Sista delen i serien om andra världskriget: 1944-45 – Intensiva slutstrider

I januari 1944 var axelmakterna långt ifrån slagna. I fjärran östern höll japanerna fortfarande merparten av de områden de erövrat, och även om Italien kapitulerat 1943 och därefter gått över till de allierade, var Tyskland fortfarande i besittning av stora delar av Europa.

Det var emellertid ingen tvekan om vart vinden blåste. I Stilla havet hade amerikanerna nu så stora resurser till sitt förfogande, främst i fråga om hangarfartyg och flyg, att de kunde anfalla japanerna på två fronter.

Den sydligaste av dessa kämpade sig stegvis västerut – längs Nya Guineas nordkust och öarna norr därom – medan den nordliga erövrade position efter position i centrala Stilla havet. I januari–februari invaderades Kwajalein och Eniwetok runt Marshallöarna, följda i juni–juli av Saipan och Guam i ögruppen Marianerna.

Slaget om Marianerna

I samband med operationerna runt Marianerna utspelades ett stort slag mellan hangarfartygsgrupper. Amerikanerna gyn­nades av numerär och radarövervakning, men även av den bristfälliga utbildningen hos de japanska piloterna. Det ledde till svåra förluster på den japanska sidan.

När amerikanska flygplan anföll den japanska slagstyrkan sänkte de ett hangarfartyg och skadade flera andra. Ett sjuttiotal amerikanska flygplan tvingades att gå ned i havet då de inte lyckades ta sig tillbaka till sina hangarfartyg, men när japanerna drog sig tillbaka från dessa strider hade de förlorat tre hangarfartyg – två hade sänkts av ubåtar – och fått ytterligare fyra skadade. Deras förmåga att utmana USA med sina hangar­fartyg var för alltid borta.

Erövringen av Marianerna hade skapat möjligheter att stöta mot den japanska centern och i oktober landsteg amerikanerna på Filippinerna.

Sjöslaget vid Leytebukten

I ett försök att stoppa den amerikans­ka landstigningen vid Leytebukten satte japanerna in över 60 örlogsfartyg. Det ledde till ett sjöslag som hävdas ha varit det största i historien.

Trots att japanerna för första gången använde kamikazeflygare i stor skala, och även lyckades lura bort den amerikanska huvudstyrkan från Leyte, led de återigen ett förödande nederlag. Fyra japanska hangarfartyg, tre slagskepp och tio kryssare sänktes tillsammans med ett antal mindre fartyg. Amerikanerna förlorade endast en kryssare, två hangarfartyg och tre jagare.

Med detta hade amerikanerna skaffat sig ett fast brohuvud på Filippinerna. I december landsteg de även på Mindoro, den ö som låg strax sydväst om Luzon, Filippinernas huvudö.

Anfall mot Japan från Marianerna

Samtidigt fortsatte även det strategiska kriget mot Japan. Redan i mars 1943 hade amerikanska bombplan gjort räder mot japanska städer. Dessa bombplan hade flugit från Kina, men i juni 1944 beslutades det att anfallen framdeles skulle utgå från Marianerna, någonting som i stor utsträckning skulle underlätta flygstyrkornas försörjning och underhåll.

Så snart Saipan var i amerikanska händer byggdes flygfälten ut för att passa tunga B-29-bombplan och i november 1944 inleddes de första flyganfallen från denna ö.

Vid denna tidpunkt var effekten av räderna dock ringa, för de tillgängliga B-29-orna var ännu få och man bombade från hög höjd. Nya flygfält anlades emellertid och anfallen blev snart minst lika omfattande som dem mot Tyskland. Samtidigt ökade även ubåtskriget mot Japan i intensitet.

Tyskarna tvingades väster om Dnepr

På östfronten fortsatte Röda armén att pressa tyskarna bakåt i Ukraina. Det tyska försöket till försvar längs Dnepr hade misslyckats och under februari 1944 hade de sovjetiska styrkorna helt tvingat bort tyskarna från flodens västra strand.

Vid denna tid befann sig fortfarande den absoluta merparten av den tyska armén på östfronten, men trots det kunde den inte förhindra att Stalins trupper närmade sig Rumänien, Polen och de baltiska staterna. I slutet av april löpte frontlinjen i stort sett längs det som före kriget var Sovjetunionens västgräns, med undantag av Vitryssland som tyskarna fortfaran­de ockuperade.

