Andra världskriget - 1942: 1942 – Maktkamp i Stilla havet
Utöver detta klarade sig också de hangarfartyg som legat förlagda på Hawaii eftersom de varit på manöver när anfallet kom. Vid denna tidpunkt härskade ännu föreställningen att de stora slagfartygen var det huvudsakliga vapnet till sjöss. Kriget i Stilla havet skulle emellertid förskjuta dessa till en understödjande roll. Att hangarfartygen vid Pearl Harbor undgick skador skulle få stor inverkan på det första krigsåret i Asien.
En av orsakerna bakom Japans anfall var demografiska problem. Den japanska livsmedelsproduktionen kunde inte hålla jämna steg med befolkningsökningen, vilket ledde till att många ledande japaner ansåg att Japan, precis som Tyskland, måste skaffa sig ”Lebensraum”. En ökad import av livsmedel skulle ha lett till obalans i handeln eftersom Japans främsta exportvaror redan hade hård konkurrens från andra exportörer. Inte heller utvandring fungerade, då USA och Australien infört immigrationsrestriktioner för japaner.
En annan orsak var den japanska nationalismen och den växande frustrationen över att landet trots industriell expansion inte togs på allvar av USA och de gamla europeiska stormakterna. ”De vita” försökte stänga Japan ute från såväl världsmarknaden som politiskt inflytande i Asien. Detta – i kombination med att systemet med civil regeringsmakt i Japan bröt samman under 1920-talet och att den politiska kontrollen över krigsmakten gick förlorad – banade väg för tankar på erövringskrig. De japanska politiker som motsatte sig denna utveckling antingen mördades eller manövrerades ut av militären. Situationen blev än mer kaotisk av att den japanska armén och flottan ofta hade skilda målsättningar och gick sina egna vägar.
Det naturliga målet för japansk expansion var Kina, ett land med väldig yta och befolkning, men politiskt svagt eftersom det var splittrat mellan rivaliserande krigsherrar. År 1931 anföll japanerna Manchuriet och i februari 1932 deklarerades den nya staten Manchokuo under japansk marionettregering.
Under de påföljande åren inlemmades även andra områden. I Tokyo närdes misstankar om att den kommunistiska delen av Kina i nordväst, ledd av Mao Zedong, och de nationalistiska delarna, under Chiang Kai-check, skulle sätta sina egna konflikter åt sidan och förena sig mot angriparen. Detta ledde till en regelrätt japansk invasion av Kina 1937.
USA motarbetade de japanska planerna, bland annat genom att skicka militära observatörer till Kina och tillåta att amerikanska frivilliga flög för de kinesiska flygvapnen. I september 1940, när japanerna ockuperade Franska Indokina, gick USA än längre och lade ett oljeembargo på Japan som i det längre perspektivet skulle ha gjort de japanska erövringsplanerna omöjliga. Därför behövde Japan erövra oljekällor i Nederländska Indien (nuvarande Indonesien).
Den utlösande faktorn bakom Japans anfall mot Pearl Harbor 1941 var emellertid den amerikanska senatens beslut i juli 1940 att bygga ut sin flotta så att den skulle bli tre gånger så stor som den japanska. Japanerna beslutade att slå till först.
Angreppet mot Hawaii följdes av en snabb serie erövringar. Inom loppet av ett halvår hade japanerna lagt under sig Filippinerna, Thailand, merparten av Burma, Malaysia och öarna i Nederländska Indien. De brittiska besittningarna i Hongkong och Singapore hade kapitulerat och norra halvan av Nya Guinea erövrades.
I Europa fortsatte det blodiga kriget på östfronten. Ryssarna hade gått till motoffensiv under vintern 1941 och anfallen fortsatte in på 1942. Inledningsvis begränsades de ökade insatserna mot tyskarna till Moskvasektorn, men efter nyåret 1942 drev Stalin igenom att de skulle utvidgas till andra delar mellan den centrala och den norra sektorn.
