Främlingslegionens återkomst

Främlingslegionen. Själva namnet är för många sinnebilden av krigets hyrda tjänare som, oavsett nationalitet och religiös eller politisk övertygelse mot

26 mars 2002 av Lars Ericson Wolke

Främlingslegionen. Själva namnet är för många sinnebilden av krigets hyrda tjänare som, oavsett nationalitet och religiös eller politisk övertygelse mot en summa pengar väljer att tjäna ett annat land och en annan regering. Till skillnad från andra, ofta kortvarigt existerande förband av legotrupper, har Främlingslegionen nu existerat i 170 år. Den har en lång tradition som väloljad organisation med hård disciplin, men också ett rykte om sig att tillhöra det yppersta av vad den franska krigsmakten kan visa upp. Från att länge ha setts mest som ett tillhåll för förbrytare av olika nationaliteter, på flykt under rättvisan i hemlandet, har bilden av legionen ändrats till en elitstyrka som med framgång deltar i fredsbevarande operationer.

Men sanningen är inte så enkel – det finns komponenter av den ”gamla” legionen kvar, från den tid på 1800-talet då den var en effektiv insatsstyrka som kunde användas av Frankrike i olika svåra situationer eller konflikter.

Den klassiska bilden av främlingslegionären, som frivilligt väljer att gå i krig i en främmande världsdel, pressad av drakoniska bestämmelser och ett känslolöst befäl, har naturligtvis mycket sanning i sig. För att kunna förvandla en synnerligen brokig skara män med extremt olika bakgrund till en i strid fungerande enhet har legionen alltid vinnlagt sig om en mycket strikt disciplin. Inte sällan krävdes det ekonomiska bekymmer, kriminell belastning eller kärleksproblem i hemlandet – eller i alla fall en äventyrslystnad utöver den vanliga – för att en ung man frivilligt skulle söka sig till Främlingslegionen.

I dag ska en rekryt vara mellan 17 och 40 år gammal, i god fysisk trim och villig att skriva på ett femårskontrakt på något av legionens franska rekryteringskontor. Till skillnad från tidigare måste man också kunna visa upp någon form av personhistoria, det går inte längre att helt dölja ett mycket omfattande kriminellt förflutet och bara försvinna in i legionens anonyma famn. Ungefär var fjärde rekryt klarar alla tester och blir legionär, vilket innebär att man får ett tillskott av ett tusental soldater årligen. Efter fem år kan legionären ansöka om franskt medborgarskap och som fransman fortsätta tjänstgöringen i förbandet i totalt 25 år. Men redan efter 15 år kan han erhålla pension.

I dag har Främlingslegionen sin huvudbas i Aubagne nära Marseille och på Korsika och mönstrar knappt 10 000 soldater. När legionen var som störst, under indokinakriget i början av 1950-talet, räknade man drygt 30 000 man. Men början var mycket blygsammare än så.

Sommaren 1830 landsatte en stor fransk flotta betydande arméförband på den nordafrikanska kusten vid Alger. Trots stort motstånd lyckades fransmännen bita sig fast i ett brohuvud och sakta utvidga detta till att omfatta även städerna Oran och Constantine. Därmed var det franska kolonialväldet i Algeriet etablerat, ett välde som skulle komma att bestå i 132 år. Den franska Främlingslegionens historia är oupplösligt förenad med kampen för att först erövra och sedan befästa de franska positionerna i Algeriet och resten av Nordafrika.

Den 9 mars 1831 räknas som legionens grundningsdatum. Bakgrunden var att Frankrike fortfarande led av sviterna från de stora manskapsförlusterna under revolutions- och napoleonkrigen, från 1790-talet till 1815. Det fanns en gräns för hur många soldater Frankrike kunde hålla utomlands för att försvara sitt nordafrikanska kolonialvälde. Under restaurationen (när kungamakten återinfördes) efter 1815 hade flera schweiziska och tyska bataljoner ingått i armén, men efter julirevolutionen 1830 avvecklades dessa av politiska skäl. De påminde alltför mycket om de utländska värvade regementen som tjänat den kungliga armén före revolutionen år 1789.

