Falklandskriget

Argentinas anfall mot Falklandsöarna inleddes tidigt på morgonen den 2 april 1982. Då landsattes ett sextiotal argentinska kommandosoldater ur elitförbandet Buzo Táctico på östra Falk­land. De kamouflagemålade och mörkklädda soldaterna indelades snabbt i två styrkor, som till fots begav sig mot sina respektive anfallsmål. Det ena målet var den lilla brittiska militära garnisonen som fanns i några baracker, det andra den brittiska guvernörens residens i huvudorten Port Stanley. Sedan ytterligare argentinska förband kommit i land och efter tidvis intensiv skottlossning gav den brittiske guvernören order om att inställa eldgivningen och ge upp.

Argentinarna tog 67 brittiska soldater ur Royal Marines och elva sjömän ur Royal Navy till fånga. Då hade åtskilliga argentinska soldater stupat medan britterna klarade sig utan förluster. Det senare ledde till att Argentina hävdade att Las Malvinas (det spanska namnet på ögruppen) hade erövrats på fredlig väg och utan blodsutgjutelse.

Men britterna såg det annorlunda. De menade att en kronkoloni hade invaderats med våld när argentinska förband grupperades på Falklandsöarna. En brittisk fyrvaktare som upplevde invasionen berättade så här:

Runt 7-tiden såg vi en linje med argentinska soldater framrycka mot fyren. De gjorde halt på hundra meters avstånd. Vi hörde hur de osäkrade sina vapen varpå de tog skydd ... En officer gav order och ropade till oss. Vi gick ut med händerna över huvudet, vi var obeväpnade. Soldaterna letade igenom fyrhuset och hissade sin flagga. En soldat sade till oss på perfekt engelska: "Rör inte flaggan." Jag svarade: "Ok, jag ska inte göra något, det är ändå bara temporärt. Våra soldater kommer snart och ställer allt till rätta." "Nej", svarade den argentinska soldaten, "det här varar för evigt."

Konfliktens bakgrund var både lång och komplicerad. År 1690 landsteg britter på de obebodda öarna. Men spanjorerna tvingade bort britterna från Falklands-öarna åttio år senare. De spanska kolonisterna lämnade sedan i sin tur öarna 1811. Det var ett resultat av det sydamerikanska frihetskriget varpå Argentina övertog Spaniens anspråk och upprättade en koloni 1826. Sex år senare tvingade britterna med vapenmakt bort de argentinska kolonisterna. Därefter har öarna oavbrutet tillhört Storbritannien och de fick status av koloni inom det brittiska imperiet år 1892.

Under 1960-talet pågick förhandlingar om Falklandsöarna i FN mellan Storbritannien och Argentina, vilka dock blockerades av att parlamentet i London gav öborna vetorätt avseende kolonins framtida status.

År 1980 förkastade det brittiska underhuset ett förslag om att överlämna Falklandsöarna till Argentina för att sedan långsiktigt hyra dem. Det var ett försök att tillfredsställa både Argentinas krav på suveränitet och öbornas självbestämmanderätt. Men konflikten tog sig alltså snart andra, våldsammare uttryck. Detta berodde till stor del på att Argentina sedan mitten av 1970-talet leddes av en militärjunta, vilken ledde landet till ekonomisk bankrutt. I ett desperat försök att rädda regeringens anseende beordrade juntan en ockupation av Falklandsöarna 1982. Man trodde att attacken skulle resultera i en lättköpt och populär seger.

Efter den både överraskande och framgångsrika invasionen utnämndes brigadgeneral Mario Benjamin Menéndez till militärguvernör på Falklandsöarna. De argentinska befälsförhållandena var dock inte anpassade för stridsledning och krig. Under Menéndez fanns chefer ur alla tre vapengrenarna, men rivaliteten var påtaglig och samverkan obefintlig.

