Andra världskriget: 1943: 1943 – De allierade i överläge

När 1942 gick över i 1943 – och det nya året gav löfte om få saker annat än ett fortsatt dödande i stora delar av världen – var den tyska situationen vid Stalingrad hopplös, men Hitler förbjöd reträtt. Luftwaffe upprättade en luftbro för att flyga in förråd och medan ringen slöts allt hårdare runt staden flögs 30 000 sårade ut ur fällan. I månadsskiftet januari–februari kom sammanbrottet. Närmare 100 000 tyska soldater kapitulerade.

18 mars 2006 av Niklas Zetterling

I Stilla havet blev år 1943 lite av en andningspaus. Mycket av japanernas anfallskraft hade uttömts 1942 och de ägnade sig nu i första hand åt att försöka befästa ställningarna i de områden de ockuperat. Japanernas planer på att erövra de ostindiska oljekällorna hade i stort sett fallit väl ut. På en punkt hade det emellertid inte gått som de tänkt sig. Förhoppningen att de allierade skulle acceptera faktum och komma till förhandlingsbordet hade inte infriats. Istället påbörjade amerikanerna, som var fullt inställda på att fortsätta kriget, en militär uppbyggnad som japanerna aldrig skulle kunna matcha. Bara under 1943 producerade amerikanska varv lika stort örlogstonnage som hela den japanska marinen haft till sitt förfogande 1941.

Även i luften föll initiativet över till de allierade. Japan hade startat kriget med ett flygvapen som förfogade över fler än tretusen stridsflygplan med välutbildade besättningar. Landets förmåga att klara förluster, och ersätta dessa med nya maskiner och piloter, var dock sämre. Under 1942 hade de häftiga luftstriderna berövat Japan stora delar av dess flygvapen. USA hade inga sådana problem. Amerikanernas program för utbildning av flygbesättningar var redan igång och under 1943 tillverkades, som exempel, fler än 85 000 amerikanska flygplan.

När amerikanerna väl byggt upp en tillräckligt stor styrka för att gå till motoffensiv hade man en fördel som kunde neutralisera mycket av de japanska försvarsåtgärderna. Så snart USA eta­ble­rat sin överlägsenhet till sjöss kunde man välja anfallsmål som man önskade. Strategin gick ut på att samla en större marin anfallsstyrka, oftast uppdelad på mindre slagstyrkor och skyddad av hangarfartygsbaserat flyg. Därefter riktade man in sig på någon av de befästa öarna och landsteg med starka marinkårsförband. Amerikanerna hade ett stort övertag i de strider som följde, till stor del tack vare sitt fartygsartilleri och flyg från hangarfartyg eller när­belägna öar. Så snart ett brohuvud erövrats satte ingenjörsförband igång arbetet med att röja terräng och anlägga landningsbanor för markbaserat flyg. När allt japanskt motstånd hade nedkämpats förvandlades ön till en bas för anfall mot nästa mål. På detta vis skulle amerikanerna ”hoppa” från position till position. De kunde helt sonika lämna många av de öar som japanerna besatt åt sitt öde och behövde därför bara strida mot en mindre del av de garnisoner som japanerna byggt upp i de ockuperade områdena.

Att bryta detta mönster var svårt för japanerna, inte minst på grund av de allierades materiella överlägsenhet. Redan i juni invaderade amerikanska trupper New Georgia; därefter kom turen till Choiseul i oktober och Bougainville i november. Samtidigt återerövrade amerikanska och australiska trupper även stora delar av Nya Guinea. Ett speciellt blodigt slag utkämpades på Tarawa, Gilbert­öarna, där USA förlorade tretusen man i döda och sårade. Endast 17 av de 4 700 japanska försvararna överlevde. Det var en fingervisning om hur hårt motstånd japanerna skulle komma att göra för att försvara erövrade områden.

I Kina och på gränsen mellan Burma och Indien stod fronterna i stort sett stilla, men redan nu hade amerikanerna inlett ett intensivt ubåtskrig mot Japan som på sikt skulle bidra till att knäcka landets ekonomi. Den amerikanska ledningen insåg att de handelsfartyg som fraktade råvaror till de japanska öarna var en sårbar del av fiendens ekonomi. När amerikanerna började angripa denna trafik var japanerna långsamma att införa det konvojsystem som skulle ha minskat förlusterna. I slutet av 1943 hade Japan förlorat en tredjedel av sin handelsflotta, medan bara hälften av dessa förluster hade kunnat ersättas.