Nu stod Frankrike med ett betydande antal arbetslösa utländska soldater samtidigt som landet fylldes av politiska flyktingar från en rad olika oroshärdar, i synnerhet från Polen där 1830 års uppror hade slagits ned av ryska trupper. De första sju bataljonerna av Främlingslegionen kom därför att bestå av tyskar, schweizare, spanjorer, italienare, belgare, holländare och polacker.

Redan från början sattes legionen in i striderna i Nordafrika. Högkvarteret fanns i Sidi bel Abbes i Algeriet ända tills kolonin blev fri 1962. Då fick legionen flytta hem till Frankrike.

Förband ur Främlingslegionen tjänade Frankrike bland annat i Spanien, på Krim, i Vietnam, i Italien, under kriget mot Preussen och på andra platser under 1800-talet. Den mest mytomspunna striden utkämpades i Mexiko, där 62 legionärer i april 1863 ringades in på haciendan Camerone av 2 000 mexikaner. Försvararna höll ut i det längsta och när bara fem man återstod satte de sina bajonetter på gevären och anföll leden av mexikanska soldater – givetvis med given utgång. Efter striden hedrades de stupade legionärerna av den mexikanska armén och deras stupade befälhavares handprotes av trä återlämnades till legionen. I dag är ”Danjous hand” legionens kanske främsta kultföremål, förvisso ett mycket speciellt museiobjekt.

Under 1900-talet har legionen deltagit i de båda världskrigen, och i en lång rad kolonialstrider i Marocko, Algeriet och Vietnam, inte sällan mot svårbesegrade gerillaförband. Förlusterna har varit stora och övergreppen mot civilbefolkningen många i dessa ofta ”smutsiga” krig. Efter det kalla krigets slut har Främlingslegionens fallskärmsjägare varit bland de första att sättas in av Frankrike i internationella krishärdar, bland annat i Västafrika, Kongo och Tchad. Under 1990-talet har legionen bidragit med trupper i de omfattande fredsbevarande operationerna i det före detta Jugoslavien.

Förutom sina baser på Korsika och i Sydfrankrike har legionen enheter i franska Guyana, där man bland annat skyddar en rymdbas. Andra trupper är placerade i franska Polynesien där man har som huvuduppgift att bevaka testområdet för kärnvapen kring Mururoa-atollen.

Precis som tidigare rekryteras soldater till legionen från en lång rad olika länder och inte minst vid internationella kriser ökar skaran av rekryter. När Ryssland år 1831 slog ned det polska upproret kom som tidigare nämnts en rad potentiella polska rekryter till Frankrike, lagom till grundandet av legionen. Liknande strömmar av rekryter har kommit senare. Efter den ryska revolutionen strömmade ryska soldater från kommunisternas motståndarsida till, under 1930-talet kom rekryter från den förlorande sidan i det spanska inbördeskriget och efter 1945 var mängden tyska legionärer högre än någonsin. När sovjetiska stridsvagnar hade krossat ungernrevolten 1956 anslöt sig flyktande ungrare i mängd och detsamma gällde – i mindre omfattning – tjecker 1968 och polacker 1981. Efter de sydostasiatiska krigens slut 1975 ökade inslaget av vietnamesiska, kambodjanska och laotiska legionärer påtagligt. Många män som förlorat sin politiska, religiösa och nationella hemvist har sökt sig till legionen.

Och det är just detta som är Främlingslegionens kännetecken: att inga politiska eller religiösa restriktioner finns för nya rekryter, under förutsättning att de lämnar alla sådana passioner och övertygelser utanför kaserngrinden. Väl inne tillhör soldaten legionen – vad som än händer, på gott och ont. Ofta har Främlingslegionen ansetts vara en extremt otidsenlig företeelse, färdig för avskrivning. Men den har, trots att den representerar en kvarleva från 1600- och 1700-talens rundvandrande horder av legosoldater, ändå överlevt hela 1900-talet, ett sekel som annars präglats av medborgararméer och värnpliktiga soldater.