Av de runt 13 000 argentinska soldaterna på Falklandsöarna var cirka 75 procent värnpliktiga (deras brittiska motståndare var yrkessoldater). Utrustningen var bra och inledningsvis var deras motivation och moral god. Men de argentinska stridskrafterna saknade krigserfarenhet och utbildningen var inte av samma klass som britternas. Vidare hölls bergsjägarna, som var bäst lämpade för strid på det karga Falkland, istället i beredskap på gränsen mot den opålitliga grannen Chile.

Redan veckan före Argentinas anfall började det komma in rapporter i Storbritannien om ökad argentinsk aktivitet i hamnar, samt fartygs- och truppförflyttningar. En omedelbar brittisk åtgärd var att i hemlighet skicka tre brittiska atomdrivna ubåtar mot Sydatlanten, en resa på drygt en vecka. Beslutet att påbörja förberedelserna med att organisera stridskrafter för att återta Falklandsöarna, operation Corporate, tog premiärminister Margaret Thatcher dagen innan invasionen ägde rum.

Britterna vann också omgående en diplomatisk framgång när FN:s säkerhetsråd i en resolution fördömde invasionen och krävde att Argentina drog tillbaka sina styrkor samt att krisen skulle lösas genom förhandlingar. I Buenos Aires valde dock juntan att ignorera resolutionen.

När invasionen väl var ett faktum började britterna omedelbart organisera de styrkor som skulle återta öarna. Problemen var dock omfattande, bland annat saknades färdiga operationsplaner. Det gällde att på kort tid organisera och få iväg en tillfälligt sammansatt styrka. Materiel och utrustning behövde kompletteras och modifieras och nära 90 civila fartyg hyrdes in för att få tillräcklig transportkapacitet. Man hade vidare att ta hänsyn till de stora avstånden och det besvärliga klimatet på Falklandsöarna. Britterna hoppades kunna samla de olika stridsgrupperna på några dagar. Mycket berodde på hur snabbt det gick att få hangarfartygen Hermes och Invincible klara. Därefter skulle det ta minst tre veckor att förflytta stridskrafterna till ögruppen, innan själva motanfallet kunde påbörjas.

Samtidigt som argentinska förband landsteg på Falk-landsöarna, fick en sjöstyrka i Medelhavet under befäl av konteramiral John "Sandy" Woodward under pågående övning order om att avsegla mot Sydatlanten. Dagen därpå fick även huvudstyrkan i Storbritannien order om att snarast ge sig av. De första enheterna avgick inom 48 timmar.

Styrkorna leddes av chefen för Royal Navy från högkvarteret utanför London. Stridskrafterna var sedan indelade i tre stridsgrupper: en hangarfartygsstyrka under Woodward, en amfibietransportstyrka och landstigningsförbanden om två brigader. Att Royal Navy hade den övergripande ledningen berodde på brittisk praxis att den försvarsgren som bar den största bördan skulle leda hela operationen – i detta fall flottan. Woodward, som var äldst i tjänst, hade alltså till uppgift att samordna dessatre styrkor, som alla formellt lydde under London.

Att det saknades en chef med ett klart och entydigt ansvar över det blivande operationsområdet påpekades internt, men åtgärdades inte. Ledningen skulle ändå visa sig fungera, tack vare bra samarbete mellan de olika cheferna. Den brittiska operationsplanen gick ut på att etablera en blockad, återta ön Sydgeorgien som också ockuperats av Argentina, erövra luft- och sjöherravälde samt i en sista fas landstiga med trupp på själva Falklandsöarna.

Som en viktig framskjuten bas använde britterna ön Ascension mitt i Atlanten, dit man flög och skeppade in underhåll, materiel och personal. Transportflyget spelade en viktig, men som så ofta, undanskymd roll. Båda sidor organiserade luftbroar med transportflygplan. Argentinska flygplan flög från fastlandet till Port Stanley och brittiska plan flög förstärkningar till flygbasen Widewake på Ascension.