I detta skede talade det mesta för att Tyskland skulle förlora kriget. Förvisso återstod många hårda och kostsamma strider, men Stalin borde ha känt en betydande tillförsikt inför Röda arméns förmåga att på egen hand betvinga Tyskland.

Tidigare hade han manat de allierade att landstiga i Europa, vilket de gjort, i Italien, men i detta skede torde den sovjetiske diktatorn ha närt förhoppningar om att i stort sett ensam kunna skörda segerns frukter. En allierad landstigning i Västeuropa vore därmed inte lika önskvärd som tidigare, sett med sovjetiska ögon.

Frontlinjen i Italien

Frontlinjen i Italien hade mer eller mindre stått stilla under vintern. Ett försök att bryta dödläget genom en sjöburen invasion i tyskarnas rygg fick inte avsedd effekt. I januari gick allierade trupper iland vid Anzio söder om Rom, men istället för att omedelbart rycka fram mot den italienska huvudstaden beslöt den allierade befälhavaren, som inte hade rätt att ta del av hemlig information där svagheten hos det tyska försvaret klarlades, att först konsolidera sin position.

Värdefull tid gick förlorad och snart hade tyskarna förstärkt sitt försvar och kunde gå till motanfall. Försöket att kringgå den tyska fronten hade förvandlats till en desperat strid för att inte bli kastad tillbaka i havet. Situationen räddades av eld från örlogsfartygen.

Inte heller söder om den tyska försvarslinjen hade de allierade någon framgång. I Liri- och Garglianodalarna försökte amerikanska och nyzeeländska trupper bryta försvaret runt berget Monte Cassino, men de kastades tillbaka under en rad blodiga nederlag.

Allierade intar Rom

Först i maj föll denna position, sedan fria franska och polska trupper äntligen erövrat toppen. Den 4 juni marscherade amerikanska soldater in i Rom.

I Västeuropa närmade sig stunden för den allierade invasionen och flygkriget mot Tyskland blev allt häftigare. Tidigt under 1944 började det amerikanska jaktplanet P-51 Mustang att operera. Det hade tillräckligt lång räckvidd för att eskortera bombförbanden in över Tyskland. Flygstriderna fick nu en ny prägel när Luftwaffepiloterna först var tvungna att kämpa sig förbi eskorten innan de kunde komma åt bombplanen.

Tyskarnas förluster ökade dramatiskt och denna åderlåtning ledde inte bara till att bombningen blev effektivare, de allierade lyckades även ta luftherraväldet ovanför de kustområden som skulle invaderas.

D-dagen – operation Overlord

Den 6 juni 1944, D-dagen, landsteg brittiska, kanadensiska och amerikanska trupper i Normandie. Anfallet föregicks av luftburna trupper som säkrade flankerna och när kvällen kom hade man erövrat ett antal brohuvuden.

Under de första dagarna ägnade sig de allierade åt att konsolidera de områden de tagit, sedan började framryckningen mot Cherbourg. Det stod snart klart att de tyska förbanden var effektivare än de allierade på slagfältet.

Trots en stor numerär överlägsenhet, och trots att de behärskade luften och kunde räkna med fartygsartilleriet, fick amerikanerna kämpa sig fram med en besvärande långsamhet på Cotentinhalvön, och på den vänstra flanken satt britterna fast framför Caen – ett mål som man hade avsett att ta redan under invasionsdagen.

Först i slutet av juni föll Cherbourg och Caen erövrades den 9 juli, över en månad efter D-dagen. Det skulle ta hela två och en halv månad innan det tyska försvaret i Normandie bröt samman.

Tyska V-1 och V-2-robotar

Medan de allierade försökte bryta sig ur det normandiska brohuvudet sattes tyska vedergällningsvapen in mot London. De första tio avfyrades den 12 juni från ramper i Belgien och var av typen V-1, ett jetdrivet pilotlöst flygplan med ett tons stridsspets. Cirka 9 500 stycken avfyrades innan avfyringsplatserna erövrades av de allierade.

V-1 följdes av V-2, som första gången användes i september 1944. Till skillnad från V-1 var detta en raket; föregångare till dagens interkontinentala missiler. Den kunde skjutas iväg från betydligt längre avstånd och nå en höjd om 80 000 meter.

