Boerkriget – Sanningen måste fram
I mitten av oktober är det hundra år sedan det första skottet avlossades i boerkriget, den uppslitande konflikten som efter tre år slutade med att det brittiska imperiet införlivade de boerstater som förklarat sig självständiga. Minnena lever kvar och ärren efter förtryck och förnedring går i arv. Förlorarnas barnbarn talar om släktingar som slogs i kriget, som svalt i koncentrationsläger och om engelsmännens feghet. Så snart tiderna hårdnat har de varit på väg hem till England; boerna kallar dem föraktfullt soutpiels, ”salta snoppar” – med ett ben i London, det andra i Sydafrika och lemmen hängande i Atlanten.
Kanske kan hundraårsjubileet bringa en strimma av ljus till de annars så bittra minnena. Den fredliga övergången till demokrati i Sydafrika, ”Mandelas mirakel”, har visat att det finns andra vägar att gå än våldets och folk av alla kulörer gör trevande försök att närma sig varandra.
– De nya rönen visar att vi har en gemensam historia. Det var inte bara boerna utan också svarta sydafrikaner som fick betala ett högt pris för imperiets storhetsvansinne, säger Beyers Naudé, boer – eller afrikander som han själv föredrar att kalla sig – och en av landets stora tänkare.
Naudé var med i arbetet kring Sydafrikas världsberömda sanningskommission och menar att det finns ett behov av att gräva fram de oegentligheter som begicks även innan apartheid skrevs in i grundlagen.
– Utan en fullständig sanning kan vi aldrig få fred i vårt land. Vi måste få veta och offrens familjer förtjänar en uppriktig ursäkt från brittiska regeringen, säger Naudé med stillsam stämma.
Han tycker det är på tiden att man omprövar den hjältestatus som vissa engelska officerare, till exempel överste Robert Baden-Powell, åtnjuter än i dag. Med halvmesyrer kommer man ingen vart i ett land som Sydafrika, där historien är fylld till brädden av lögner och skrupelfria politiker. Beyers Naudé tror att det är fullt möjligt, fast det låter väl långsökt, att nå försoning genom boerkriget.
”Jag har låtit förstå att du beväpnat bastarder (...) i detta har du begått en akt av stor illvilja (...) överväg ditt beslut, om det så kommer att kosta dig Mafeking (...) avväpna dina svarta män och återställ äran i den vite mannens krig.”
Så löd ett något valhänt nedklottrat brev som skickades från general Cronjé den 29 oktober 1899. Mottagaren var Baden-Powell som sedan två veckor tillbaka befann sig i den belägrade staden Mafeking där han låtit rekrytera 400 afrikanska soldater. Det var i sig inget ovanligt, tvärtom. Båda sidor hade sedan krigsutbrottet använt sig av svarta fotsoldater som grävt skyttegravar och sprungit tvärs genom korselden med meddelanden. Det som fick Cronjé att sätta morgonkaffet i halsen var det faktum att Baden-Powell försett afrikanerna med vapen och uppmanat dem att skjuta skarpt mot varje boer.
Detta var emellertid inget utslag av brittisk liberalism. Inget tyder på att afrikanerna i Baden-Powells förband behandlades som jämlikar, vare sig när det gällde löner eller matransoner. Överstens personliga värderingar låg helt i linje med den tidsanda som rådde. Baden-Powell var uppskattad för sin förmåga att handskas med lokalbefolkningen. ”Rättvist men handfast”, sades det. Hans berömmelse hade tagit fart långt innan kriget bröt ut då han i det dåvarande Rhodesia skjutit en matabelehövding med en mycket knapphändig förklaring: ”Han förtjänade det.” Även i Mafeking visade översten prov på sitt fasta handlag och lät avrätta afrikaner som stulit mat.
Totalt tjänade 15 000 svarta soldater kolonialmakten med förhoppningar om att engelsmännen efter kriget skulle göra livet lite lättare. Lösa löften hade givits om rätt till jord, bättre arbetsförhållanden och kanske till och med rösträtt. Men med krigets gång bleknade tilltron. Kolonialministeriet hade först lovat att hålla händerna från de afrikanska byarna, men risken för att boerna skulle använda dem som kornbodar ledde till en ny strategi där de svartas gårdar brändes utan urskillning. När krigsslutet kom återstod bara armod. Boerna fick under förnedrande former skriva under ett fredsavtal där kompensationen mest liknade ett hån. För de svarta var situationen om möjligt ännu värre. De förbisågs helt och hållet.
– Misär, det är nog det enda ord som behövs för att beskriva de svarta koncentrationslägren, menar Robert de Jong, chef för det kulturhistoriska museet i Pretoria.
Sedan ett år tillbaka forskar han i afrikanernas roll i boerkriget, som han för övrigt föredrar att kalla ”sydafrikanska kriget”.
