Gerillataktiken knäckte USA
Mitt under firandet av det vietnamesiska nyåret Têt, i gryningen den 31 januari 1968 exploderade Vietnamkriget.
Amerikanska styrkor iakttar vietnameser som flyr byn My Tho i Sydvietnam under Têt-offensiven.
Mitt under firandet av det vietnamesiska nyåret Têt, i gryningen den 31 januari 1968, formligen exploderade Vietnamkriget, såväl på plats i Syd-Vietnam som i TV-apparaterna i USA och resten av världen. Den dagen spred sig gerillastriderna på landsbygden till städerna. Runt fyratusen FNL-soldater hade infiltrerat huvudstaden Saigon och gick nu till angrepp mot olika mål. ”Têt-offensiven” hade inletts. Presidentpalatset och en rad andra offentliga byggnader angreps.
En självmordsstyrka på nitton FNL-soldater sköt sig in på det amerikanska ambassadområdet. I sex och en halv timme höll de ut, medan amerikanska styrkor kämpade för att ta tillbaka den sex våningar höga byggnaden. Över 11 000 sydvietnamesiska soldater bekämpade angriparna i svåra gatustrider. Först sedan den amerikanska marinkåren satts in, stödd av raketbeväpnade helikoptrar, förmådde man driva ut FNL-förbanden ur Saigon.
Têt-offensivens anfall och förluster
En grundläggande militär regel talar om ”kraftsamling” för att uppnå ”lokal överlägsenhet” på den punkt man avser att anfalla. Men i stället gjorde FNL, med stöd av nordvietnamesiska förband, tvärtom och slog till på så många ställen som möjligt för att demonstrera att ingen plats i Sydvietnam var säker.
Under Têt-offensivens tre första dagar angreps, förutom Saigon, 36 av 44 provinshuvudstäder, fem av sex autonoma städer och 64 av 202 distriktshuvudstäder. I den gamla kejserliga huvudstaden Huês citadell hissades FNL-flaggan. Under de tjugofem dagar det tog att återta Huê stupade 150 amerikanska marinkårssoldater och 400 sydvietnameser, medan FNL och nordvietnameserna förlorade 5 000 man.
Ingenstans förmådde angriparna hålla de tagna målen och förlusterna var oerhörda. Under den månadslånga offensiven stupade uppskattningsvis 50 000 man ur FNL och den reguljära nordvietnamesiska armén. På den andra sidan föll 2 000 amerikanska och 4 000 sydvietnamesiska soldater. Den sydvietnamesiska regimen och armén hade inte heller fallit ihop på det sätt som FNL och Nordvietnam hoppats på. Têt-offensiven var på taktisk nivå, på slagfältet, en katastrof för de anfallande.
FNL var efter Têt 1968 slut som en självständig militär kraft. Istället blev det alltmer nordvietnamesiska förband som kom att föra kriget. Men propagandaförlusten för USA och Sydvietnam var oerhörd och TV-bilderna från Huê och Saigon blev i praktiken spikar i kistan för det amerikanska engagemanget i landet.
USA trappade upp engagemanget i kriget
De första attackerna från vad som senare skulle bli FNL-gerillan mot den sydvietnamesiska armén genomfördes i juli 1959. Då beslöt Kennedyadministrationen att sända militära rådgivare och den 8 mars 1965 landade de första stridande amerikanska förbanden i Da Nang. President Johnson tog ”Tonkin-intermezzot” 1964 till intäkt för att trappa upp USA:s engagemang. År 1965 fanns 184 000 amerikanska soldater i Vietnam och i december 1968 var de drygt 500 000.
USA utkämpade kriget på huvudsakligen tre sätt. Massiva flyganfall riktades mot Hô Chi Minh-leden. Den utgjordes av ett vittförgrenat transportsystem som förde män och materiel från Nordvietnam till gerillakontrollerat område i söder. Bombanfallen ödelade delar av västra Vietnam och angränsande delar av Laos och Kambodja, då leden delvis löpte genom de två länderna. Trots massiva insatser skars aldrig försörjningen av. I stället drabbades den vietnamesiska, laotiska och kambodjanska civilbefolkningen svårt av flygangreppen.
År 1970–71 invaderade amerikanska och sydvietnamesiska förband Kambodja och Laos i försök att skära av leden på marken, men det misslyckades och i stället eskalerade gerillakrigen i grannländerna.
Tidvis försökte USA genom flygoffensiver direkt mot Nordvietnam att pressa fram ett slut på stödet till kriget i söder. Inte ens de våldsamma så kallade julbombningarna 1972 mot Hanoi och hamnstaden Haiphong resulterade i framgång. Tvärtom led amerikanerna stora förluster i besättningar och flygplan, medan världsopinionen skarpt vände sig mot den typen av krigföring. Trots stora civila offer fortsatte de nordvietnamesiska ledarna den förda politiken.
Gerillataktik mot krigsmakten
På marken i Sydvietnam mötte USA:s krigsmakt en motståndare som med hjälp av gerillataktik hela tiden valde när och var striden skulle föras. Det blev förödande för den amerikanska moralen.
Man introducerade då det taktiska greppet search and destroy (”leta upp och förstör”). Amerikansk trupp helikopterlandsattes i gerillaområden för att dra på sig anfall från FNL-styrkorna. Därefter kallade man in stöd av bestyckade helikoptrar, flygplan eller artilleri, för att med överlägsen eldkraft slå ut motståndaren. Ibland lyckades detta, men ofta ledde det till ohyggliga civila förluster.
Den amerikanska taktiken urartade till en makaber och verklighetsfrämmande ”body-count”, där man i matematiska termer gång på gång försökte bevisa hur nära segern man var. Med klassisk gerillataktik försvann ofta motståndaren i folkhavet (eller ned i ofantliga underjordiska tunnelsystem), bara för att återkomma när de amerikanska förbanden dragits bort.
Kriget kostade miljontals människoliv
Frustrationen hos de amerikanska soldaterna steg och moralen sjönk. Från 1969 inleddes ett överförande av krigsansvaret till den sydvietnamesiska armén. 1971 hade den amerikanska styrkan minskat till 170 000 man och i augusti 1972 drogs de sista stridande USA-förbanden bort. När FNL:s och Nordvietnams slutoffensiv kom i mars-april 1975 hade USA varken vilja eller möjlighet att gripa in.
Av de 2,7 miljoner amerikaner som tjänstgjorde i Vietnam stupade 58 000 och 300 000 sårades. FNL och Nordvietnam förlorade 1,1 miljon stupade, medan de civila offren uppgick till 2 miljoner.
Vietnamkriget ändrade amerikansk försvarspolitik
Kriget fick långtgående konsekvenser också försvarspolitiskt. USA avskaffade värnplikten och gick över till ett yrkesförsvar. I stället för de stora truppmassor som inte lyckats uppnå ett avgörande mot gerillan i Vietnam, övergick man till en satsning på högteknologiska kommunikations-, underrättelse- och vapensystem, samt mycket rörliga special forces, för att uppnå ett snabbt och i egna liv föga kostsamt avgörande.
Man kan säga att fröet till den effektiva amerikanska krigsmakt som uppträdde i Kuwaitkriget 1991, Afghanistan 2001 och Irak 2003 såddes i Vietnams djungler och i Têt-offensivens strider inne i Saigon och Huê.
Lars Ericson är huvudlärare i militärhistoria vid Försvarshögskolans krigsvetenskapliga institution och docent i militärhistoria vid Åbo Akademi. Tidigare i år utkom han med Krig och krigsmakt under svensk stormaktstid (Historiska Media).
Publicerad i Populär Historia 9/2004
