Slaget om Atlanten

Fartyg som försvinner ner i djupet sedan de träffats av torpeder från ubåtar. Överlevande besättningsmän som förtvivlat, ofta förgäves, försöker överleva i ett iskallt hav, som dess­utom ibland är täckt av ett lager brinnande olja. Detta var sjökriget när det var som brutalast och detta var verkligheten för hundratusentals sjömän under slaget om Atlanten.

8 februari 2008 av Lars Ericson Wolke

Detta slag går egentligen inte att beteckna som ett enda utan var, under andra världskriget, snarare en lång serie bataljer till sjöss som alla utspelade sig i Atlanten. I grunden handlade det om herraväldet över sjöförbindelserna mellan USA och de allierade i Europa; i praktiken om förmågan att upprätthålla transportleder till det kämpande Storbritannien sedan den europeiska kontinenten hade ockuperats av Tyskland och dess allierade.

När USA år 1917 gick med i första världskriget var det som en direkt följd av Tysklands försök att genom ett aggressivt ubåtskrig skära av Storbritanniens och Frankrikes sjöförbindelser västerut (ibland kallat det ”första slaget” om Atlanten). På sommaren 1918 hade USA kunnat föra över så stora egna militära förband och så mycket materiel till de västallierade att den tyska försvarsförmågan knäcktes.

Under andra världskriget ville Tyskland absolut undvika att scenariot upprepades. Därför satsade man denna gång ännu intensivare på att bryta sjöförbindelserna över Atlanten.

Tyskland hade byggt upp en imponerande ubåtsflotta, även om dess chef, amiralen Karl Dönitz, vid krigsutbrottet 1939 ännu inte tyckte att hans stridskrafter var tillräckligt utvecklade. Den ytterligare tiden fick han aldrig. Men det var ändå ett formidabelt vapen Dönitz förfogade över.

Under första världskriget hade en grundläggande svårighet för de tyska ubåtarna varit att de främst tvingats operera från baser i hemlandet och från erövrade kustområden i norra Belgien, främst Zeebrügge. De stora tyska framgångarna 1940 gjorde att sjökriget fick helt andra förutsättningar. Med erövringen av Norge i april–juni 1940 och därefter hela Västeuropa i maj–juni samma år skapades tidigare oanade möjligheter till framskjutna baseringar av det tyska ubåtsvapnet. Sedan Tyskland i juni 1941 angripit Sovjetunionen kunde tyska ubåtar och flygförband från baser i Norge angripa de konvojer som gick från Storbritannien till Murmansk med underhåll till Sovjetunionen. Ett hårt sjökrig utvecklades, speciellt vintertid, i både Nordatlanten och Norra ishavet.

Men tyngdpunkten i den tyska krigföringen låg på de engelsk-amerikanska sjölederna. Hela åtta tyska ubåtsflottiljer baserades i franska hamnar vid Biscayabukten: Lorient, Brest, La Pallice, Saint-Nazaire och Bordeaux. Brest var den viktigaste hamnen för de operativa ubåtsförbanden, medan Bordeaux var en central bunkringshamn där ubåtarna kunde repareras och förses med nya förråd. I Brest var också en italiensk ubåtsflottilj baserad.

Ubåtarna var dock inte det enda medlet tyskarna använde för att bekämpa den allierade sjöfarten över Atlanten. I början av kriget var övervattensfartygen väl så viktiga instrument. Visserligen sänkte den brittiska flottan ett stort antal tyska jagare i Narviksfjorden i april 1940 och minskade därmed drastiskt den tyska flottans förmåga – och vilja – att konfrontera den massivt överlägsna Royal Navy, men en del sådana operationer genomfördes ändå.

Tyskland hade planerat att sätta in 26 hjälpkryssare i sjökriget, men så många kom aldrig att färdigställas. I praktiken var de bestyckade handelsfartyg med en stor aktionsradie. De hade naturligtvis små chanser att klara sig om de mötte brittiska jagare och kryssare, men för vanliga handelsfartyg utgjorde hjälpkryssarnas sex 15-centimeters kanoner och fyra eller sex torpedtuber ett dödligt hot. De nio hjälpkryssare som gick till sjöss sänkte eller uppbringade under åren 1940 och 1941 87 handelsfartyg. Därmed förlorade de allierade fartyg motsvarande nästan 600 000 ton.