Den 25 april påbörjade britterna sin motoffensiv genom att återta Sydgeorgien. Den 30 april genomförde brittiska bombflygplan ett anfall. Åtföljda av elva tankflygplan lyfte två bombplan från Widewake. Ett fick motorproblem och avbröt uppdraget men det andra fortsatte mot Falklands-öarna. Sedan det tankat i luften sex gånger fällde planet 21 bomber över flygbasen vid Port Stanley. Efter ytterligare fem lufttankningar landade bombplanet på Widewake. Det hade då varit 16 timmar i luften.

Den 2 maj torpederade en brittisk atomubåt den argentinska kryssaren Almirante Belgrano (ursprungligen en amerikansk kryssare från andra världskriget). Kryssaren träffades av två torpeder varefter ubåten dök för att undvika de eskorterande argentinska jagarnas sjunkbomber. Belgrano övergavs 30 minuter efter att hon träffades och sjönk 15 minuter senare. Då hade besättningen gått i livbåtarna. Där utsattes de under ett dygn för kyla och hård sjö innan de räddades av andra fartyg. Av en besättning på 1 042 man dog 368 varav huvuddelen när torpederna detonerade. Förlusten av kryssaren skrämde den argentinska flottan till passivitet och britterna hade därmed uppnått sjöherravälde.

Båda sidors flygstridskrafter spelade en viktig roll. För britterna var möjligheterna att återta Falklandsöarna helt beroende av att de lyckades luftförsvara sin sjöstyrka, inklusive markförbanden som utgjorde anfallsstyrkan. För Argentinas del var attackflyget den enda möjligheten att hejda britterna sedan dess flotta slutat operera efter förlusten av Belgrano. Den civila flygplatsen i Port Stanley hade endast en kort bana, vilket innebar att Argentina bara kunde basera lätta flygplan på Falklandsöarna. Attackflyget tvingades istället operera på maximala räckvidder från baser på fastlandet.

Den 4 maj opererade Woodwards stridsgrupp öster om Falklandsöarna, tillräckligt nära för att deras egna flygplan från hangarfartygen skulle kunna genomföra flyganfall och samtidigt så långt bort som möjligt från det argentinska fastlandet för att försvåra fientliga attacker. Ett argentinskt spaningsflygplan upptäckte signaler från de brittiska fartygens radarstationer. Detta underlag var tillräckligt för att två argentinska attackflygplan tre timmar senare kunde hitta och anfalla den brittiska sjöstyrkans så kallade fjärrskydd som utgjordes av tre jagare. En brittisk sjöman beskrev när roboten träffade hans fartyg, Sheffield:

Jag befann mig i sambandscentralen och arbetade när jag hörde en enorm smäll. Utrustningen framför mig var gammal och bastant, vilket skyddade mig. En modern utrustning hade varit mycket mindre. En sjöman mitt emot mig på "fel sida" om min arbetsplats fick svåra brännskador. Allt möjligt flög omkring oss, en teleprinter slogs sönder och bitarna susade omkring mig. Dörrarna till centralen lossnade från sina fästen och bokhyllor vräktes omkull.

Av en besättning på 286 dog eller skadades 44 man. En vecka senare sjönk slutligen Sheffield under bogsering.

Den 21 maj påbörjades britternas landstigning i San Carlos-bukten på Östra Falkland. Landstigningen möttes inte av något motstånd på marken men efter några timmar utsattes britterna för intensiva flyganfall. Dessa resulterade i att fem fregatter skadades, varav två svårt. De argentinska förlusterna var ett femtontal flygplan. Under de följande dagarna fortsatte flyganfallen, som resulterade i ytterligare förluster av tre örlogsfartyg och transportfartyget Atlantic Conveyor. Det senare var ett svårt bakslag, då hon medförde huvuddelen av transporthelikoptrarna, materiel för flygfältsbygge samt tält för de landstigna förbanden.