Den tyska katastrofen vid Stalingrad skulle följas av ytterligare nederlag bara några månader senare. Efter inledande missräkningar i Tunisien, där amerikanerna temporärt tvingats bakåt av en tysk offensiv i februari, gick de allierade till stort anfall i april. De allierades övertag till havs och i luften hade strypt försörjningen av de tyska och italienska förbanden i Tunisien och den 13 maj upphörde det sista motståndet. En kvarts miljon fångar togs och kriget i Nordafrika var över.

Med Nordafrika i allierade händer uppstod dock frågan var man skulle anfalla Tyskland härnäst. Det fanns egentligen tre alternativ: söderifrån via Italien eller Grekland; norrifrån via Norge; eller västerifrån via Frankrike eller Beneluxländerna. Denna fråga ledde till en viss splittring mellan USA och Storbritannien. Att invadera Norge och avskära Tyskland från malm­importen ansåg såväl britter som amerikaner vara ett dåligt alternativ. Det skulle förvisso vara den svagaste punkten i det tyska försvaret, men erbjuda få omedelbara vinster. Britterna ansåg att man skulle satsa på ett sydligt anfall. Till skillnad från Roosevelt var Churchill betydligt mer realistisk beträffande Stalins planer för Östeuropa. När Röda armén väl marscherat in i Polen och Balkan, var han säker på att den skulle stanna där permanent.

En allierad landstigning någonstans längs Medelhavskusten, följd av en framryckning norrut, skulle därför ha det dubbla syftet att dels besegra axelmakterna, dels hindra Röda armén från att ockupera vissa Balkanstater. En offensiv mot Sydeuropa kunde också leda till att Italien tvingades ur kriget, vilket innebar att tyskarna skulle nödgas att dra bort enheter från östfronten och att allierade sjökommunikationer med Fjärran östern åter kunde gå genom Medelhavet. Ytterligare ett plus i sammanhanget var att stora allierade styrkor, främst brittiska, redan befann sig i Medelhavet. Det skulle ha blivit tidsödande att dra tillbaka dessa till de brittiska öarna.

Om amerikanerna undervärderade det sovjetiska hotet mot Östeuropa, var de dock mer realistiska när det gällde de rent militära aspekterna på ett fälttåg i söder. Terrängen gynnade försvararen och de långa etapplinjerna skulle göra militära företag besvärliga. Bättre var om man landsteg i Frankrike, för att sedan avancera rakt västerut in i Tyskland. Händelse­utvecklingen skulle ge dem rätt på flera punkter. Motsättningarna resulterade dock i en kompromiss. Redan under Casablancakonferensen i januari hade Churchill och Roosevelt beslutat att man skulle invadera Sicilien.

Under Tridentkonferensen i Washington 12–25 maj 1943 utökades denna målsättning med en allierad invasion av Italien 1943. Det stora anfallet mot Frankrike fick vänta till 1944.

Redan före Stalingrads kapitulation hade Röda armén börjat pressa tillbaka tyskarna och deras allierade västerut. De tyska arméer som stod i norra Kaukasus föll bakåt till ett mindre brohuvud öster om Kerchsundet och i norr hävdes belägringen av Leningrad. På sydfronten drog sig tyskarna tillbaka; först över Don, sedan även över Donets. De sovjetiska trupperna följde dem i hälarna. De återerövrade Kharkov den 16 februari; två dagar tidigare hade även Rostov vid Azovska sjön fallit i deras händer.

I detta läge började den sovjetiska offensiven dock att mattas av och efter ett antal tyska motanfall, där Kharkov åter bytte ägare, stelnade fronten medan bägge sidor förberedde sig för den kommande sommaren.

Efter nederlaget vid Stalingrad var det nödvändigt för tyskarna att återta initiativet på östfronten. Av detta skäl beslutade de att under sommaren anfalla den så kallade Kursk-bågen, en frontutbuktning som Röda armén höll sedan vinterns slut. Operationen gick under namnet Zitadelle och omfattade framstötar från norr respektive söder; målsättningen var att stänga in de sovjetiska försvarare som stod i Kursk-bågen.

Av flera skäl sköts anfallet upp, men den 5 juli gick tyska pansarförband, innefattande mer än 2 500 stridsvagnar, till anfall. De tyska anfallsplanerna hade dock kommit till sovjetisk kännedom, vilket hade möjliggjort ett väl förberett försvar där närmare 5 000 stridsvagnar ingick. Det tyska anfallet i norr var svagast och hejdades efter några dagar, men i söder bröt de tyska pansarförbanden igenom de sovjetiska försvarslinjerna. Först efter att omfattande reserver förts fram kunde de sovjetiska trupperna, till priset av stora förluster, hejda de tyska pansardivisionerna. Drabbningen räknas som världshistoriens största pansarslag.