Detta var ansenliga förluster, men man måste komma ihåg att de tyska ubåtarna under samma tid sänkte fartyg motsvarande drygt 8,2 miljoner ton.

På våren 1940 satte Tyskland in sina tyngsta örlogsfartyg i kampen mot den allierade handelssjöfarten. Slagkryssarna Scharnhorst och Gneisenau anföll ut i Atlanten och sänkte, tillsammans med den tunga kryssaren Admiral Hipper, brittiska handelsfartyg motsvarande 148 000 ton. Den tyska slagstyrkan skulle förstärkas med det väldiga slagskeppet Bismarck och den tunga kryssaren Prins Eugen. Den 24 maj sänktes den brittiska slagkryssaren Hood i Danmarkssundet mellan Island och Grönland av välriktad eld från de två tyska fartygen. Händelsen blev en chock för den brittiska flottan, som nu satsade alla resurser på att hejda fiendens fortsatta anlopp ut i Atlanten.

Den 26 maj sänktes Bismarck genom upprepade anfall från brittiska torpedflygplan och torpedattacker från flera brittiska kryssare. Med Bismarck i djupet gick inte bara 2 400 man ur besättningen under, utan också de tyska planerna på att vinna slaget om Atlanten med hjälp av övervattensfartyg.

Istället ombaserades de återstående tunga tyska övervattensfartygen till Nord­norge där deras uppgift blev att angripa Ishavskonvojerna till Murmansk. Här utsattes de för upprepade brittiska anfall som gjorde att de knappast vågade lämna sina skyddade baser djupt inne i de norska fjordarna. Fartygens betydelse blev snarast indirekt, som ett ständigt, latent hot mot de allierade Rysslandskonvojerna. I slutet av 1944 angreps och sänktes det sista av dessa tunga fartyg, Bismarcks systerfartyg, slagskeppet Tirpitz, i Altafjorden i Nordnorge.

Vid krigsutbrottet planerade den tyska flottan att sätta in ett eget hangarfartyg i sjökriget. Graf Zeppelin hade sjösatts redan år 1938 och tanken var att hon, med sina 30 jaktplan och tolv störtbombare, skulle bli ett magnifikt hot mot den brittiska sjöfarten. Men tekniska svårigheter med katapultanordningarna och flygplanen gjorde att fartyget aldrig kom i aktiv tjänst.

Den tyska marinledningen gav till slut upp hoppet om att kunna sända ett eget hangarfartyg till sjöss. Graf Zeppelin monterades systematiskt ned och skrovet kom symboliskt nog att användas till att bygga ubåtar. Det var ubåtarna som nu fick bära nästan hela bördan av den tyska krigsinsatsen i Atlanten.

Visserligen blev USA krigförande först i december 1941, men president Franklin D Roosevelts administration verkade aktivt för att stödja de västallierades krigsinsats långt dessförinnan. Trots en del motstånd i kongressen genomdrev han åtgärder som avsevärt förstärkte den allierade motståndsförmågan.

Flygplan, stridsvagnar och annan krigs­­utrustning, liksom allehanda civila varor, transporterades av fartygen till Storbritannien. För att skydda dessa konvojer antogs i mars 1941 den så kallade lend-lease-lagen, genom vilken USA kunde hyra ut eller sälja olika typer av militär utrustning till Storbritannien. Ett särskilt viktigt resultat var att den brittiska flottan nu fick ta över inte mind­re än femtio äldre amerikanska jagare. Dessa kom att utgöra en viktig förstärkning av det brittiska konvojskyddet.

Alla handelsfartyg som skulle gå över Atlanten samlades i konvojer som skyddades av örlogsfartyg. Främst jagare och korvetter grupperades runt dem, som vakthundar kring en väl samlad fårflock, innan de gav sig ut på öppet hav. Ofta gick konvojerna med zick-zackkurs för att försvåra för attackerande tyska ubåtar. Problemet var att dessa kunde ta sig in bland handelsfartygen och torpedera dem. Om ett fartyg sänktes vågade sällan de egna handels- och örlogsfartygen stanna för att plocka upp överlevande.