Sammanlagt dödade V-vapnen runt 9 000 personer, främst i London – över en halv miljon människor lämnade den brittiska huvudstaden – men vapnen uppnådde aldrig de effekter som tyskarna hoppats på.

Sovjetiska offensiver i öst

När de allierade landsteg i Normandie höll Stalin som bäst på att förbereda en serie offensiver. Den första riktades mot Finland och inleddes den 9 juni. Efter hårda strider tvingades finländarna att sluta fred, men landet undgick att bli en sovjetisk vasallstat.

Nästa storanfall riktades mot den tyska armégruppen Mitt, som höll ställningar i Vitryssland. Denna operation kom att inledas den 22 juni, på treårsdagen av det tyska angreppet. Operationen pågick drygt två månader, varvid de sovjetiska styrkorna trängde fram till Warszawas utkanter. Som så ofta led Röda armén ytterst stora förluster – nästan 800 000 man – men denna gång var även de tyska förlusterna stora. Tyska armégrupp Mitt förlorade nästan 400 000 man, av vilka en stor del blev krigsfångar.

Misslyckat uppror i Warszawa

När Röda armén närmade sig Warszawa inledde den polska motståndsrörelsen ett uppror i staden. Stalin hade emellertid ingen önskan att bistå polackerna. Istället gjorde hans arméer halt och gav därmed tyskarna tid att med stor brutalitet slå ner upproret.

Röda armén skiftade fokus söderut och inledde i augusti en offensiv riktad mot Rumänien. Strax efter att denna inletts bytte Rumänien sida i kriget. Detta ställde en tysk armé i en omöjlig situation, då den blev avskuren och till stor del tvingades sträcka vapen.

När det tyska sammanbrottet hade kommit i Normandie hade det varit så omfattande att det inte längre funnits någon möjlighet att bygga upp nya frontlinjer i denna del av Frankrike. Tyskarna retirerade mot den tyska gränsen. En allierad invasion i södra Frankrike – operation Dragoon den 15 augusti – påskyndade förloppet och den 25 augusti befriades Paris.

Montgomery mot Eisenhower

De allierade hade suttit fast så länge i Normandiebrohuvudet att de fick problem med att hålla sin egen framryckningstakt uppe. Under de första veckorna efter invasionen hade man fört över en blandad mängd ammunition och drivmedel till kontinenten, men när frontlinjerna låste sig blev ammunitionsförbrukningen betydligt högre än drivmedelsförbrukningen, varför andelarna omfördelats.

Med fronten plötsligt öppen, och väldigt få strider på gång, förändrades situationen till den omvända, och de allierade förbanden led nu brist på drivmedel till sina fordon.

I mitten av september hade de allierade ryckt fram till en linje som sträckte sig från schweiziska gränsen, genom Luxemburg, upp mot gränsen mellan Nederländerna och Belgien. Tyskarna hann dock skapa en ny frontlinje och framryckningen körde fast.

Meningsmotsättningar uppstod mellan den brittiske fältmarskalken Bernard Montgomery, som ville att man skulle göra en kraftig stöt mot Ruhr på smal front, och USA:s general Dwight D Eisenhower, vilken ansåg att det var bättre att avancera på bred front utan kraftsamling. Britterna fick dock sin vilja igenom och Montgomery lade fram en plan för en djärv operation.

Genom att använda luftburna trupper och inta en rad broar över Wilhelminakanalen samt Maas och Rhen, ansåg han att en snabb stöt genom denna korridor skulle ge de allierade en möjlighet att erövra det viktiga Ruhr­området och kanske avsluta kriget 1944. Flera misstag begicks emellertid i samband med luftlandsättningarna.

Detta i kombination med den långsamma brittiska framryckningen ledde till att operationen misslyckades med endast en bro kvar till slutmålet. Förhoppningen att avsluta kriget detta år hade grusats och i början av december gick frontlinjen mer eller mindre längs gränsen mot Tyskland, med undantag för Nederländerna norr om Waal som fortfarande var ockuperat.

Ardenneroffensiven

Det var inte de allierade som iscensatte den sista stora offensiven på västfronten, utan tyskarna. I mitten av december 1944, utan förvarning, anföll två tyska pansararméer de amerikanska divisioner som bevakade Ardennerna. Hitlers syfte var dels att rycka fram till Engels­ka kanalen vid Antwerpen och förväg­ra de allierade användningen av denna hamn, dels att skilja de brittiska och kanadensiska arméerna från ame­­rikanerna och försöka åstad­komma en politisk splittring mellan de allierade.

