Hur uppstår krig?
Det tycks ibland som om krig är en oundviklig beståndsdel av mänsklighetens historia. Inte minst i dag när dess mekanismer och följdverkningar är brutala intill det outhärdligas gräns.
På senare tid har forskare och debattörer satt strålkastarljuset på de många små men grymma krig som äger rum, bland annat i kölvattnet av sovjetväldets kollaps. Den tyske författaren Hans Magnus Enzensberger och andra iakttagare befarar att just detta blir framtidens melodi: ett "medeltida" tillstånd med ett anarkistiskt allas krig mot alla, såväl inom som utanför de nationella gränserna.
Jan Lindegren, docent i historia i Uppsala, är en av dem som studerat krigets anatomi. Hans tankegångar skall ingå i ett antal verk om europeisk samhistoria med redaktion i Holland. Samlingsverket, The making of Europe, i tolv band kan sägas vara en biprodukt till European Science Foundation’s stora projekt The origins of the modern state.
"Two Millenia of War", två årtusenden av krig, är den föga muntra titeln på Lindegrens bidrag. Europas historia skildras där i termer av oändliga krig, ja faktiskt har dessa varit en motor för de europeiska statsbildningarna och vår historia. Kriget, fastslår Lindegren, har format vår kontinent.
Du säger att krig har format Europa. Det är väl ett långtgående yttrande?
– Nej, egentligen inte. Vi behöver bara titta på gränserna. Alla gränser har i stort sett tillkommit genom krig. Men viktigare är kanske, att den moderna statsmakten uppstår genom kriget. Kriget är statens moder eller snarare tvärtom: staten är krigets moder.
Det låter ganska nedslående.
– Ja, det gör det. Men det är inte mycket att orda om. Det finns ett klart samband mellan en ny typ av krig och den tidigmoderna statens tillblivelse.
Kan du exemplifiera det?
– Under andra delen av 1400-talet, under Ludvig XI:s tid, utvecklades i Frankrike en struktur,
som möjliggjorde en stående krigsmakt. Ludvig lyckades åstadkomma detta trots ett kraftigt inre motstånd. Med hjälp av sin krigsstyrka slog han ihop hela Frankrike till ungefär nuvarande yta. Ludvig höll sin stora armé, han byggde upp den, men han förde egentligen inga krig. Fast när andra dog, gick han in och annekterade deras område. Efter hans död inleddes det stora europeiska kriget 1494, då den franska armén gick ner i norra Italien. Och sedan dess har vi haft krig, ett europeiskt krig!
Ända fram till nu menar du?
– Nja, vi hade det fram till 1700-talet. Då kom en fas med tillfälliga krig. Innan det hela började var det under en period ständiga småkrig. Man slogs med grannarna. Några större arméer kunde knappast existera. Kriget var nödvändigt för att upprätthålla exploateringen i det samhälle som uppstod efter Romarriket.
Det fanns alltså rationella drivkrafter?
– Ja, riddarna och herrarna fick sin ränta av bönderna under förutsättning att de kunde försvara dem mot krig. Med den premissen gäller det ju att någon för krig. Under några sommarveckor pågick därför krig i mindre omfattning.
– Korstågen innebar dock en viktig förändring. Då skapades en yttre fiende, muslimerna. Alltså de kristna mot muslimerna. Sedan hittar man på en form av medel till korståget, korstågsbeskattning, vilket var en särskild skatt för att bekosta en speciell armé.
Vilken roll spelade religionen?
– Religionen var väldigt viktig. Det var den som legitimerade det speciella uttaget av medel.
Ja, men medlen skulle ju bara användas till krig?
– Egentligen inte, man levde ju av de där medlen i normala fall. De som exploaterade sina bönder var ju beroende av dem för sitt eget uppehälle. Man kunde inte hyra in för mycket folk utifrån för att genomföra nya krigsföretag, för då var man tvungna att ta av egna medel.
– Vad som krävdes vid sidan av den här speciella beskattningsformen var att det fanns ett ledigt exploateringsutrymme. Och det existerade inte under medeltiden, förrän den berömda senmedeltida agrarkrisen satte in med ett markant räntefall över hela Europa, där man för att få jorden odlad måste sänka räntorna. Annars flyttade nämligen bönderna någon annanstans, där villkoren var bättre och räntorna lägre.
– Det var i det läget som den stora innovationen ägde rum i Frankrike. Kronan gick in med skatter som ersatte eller fyllde upp det lediga utrymmet. Och skatterna skulle gå till krigföringen under hundraårskriget. Det var nu man definierade den engelske kungen som engelsman och inte som en fransk feodalherre. Tack vare Jeanne d’Arc definierade man "oss" som fransmän och "de" som engelsmän. Man uppfann en yttre fiende i Europa, någon som fanns alldeles bredvid.