Med en tysk ubåt kvar i området tog man en oerhörd risk om man slog av på farten. För besättningarna på de livsviktiga bränslefartyg som fraktade olja och bensin var den frågan aldrig aktuell; om fartyget träffades av en torped överlevde ytterst sällan någon ur besättningen.

Detsamma gällde de tyska ubåtarna. Bara besättningarna från ensamma, torpederade, handelsfartyg kunde hoppas på räddning. För ubåten var det naturligtvis på motsvarande sätt farligt att exponera sig i ytläge för fiendens fartyg och flygplan.

Att skydda de många Atlantkonvojer­na var oerhört resurskrävande. Man har beräknat att det varje dygn mellan 1941 och 1943 befann sig minst 3 000 allierade handelsfartyg till sjöss, vilka var i behov av skydd från stridsfartyg. De redan ansträngda brittiska sjökrigsresurserna pressades ytterligare av att tyskarna redan från den första krigsmånaden, september 1939, började fälla minor utanför den brittiska kusten.

Två år senare, hösten 1941, fällde ett fyrtiotal tyska flygplan varje natt nya minor i brittiska farvatten. För att möta det hotet och kunna hålla den kustnära sjötrafiken, inklusive det livsviktiga fisket, i gång, arbetade 20 000 man på runt 1 000 brittiska fartyg med att bekämpa mineringarna.

Det stora problemet för de tyska ubåts­besättningarna var att skaffa kunskap om var och när konvojerna skulle passera en viss punkt. Stora ansträngningar gjordes för att knäcka den brittiska flottans kod och vissa framgångar uppnåddes också under våren och sommaren 1940. Men när britterna bytte kod försämrades tyskarnas underrättelseläge dramatiskt. Istället låg ofta tyska ubåtar i farvattnen utanför den amerikanska ostkusten och i brittiska inre vatten och spanade efter konvojer. Uppgifterna sändes till ledningscentraler på baserna i Frankrike och förmedlades sedan till de ubåtar som befann sig närmast de aktuella områdena.

För att uppnå så stor effektivitet som möjligt beordrade Dönitz sina ubåtar att uppträda i grupp, så kallade ”vargflockar”. Sex till åtta ubåtar samordnade sina anfall sedan ledningscentralen i land hade sänt ut uppgifter om var en konvoj befann sig.

På det sättet skapade man ökad skräck hos de allierade besättningarna, men motverkade också försök till undanmanövrer. När en vargflock kom tvingades också eskortfartygen att splittra sina insatser i flera riktningar.

De tyska ubåtarna uppträdde inte bara ute till havs i Nordatlanten, utan även i farvatten nära de brittiska öarna, inklusive Irländska sjön, i Sydatlanten och nära den amerikanska östkusten. Genom den utspridda insatsen tvingade tyskarna de allierade att fördela stora eskortresurser till olika delar av Atlanten och därmed i praktiken försvaga insatserna längs huvudrutten mellan USA och Storbritannien.

I juni 1940 inleddes en dramatisk ökning av de allierade fartygsförlusterna i Atlanten. Tidigare hade de tyska ubåtarna sänkt fartyg motsvarande mellan 11 000 och 110 000 ton per månad. Men i juni 1940 sänktes 53 fartyg motsvarande 296 000 ton i Nordatlanten. Siffrorna för resten av året låg på mellan 141 000 och 293 000 ton i månaden.

Totalt under år 1940 sänktes 349 allierade fartyg i Atlanten. Under 1941 ökade antalet sänkningar till 496 fartyg om 2,4 miljoner ton, med toppar på över 300 000 ton under februari, maj och juni. År 1942 blev ännu värre: 1 006 fartyg om nästan 5,5 miljoner ton. I början av 1943 fortsatte till synes obetvingligt de fruktansvärda förlustsiffrorna med 228 sänkta fartyg om 1,3 miljoner ton till och med maj. Men sedan kom en dramatisk förändring. Under juni sänktes bara fyra fartyg om tillsammans 10 000 ton. Visserligen ökade siffrorna igen i juli, men från och med augusti låg de månatliga förlusterna på mellan 10 000 och 56 000 ton för resten av året. nder 1944 inträffade de första förlustfria månaderna.