Röda armén hade inte bara förberett sitt försvar av Kursk-bågen, flera offensiva operationer hade också planlagts. Tre huvudriktningar kunde urskiljas, mot Orel den 12 juli, mot Kharkov den 3 augusti och norr om Azovska sjön den 17 juli. Dessa anfall kom att bli kostsamma och leda till framgångar i betydligt lägre takt än vad de sovjetiska befälhavarna hoppats, men tyskarna pressades trots allt bakåt och det stod mer och mer klart att krigslyckan vänt.

Röda armén hade skaffat ett definitivt övertag på östfronten, men tyskarnas svårigheter växte även på andra håll. Operation Husky – den allierade invasionen av Sicilien – inleddes på morgonen den 10 juli 1943, med en brittisk landstigning på sydostsidan, ledd av general Bernard Montgomery, och en amerikansk i söder, ledd av general George Patton. Den totala operationen stod under befäl av Dwight D Eisenhower och de allierade blev snabbt varse att den tyska krigsmakten var långt ifrån slagen.

De italienska förband som försvarade området gjorde svagt motstånd, men ett tyskt motanfall mot den amerikanska sektorn kunde stoppas endast genom insats från fartygsartilleriet. De allierade kunde dock konsolidera sina brohuvuden och inledde en långsam framryckning norrut.

Husky blev Mussolinis sista neder­lag som diktator. Två veckor efter invasionen blev han avsatt i samband med en statskupp och militären, under ledning av marskalk Pietro Badoglio, tog över makten i Italien. De gav order att alla italienska trupper på Sicilien skulle evakueras och inledde förhandlingar med de allierade. Under tiden fortsatte de allierade att tvinga sig framåt, meter för meter, med Montgomery på östsidan och Patton i centern. Först den 17 augusti nådde de fram till Messina och de kvarvarande axelmaktstrupperna kapitulerade. Merparten av de tyska och italienska försvararna hade emellertid hunnit retirera över Messinasundet.

Mussolinis fall, liksom löften om en omedelbar italiensk kapitulation om allierade trupper landsteg på det italienska fastlandet, gav anledning till hopp och den 3 september gick brittiska trupper över Messinasundet. Sex dagar senare landsteg brittiska kommandotrupper vid Taranto och en större brittisk-amerikansk styrka gick iland vid Salerno på den italienska västkusten.

Återigen gjorde tyskarna häftiga motanfall och det allierade fartygsartilleriet var den yttersta faktorn bakom att landstigningen lyckades. De allie­rade konsoliderade brohuvudet, men förhoppningen att inne­­stänga de tyska trupper som befann sig i södra Italien infriades ej.

Italien gick nu över till de allierade. Terrängen på den Apenninska halvön visade sig dock lämplig för försvarsstrid, någonting som amerikanerna varnat för, och framryckningen förvandlades till en långsam krypning norrut. Vid årsskiftet låg frontlinjen fortfarande söder om Rom.

I väst fanns inga fronter där tyska och allierade marktrupper kunde drabba samman. Kriget fördes i huvudsak på havet, där kampen mot ubåtarna nådde sin kulmen, och i luften, med allierade bombarmador som flög in över Tyskland och de ockuperade länderna för att störa den tyska produktionen. Detta var det år då amiral Karl Dönitz ubåtar i praktiken förlorade kampen om Atlanten (se faktaruta på motstående sida), men flygkriget skulle trappas upp i intensitet tills Tyskland kapitulerade. Britterna hade gjort natträder mot Tyskland ända sedan 1940, men resultaten hade varit försumbara. I Casablanca hade man emellertid beslutat att Tyskland skulle utsättas för en alltmer massiv offensiv från fyrmotoriga bombflygplan. Den ökande insatsen ledde snart till ökade försvarsåtgärder från tyskarna, med bälten av luftvärnspositioner och radarstationer samt jaktplansinsatser med central ledning.

Parallellt med bombkriget pågick förberedelser för det allierade anfallet i väst. Planeringen hade inletts redan 1942, men allmän resursbrist och insatsen i Medelhavet hade omöjliggjort ett anfall 1943. Nu strömmade förstärkningar och utrustning över Atlanten och jättelika förråd växte i England. Operationen fick namnet Overlord och skulle ske i maj eller juni 1944.

Efter återerövringen av Kharkov i slutet av augusti pressade Röda armén tyskarna bakåt mot Dnjepr, men de sovjetiska förlusterna var mycket stora. Blodiga strider kom att utkämpas längs Dnjepr under hösten och början av vintern 1943 – där de sovjetiska trupperna tack vare sin numerära överlägsenhet kunde behålla initiativet medan tyskarna blev allt mer pressade. Efter att Kiev befriats, lagom till årsdagen av bolsjevikernas maktövertagande, kunde Röda armén under senare delen av december avancera nästan ända till den ursprungliga polsk-sovjetiska gränsen.