Hitler försökte möta den sovjetiska offensiven genom att utfärda ett kategoriskt förbud mot reträtter, samtidigt som han avskedade ett stort antal av de högsta befälhavarna på östfronten. På vårkanten kom Führern att bli övertygad om att just detta räddat situationen på östfronten, då kraften i den sovjetiska offensiven ebbade ut och fronten stabiliserades.
I december 1941 hade Hitler utsett sig själv till överbefälhavare för den tyska armén. Inför sommaren 1942 beslutade han att ett anfall skulle genomföras mot oljefälten i Kaukasus, samtidigt som man förberedde en skenoffensiv mot Moskva. Orsaken till detta val var den tyska krigsmaktens behov av olja samt Hitlers bedömning att den sovjetiska krigsansträngningen var beroende av dessa oljefält.
Stalin å sin sida var starkt benägen att tolka händelserna under vintern som bevis på att kriget hade tagit en avgörande vändning. Under våren 1942 inledde han därför offensiver på den södra sektorn, men i maj led hans trupper svidande nederlag vid Charkov och på Krim, vilket bäddade för den tyska sommaroffensiv som inleddes den 28 juni.
På mindre än en vecka nåddes Voronesj vid floden Don, där tyskarna svängde åt sydost och senare under juli korsade Don, vilket gav möjlighet att fortsätta mot såväl Kaukasus som Stalingrad.
Den 12 augusti mötte den brittiske premiärministern Winston Churchill och Averell W Harriman, president Roosevelts ambassadör, Stalin i Moskva. Den strategiska situationen var dyster. Det gick dåligt i Stilla havet och i Nordafrika, och tre dagar tidigare hade tyskarna erövrat ryska Maikop där en mindre del av de kaukasiska oljefälten fanns. Stalin krävde att de allierade omedelbart skulle öppna en ”andra front” i Europa, för att på så vis avlasta den hårt trängda Röda armén. Stalin fick detta löfte, men det skulle dröja innan brittiska och amerikanska trupper befann sig på det europeiska fastlandet.
Medan den tyska sommaroffensiven stötte österut och det verkade som om ingenting kunde hejda den japanska erövringsvågen i Stilla havet, fortsatte även kriget i Nordafrika. Erwin Rommel hade åter ryckt in i Cyrenaica efter sin reträtt i november 1941 och i juni hade han erövrat Tobruk från britterna, en bedrift som gav honom marskalkstaven. När han fortsatte in i Egypten blev hans försörjningslinjer dock för långa. Antalet tillgängliga lastbilar var för få för att transportera drivmedlet hela vägen från hamnstaden Tripoli i Libyen till fronten i Egypten. Framryckningen körde fast.
Samtidigt pågick en stor uppladdning av amerikanska mark- och flygförband på de brittiska öarna. Trots att den amerikanska opinionen främst riktat sin ilska mot japanerna, hade det tidigt beslutats att nedkämpandet av Tyskland skulle prioriteras. Att snabbt gå i strid mot tyskarna till lands var emellertid lättare sagt än gjort.
De japanska framgångarna ledde till att betydande resurser fick avsättas även för Stilla havet. Parallellt fortsatte också kampen mot de tyska ubåtarna med större intensitet än under 1940–41 och utgången i slaget om Atlanten var långt ifrån given. Funderingar på ett allierat anfall mot Västeuropa 1942, för att lätta på trycket på östfronten, fick därför skrinläggas. Bombkriget mot Tyskland blev visserligen allt intensivare – från och med andra halvan av 1942 var amerikanska flygenheter med – men effekten på den tyska krigsinsatsen kunde knappast jämföras med effekten av en andra front.
Istället planerade de allierade att gå till motoffensiv i Nordafrika. I augusti stoppades Rommels sista stora offensiv i Egypten under slaget vid Alam al-Halfa och i månadsskiftet oktober–november besegrade den brittiske generalen Bernard Montgomery Rommel vid El-Alamein och trängde tillbaka Afrikakåren in i Libyen.
