Vichy- Franrikes trauma

Den 17 mars 1994 dömdes för första gången en fransman till livstids fängelse för medverkan till brott mot mänskligheten. Det var den före detta milisman

25 maj 2001 av Theresa Benér

Den 17 mars 1994 dömdes för första gången en fransman till livstids fängelse för medverkan till brott mot mänskligheten. Det var den före detta milismannen Paul Touvier, som hade åtalats för att han 1944 beordrat avrättning av sju judar i Rillieux-la-Pape.

Åtalet och rättegången hade sannolikt inte kunnat äga rum om inte sättet att nalkas ockupationstiden hade tagit en avgörande vändning i Frankrike på 1970-talet. Det var då man i den allmänna debatten började studera Vichyregimens antisemitiska politik, och alltsedan dess finns denna period ständigt närvarande, som ett oavslutat kapitel.

Historikern Henry Rousso, vid Institut d’histoire du temps présent i Paris, har rentav beskrivit det som en neuros hos fransmännen, detta att inte kunna frigöra sig från sitt smärtsamma förflutna. Han har bl a utgivit boken Le syndrome de Vichy, de 1944 à nos jours (Seuil 1987, 1990), som i den engelska översättningen kallas The Vichy Syndrome (Harvard University Press 1992, 1994). Där beskriver Rousso hur det han kallar det franska inbördeskriget under Vichytiden i olika former dyker upp och gör sig påmint idag. I höst utkommer en fortsättning med titeln Vichy – un passé qui ne passe pas (Vichy – ett förflutet som inte försvinner).

Vad är Vichysyndromet?

– Det jag kallar Vichysyndromet är fransmännens tämligen neurotiska förhållande till sitt förflutna under Vichyperioden. Det är en "neuros" som i grova drag har utvecklats i fyra faser sedan 1944:

– Allra först kom ett sorgearbete som dock aldrig genomfördes på djupet. Sedan kom en period som pågick till början av 50-talet, som motsvarades av rättegångarna med utrensningar och domar mot kollaboratörerna, och som gav upphov till en allmän debatt om Vichy. I slutet av 50-talet inleddes en tredje fas, som bestod av glömska och förträngning. Det var en tid av stark ekonomisk tillväxt, där Frankrike snarare blickade framåt än bakåt mot det förflutna. Denna fas präglades politiskt av gaullismen och pågick ungefär till de Gaulles död 1970 och efterverkningarna av maj -68.

– I början av 70-talet kom det jag kallar återkomsten av det bortträngda. Det var en verklig explosion av minnen och återupplivanden av upplevelser som hade med ockupationstiden att göra. Det var böcker, filmer, debatter osv. Speciellt en film, "Le chagrin et la pitié", av Marcel Ophuls, kastade ett oförställt ljus över denna period och framförde två problem som man inte talat om på 15 år: frågan om Frankrikes kollaboration och antisemitism.

– Sedan dess har frågorna om Vichy, behandlade ur olika perspektiv, etablerats i fransk debatt. Tidningsreportage, rättsprocesser, filmer, böcker, skandaler – allt detta gör att Vichy är en del av nuet. Det senaste exemplet är rättegången mot Paul Touvier.

Ni har kallat Vichyperioden för ett inbördeskrig. Vad innebär det?

– Om man vill förstå Vichyperioden, och förstå varför vi inte kan göra oss av med detta förflutna i Frankrike, så beror det inte enbart på att landet var ockuperat av en främmande makt. Jag vill rentav påstå att ockupationen är det som med tiden har varit det enklaste att bearbeta (ett bevis är ju samarbetet idag mellan Frankrike och Tyskland, en bärande axel i Europaunionen).

– Men Vichyregimen bekämpade också inre fiender: motståndsrörelsen, judarna, frimurarna och alla oppositionella. Tusentals fransmän dog i kamp mot varandra.

– Det faktum att Frankrike då hade en legalt utsedd regering – åtminstone betraktade man den så – styrd av en av landets starkaste personligheter, marskalk Pétain, och att en stor del av fransmännen engagerade sig politiskt på ockupantens sida, allt detta är saker som än idag är fullständigt omöjliga att smälta, dvs än idag väcker våldsamma debatter om vad Vichy egentligen var.

Även hos dem som inte var med?

– Ja, absolut. Jag kan ta ett exempel, som för övrigt utgör kärnan i problemet idag. Det är frågan om Vichyregimens antisemitism. En av de aspekter som behandlats de senaste tio åren är att Vichyregimen bedrev en antisemitisk politik och medverkade som medbrottsling i den slutgiltiga lösningen. Denna aspekt bedömdes i stort sett inte i samband med utrensningarna omedelbart efter andra världskriget. Men på den tiden krävde heller inte de främst berörda, dvs de som överlevt deportationslägren, att man skulle döma de skyldiga, t ex en sådan som den högste polischefen René Bousquet. Han åtalades först 1989 för brott mot mänskligheten.

– När han ställdes inför rätta 1949 talade man inte alls om dessa frågor. Han dömdes som en statstjänsteman under Vichyregimen, för att ha medverkat i regimens handlingar mot motståndsrörelsen, och för all del också mot judarna, men det var inte en aspekt man behandlade för sig.