Dessa förhoppningar var lika politiskt orealistiska som de tyska resurserna var militärt otillräckliga. Inledningsvis lyckades tyskarna avancera snabbt och de bröt igenom de amerikanska linjerna. Men amerikanerna höll fast vid vissa stödjepunkter trots att dessa omringats – däribland knutpunkten vid Bastogne – och snart tog den tyska bristen på drivmedel ut sin rätt.

Framryckningen stannade av och dagen före julafton klarnade det hittills dåliga vädret så att det allierade flyget åter kunde operera. I vissa områden fortsatte den tyska framryckningen några dagar, men sedan blev motståndet för hårt. Som bäst hade tyska förband ryckt fram drygt tio mil – mindre än hälften av sträckan till Antwerpen.

Fronten återställd på sex veckor

Förlusterna i soldater hade varit ganska jämna, och tyskarna förlorade 324 stridsvagnar mot de allierades förlust av cirka 800. Vid en första anblick kan detta tyckas vara till tysk fördel, men de allierade materielförlusterna var ersatta på några veckor. Tyskarna hade däremot förlorat mycket av sin sista mobila reserv. Sex veckor efter att offensiven i Ardennerna inletts var fronten återställd.

Jämfört med sommaren 1944 kom östfronten att delvis uppvisa en lägre stridsintensitet under hösten. I Polen förblev fronten i huvudsak stilla medan Röda armén erövrade större delen av Baltikum och trängde in i Ungern. Det stod dock klart att dagarna för Hitlers tusenåriga rike var räknade. Katastroferna i öst och väst avlöste varandra.

Tyskt nederlag oundvikligt

Förutom förlusterna i manskap och materiel innebar frånfället av den rumänska oljan att Tyskland i längden inte skulle kunna fortsätta kriget. Det misslyckade kuppförsöket mot Hitler i juli tydde också på att det slutliga nederlaget var nära.

Trots allt detta var Führern fast besluten att fortsätta kriget och den allierade framryckningen kom att hejdas längs de tyska gränserna och på Balkan, delvis beroende på att underhållslinjerna tänjts ut för de sovjetiska, amerikanska och brittiska styrkorna.

Under några månader hade dock Stalins arméer fört fram soldater, stridsvagnar, artilleri, flygplan och stora förråd för en avgörande offensiv. I januari 1945 hade över två miljoner man samlats bakom ett blott trettio mil långt frontavsnitt. Artiller­i­pjäserna var så många, att om de alla ställts på rad, skulle det ha blivit en kanon var sjätte meter.

Mot allt detta hade tyskarna inte längre mycket att sätta emot. Hitler hade chansat genom att kasta in merparten av sina fåtaliga reserver i Ardenneroffensiven. Övriga förstärkningar valde han att sända till Ungern, där de sista tyskkontrollerade oljefyndigheterna fanns.

Försvarslinjen i Polen fick klara sig bäst den kunde, men med en styrka som inte ens var en femtedel av motståndarens var det en fullständigt omöjlig uppgift. Heinz Guderian, den tyske generalstabschefen, försökte påtala situationens allvar, men Hitler vägrade att omdisponera styrkor till Polen.

Röda armén rycker fram till Oder

Den 12 januari öppnade det sovjetiska artilleriet massiv eld, vilket följdes av anfall från infanteri och stridsvagnar. Röda armén ryckte västerut och inte förrän vid floden Oder gjorde man halt, där staden Küstrin nåddes den 31 januari.

De sovjetiska trupperna stod därmed mindre än åtta mil från Berlin. Området nåddes emellertid av en snöstorm vilken omedelbart följdes av töväder. Vädret bromsade upp den sovjetiska offensiven, som därefter skiftade till flankerna.

Besluten på Jaltakonferensen

Den 4 februari 1945 samlades Roosevelt, Stalin och Churchill i den lilla turistorten Jalta på Krim, för att under en vecka diskutera Europas framtid. Det beslutades att Tyskland skulle delas i fyra ockupationszoner (sovjetisk, brittisk, amerikansk och fransk). Även Berlin skulle delas på motsvarande sätt.