Den 8 november landsteg brittisk-amerikanska styrkor under befäl av general Dwight D Eisenhower i franskkontrollerade Marocko och Algeriet. De franska styrkorna i Nordafrika gick över till de allierade och Hitler svarade med att skicka betydande tyska förstärkningar till Tunisien, samtidigt som han ockuperade Vichy-Frankrike.
I december stod Montgomery knappt trettio mil från Tripoli och allierade trupper ryckte in i Tunisien västerifrån. Tyskarna lyckades dock stoppa framryckningen, mycket på grund av de allierades logistiska svårigheter, och vid årsskiftet höll axelmakterna fortfarande ett brohuvud i Nordafrika. Händelseutvecklingen var dock ett av många tecken på att krigslyckan hade vänt till de allierades fördel.
Även i Stilla havet lyckades de allierade bromsa axelmakternas erövringståg. I maj 1942, i Korallhavet, stod det första sjöslaget någonsin som utkämpades enbart mellan motståndarnas hangarfartyg. Drabbningen slutade oavgjort med ett sänkt hangarfartyg på var sida, men japanerna fullföljde inte sin avsikt att landstiga vid Port Moresby på Nya Guinea.
Ett än större slag en månad senare – vid Midway – markerade japanernas första nederlag i Stilla havet. Fyra japanska hangarfartyg sänktes mot förlusten av ett amerikanskt. Udden på de sjöburna japanska anfallsstyrkorna hade brutits. Japanerna hade ockuperat Burma i maj 1942, och därigenom för tillfället avskurit Kina från kommunikation med de allierade. Men fronten mot Indien stabiliserades och skulle bestå i många år.
På Nya Guinea hade japanerna korsat Owen Stanleybergen för att hota Port Moresby från landsidan, men betydande australiska förstärkningar och japanska problem med försörjningen tvingade dem snart att retirera. Även vid de östra Salomonöarna stötte japanerna på starkt motstånd. Amerikanska trupper landsteg på en dittills ganska okänd ö vid namn Guadalcanal, där de byggde ett flygfält – Henderson Field. Utdragna strider skulle snart rasa kring denna punkt, med flera sjöslag i farvattnen omkring. Amerikanerna lyckades dock hålla positionen och Henderson Field blev en strategisk stödjepunkt med flyg som dominerade närområdet. När 1942 närmade sig sitt slut hade bägge sidors positioner i detta område blivit definierade. De japanska framgångarna var över och initiativet skulle gradvis glida över till de allierade.
Striderna på östfronten hade fyllt Hitler med optimism, vilket ledde honom att – tvärtemot tidigare planer – anfalla Stalingrad och Kaukasus samtidigt. Invändningar mot detta framfördes, men Hitler förföll mer och mer åt detaljstyrning i detta skede av kriget. Kanske lockades han av symbolvärdet i att inta staden som bar samma namn som den sovjetiske diktatorn. Men Stalingrad hade även en strategisk position vid Volga. En betydande del av den sovjetiska oljan transporterades på denna flod. Hitlers beslut kom emellertid att innebära en kraftsplittring, varvid de tyska resurserna inte räckte till för att erövra oljefälten vid Grozny.
Slaget vid Stalingrad drog till sig allt fler trupper, såväl tyska som sovjetiska, och utvecklades till en fasansfull utnötningsstrid på samma sätt som Verdun under första världskriget. Förband efter förband kastades in i staden – ett blodbad där den taktiska tyska överlägsenheten i stor utsträckning gick förlorad bland gator och hus, i kloaker och ruiner. Hitlers målsättning för 1942 hade varit begränsad till att erövra oljefälten i Kaukasus och samtidigt strypa den ryska oljetillförseln härifrån. Nu begränsades den ytterligare. Målet var att endast förvägra fienden en viss mängd av råvaran. I mitten av november, när det började gå upp för tyskarna att Stalingrad inte skulle falla, försvann även detta skäl och striderna kunde motiveras endast utifrån värderingar som prestige och symbolik.