I dag, när vi står på tröskeln till ett nytt århundrade och värnplikten är under avveckling i många länder, är frågan om inte legionen i vissa stycken blivit mera tidsenlig. Alltfler stater får svårt att inför sin hemmaopinion riskera de egna sönernas liv i konflikter i andra länder, antingen det gäller erövringskrig eller riskabla fredsbevarande operationer. I det läget är den enda lösningen värvade yrkessoldater och ytterst bland dem naturligtvis utlänningar som mot betalning utför de riskabla uppgifter som åläggs dem. Främlingslegionen har överlevt värnpliktens epok och symboliserar hur många länder i sitt sökande efter något nytt i praktiken återvänder till äldre militära organisationsformer. I en tid av globalisering, på gott och ont, är det kanske symptomatiskt att det militära förband som är bäst anpassat inför dessa förändringar är det som den svenske främlingslegionären Harry Forsberg kallade ”en värld av 52 nationer”.

Rekrytering av militärer från främmande nationer har givetvis utförts vid många tillfällen i historien. Men en främlingslegion är ett stadigvarande existerande förband som värvar officerare och soldater från flera olika länder. Det är med andra ord något mera avancerat än en enhet med vanliga legosoldater, vilkas organisationsstruktur kan variera högst betydligt. Om man snävar betydelsen på detta sätt, faller en stor del av de värvade utländska trupper som till exempel stormaktstidens Sverige använde sig av utanför den ramen.

Det går dock att hitta några få tydliga exempel på främlingslegioner, som i princip inte skiljer sig från den franska.

År 1822 gjorde sig Brasilien självständigt från den portugisiska kolonialmakten med det nuvarande Uruguay som en egen provins i söder. Bara tre år senare försökte uruguayanerna frigöra sig vilket lockade Argentina att försöka ta över området. Genom brittisk förmedling slöts en fred år 1828 och den självständiga staten Uruguay skapades.

I striden för att behålla kontrollen över Uruguay värvade Brasilien europeiska trupper som samlades i en särskild legion. Rekryterna skulle tjänstgöra i fem år, därefter tilldelades de jord som de kunde odla och försörja sin familj på. Systemet var inte helt olikt det i antikens romerska legioner, där soldaterna efter avslutad tjänstgöring (som dock var mycket längre) fick en markbit att leva på som kolonister, inte sällan i imperiets viktiga gränsområden.

Många lät sig dras till Latinamerika av locktonerna från Brasilien. Under ledning av den irländske översten Cotter reste 2 400 irländare till Brasilien. Och från Tyskland kom 7 000 man.

Men de frikostigt utdelade löftena infriades inte. Usla baracker fick tjänstgöra som bostäder och lönerna utbetalades knappast ens sporadiskt. Pubar som serverade undermålig rom bidrog ytterligare till misären och eländet. Allt exploderade i missnöje i juni 1828 då legionärer gjorde revolt och plundrade officerarnas hus, innan brasilianska arméstyrkor ingrep med stor hänsynslöshet. Över 300 män, kvinnor och barn bland de utländska trupperna slaktades och svarta och mulatter i den brasilianska armén.

Direkt efter det upproret slagits ned hemförlovades större delen av irländarna medan de tyska soldaterna sändes söderut mot fronten. Den ytterst ansvarige för legionens eländiga tillstånd, krigsminister Barbozo, avskedades av kejsaren.

Ett tjugotal svenskar lät värva sig till denna brasilianska främlingslegion. I de flesta fall verkar det ha varit ekonomiska och andra personliga bekymmer i hemlandet som drev dem till Latinamerika. De gick olika öden till mötes.

Löjtnanten Carl Schmiterlöw från Jönköpings regemente lät värva sig år 1827, men tog snart avsked och blev boskapshandlare. Som sådan försvann han inåt landet och hördes aldrig mera av. Efter 30 år, år 1857, dödförklarades han. Sveaartilleristen kapten Nils Fredrik Aschling deltog som ung man i kriget mot Ryssland 1808–9 och senare mot Napoleon 1813. Dåliga privata finanser drev honom i landsflykt och efter många turer hamnade han i brasiliansk tjänst i slutet av 1820-talet. På något sätt lyckades han dock återvända till Sverige, ekonomiskt utblottat och halvt invalidiserad.

De svenskar som ingick i den brasilianska främlingslegionen uppvisar tillsammans en av de mest tragiska och eländiga samlingar levnadsöden man kan tänka sig, även i sådana här sammanhang.