Där ser man redan den ideologiska överbyggnaden för krig. En klassisk fråga är varför Gustav II Adolf gick in i Tyskland och därmed inledde högperioden i den krigiska svenska stormaktstiden.
– Det är i och för sig en bra fråga. Han hade naturligtvis både ideologiska och andra skäl. 1617 lyckades Gustav få enighet bakom ett aggressivt, expansivt program. Han utarbetade planer för hur stor den svenska armén behövde vara i fred. Det märkvärdiga var att armén i fred måste vara tre gånger så stor som i det krig man hoppades få avsluta.
Varför var det så viktigt?
– Bland annat av inre skäl, dvs på grund av sambandet mellan skatter och krig. För att få ut extra skatter av befolkningen måste man ha krig! Sverige hade precis som Frankrike råkat ut för det här senmedeltida räntefallet – man kunde inte höja räntan på annat sätt än genom att hänvisa till krig. 1617 hade kriget pågått i 57 år. Men ännu hade inte taket nåtts, det fanns mer att ta av.
Hade man inte kunnat erkänna de reella motiven i stället för att knäsätta de religiösa motiven?
– Det var naturligtvis så att man också hade religiösa motiv. Vi kan inte säga att de inte spelade någon roll. Med oss människor är det så praktiskt inrättat, att vi tror på de saker som är lämpliga att tro på och som sammanfaller med våra egna intressen...
Slutresultatet av denna skenhelighet ser vi 1720. Då kan vi överblicka en stormaktstid, som enligt dina undersökningar har förfärande siffror att uppvisa.
– Ja, en halv miljon svenska och finska män dog under krigen. Det motsvarar ungefär 30 procent av alla män som uppnådde 15 års ålder under den här perioden.
– Av de här människorna dog faktiskt de flesta av sjukdomar, det kanske bara var 10 procent som dog i strid.
Det försiggår nu en form av idyllisering av kungagestalter under stormaktstiden: Gustav II Adolf, Karl XI, Karl XII... Hur ser du på den här trenden?
– Jag tycker att man varken skall ha dem som hatobjekt eller objekt som man skall göra idyller av. Man skall inte använda dem som ideologiska symboler överhuvudtaget. Vad vi historiker vill är att utforska deras handlande, varför de gör saker och ting.
– Det är ett mycket allvarligt problem – historia är ett så utmärkt råämne för ideologiproduktion. Detta ställer naturligtvis till svårigheter för en historiker.
Kan du konkretisera det?
– Jag skrev t ex en essä om Karl XII. Då tror folk omedelbart att jag är någon krigshetsare, som tycker att det han gjorde var bra, bra för landet, en bra symbol osv. Då kan jag bara säga att Karl XII är en intressant person och skulle kunna användas som symbol för vad som helst.
– Men han borde inte vara symbol för vad som helst i vår tid. Han borde inte användas som symbol överhuvudtaget. De här människorna levde i andra samhällen, som fungerade på annat sätt, och det är vad vi försöker ta reda på. Som krigare förstod han sig bättre på krig än någon annan i sin samtid. Men vi skall naturligtsvis inte ha hjältar som är krigare. Man måste tänka på att 200 000 av hans soldater dödades, förutom att oändligt många dog i Polen eller Ryssland och Danmark under de här krigen. Det var inte Karl XII:s fel. Men kriget som system är naturligtvis inte bra för männi-skorna. Den grundläggande idén är att man inte har rätt att döda andra människor.
Om man gör ett överslag på Europas historia – har fred varit undantag och krig regel?
– Under medeltiden, fram till att de stora krigen började, så fördes det ständigt och jämt småkrig på sommaren. Resten av året rådde fred.
– Från 1494 och framåt blir detta ett undantag för många länder. I Frankrike har man ytterst få fredsår. I Spanien finns det överhuvudtaget inte något fredsår mellan 1560 och 1660. Samma sak blir det i Sverige från 1560 till 1720. Den här långa krigsperioden varar in på 1700-talet men ebbar ut då olika länder drar sig ur krigssystemet.
Varför gör de det?
– De mest avancerade länderna, Holland och England, behövde inte föra de här krigen. Kriget var inte längre så viktigt för dem. De hade fått oändligt mycket större ekonomiska resurser, i och med att produktionen i de här länderna hade blivit effektiv. I England var det så att endast cirka hälften av befolkningen på 1700-talet behövde arbeta i jordbruket för att försörja sig. I Sverige var motsvarande andel 90 procent.
Så krig var tidigare ett försörjningsmedel?
– Ja, det kan man säga. Och man måste friställa folk ur jordbruksproduktionen för att kunna göra dem till soldater.
Det var alltså under 1700-talet man började tänka tanken att fred lönar sig?
– Ja, definitivt. Bland de första exemplen är Sverige och Danmark efter det stora nordiska kriget.
