De frivilliga – Fyra svenskar i boerkriget

Min far föddes i Västervik mitt under brinnande boerkrig. Då, i mellandagarna julen 1901, var kriget redan vunnet av engelsmännen. Men ett långt utdraget gerillakrig återstod innan freden kunde slutas i maj året därpå.

Vid sin död knappt 80 år senare efterlämnade min far en liten bok, Den unge boerhjälten, som han antagligen fått omkring 1910 då andra upplagan utkommit och han lärt sig läsa. I den kunde han insupa den boerromantik som dominerade tidens syn på Sydafrika och som kan ha varit en av orsakerna till att många i Sverige hade märkvärdigt svårt att ta ställning mot boerregimens apartheidpolitik. Bokens sista upplaga kom så sent som i början av 1950-talet.

Den unge boerhjälten var inte den enda bok om konflikten i Sydafrika som gavs ut i Sverige under kriget. Litteraturen flödade och debatten var omfattande. Boerkriget var sin tids Vietnamkrig – folk tog ställning, opinioner bildades. Mest för boerna, det lilla folket med den sagolika historien, och mot det stora imperialistiska Storbritannien. Även lokalpressen rapporterade om kriget i varje nummer.

I Den unge boerhjälten kunde min far läsa om boernas första befrielsekrig mot britterna, om det avgörande slaget vid Majuba Hill 1881. Boerna vann och kunde tills vidare avvisa imperialismens oförskämda krav på överhöghet.

I sin kamp för självständighet fick boerna stöd av socialdemokrater och liberaler, som båda uppfattade den brittiska imperialismen som en kränkning av nationalitetsprincipen och lierad med monopolkapitalet. Boernas hårdnackade sturighet sågs som ett föredöme även i bondekonservativa kretsar och lockade till jämförelser i svensk historia. De kallades ”Afrikas dalkarlar”.

Afrikanernas ställning intresserade dem dock inte. Deras situation togs däremot upp av Englands försvarare, bland annat Svenska Dagbladet, som menade att de svarta behandlades bättre av engelsmännen än av boerna. Utvecklingen skulle visa att det knappast stämde.

Frivilliga från hela världen engagerade sig direkt i kriget på boersidan, särskilt från Irland och Ryssland. Skandinaver formade en egen enhet, den skandinaviska kåren. Många enskilda svenskar slöt sig till boerkommandona och till brittiska förband eller var inblandade på annat sätt. Åtminstone fyra av dessa kom från Västervik, vilket nog var okänt för min far när han fick sin sagobok.

Englands mål var att dominera södra Afrika. Upptäckten av guld i Transvaal 1886 oroade britterna, som fruktade att det skulle stärka boerrepublikerna och leda till ett förenat Sydafrika utan Storbritannien. I en värld med guldmyntfot var kontrollen över guldtillgångarna mycket viktig. Det brittiska kapitalet var inte berett att satsa på boerna för exploatering av guldfyndigheterna.

England utnyttjade alla tillresta uitlanders i boerrepublikerna, som kommit dit lockade av guldet och som inte hade rösträtt men skatteplikt, för att sätta press på boerna. Dessa vek sig med tiden i denna fråga, men den engelske guvernören Milner, en övertygad imperialist, ville ha krig för att säkra Englands dominans och satte upp nya villkor, vilka inte kunde accepteras av boerna.

Den 11 oktober 1899 föll boertrupper in i de engelska områdena på tre fronter: i norra Natal, i norra och östra Kap. I ett första skede fram till jul hade boerna stora framgångar och omringade städerna Ladysmith, Mafeking och Kimberley och besatte Stormberg. Engelsmännens motoffensiv misslyckades. Under första halvåret 1900 kunde en ny befälhavare, lord Roberts, med stora förstärkningar ta tillbaka förlorad mark och före september besätta Bloemfontein och Pretoria. Men flera boerkommandon vägrade att ge upp. Spektakulära räder gjordes bland annat in i Kap för att få boerna där att resa sig, vilket dock misslyckades.