– Alla befolkningsgrupper var på ett eller annat sätt inblandade, säger han.
Detta är ett mer kontroversiellt uttalande än man kanske kan tro. De svartas deltagande i kriget är fortfarande ett tämligen outforskat kapitel i Sydafrikas historia. Det var först på 1980-talet som vissa historiker började ifrågasätta den officiella bilden och än i dag dröjer sig konservativa kvarlevor kvar på institutionerna som likt general Cronjé har en böjelse för äran i den vite mannens krig.
– Men vi kan bevisa motsatsen, säger de Jong. Vi vet med säkerhet att det i maj 1902 fanns 66 svarta koncentrationsläger i Transvaal och Oranjefristaten.
Troligtvis ligger det totala antalet läger på omkring 80 och enligt registren hölls 115 700 afrikaner inspärrade i dessa. Den officiella dödssiffran, som de Jong misstänker vara en rejäl underskattning, är 14 154, varav 81 procent var barn.
Liksom Naudé tror de Jong att rönen kan få stor betydelse för Sydafrikas framtid. Om han bara lyckas nå ut med sin forskning finns möjligheten att skapa en gemensam historisk plattform för de båda ärkefienderna. Men först måste de Jong hitta lämningarna av koncentrationslägren, ett arbete som han själv liknar vid att hitta en nål i en höstack. Den samtida dokumentationen lämnar nästan allt i övrigt att önska och för de Jong väntar månader, kanske år av grävande på Sydafrikas gulbrända fält.
Annika Forsberg är frilansjournalist i Sydafrika.
Guld bakom konflikten
På 1600-talet kom de första nybyggarna, boerna, till Sydafrika från Holland. De levde isolerade från omvärlden och förblev oberörda av de idéer om frihet, jämlikhet och broderskap som växte fram i ett avlägset Europa.
När holländarnas kontroll över Kapkolonin hotades av Frankrike i slutet av 1700-talet grep engelsmännen in och besatte området och införde ett nytt, mer liberalt politiskt system. De färgade och vissa svarta fick rösträtt. Ur brittisk synpunkt var det logiskt: annars hade boerna varit i majoritet. Boerna ogillade givetvis reformerna. Droppen kom när kolonialmakten på 1830-talet beslöt att frige alla slavar. Strax därefter skedde den stora utvandringen, Die Groot Trek, då 6 000 boer lämnade Kapprovinsen i söder. Utvandrarna slog sig ner i norra Sydafrika.
I London noterade man med en gäspning att boerna grundade två självständiga republiker. Sydafrika betraktades som en obetydlig utpost i imperiet, där fanns inget av värde. Bara bråkiga svarta och vresiga boer. Men plötsligt ändrades bilden. Man hittade guld i de självständiga boerrepublikerna.
Fynden lockade många lycksökare till området. Boernas nationalism och britternas ekonomiska intressen kolliderade.
”Alltid redo”
Paradoxalt nog är det i det blodiga boerkriget som scouterna, världens största ungdomsrörelse, har sina rötter. Rörelsens grundare, den brittiske officeren Robert Baden-Powell, hade redan innan boerkriget bröt ut skaffat sig rykte som skicklig spejare (scout) och underrättelseofficer och han skrev en militär instruktionsbok i ämnet: Aids to scouting (1899), på svenska: Anvisningar i spejartjänst (1903).
I inledningen av kriget, 1899–1900, belägrades den lilla staden Mafeking av boerna. Överste Baden-Powell ledde försvaret och höll med en numerärt underlägsen styrka stånd under sju månader tills undsättning kom. Under belägringen upptäckte han att pojkar – om de disciplinerades och gavs visst ansvar – kunde vara till stor nytta. Ur lokalbefolkningen rekryterades en kår av tonårspojkar som framgångsrikt tjänstgjorde som spanare och ordonnanser.
När Baden-Powell lämnade Sydafrika och återvände till England fann han till sin förvåning att hans ”spejarbok” användes i undervisningen vid en del skolor. Idén om scouterna konkretiserades nu alltmer och på prov anordnades ett scoutläger för ett 20-tal pojkar. Uppdelade i olika patruller fick de lära sig sjukvård, knopslagning, att göra upp eld och att på bästa sätt klara sig i naturen.
Dessa och andra nyttigheter samlades i Scouting for boys (1908) som också hämtar inspiration från medeltidens riddarregler om mod, artighet och hederlighet. ”En scout ler och visslar under alla svårigheter.”, löd till exempel den 8:e scoutlagen (nu struken). 1910 startade flickscouting. Dagens scoutrörelse är anpassad till moderna förhållanden men nu liksom förr är ord som ansvarskänsla och laganda vägledande. ”Var redo!”
