att svära tsaren trohet möttes alltså av förvånansvärt lindriga straff, med tanke på hur allvarligt deras brott ansågs vara. Kanske ville inte de svenska makthavarna göra den all-varliga situationen ännu värre.

Liknande revolter lär ha legat nära till hands på många håll i riket just denna sommar, när tjugo år av krig följdes av svåra ryska härjningar längs ostkusten 1719–21.

Ett sargat land

Men folkligt uppror var aldrig ett verkligt alternativ i Sverige under den karolinska epoken. Det är något som bland andra historikern Martin Linde har påpekat. Hela tiden fanns det soldater nära till hands, som kunde slå ner alla försök till öppet motstånd.

Hösten 1719 kunde man hur som helst se ut över ett Sverige som var i grunden sargat av de långa åren av krig.

En holländare vid namn Justin van Effen, som då reste genom landet, slogs särskilt av den totala bristen på unga män:

»I hela Sverige har jag ingen enda ung karl mellan 20 och 40 år sett, annat än soldater. Det grymma kriget hade medtagit nästan hela ungdomen i detta olyckliga rike«, skriver han.

200 000 man omkom

Överallt ser van Effen istället »vördiga skäggegubbar« utföra sysslor som yngre män brukar stå för. Eller så görs arbetet av kvinnor. Det är flickor som kör vagnar och rider hästar, och unga kvinnor som sköter jordbruket.

»På en åker ett stycke från vägen«, skriver van Effen, »såg jag en hop vita figurer och kunde ej begripa vad det var. När jag kom närmare fann jag, att det var kvinnor och flickor, som mejade skörden, åtföljda av några gubbar, som körde in den.«

Så udda tedde sig alltså livet i Sverige, under det långa krigets sista år. När freden slöts 1721, med Ryssland som segrare, hade det gått 22 år sedan kriget inleddes. Närmare 200 000 man hade dött i kronans tjänst.

Magnus Västerbro är journalist och författare.

Publicerad i Populär Historia 4/2021

Soldatfruarna var dubbelt utsatta

En grupp som drabbades särskilt hårt av kriget var de så kallade knekt-änkorna, alltså de kvinnor som var gifta med soldaterna som hade lämnat landet för att gå ut i kriget.

Dessa kvinnor lämnades att själva ansvara för soldattorpet och familjen, vilket innebar stora svårigheter i en tid när livet på landsbygden förutsatte att en man och kvinna delade på bördorna. Tillvaron för knektänkorna var dessutom osäker.

Om bud kom att mannen hade dött tvingades hon och hennes barn att lämna torpet för att ge plats för en ny soldatfamilj. Och om hon i makens långa frånvaro inledde en ny relation kunde hon dömas för horbrott, till hårda straff.