Men det hela började egentligen redan 1895 med den så kallade Jamesonräden, i vilken svensken Emil Häggblad deltog som menig soldat. Han var egentligen från Örnsköldsvik men bosatte sig efter sina äventyr i Afrika i Västervik, där han i sinom tid blev brittisk konsul och framgångsrik affärsman.

Den brittisk-sydafrikanske politikern och imperiebyggaren Cecil Rhodes hade sedan ett halvår planerat att utnyttja uitlanders missnöje med Transvaals regering – dels genom att uppmuntra dem att göra uppror, dels genom att organisera en militär styrka för att gå in i Transvaal från Norra Kap och Bechuanaland och stödja upproret. Syftet var att inlemma Transvaal i det brittiska imperiet. Med största sannolikhet hade planen stöd av kolonialminister Chamberlain även om det förnekades. Rhodes nära vän och läkare, tillika ansvarig för Rhodes gruvdrift i Rhodesia, dr Jameson, fick i uppgift att organisera räden och i slutet av december 1895 gick han med 500 man över gränsen.

Nästan 40 år senare lät Häggblad skriva en bok där han redovisade sina minnen från dessa dramatiska dagar, som skakade det brittiska imperiet.

Vid sin ankomst till Kap tog Häggblad värvning i Matabele Mounted Police, Rhodes militära enhet, och kastades omedelbart in i händelsernas centrum. Han anslöt i december 1895 till Jamesons läger i Pitsani i Bechuanaland nära gränsen till Transvaal. Där fick han viss utbildning innan Jameson kom dit vid jultid och strax lät meddela att de skulle gå mot Johannesburg för att hjälpa de revolutionära – ”kvinnor och barn voro i fara”.

Meningen var att styrkan skulle hinna fram till Johannesburg innan boerna hann mobilisera. Men redan efter två dagars oavbruten marsch mötte de motstånd. Ryktet hade varnat Transvaals regering och den var förberedd. Britterna förlorade flera man under de följande dagarna. Men den 2 januari hade de avancerat till Doornkop inte långt från slutmålet.

Häggblad kom dit med en styrka på 50 man. Överallt svärmade det av boer och trots att de hade tillgång till både kulspruta och kanon stod det snart klart att boerna var överlägsna. Häggblad fick en kula genom sin gevärskolv och hans häst sårades. Han såg hur ”en man red mot boerna med en vit duk på geväret. Jag red fram till överste White och frågade vad det betydde. Han svarade: It is all up! Allt var förlorat.” Någon revolution hade inte utbrutit i Johannesburg och Jamesons styrka stod helt ensam.

Den avväpnades och fördes till Pretoria, där alla internerades på en inhägnad kapplöpningsbana. I tre veckor varade fängelsevistelsen. Efter brittiska påtryckningar beslutades att alla i räden skulle skickas till respektive hemland. Ledarna dömdes till döden, vilket ändrades till dryga böter, som betalades av Rhodes. Från Durban skickades Häggblad med båt till England, där han och hans kamrater möttes av storslagna hyllningar.

Men räden var ett fiasko och hade bekräftat engelsmännens arrogans. Boerna i Transvaal slöt sig samman och deras ledare Kruger började rusta upp landets försvar. Inställningen till uitlanders hårdnade. Och den andra boerrepubliken, Oranjefristaten, slöt sig närmare sina bröder i Transvaal.

Stämningen mot britterna var fortfarande bitter när en annan svensk, John Rydström, kom dit i september 1896. Han tog anställning i Transvaals armé året därpå och blev med tiden fanjunkare. Han lärde sig snart boernas språk, afrikaans, och ansökte om medborgarskap. Hans sympati för boerna var djup och kombinerades med en naiv religiositet. Han skrev oregelbundet brev till Västerviks Veckoblad och Östgöta-Correspondenten om sina upplevelser under kriget.