Under krigets slutfas bedrev Karl XII en extrem krigspolitik. Han satsade på det totala kriget. Men det här hade ingen som helst ideologisk förankring i de ledande kretsarna. Inom dessa hade man nu klart för sig, att Sverige för att klara sin försörjning var beroende av att exportera järn till England.
– Och järnefterfrågan var i sin tur styrd av den begynnande engelska industriella revolutionen. Den var alltså inte beroende av krigsmaterialtillverkarna. Efterfrågan i England styrdes av andra medel och de störningar som inträffade under Karl XII:s tid var alltså dåliga för ekonomin.
Det är alltså den begynnande övergången till det kapitalistiska samhället vi ser här. Här finns också en koppling mellan kapitalism och fred!
– Sverige som sådant var inte kapitalistiskt, men vi blev alltmer kopplade till den engelska kapitalistiska ekonomin. Och därför var det alldeles nödvändigt med fred. I Danmark rådde ett liknande förhållande. Där tyckte man att kostnaderna för krig varit för stora och var nu intresserade av att armén skulle bli mind-re; folk måste frigöras för jordbruksproduktion.
Det här rationella 1700-talet kunde ha lett till en fredlig period i Europa. Men franska revolutionen ändrade på det.
– Ja, vi fick de här stora nya krigen. Men det intressanta med franska revolutionen var att vi fick det första ideologiska kriget. Tidigare hade religionskrigen i viss mån haft ideologiska motivationer, men nu var det renodlade politiska ideologier som framträdde.
– Så har det varit senare också. Och det blir allt tydligare, att den gamla sortens krig, de som började 1494, försvinner alltmer. Även om första världskriget fortfarande kan betraktas som ett sådant krig, så kan definitivt inte andra världskriget ses så. Och det krig vi ser i det forna Jugoslavien är motiverat utifrån ideologiska system, inte utifrån ekonomisk nödvändighet.
Ett orationellt krig?
– Ja, ur ekonomisk synvinkel är det orationellt.
Hur ser du då på den marxistiska tesen att kapitalism är lika med krig?
– Den är inte riktig. Den har ju utvecklats i form av framför allt överproduktionstesen: kriget är nödvändigt därför att produktionspotentialen är alldeles för hög. Alltså måste man förstöra produktionsmedel med jämna mellanrum för att ekonomin skall fungera. Jag tror dock inte att en så stor del av ekonomin är beroende av krig och rustningar. På de flesta håll handlar det om en mindre del.
Men det har ju funnits stora inslag av krigsindustri i både kapitalistiska och realsocialistiska samhällen?
– Jag tror att de hade större betydelse i de reellt existerande socialistiska staterna, därför att de där var mycket mer av spjutspetsindustrier. Nu vet vi ju att det var i stort sett de enda som fungerade...
Kan krig ha positiva effekter?
– Det är ju en gammal tes att kapitalismen har utvecklats tack vare krig. Werner Sombart framlade ju den teorin. Det extrema utnyttjandet av folk i Sverige tvingade dem att arbeta hårdare under 1600-talet, vilket sedan ledde till en mycket snabbare tillväxt. Men hade man haft fred under 1600-talet, hade man säkert kommit minst lika långt ändå!
En annan positiv effekt sägs vara kvinnans frigörelse. Den kan alltsedan 1600-talet ha kunnat dra nytta av de pågående krigen.
– Ja, om länder som Sverige skulle kunna exportera soldater krävdes det att kvinnorna skötte männens arbete. Vi hade små åkrar, lätta sandjordar etc – det kunde kvinnorna klara själva. Det ledde till att kvinnan fick en starkare position. Under 1600-talet var den svenska samhällseliten tämligen mangrant utomlands, som officerare, vilket innebar att godsen till stor del sköttes av kvinnor.
– Kvinnorna fick under första och andra världskriget en viktigare roll i produktionen och kom på så sätt in i de manliga yrkessfärerna. Ett argument som användes i kampen om rösträtt var bl a att kvinnorna hade fått ta över mycket arbete och sålunda räddat kristidsekonomin. Det gällde också i Sverige.
Vilken är din prognos för framtidens Europa?
– Krigsmakterna har varit samhällsbärande i snart 500 år. Nu har deras betydelse reducerats, men i det nya Europa får vi kanske ett gammaldags limes som i det gamla Rom. Krigsmakten skyddar imperiet och dess gräns mot andra. Den gamla formen av krigsmakt måste omprövas.
– Om det blir bättre eller sämre är oklart. Men ifall idén om den europeiska gränsen råkar ut för det som romarna råkade ut för, då får vi en barbarinvasion, ett nord-syd-krig eller öst-väst-krig mellan riket innanför muren och de fattiga utanför Europa. Då kommer krigen att fortsätta i hundra år.
– Men vi måste nå fram till en situation, där krigen inte finns kvar som samhällsfenomen. Annars kommer de att leda till människosläktets undergång.