Totalt sänktes fartyg motsvarande 23 miljoner ton av de tyska ubåtarna och tio­tusentals sjömän fann sin grav i Atlanten, inklusive en stor del av de tretusen svenska sjömän ur handelsflottan som dödades under kriget. Dessa seglade antingen på Storbritannien eller försökte ta hem livsviktiga varor till det avspärrade Sverige. De stora fartygsförlusterna ansträngde den allierade varvskapaciteten till det yttersta. Man behövde ständigt bygga nya örlogsfartyg, inte minst sedan Japan i december 1941 hade gett sig in i kriget. När de allierade från hösten 1942 började ta till offensiven, till en början genom landstigningen i Nordafrika i november samma år, krävdes en ständigt ökande mängd landstigningstonnage. Till detta kom behovet av handelsfartyg för att ersätta de tidvis enorma hål som de tyska ubåtarnas torpeder sköt i Atlantkonvojerna. Om förbindelserna över Atlanten skars av så skulle de övriga krigsansträngningarna knappast spela någon roll.

Lösningen blev så kallade ”libertyfartyg”. Den redan enorma amerikanska varvskapaciteten utökades ytterligare när tillverkarna anammade bilindustrins löpande band-principer. Konstruktion och tillverkning förenklades radikalt och från september 1941 sjösattes libertyfartyg i en ständigt ökande ström. De första fartygen hade en byggtid på sex månader, men i november 1942 sjösattes ett libertyfartyg som byggts på otroliga fyra dygn och 15 timmar.

Självfallet handlade det också om en massiv mobilisering av arbetskraftsresurser, inte minst många kvinnor, till den amerikanska varvsindustrin. På det sättet kunde produktionen hållas igång dygnet runt. (Totalt byggdes fler än 2 600 libertyfartyg under kriget.)

Slaget om Atlanten rasade mellan sommaren 1940 och sommaren 1943. Därefter bröts den tyska framgångskurvan snabbt och drastiskt. Förklaringarna var flera. En var att britterna lyckades knäcka den tyska koden och därmed fick kunskap om ubåtarnas positioner (se separat artikel om Enigma). En annan viktig orsak var att den allierade eskorten blev allt effektivare, i synnerhet som den förstärktes med fler och fler hangarfartyg. Dessa, oftast mindre så kallade eskorthangarfartyg, var dödliga vapen när de väl fått uppgift om tyska ubåtspositioner.

Britterna hade redan på 1920-talet utvecklat en hydrofon för att spåra undervattensföremål på ett par kilometers avstånd. Nackdelen var att hydrofonkontakten tappades i det ögonblick en sjunkbomb fälldes över ubåten. Men 1943 började de allierade använda ubåtsgranater som kunde avfyras utan att man riskerade att förlora kontakten.

När förlusterna började stiga hamnade den tyska flottan i en ond cirkel. En sänkt ubåt betydde att hela besättningen gick förlorad, och om det var svårt att bygga nya ubåtar, så var det än svårare att få fram nya välutbildade besättningar.

Hösten 1939 sänktes 9 tyska ubåtar, under 1940 23 stycken och 1941 35 stycken. 1942 förlorade tyskarna 86 ubåtar, och med 43 förlorade ubåtar bara i maj 1943 ökade förlusterna dramatiskt med en summa på 237 ubåtar under det året. 1944 sänktes ytterligare 242 ubåtar; då var dock kampen i Nordatlanten i stort sett över. Över hälften av de tyska ubåtarna hade sänkts av allierat flyg. Den tyska varvskapaciteten var länge relativt oskadad och 1942 sjösattes 210 ubåtar medan 240 stod färdiga 1942. År 1943 tillverkades nästan 300 ubåtar. Fartygen gick att ersätta, men de erfarna besättningarna var evigt förlorade och det tyska ubåtsvapnet tappade snabbt i effektivitet. Slaget om Atlanten var förlorat.

Sjökriget vanns av kodknäckare

En av de viktigaste faktorerna bakom den allierade segern i slaget om Atlanten var att det brittiska försvaret lyckades knäcka den tyska marinens hemliga koder. Därmed öppnades en tidigare fördold värld för britterna. Först på senare år, när tidigare hemligstämplade arkiv öppnats, har betydelsen av detta arbete framstått i sin fulla vidd.