(Bousquet dömdes 1949 till fem års "dégradation nationale", men domen hävdes omedelbart med hänvisning till att han också skulle ha agerat för motståndsrörelsen. 1993 mördades Bousquet i Paris, innan han hade ställts inför rätta för brott mot mänskligheten. Red anm)

Hur har detta klimat påverkat de historiska tolkningarna efteråt? Kan det någonsin vara möjligt att förena fransmännen kring en gemensam historia om ockupationstiden?

– Det är komplicerat. Det handlar inte bara om motståndsrörelsens version kontra kollaboratörernas. Ett problem man stöter på är personen Pétain. Vad var han egentligen ute efter? Lurade han medvetet fransmännen? Handlade han rätt? Det är en öppen, ideologiskt laddad debatt, och den kommer att fortgå så länge det finns en extremhöger i Frankrike.

– Men det väsentliga med tolkningarna av Vichy efter kriget är att det förutom en ideologisk oenighet finns problem med vad man tar upp. Ett exempel är att de som forskade i perioden ända fram till 60-talet nästan uteslutande sysslade med motståndsrörelsen. Först i slutet av 60-talet började man utforska Vichyregimen, vad som hände politiskt, hur fransmännen levde etc. På 70-talet kom så frågan om den franska antisemitismen, vilket gav upphov till mängder av historiska verk och studier.

– Vichyperioden är så komplex att man än idag har svårt att nå fram till en helhet, till ett slags ekumenisk syn på den tiden. Det är omöjligt och frågan är om det ens är önskvärt. Tack vare att debatten fortfarande är så öppen undviker man att gå i fällor där man riskerar att nalkas perioden utifrån en låst ideologisk position eller genom alltför snäva problematiseringar.

När de Gaulle den 25 augusti 1944 höll tal i det befriade Paris målade han upp bilden av ett enat franskt folk, i motstånd mot tyskarna. Har fransmännen någonsin varit enade?

– Folket var inte enat och det är ju själva betydelsen av inbördeskriget. Men det finns en viktigare sak att framhålla om man vill förstå vad som låg bakom. Kapitulationen i juni 1940 är en av de viktigaste händelserna i Frankrikes historia. En av dåtidens ledande stormakter i världen bryts ner militärt på sex veckor, det är redan i sig något oerhört. Ovanpå detta bryter hela staten samman – vi vet idag vad det innebär, se på Ryssland.

– Frankrike var sommaren 1940 helt upplöst, inte bara territoriellt utan även moraliskt och institutionellt. Därför kan man inte tala om ett enat land. Frankrike var aldrig enat, vare sig i motståndsrörelsen eller i kollaborationen. Det var ett land som var utslaget och splittrat, där de inre fienderna var minst lika hotfulla som de yttre. I förstone samlades man bakom Pétain, inte för att han ville samarbeta med tyskarna utan därför att han åtog sig att garantera statens fortlevnad, åtog sig att återupprätta ordningen.

Bidrog de Gaulle till en förenklad historieskrivning?

– När de Gaulle kom till makten 1944 stod han inför ett land som bokstavligen låg i spillror. Hans tal om nationens enhet uttryckte snarare att han ville upprätta denna enhet. Hans ord uttrycker en politisk vision snarare än en historieskrivning. Han sade att Vichy var en parentes, som inte motsvarade fransmännens grundläggande värden, dvs demokratin och republiken. Och visst hade han rätt, politiskt, men ur historisk ståndpunkt hade han fel.

Var dåtidens utrensningar viktiga för en nationell försoning?

– Ja, det räcker att titta på siffrorna. Närmare 75 000 judar hade utrotats. -60 000 personer, varav en stor del motståndsmän, hade deporterats och tusentals personer hade skjutits ihjäl av tyskarna. I allt detta spelade Vichyregimen och kollaboratörerna en viktig roll, med brott som man inte kunde förbigå.

Utrensningarna tycks fortsätta än idag. Varför dömdes milismannen Paul Touvier först 1994?

– Touvier är ett särfall. Han var inte någon högt uppsatt chef men hade ändå ett relativt betydande ansvarsområde inom milisen. Han dömdes till döden vid befrielsen, men då var han på rymmen. Hade man fångat honom den gången skulle han ha avrättats på grund av att han varit milisman. Sedan hade man aldrig mer hört talas om honom.

– Men han klarade sig undan, glömdes bort i likhet med hundratals andra milismän. Sedan kom Pompidous benådning 1972. Den är intressant eftersom den avspeglar flera saker. Touvier lämnade in en ansökan till presidenten om att bli benådad. Det tog honom tio år att få den beviljad.

– Detta hade kunnat ske utan större uppmärksamhet. Andra hade benådats, både av de Gaulle och Pompidou. Men detta inträffade samtidigt med att Vichyperioden omprövades i den offentliga debatten. Marcel Ophuls film "Le Chagrin et la pitié" hade kommit ett år tidigare. Vichy debatterades på nytt. Mitt i detta kom benådningen och möttes av total oförståelse. Det blev en stor skandal. Ändå var Touviers krigsbrott, dvs att han som milisman låtit avrätta och tortera huvudsakligen motståndsmän och en del judar, preskriberat. Men några år tidigare hade man röstat igenom lagen om att ett brott mot mänskligheten skulle vara omöjligt att preskribera. Den var främst riktad mot tyska brottslingar under kriget. Då uppstod tanken att om Touvier hade begått brott mot mänskligheten, skulle man döma honom.