Vidare fastställdes att östra delen av Polen skulle tillfalla Sovjetunionen, medan Polen kompenserades genom att förvärva delar av östra Tyskland. Västmakterna fick också löfte om att Sovjetunionen skulle anfalla Japan senast tre månader efter Tysklands kapitulation.

Besluten i Jalta har kritiserats för att de banade väg för Stalins maktövertagande i östra Europa. I viss mån är detta riktigt, men man kan fundera på om det fanns något reellt alternativ, med tanke på att sovjetiska trupper redan ockuperade stora delar av östra Europa.

I Ungern erövrade Röda armén Budapest den 12 februari, efter en drygt sex veckor lång belägring. Nästa mål var Wien, tjugo mil bort, men de sovjetiska styrkorna tog sig endast sakta framåt och först den 7 april trängde man in i staden.

Hårda strider rasade också i Preussen och Pommern där tyska styrkor bjöd förtvivlat motstånd. En orsak till det sega försvaret kan ha varit önskan om att hinna evakuera så stor andel som möjligt av civilbefolkningen i de hotade områdena. Efter tyskarnas framfart i Sovjetunionen fanns skäl att förmoda att Röda armén skulle ta hämnd på den tyska befolkningen. Dessa misstankar var fullt befogade och medan striderna rasade lyckades man skeppa ut många civila via fartyg över Öster­sjön.

Allierad framryckning till Rhen

I väst var det tyska försvaret inte lika uppoffrande som det var i öst. Soldaterna var mer villiga att ge upp i strid med britter och amerikaner. När väl Ardenneroffensiven misslyckats stod det klart för många i Tyskland att kriget var förlorat. Trots det kom det slutgiltiga nederlaget att dröja ytterligare några månader.

En orsak var det besvärliga vädret under vintern. Det tog tid för de västallierade styrkorna att pressa tillbaka tyskarna till floden Rhen, som var det viktigaste naturliga hindret.

Den 7 mars hade amerikanerna emellertid lite tur, när de erövrade bron vid Remagen intakt. Även brittiska styrkor upprättade ett brohuvud över Rhen, längre norrut vid Wesel.

Under några veckor förberedde de allierade sin fortsatta offensiv och när den inleddes i slutet av mars var det tyska motståndet svagt. Under april ockuperades stora delar av västra Tyskland. Här befriades flera koncentrationsläger.

Hitlers självmord i bunkern

I mitten av april inledde också Röda armén slutoffensiven mot Berlin. Det stod klart att Tyskland snart skulle klyvas på mitten; något som också skedde den 25 april då amerikanska och sovjetiska soldater kunde skaka hand vid Torgau. Samma dag inringades Berlin.

Till slut insåg även Hitler att hans Tredje rike skulle gå under, men han hade beslutat att inte låta segrarna ta honom levande. Han begick självmord den 30 april tillsammans med Eva Braun, sin älskarinna, med vilken han några timmar tidigare gift sig.

Med Führern borta återstod bara dagar av kriget. Redan den 2 maj sträckte de tyska styrkorna i Italien vapen och tyska soldater på östfronten gjorde stora ansträngningar att ta sig västerut, där de kunde kapitulera för britter, amerikaner eller andra trupper som ingick i Eisenhowers styrkor. Den slutliga tyska kapitulationen undertecknades den 7 maj av general Jodl.

Det mest förödande kriget i Europa

Med detta var det mest förödande kriget i Europas historia över. Enbart de militära förlusterna på östfronten översteg de samlade förlusterna under hela första världskriget. Till detta kom förlusterna på andra krigsskådeplatser, vilka förvisso var långt mindre än på östfronten, men inte desto mindre kännbara.

Utöver detta var civilbefolkningens lidande osedvanligt stort som en följd av flygbombningar och etnisk rensning. Dödsoffren uppgick till många miljoner; större delen av dem hade levt i Tyskland, Polen, Sovjetunionen eller övriga Östeuropa. En del av de krigsförbrytelser som begåtts kom att behandlas under den stora rättegången i Nürnberg där många nazister dömdes till döden.

Det var utan tvekan Sovjetunionen som burit den största bördan i kriget mot Tyskland och Stalin kom att utnyttja segern till att skapa en serie lydstater i Östeuropa. Detta kom i förlängningen att leda till att andra världskriget följdes av det kalla kriget.