Vid krigsutbrottet 1899 var Rydström placerad i Fort Botha vid gränsen till Rhodesia. Något besvär med engelsmännen hade de aldrig här och livet i fortet var tämligen behagligt.

Värre var det med patrullarbetet då de flera veckor i rad fick leva under elementens raseri och i strid med fientliga afrikaner. Malarian var ett annat gissel. Rydström sårades vid några tillfällen och stolt skrev han i september 1899, alltså före krigsutbrottet, om hur han vid stormning av en ”negerby” med tre skott fällde en försvarare till marken. Dennes ”sköld och assegajer samt ett par tagna gevär, stridsyxor m.m. pryda nu läsrummet i svenska föreningen i Johannesburg”.

I februari 1900 förflyttades Rydström söderut, till fronten i norra Natal. Britterna låg hårt på för att komma över Tugelafloden och återta Ladysmith. John skriver om ”några förfärliga dagar innan vi lemnade våra positioner vid Colenso och Tugelafloden”. Boerna var 800 man och de tvingades till slut ge vika för 20 000 britter. Svensken var en av de sista som lämnade ställningarna och han fick fly i sporrsträck över en av Sydafrikas oändliga slätter.

Rydström insjuknade kort tid därefter. Sin sista rapport hem skrev han på sitt sjukläger med svåra reumatiska smärtor i ryggen. När rapporten publicerades den 3 maj var han redan död. Malarian tog hans liv den 24 april på Volks Hospital i Pretoria. Vid sin bortgång ägde han 17 pund, 11 shilling och 6 pence, diverse kläder och ”een paard in Natal”, en häst i Natal.

Rydström var djupt övertygad om en seger. Gud stod på boernas sida:

”Många engelska fångar hafva frågat vårt folk: hvilka de två av våra officerare äro, som fullständigt hvitklädda, obeväpnade, rida på hvita hästar af och an framför våra linjer och hvilka engelsmännen aldrig lyckats träffa, huru ifrigt de än försöka? Vårt folk vet intet deraf, men fångarna säga att de nästan alltid se dem.”

John slapp visserligen uppleva det bittra slutet, men förstod säkert vartåt det lutade, vilket måste ha tagit honom hårt även om hans Gudstro inte rubbades.

På andra sidan i konflikten fanns en annan svensk, Carl Sundberg. Han hade avbrutit sina studier vid Västerviks läroverk och kastade sig ut i världen för att snart hamna i franska främlingslegionen. Därifrån flydde han och kom 1893 till Kapstaden, där han lät värva sig i Bechuanaland Border Police. Året därpå enrollerade han sig i Cape Mounted Rifles (CMR) i Kingwilliamstown i östra Kap. Han tillhörde regementets artillerienhet och blev med tiden First Captain.

CMR var en reguljär elitstyrka som utbildats i Sydafrika och med soldater som följaktligen hade stor erfarenhet av sydafrikansk terräng och väderleksförhållanden. De kände boerna rätt väl till skillnad från de brittiska soldater som togs in från andra delar av världen. De visste hur skickliga boerna var på att utnyttja naturen. Boernas fördel var ju att kriget utkämpades i terräng de kände som sin egen ficka. Deras skjutskicklighet har överdrivits, men deras gevär var rökfria och avslöjade inte deras ställningar. Dessutom samordnade de sin eld så att den fick samma verkan som kulsprutor.

Av de medaljer Sundberg fick efter kriget framgår var han var engagerad i strid. Ett av slagen stod vid Wepener i södra Oranjefristaten dit CMR avancerat i början av april 1900 via hårda strider vid Dordrecht och Aliwal North vid gränsen till republiken. Därmed hade de kastat ut fienden ur östra Kap och stoppat eventuell uppslutning från boerna i området.