Den 19 november inledde Röda armén en större motoffensiv från Don, norr om Stalingrad, samtidigt som andra armégrupper anföll i söder. Fyra dagar senare var den tyska 6:e armén och delar av 4:e pansararmén omringade. Den tyska befälhavaren, Friedrich Paulus, bad om tillåtelse att försöka bryta sig ut, men Hitler sade nej. De tyska trupperna i Stalingrad skulle hålla ut eller dö där de var.
Detta var början på en utveckling som skulle komma att upprepas många gånger under de närmaste åren. Tyskarnas period av nederlag och reträtter hade börjat.
Michael Tamelander är militärhistoriker och författare. Niklas Zetterling är forskare på Försvarshögskolan och författare. Tillsammans och var för sig har de skrivit flera böcker om andra världskriget.
I nästa nummer fortsätter artikelserien med krigsåret 1943.
Fakta
Hideki Tojo
General Hideki Tojo (1884–1948) hade deltagit i kriget i Manchuriet och Kina innan han blev premiärminister 1941. Utnämningen speglade en tilltagande militarisering av den japanska politiken och inom kort gav Tojo klartecken för anfallet mot Pearl Harbor på Hawaii. De inledande japanska framgångarna stärkte hans ställning, men efterhand som krigslyckan vände försvagades hans anseende. Det japanska nederlaget på Saipan i juli 1944 ledde till att han avsade sig sin post. Efter den japanska kapitulationen försökte Tojo begå självmord, men misslyckades. Istället åtalades han för krigsförbrytelser och dömdes till döden. Straffet verkställdes i december 1948.
Hangarfartyg
Under 1920-talet började flera stormakter genomföra mer omfattande försök med hangarfartyg, delvis beroende på de restriktioner gällande slagfartyg som förhandlats fram under nedrustningskonferenser efter första världskriget.
Vid andra världskrigets utbrott sågs hangarfartygen fortfarande som ett komplement till slagfartygen, men efter hand ökade de i betydelse. Orsaken var hangarfartygens flexibilitet och räckvidd. Medan slagskeppens kanoner hade en praktisk räckvidd på ungefär 30 kilometer kunde hangarfartygens flygplan upptäcka och anfalla mål på betydligt större avstånd. Detta gav dem ett betydande övertag i Stilla havet, där många avgörande sjöslag kom att utkämpas med hangarfartyg, Midway var det första. Där väder och mörker begränsade flygplanens
användbarhet, eller där närheten till kuster medgav användandet av landbaserat flyg, var dock hangarfartygens dominans inte lika tydlig.
Den strategiska oljan
I en storskalig och utdragen militär konflikt som andra världskriget spelade försörjningen stor roll för att föra kriget vidare. I allmänhet hade de allierade, tack vare sin kontroll över en långt större del av världens territorier och handelsleder, en betydligt gynnsammare råvarusituation än Tyskland, Italien och Japan. I all synnerhet gällde detta råolja. Vid tiden för krigsutbrottet kontrollerade Storbritannien, Sovjetunionen och USA ungefär 95 procent av råoljeutvinningen. Resterande produktion fanns huvudsakligen i Rumänien och Indonesien. Denna obalans var förklaringen till att just Indonesien var huvudmålet för de japanska operationerna. På samma sätt formades Hitlers strategi i stor utsträckning av överväganden kring råoljeförsörjningen.
Det var dock inte bara besluten om anfallsoperationernas inriktning som styrdes av oljan. Tyskland tvingades att bygga fabriker för att producera syntetisk bensin, ett extremt dyrt sätt att framställa drivmedel. Men utan dessa anläggningar hade den tyska krigföringen avstannat. Trots sådana metoder kom den tyska krigsmakten, precis som Japans och Italiens, ofta att hämmas svårt av bristen på drivmedel.