Striderna i Stilla havet fortsatte

Kriget i Europa var över, men i Stilla havet fortsatte striderna mot Japan. Den 9 januari 1945 hade amerikanerna landstigit vid Lingayenbukten på Luzon, den största ön på Filippinerna. Två månader senare föll Manila i amerikanska händer. Japanerna hade tidigt beslutat att inte försöka hålla Luzon.

De trupper som fanns tillgängliga behövdes nu för försvaret av hemmaöarna. Striderna fortsatte dock fram till krigsslutet, för det fanns fortfarande starka japanska styrkor på de filippinska öarna, inklusive Luzon.

Strider på Iwo Jima och Okinawa

Bortsett från en amerikansk upprensningsaktion på Borneo, där man mellan maj och juli landsteg på tre ställen för att säkra oljekällorna, var det amerikanska huvudanfallet riktat norrut – mot det japanska hemlandet.

I februari landsteg amerikanska trupper på Iwo Jima vid Vulkanöarna. I april kom turen till Okinawa som varit japanskt sedan 1879. I det första fallet pågick striderna fram till mitten av mars, då Iwo Jima ansågs säkrad även om mindre japanska motståndsfickor fortfarande existerade.

På Okinawa pågick striderna fram till slutet av juni och här var förlusterna på bägge sidor mycket stora. Amerikanerna förlorade 12 000 döda och 35 000 sårade, japanerna över 120 000 döda i strid eller genom självmord. Även en stor del av civilbefolkningen på Okinawa begick självmord, eftersom de trodde att amerikanska grymheter väntade.

För första gången tog amerikanerna ett stort antal fångar, cirka 7 000 man, men erövringen av Okinawa hade gett en bitter påminne­lse om vilka förluster som kunde vänta om de allierade landsteg på de japanska öarna. Iwo Jima och Okinawa var tilltänkta språngbrädor för ett direkt anfall mot Japan, men Okinawa fick de amerikanska planerarna att sky tanken och alltmer luta åt andra medel att få japanerna på knä.

Nattliga räder över Japan

I början av 1945 hade det japanska transportsystemet till sjöss mer eller mindre kollapsat på grund av allierat ubåtskrig och allierade flygattacker. Amerikanerna hade lyckats i Stilla havet med vad tyskarna misslyckats med i Atlanten – att strypa en betydande industrination från sin import.

Även flyganfallen fortsatte. Under våren 1945 övergick amerikanerna till att utföra nattliga räder på låg höjd. Eftersom de flesta japanska hus var byggda i trä var städerna speciellt känsliga för brandbomber. Japan hade därför inte samma möjlighet att stå emot denna typ av angrepp som Tyskland och Storbritannien haft. Anfallen blev snabbt förödande.

Den första atombomben

I detta läge hade amerikanerna dessutom fått tillgång till ett vapen mer förstörelsebringande än något annat tidigare skådat – i New Mexico, den 16 juli 1945, hade man genomfört en provsprängning av den första atombomben.

Efter segern mot Tyskland hade Sovjetunionen transporterat trupper österut och efter konferensen i Potsdam i juli anmodade såväl Sovjetunionen som de västallierade Japan att kapitulera, annars skulle Stalin gå med i kriget. Japanerna vägrade. De civila ledarna var för en kapitulation, men militären ville fortsätta att kriga. Eftersom Japan inte fått någon garanti för den japanske kejsarens position om landet gav sig lämnade man endast vaga svar.

Atombomben mot Hiroshima

Amerikanerna trodde inte att ryska anfall mot japanska Manchuriet, planerade att börja i augusti, skulle ha någon omedelbar effekt på japanerna. Frågan om en amerikansk landstigning i Japan vilade därför fortfarande som ett damoklessvärd ovanför huvudet på den allierade ledningen. President Harry S Truman gav sin tillåtelse att använda kärnvapen.

Den 6 augusti 1945 flög en ensam B-29:a in över det japanska fastlandet vid Hiroshima. Kort därpå tystnade all kommunikation med denna stad. Inledningsvis var det ingen utanför som förstod vad som hänt, men när ett arméflygplan några timmar senare flög över området, kunde besättningen se ett jättelikt dammoln ovanför området och bränder som täckte större delen av vad som tidigare varit staden.

Vissa källor gör gällande att 80 000 människor dödades i Hiroshima, men att ytterligare mellan 100 000 och 200 000 senare dog som en effekt av anfallet. Dödssiffrorna från staden Nagasaki, som också bombades med det nya vapnet, uppvisar en liknande tragik.