Vid Wepener stötte de på en stor boerarmé under den legendariske generalen de Wet. Orten var strategisk, här fanns en bro över Caledonfloden. CMR och andra brittiska styrkor innestängdes 9–25 april. De kunde inte lämna sina nedgrävda ställningar på grund av ständig beskjutning. Vädret var uruselt med ständigt regn. Artilleriet med Sundberg skötte sig fint trots brist på ammunition och effektiva ställningar och underlägsenhet i eldstyrka. Stor hjälp hade de av några skeppskanoner de lyckats släpa upp från Durban. Segern vid Wepener innebar att boerarmén inte kunde ta sig in i Kap denna väg för att störa försörjningslinjerna för lord Roberts offensiv mot Bloemfontein.

CMR deltog under resten av kriget i jakten på boernas gerilla-kommandon under de Wet, Steyn och Prinsloo. Den senare gav upp i juli 1900 med 4 000 man, men de andra slank alltid undan.

För att komma åt gerillan tillämpade britterna den brända jordens taktik. De förstörde boernas sädeslager, tog deras boskap och satte kvinnor och barn i koncentrationsläger, både svarta och vita. Samtidigt gjorde de med jättekolonner svep över slätterna för att tvinga in kommandona i fällor. CMR sprängde och brände otaliga boergårdar. Sundberg deltog i allt detta arbete. Han var också med om att beslagta alla kanoner från general Smuts kommando.

Vädret bidrog till att göra det hela extra påfrestande. Hösten och vintern 1900–01 var extremt kalla och regniga med mycket snö och svåra hagelstormar. I koncentrationslägren dog fler än i kriget. Kylan avlöstes av heta dagar utan vatten då Sundberg tvingades urinera på kanonerna för att kyla ned dem.

Boerkommandonas favoritmål var de brittiska järnvägarna, som sprängdes med jämna mellanrum. Britterna lät bygga små fort utmed de viktigaste linjerna inom synhåll från varandra. För att reparera rälsen behövdes nya slipers, och de skeppades över Indiska oceanen från Australien. Även underhållet av de engelska styrkorna och truppförstärkningar krävde omfattande transporter över haven. Trupper kom från Kanada, Indien och Storbritannien. Allt detta gjorde att boerkriget orsakade livlig sjötrafik, och till denna trafik behövdes naturligtvis sjömän. Några kom från Sverige.

Kalle Pettersson från Västervik gick två gånger mellan Freemantle i Australien och sydafrikanska Port Natal (Durban) med slipers. De var av ett mycket tungt träslag. Råkade man tappa en överbord sjönk den som en sten. I sin bok om livet på haven berättar han om den livliga trafiken i Port Natals hamn: ”Stora engelska transportfartyg med trupper kom dagligen in i hamnen.” Hans fartyg fick ligga stilla, ”men var det någon privat befraktare fick den nog vara vänlig och flytta på sig när de stora transportfartygen kom in flera på en gång”, konstaterar Pettersson.

Boerkrigets slut innebar att Goliat hade slagit David. Stenen från slungan hade bara för en kort tid bedövat jätten. När det brittiska imperiets outtömliga resurser sattes in mot de landlåsta och fattiga republikerna med försvar bestående av otränade bondehärar, kunde resultatet bara bli ett. Boerna överskattade sin styrka, en myt byggd på segrar mot zulufolket under 1800-talets mitt, slaget vid Majuba Hill 1881 och försvaret gentemot Jamesons klantigt genomförda räd 1896. Kvar blev boernas eviga hat mot engelsmännen. ”Racehatet här är förskräckligt”, skrev Rydström redan i juli 1899 och syftade på relationen boer–britter.

Huvudmotsättningen i kriget hade varit helvit. Men de svarta spelade viktiga roller på båda sidor. Över 150 000 engagerades, även i stridande funktioner. I båda boerrepublikerna utnyttjade afrikanerna tillfället att köra bort boerna från delar av landsbygden och ta tillbaka förlorat land. Det var antagligen detta hot, som de inte trodde sig kunna klara av på egen hand, som fick de mest envisa av boerna att till sist gå med på fred.

Publicerad i Populär Historia 6/1999