Vid 1943 års slut var det få som trodde att Tyskland skulle utgå som segrare i kriget. Tyskarna var hårt trängda i öst och att det skulle bli en allierad invasion av Västeuropa påföljande år var så gott som säkert. Den stora frågan var bara – skulle kriget vara över 1944?

Michael Tamelander är militärhistoriker och författare. Niklas Zetterling är forskare på Försvarshögskolan och författare. Tillsammans och var för sig har de skrivit flera böcker om andra världskriget.

Enigma och Ultra

Den tyska krigsmakten utnyttjade en mycket avancerad kryptomaskin som kallades Enigma. Under kriget kom engelsmännen över ett par maskiner och tillhörande kryptonycklar. Även med detta material var det svårt att tyda de tyska koderna, men britterna upprättade en central med några av landets ledande matematiker och kryptoexperter. Denna central låg vid Bletchley Park i London och fick kodbeteckningen Ultra. Från 1940 och framåt dekrypterade Ultra med blandad framgång tyska meddelanden. Hur lång tid det tog att knäcka en signal kunde variera, men under vissa perioder gick det på någon timme, någonting som ofta visade sig vara en stor fördel för de allierade. En omfattande sekretess kringgärdade projektet och tyskarna blev aldrig varse vad som skedde.

Benito Mussolini

Mussolini hade tagit makten i Italien 1922 och från 1925 var han landets diktator. Han närde stormaktsambitioner och ville återupprätta något som territoriellt liknade det gamla romarriket. Som ett led i detta lät han invadera Etiopien samt stödde fascisten Fransisco Franco i spanska inbördeskriget. Inledningsvis såg Hitler upp till Mussolini, men efterhand som Tyskland återupprustade skiftade styrkeförhållandena, och Mussolini skulle snart se med avund på Hitlers militära framgångar. Den fascistiske italienske diktatorn kom därför att förklara Storbritannien, Frankrike och Grekland krig 1940 och han inledde flera fälttåg som slutade i fiaskon. Under sommaren 1943 var hans ställning kraftigt försvagad. När de allierade invaderade Italien blev han avsatt och arresterad, men tyska kommandosoldater befriade honom några månader senare. I april 1945 blev han tillfångatagen av italienska partisaner och avrättades tillsammans med sin älskarinna, Clara Petacci.

Ubåtskriget

Tyskland inledde kriget med endast ett femtiotal ubåtar och med en marinledning som fortfarande trodde på de stora slagfartygen. Amiral Karl Dönitz, chef för ubåtsvapnet, ansåg emellertid att det enda sjöstridsmedel som kunde ta strid med Royal Navy var ubåten. Ubåtskriget inleddes omedelbart. Genom att anfalla på ytan och i nattmörkret – vilket gjorde britternas sonarsystem verkningslöst – hade några få tyska ubåtschefer stora framgångar under 1940–41. Antalet ubåtar var dock för litet för att strypa britternas import och under 1942–43 gjorde de allierades radar, nya pejlutrustningar och förbättrade taktik att ubåtshotet kunde bemästras. Tyskarna hade förvisso utökat sitt ubåtsprogram, och slaget nådde sin blodiga kulmen i början av 1943, men därefter gick kriget på Atlanten helt över i de allierades favör.

14 januari

Den allierade konferensen i Casablanca. USA:s president Roosevelt deklarerar att de allierade kräver villkorslös kapitulation av Tyskland.

2 februari

Det tyska motståndet vid Stalingrad upphör. Närmare 100 000 tyska soldater hamnar i rysk fångenskap.

19 april

Det judiska upproret i Warszawa­gettot inleds. Striderna rasar till 16 maj då tyskarna jämnar området med marken.

12 maj

Axelmakterna i Nordafrika är besegrade.

5 juli

Operation Zitadelle börjar med tyska offensiver norr och söder om Kurskbågen. Den 12 juli står historiens största pansarslag.

10 juli

De allierade invaderar Sicilien.

l 26 augusti

Den allmänna sovjetiska offensiven i Ukraina inleds.

3 september

Britterna landstiger vid Italiens sydspets. Italien kapitulerar.

9 september

De allierade landstiger vid Salerno.

l 13 oktober

Italien förklarar Tyskland krig.

l 5 november

Röda armén återtar Kiev.

20 november

USA landstiger på Tarawa. Förlusterna blir fruktansvärda på bägge sidor, endast en handfull japaner låter sig tas till fånga.

28 november

Premiärminister Churchill och president Roosevelt träffar sovjetledaren Stalin i Teheran. Europas framtid diskuteras, men många frågor, till exempel den om Polens framtid, kvarstår obesvarade.

Publicerad i Populär Historia 4/2005

Kanske är du intresserad av...

Läs också