I de strider som uppstod mellan anfallande argentinskt attackflyg och Sea Harrier-plan från sjöstyrkans båda hangarfartyg var britterna överlägsna. Samtidigt begränsades de argentinska piloternas insatser av bristfällig utbildning i anfall på låg höjd mot fartyg. De brittiska flygstridskrafterna utgjordes av anmärkningsvärt få flygplan, totalt inte fler än 38 stycken. Dessa utnyttjades maximalt. Som mest genomförde varje flygplan upp till tio uppdrag per dag och fyra uppdrag per pilot.

Det argentinska attackflyget gjorde kontinuerligt uppoffrande anfall för att hejda britterna. Om de hade lyckats slå ut något av de två hangarfartygen, hade troligen hela den brittiska operationen misslyckats. Men flygplansförlusterna innebar att de argentinska anfallen hela tiden minskade i intensitet och till sist hade britterna i det närmaste erövrat luft- och sjöherraväldet. En brittisk pilot i sin Sea Harrier beskrev en luftstrid:

Jag såg min robot träffa den Skyhawk [argentinskt attackflygplan] jag skjutit mot. Plötsligt var där en stor eldflamma ungefär 800 meter framför mig när flygplanet exploderade i luften och spillror flög omkring. När jag började låsa min andra robot såg jag något till vänster om mig blixtra till. Det var en annan Skyhawk som träffades, flygplanet föll ur molnen med stjärten klart brinnande. Den föll i långsamma saltomortaler förbi mitt flygplan på ungefär 30 meters avstånd. Det såg ut som i ultrarapid.

Trots förlusterna av fartyg kunde britterna fullfölja landstigningen och påbörja framryckningen mot slutmålet som var Port Stanley. Bakom den brittiska forcerade utbrytningen ur brohuvudet låg ett politiskt tryck från regering i London att visa resultat för att tillfredsställa hemmaopinionen. Den 8 mil långa framryckningen över det kalla och karga Östra Falkland skedde till fots med buren utrustning, bitvis under strid och med begränsat understöd. Bland annat stormade en fallskärmsbataljon den argentinska posteringen vid Goose Green i ett nattligt anfall 28–29 maj. En brittisk kompanichef beskrev de förvirrade striderna:

Vi ryckte fram uppför en höjd. Argentinarna måste ha sett oss för de sköt sporadiskt mot oss men utan att träffa. När vi nådde ända fram började vi med hjälp av automatkarbiner och handgranater att rulla upp deras försvarsställningar. De argentinska soldaterna präglades av ett "strutssyndrom" och stack huvudet i sanden. De flesta gömde sig i sina skyttevärn eller sovsäckar och verkade hoppas att vi inte fanns.

Vi hade börjat bryta in i de fientliga ställningarna när min högra bakre pluton utsattes för intensiv beskjutning av fientliga kulsprutor som vi inte upptäckt tidigare. Den drabbade plutonen lyckades bekämpa delar av fienden men tvingades ta skydd sedan den förlorat två man som stupade.

Det var kaotiskt. En annan av mina plutoner hamnade fel. Jag förlorade kontakten med mina plutonchefer men tack vare deras initiativ lyckades vårt flankanfall mot de fientliga kulspruteställningarna. Härmed bröt försvaret samman. Vi tog tre fångar men vi brydde oss inte om att försöka räkna antalet stupade fiender. Vi var helt upptagna med att försöka ta hand om våra egna förluster i mörkret.

Totalt förlorade argentinarna 55 och britterna 20 man vid Goose Green.

I början av juni drabbades britterna av en allvarlig motgång. För att understödja framryckningen på land och vinna tid förflyttades en bataljon sjövägen och landsteg 5–6 juni i hårt väder vid Bluff Cove, fyra mil från Port Stanley. Den 8 juni gick det argentinska flyget till massivt motanfall och skadade två oskyddade landstigningsfartyg vilket kostade britterna hundra man stupade och skadade. I Argentina trodde man att förlusterna skulle hindra britterna från att fortsätta offensiven, men så blev inte fallet.

Britterna skickade tidigt i land särskilda eldledningsgrupper med vars hjälp sedan fartyg nattetid besköt slutmålet Port Stanley. Beskjutningen visade sig ha en avgörande inverkan på de argentinska soldaternas stridsmoral.