Enigma kallades en krypteringsmaskin som kodade all tysk militär radiotrafik för att ingen obehörig skulle kunna läsa de hemliga meddelandena. Redan 1932 knäckte den polska under­rättelsetjänsten kodmaskinen Enigma, men vid denna tidpunkt bytte tyskarna chiffer med flera månaders mellanrum. När krigsmolnen började hopa sig byttes istället chiffer varje dag, vilket gav 150 miljoner möjliga kombinationer. Att knäcka en sådan maskin blev helt plötsligt en extremt komplicerad uppgift. I juli 1939 lämnade polackerna över all sin kunskap till britterna som övertog arbetet.

Vid Bletchley Park, ett gods i Buckinghamshire, byggdes en stor organisation – Ultra – upp för att arbeta med kodknäckningen. Upp­snappade tyska radiomeddelanden gicks systematiskt igenom. Ett första genombrott kom den 20 januari 1940 när en grupp bestående av bland andra matematikerna John Jeffreys och Alan Turing löste den tyska arméns kodnyckel. Framgången gjorde att britterna redan under den tyska invasionen av Norge i april 1940 kunde läsa och förstå alla meddelanden. Man formligen översköljdes av information om truppförbandens rörelser och planer. Av sekretesskäl gick det dock inte att avslöja källan till kunskapen och därmed möttes uppgifterna med misstro av brittiska arméofficerare i Norge. Som en konsekvens kunde kunskapen om tyskarnas planer aldrig utnyttjas.

För att lösa problemet upprättades förbindelseenheter som på ett trovärdigt sätt skulle förse förbanden med kunskaperna från kodningen utan att avslöja att man knäckt den tyska kodmaskinen. Om den uppgiften kom ut skulle ett viktigt vapen snabbt vridas ur britternas händer. Redan i maj 1940 kunde därför en del uppgifter användas, även om de inte förmådde hindra nederlaget i Frankrike.

Snart knäcktes även det tyska flygvapnets kod och slutligen även flottans. Tack vare den brittiske schackmästaren Hugh Alexanders arbete vid Bletchley Park kunde britterna läsa radiotrafiken mellan de tyska ubåtarna till sjöss och ledningscentralerna iland. Omgående började den brittiska flottan, med stor framgång, jaga tyska »vargflockar». Visserligen introdu­cerade tyskarna i början av 1942 en ny och mera komplex krypteringsapparat av typen Enigma för de tyska ubåtarna, men samma år hade teamen på Bletchley Park knäckt även den och nu var det bäddat för en förnyad och effektiviserad jakt på de tyska ubåtarna. Slaget om Atlanten var definitivt förlorat för tyskarna.

Den brittiska segern i detta stora sjökrig grundlades alltså fjärran från det stormpiskade havet, mitt i den lantliga idyllen i Buckinghamshire.

Anfallet mot Scapa Flow

Den tyske ubåtskaptenen Günther Prien och hans besättning på U 47 lyckades på egen hand sänka ett brittiskt slagskepp – i dess hemmabas.

Scapa Flow är en utmärkt naturlig hamn på Orkneyöarna. Hit förlades den brittiska hemmaflottan, Home Fleet, under krigsåren 1914–18, då det med all rätt ansågs för farligt att ha fartygen liggande kvar i Portsmouth vid Engelska kanalen. När nästa världskrig stod för dörren 1939 blev Scapa Flow åter huvudbas för de brittiska hemma­öarnas sjöförsvar.

Basen var inte bara en utmärkt hamn, den var också relativt enkel att försvara. En tysk ubåt, U 116, gjorde ett försök att ta sig in i basen den 28 oktober 1918, ett par veckor före krigsslutet. Men hon sänktes av försvararna. Det invaggade britterna i en falsk säkerhet, en känsla som bestod när andra världskriget bröt ut. Scapa Flow var också platsen för en av de skamligaste händelserna i den tyska flottans historia – här sänktes dess fartyg efter kapitulationen 1918 av de egna besättningarna.

Günther Prien, var kanske Tysklands dugligaste och mest berömda ubåtschef under andra världskriget. Efter officersexamen 1935 placerades han i ubåtsvapnet och gjorde sina första erfarenheter som ubåtsofficer redan under spanska inbördeskriget. 1938 blev Prien fartygschef på den nya U 47, av typen VIIB, en av Tysklands vanligaste ubåtar under kriget. Konflikten hade bara pågått i sex veckor när Prien med sin U 47 den 14 oktober 1939 lyckades smyga sig in i Scapa Flow, förbi spanande civilförsvarsvakter.