Röda armén in i Mongoliet

Knappt ett dygn innan den andra atombomben fälldes över Japan, den 8 augusti, förklarade Stalin Japan krig. Morgonen därpå gick sovjetiska trupper över gränserna till Manchuriet och Mongoliet. De amerikanska bedömningarna av japanernas styrka i dessa områden baserades på antalet arméer och var helt felaktiga.

Den japanska ledningen hade redan dragit bort merparten av de bättre trupperna från Kina, lämnande efter sig endast skelettorganisationer, garnisonstrupper och träningsläger. När de sovjetiska trupperna anföll bröt de snabbt igenom och avancerade med hög hastighet in i Manchuriet. Den japanska ledningen – som nu fått sig demonstrerat hur de amerikanska möjligheterna att förstöra från luften ökat och dessutom kände hotet från Sovjetunionen så nära hemlandet – valde slutligen att se kriget förlorat. Ju snabbare de gav sig desto mindre skulle det sovjetiska inflytandet bli och Japan fruktade Sovjetunionen mer än USA.

Andra världskriget slut den 2 september 1945

Den 2 september skrev Japan under fredsfördraget ombord på det amerikanska slagskeppet Mis­souri, men även om and­ra världskriget därmed tog slut skulle krigs­handlingar fortsätta i Asien.

I Kina utbröt det inbördeskrig som legat och slumrat under kriget mot Japan, vilket slutade med seger för Maos kommunistiska styrkor 1949. Dessutom hade de europeiska kolonialmakternas grepp om Sydostasien försvagats i samband med den japanska ockupationen. Detta skulle leda till krig och omvälvningar i Indokina, Indonesien, Burma och Indien; en process som skulle fortsätta även i Afrika.

Det största krig som världen någonsin skådat var över. Men det följdes inte av någon allomfattande fred.

Publicerad i Populär Historia 5/2005

Fakta: 1944 dag för dag

22 januari Allierad landstigning vid Anzio.

13 maj Krim återerövras av Sovjet.

4 juni De allierade erövrar Rom.

6 juni Landstigningen i Normandie.

9 juni Sovjet anfaller Karelska näset.

15 juni USA-landstigning på Saipan.

22 juni Den stora sovjetiska sommar­offensiven i Vitryssland inleds.

20 juli Hitler utsätts för attentat i sitt högkvarter i Rastenburg samtidigt som kuppmakarna försöker ta över kontrollen i Berlin. Hitler överlever och statskuppen misslyckas.

1 augusti Den polska motståndsrörelsens resning i Warszawa börjar.

23 augusti Marskalk Antonescu i Rumänien avsätts och landet byter sida i kriget.

17-21 september Start för operation »Market-Garden» – de allierade försöker erövra Ruhr med luftlandsättning och pansaroffensiv.

19 september Finland undertecknar vapenstillestånd med Sovjetunionen.

23–27 oktober Sjöslaget i Leytebukten. USA besegrar Japan.

16 december Tysk framstöt i Ardennerna.

26 december Röda armén fullbordar inringningen av Budapest.

1945 dag för dag

12 januari Sovjetisk storoffensiv inleds längs Vislafloden i Polen.

27 januari Sovjetiska trupper når förintelselägret Auschwitz.

31 januari Sovjetiskt pansar når Küstrin vid Oder, 80 km öst om Berlin.

4 februari Konferensen i Jalta inleds.

19 februari USA landstiger på Iwo Jima.

7 mars USA-trupp korsar Rhen.

1 april USA landstiger på Okinawa.

16 april Röda armén anfaller Berlin.

25 april Röda armén inringar Berlin, amerikanska och sovjetiska trupper möts vid Torgau.

30 april Hitler tar sitt liv i Berlin.

7 maj General Jodl undertecknar Tysklands kapitulation. Kriget i Europa är över.

17 juli Konferensen i Potsdam inleds och pågår till 2 augusti.

6 augusti »Enola Gay», ett amerikanskt B-29-plan, fäller atombomben över Hiroshima.

8 augusti Sovjetunionen förklarar Japan krig.

2 september Japan undertecknar fredsfördraget ombord på USS Missouri. Andra världskriget är slut.

Publicerad i Populär Historia 5/2005