Även i Spanien grundades en främlingslegion på 1920-talet och den upplevde sin storhetstid under mellankrigstiden, i kampen mot upproriska och nationalistiska element i kolonierna i nordvästra Afrika. Sin kanske viktigaste insats gjorde den under spanska inbördeskriget 1936–39. Kriget inleddes i juli 1936 med att Francisco Franco och nationalistiska generaler tog makten bland trupper i Nordafrika. Därefter tog man steget över till det spanska fastlandet genom att tyska flygplan i en luftbro förde förband ur i första hand främlingslegionen över Gibraltar sund.

Lars Ericson är chef för den Krigshistoriska avdelningen vid Försvarshögskolans operativa institution. Han medverkar regelbundet i Populär Historia.

Att läsa: Svenska öden i Sydamerika Axel Paulin (1951); The French Foreign Legion – a Complete History Douglas Porch (1991); Revolution and War in Spain 1931–1939 Paul Preston (editor) (1984); The Spanish Civil War Hugh Thomas (1977); The Foreign Legion Patrick Turnbull (1964); De första utvandrarna – svenskars öden och äventyr i Nord- och Sydamerika under 1800-talets första hälft Alf Åberg (1984).

Svenska legionärer

Ganska många svenskar har genom åren tjänstgjort i den franska Främlingslegionen, även om deras antal inte kan mäta sig med antalet tyskar, britter eller andra stora nationaliteter. Dessutom bör man komma ihåg att många, svenskar likaväl som andra, ofta har begett sig till legionen just för att komma undan sitt tidigare liv och obehagliga företeelser i detta. Därför finns det säkert ett stort mörkertal av svenska legionärer vars existens vi inte vet om och sannolikt heller aldrig kommer att kunna få kännedom om.

Ett par av de tidigaste och mest uppmärksammade svenska legionärerna var bröderna Martin och Henning Sandell som åren 1887–88 tjänstgjorde med Främlingslegionen i norra Vietnam. Här avancerade man djupt in från kusten och erövrade bland annat Dien Bien Phu, den plats där fransmännens vietnamesiska kolonialvälde skulle komma att gå under 1954. Legionärerna var till en början förlagda i bergen vid Lao Kay, ett område nära gränsen till Kina, som genom historien varit en inkörsport till kinesiska invasioner av Vietnam. Våldsamma regn avlöstes av en svår hetta och de europeiska legionärerna led svårt.

Den 13 augusti 1888 tvangs Martin Sandell skriva hem till sina syskon i Sverige och berätta att brodern Henning avlidit dagen före: ”De förfärliga ansträngningar vi varit utsatta för jämte det dåliga klimatet har tagit livet av honom. Han var sjuk i ungefär tjugo dagar och dog utan medvetande lugnt och stilla”. Själv stannade Martin kvar i Vietnam ända till sin död 1913, först i legionens tjänst och sedan som chef för en vietnamesisk brigad i fransk tjänst.

Till Vietnam kom också Carl Gunnar Schreiber från Umeå. Han hann dessutom tjänstgöra i Nordafrika under sina elva år i legionen, 1927–38. Han återvände dock hem och deltog senare bland annat som frivillig i finska vinterkriget.

Harry Forsberg var en sjöman från Hälsingland som tog värvning 1936 och därefter utkämpade flera strider i legionens klassiska operationsområde i de nordafrikanska Atlasbergen. Forsberg deltog också i den allierade invasionen av Sicilien och det italienska fastlandet år 1943. Han togs tillfånga av tyskarna under slaget om Monte Cassino på våren 1944. Det sista krigsåret tillbringade han som fånge i norra Italien och i Tyskland. På våren 1945 befriades han av allierade fallskärmsjägare ur ett fångläger nära Hannover.

Många svenska legionärer deltog i de ofta grymma striderna mot berberna i Atlasbergen i östra Marocko och västra Algeriet under 1920- och 30-talen. De svenskar som tjänstgjorde i Främlingslegionen under 1950-talet – cirka 50 personer – deltog i de flesta fall i kampen mot den algeriska självständighetsrörelsen, FLN.

Att läsa: Svenska frivilliga – militära uppdrag i utlandet under 1800- och 1900-talen Lars Ericson (1996); Jag var främlingslegionär Harry Forsberg (1953); Breven från Tonkin – en svensk främlingslegionär i Indokina Bertil Nelsson (1976, ny upplaga 1998).

Publicerad i Populär Historia 8/2000

Kanske är du intresserad av...

Läs också