Strax efter midnatt klöv U 47 vatten­ytan och Prien och hans närmaste män ställde sig att spana med sina Zeiss­kikare i tornet. Den mörka, regniga novembernatten var både ett hinder och ett skydd. På sin väg in i hamnen missade Prien kryssaren Belfast och flera andra tunga fartyg, men i höjd med Skaildaquoy Point såg man ett lockande mål.

Här inne låg ett av Home Fleets viktigaste fartyg, slagskeppet Royal Oak. Hon var av Royal Sovereign Class och färdigställdes i november 1914. Slagskeppet kom att tjäna under hela det första världskriget och deltog bland annat i slaget vid Jutland 1916. Men när nästa världskrig kom var hon för gammal för att sändas ut i frontlinjen. Istället blev Royal Oak en viktig komponent i den bak­re marina försvarslinjen. Med sina åtta 15,5 cm kanoner var hon ännu en formidabel motståndare för en eventuell tysk invasionsflotta.

U-47 avfyrade tre torpeder, varav två träffade. En första smäll i Royal Oak förbryllade besättningen, men inte mer än att männen åter gick och lade sig. Då kom den andra smällen. Därefter fyrade Prien av en ny torpedsalva varav minst två träffade. Sedan en ammunitionsdurk exploderat fick Royal Oak en omedelbar slagsida och inom femton minuter hade hon sjunkit. Med i djupet följde 776 besättningsmän. 424 man överlevde. Många, som vaknat av den första explosionen, hann somna om och dog i sina kojer när deras fartyg gick under.

Prien och U 47 styrde nu snabbt ut genom Kirksundet och Holmsundet. De hann undan innan britterna förstod att det handlade om ett torpedanfall.

Vid krigsutbrottet hade ledningen beslutat att förstärka försvaret av Scapa Flow med stora mängder strålkastare och luftvärnskanoner (som också var ett effektivt vapen mot ubåtar), men få av dessa var på plats den 14 november. Detta i kombination med den falska säkerhet som britterna låtit sig invaggas i bäddade för att en skicklig och djärv ubåtskapten som Prien kunde lyckas.

Anfallet gjorde honom berömd och han hälsades personligen av marinchefen Erich Raeder när han återkom till sin franska bas. Även fortsättningsvis var Prien en livsfarlig motståndare för de allierade. Från hösten 1939 till våren 1941 sänkte han och hans ubåtsbesättning allierade fartyg motsvarande minst 164 953 ton. I mars 1941 försvann Günther Prien och U 47 spårlöst under en operation och ännu i dag är orsaken till försvinnandet okänd.

Kapten Prien hyllades av Hitler

Günther Prien var arbetarson och född i Leipzig 1908. Redan som femtonåring lämnade han hemmet för att börja i sjömansskola, och fick därefter arbete som mässpojke på skolskeppet Hamburg. Så småningom blev han befälselev och fjärdestyrman på ett passagerarfartyg. Depressionen kom dock att sätta käppar i hjulet för vidare avancemang och under några år tvingades Prien försörja sig med andra uppgifter.

När Adolf Hitler kom till makten 1933 vände dock lyckan. Prien skickades omedelbart till ubåtsskolan i Kiel, och avancerade 1938 till kapten för ubåten U 47. Den 14 oktober tog han sig obemärkt in i den brittiska flottbasen Scapa Flow och sänkte slagskeppet Royal Oak.

Väl tillbaka i Tyskland möttes han som en hjälte och fick ta emot Riddarkorset av Järnkorset direkt ur Hitlers hand.

Prien fortsatte därefter, med stor framgång, att operera i Atlanten. Han fick snabbt legendstatus. I mars 1941 försvann dock U 47 med hela sin besättning under ett anfall av en allierad konvoj och den 23 maj förklarades Günther Prien död.

Lars Ericson Wolke

t f professor i krigs­vetenskap vid Försvarshögskolan och docent i militärhistoria vid Åbo Akademi.

Publicerad i Populär Historia 11/2007

Kanske är du intresserad av...

Läs också