Det var motståndsmännen som drev på ett åtal. Men endast brotten mot judarna kunde vara ett brott mot mänskligheten?

– Detta är en av paradoxerna med Touvier. Det enda sättet att döma honom var för brott mot mänskligheten. Men Touviers grundläggande funktion inom milisen var att bekämpa motståndsrörelsen. Han dödade också judar, men det var inte hans huvudsakliga uppgift. Det var inte som René Bousquet, han hade ju en avgörande roll i deportationen och var ansvarig för att 40 000–45 000 judar från Frankrike dödades. Touvier anklagades för sju avrättningar.

Har historikernas arbete bidragit till att man idag kunde döma Touvier för brott mot mänskligheten? Hade han t ex kunnat bli dömd på samma villkor 1946 med den historiska bild man hade då?

– Detta är en utomordentligt knepig fråga. Jag tror inte han hade kunnat dömas då. Jag tror att han dömdes idag ut-ifrån allt vad vi idag känner till om Vichyregimens kamp mot judar. Historikernas arbete var användbart för den juridiska utredningen, för utarbetandet av åtalspunkter, för åklagarens pläderingar – ja även för försvarets pläderingar! Det var för övrigt också första gången i Frankrike som historikerna själva deltog genom att vittna.

Har Touvierprocessen klargjort historiska fakta som historikerna i framtiden kan ha nytta av?

– Nej, snarare tvärtom. Men det är alltså ur strikt historikerperspektiv. Inför rättegången mot Touvier framhöll man från åklagarsidan att det inte i första hand gällde att döma en man men att ge en historielektion. Man ville demonstrera att Vichyregimen och milisen var medskyldiga i den antisemitiska politiken och utrotningen av judarna. Men i slutänden visade aldrig denna rättegång det specifika med Vichyregimen, för den avgörande ordern ansågs komma från tyskarna. I grunden dömde man alltså en kollaboratör.

Vad är det för skillnad mellan Paul Touvier och gestapomannen Klaus Barbie, som 1987 dömdes i Lyon för brott mot mänskligheten?

– Samtliga advokater på åklagarsidan jämförde Touvier med Barbie, vilket var helt rimligt. Man jämförde avrättningen av 44 judiska barn på ett barnhem i Izieu med avrättningen av sju judar i Rillieux-la-Pape.

– Men det finns en skillnad: när Barbie ska döda 44 barn tar han en lastbil, kör iväg från Lyon, upp till en liten by som ligger i ett svårframkomligt bergslandskap, för han vet att där finns 44 barn. Han tar med sig allihop, inklusive sju vuxna, och kvarhåller alla utom en, som inte är jude. Detta är den slutgiltiga lösningen, dvs verkställandet av en systematisk utrotning. Ingen jude får komma undan.

– När Touvier arresterar de personer som ska bli offren i Rillieux tar han inte alla han möter. Han väljer ut männen, han tar inte kvinnorna och barnen. Om detta vore en operation inom ramen för den slutgiltiga lösningen skulle han ha arresterat alla. Dessutom skulle de inte ha blivit summariskt avrättade. De skulle ha deporterats.

– Detta förringar naturligtvis inte handlingens grymhet, det är ett antisemitiskt brott. Personerna dog enbart för att de var judar. Men för mig som historiker räcker det inte för att definiera brott mot mänskligheten, om dessa brott ska anses ha en särart.

Innebär Touvierprocessen att man kan vända blad, att historikerna kan fokusera andra aspekter av Vichytiden under de kommande åren?

– När rättegången mot Barbie inleddes trodde jag att den skulle bli ett slags klimax, att man efteråt skulle börja tala om annat, behandla frågorna mer lidelsefritt. Men det blev precis tvärtom. Debatten om Vichy blev intensivare. Dessutom förstärktes den av aktuella frågor. Diskussionerna om nazism, fascism och rasism pågår överallt, inte bara i Frankrike. Men jag skulle tro att historikerna om 50 år kommer att behandla Vichyperioden med helt andra frågor, utifrån andra perspektiv.

Och det är väl positivt?

– Ja, givetvis. Problemet hittills i Frankrike har varit att den här perioden är så känslig, men jag tror inte man ska göra om historien, man ska bara skriva ner den.

– En av de frågor vi tar upp redan nu är hur det franska samhället gjorde ett civilt motstånd (alltså inte i bemärkelsen organiserad motståndsrörelse) mot ocku-pationen och Vichy. Det vi har sett med Sovjet bevisar ju att allt det vi hört under femtio år om att totalitarismen förlamar det civila samhället är fel.

Theresa Benér är frilansjournalist och verksam i Paris.

Publicerad i Populär Historia 4/1994

Kanske är du intresserad av...

Läs också