Natten till den 12 juni inledde britterna det slutliga anfallet mot försvaret som var grupperat på höjder runt Port Stanley. Två dagar senare kapitulerade det argentinska försvaret. Sedan kapitulationshandlingarna undertecknats träffade den brittiske generalen Jeremy Moore, som var chef för de landstigna brittiska markförbanden, civilbefolkningen som väntade på honom i ett stort hus. En av öborna beskrev mötet:

Vi skakade hand. General Moore hade tagit med sig en flaska whisky för att fira händelsen. Han bad om ursäkt för att det tog dem så lång tid att befria oss. Jag föreslog den första skålen för Maggie Thatcher och för den brittiska stridsgruppen och den andra skålen för drottningen, fast jag borde ha gjort tvärtom.

Argentina förlorade totalt drygt 100 flygplan, 5 fartyg och 712 man i stupade. Drygt 11 000 man togs dessutom till fånga. De brittiska förlusterna uppgick till 10 flygplan, 17 skadade eller sänkta fartyg, 26 helikoptrar, 255 stupade och 777 sårade soldater.

Falklandskriget är det senaste större sjökriget och det kom att få stort inflytande på den fortsatta sjömilitära utvecklingen. Det utkämpades med delvis ny teknik och har också kallats för det första "datakriget". Det berodde på att tekniken medgav att mål- och lägesinformation kunde länkas mellan olika enheter och system vilket minskade reaktionstiderna och ökade flexibiliteten.

Tidiga slutsatser var att sänkningen av Belgrano och det argentinska attackflygets framgångsrika anfall mot de brittiska örlogsfartygen visade på de större fartygens sårbarhet. Vidare påpekades att anfallen kom överraskande och utan förvarning. Det var svårt att skydda sig och lufthotet hade ökat. Det kan å andra sidan hävdas att förlusten av Belgrano återspeglar underlägsenhet i utbildning, teknik och taktik.

De brittiska fartygsförlusterna var kanske ett rimligt pris för att skydda hangarfartygen. Man kan inte förvänta sig att vinna ett krig utan förluster. Dessa berodde också på att fartygens uppgift var att i trånga farvatten skydda en landstigning. Därigenom förlorade de mycket av sina möjligheter till att manövrera, vilket i sig skulle ha inneburit ett bättre skydd. Förlusterna i människoliv ombord på brittiska fartyg var trots bristande skyddstjänst förvånansvärt små.

Till vissa delar var varken de argentinska eller brittiska sjö- och flygstridskrafterna förberedda för det krig de nu genomförde. Att britterna dessutom ofta tvingades använda sina fartyg till spaningsuppdrag och fjärrskydd i en roll där de var sårbara, berodde på att de saknade luftburen havsövervakning.

Den brittiska segern var till stor del premiärminister Margaret Thatchers förtjänst. Beteckningen "järnladyn" fick hon på grund av sin okuvliga energi under kriget. Segern stärkte hennes popularitet och gav henne och de konservativa en stor valframgång året därpå.

I Argentina ledde nederlaget redan i juli 1982 till att militärjuntan avgick och ersattes av en samlingsregering, vilken banade väg för en ny civil regering året därpå. Margaret Thatcher avgick som premiärminister 1990. Då hade den politiska spänningen mellan Argentina och Storbritannien gradvis minskat. Samma år som Thatcher lämnade över makten till sin efterträdare återupprättades de diplomatiska förbindelserna mellan de båda länderna.

Marco Smedberg är överstelöjtnant i reserven, militärhistoriker och författare. Han är också redaktör för tidskriften Militär Historia. Artikeln är en bearbetad version av ett kapitel ur hans bok Krigföring – från Austerlitz till Bagdad (2005).

Att läsa Falklands War (1982) och The Argentine Fight for the Falklands (2009) av Martin Middlebrooks.

Publicerad i Populär Historia 1/2010