Svensk insats för krigsfångar

I mottagningshallen väntade Erik Perwe, Lundins gamle studiekamrat från åren i Lund, som 1942 hade blivit kyrkoherde i Svenska kyrkan i Berlin. De steg in i Perwes lilla framhjulsdrivna DKW. Under färden genom ett bombat Berlin började Gösta troligen inse vidden av vad det var han hade gett sig in på. Stadsdelen Wilmersdorf, där Svenska kyrkan låg (och ligger) på Landhausstrasse, hade drabbats hårt av bombningarna och låg till stor del i ruiner. Kyrkobyggnaden var någorlunda intakt även om väggarna var spruckna och fönstren delvis ersatta av brädlappar.
Krigsfångehjälpens officiella högkvarter låg i staden Sagan (idag den polska staden Żagań 20 mil sydost om Berlin). Men som direktor för organisationen bestod Göstas arbete till stor del av att hålla kontakt med olika myndigheter i Berlin, och därför var Svenska kyrkan en naturlig utgångspunkt.

Innan vi fortsätter att följa Gösta Lundin krävs det lite bakgrund. Krigsfångehjälpen är idag en nästan helt okänd verksamhet som under andra världskriget försökte stötta krigsfångarnas mentala hälsa genom att ge dem möjlighet att hålla gudstjänster, studera, utöva sport, spela musik och liknande – allt för att undvika "taggtrådspsykos".
Efter det tyska anfallet mot Polen den 1 september 1939 togs hundratusentals polska soldater som krigsfångar. Den kristna rörelsen YMCA:s (Young Men’s Christian Association, i Sverige känd som KFUM) världsförbund kontaktade regeringarna i de krigförande länderna, och redan under hösten 1939 kunde fångarna få hjälp. Några av de äldre hjälparbetarna var veteraner från första världskriget, vilket underlättade starten. Militären var överlag positiv eftersom bättre psykiskt mående minskade risken för upplopp och rymningar bland krigsfångarna.
Många äldre tyska officerare hade också själva varit fångar, och då fått hjälp av YMCA. Under de kommande åren kom antalet fångar att öka till upp emot 20 miljoner, efter hand som fler länder drogs in i kriget. Som mest var 278 särskilda krigsfångesekreterare anställda i 38 olika länder.

För att kunna arbeta under pågående krig behövde hjälpverksamheten organiseras från neutrala länder, och till chef utsågs KFUM:s svenske generalsekreterare Hugo Cedergren. Förutom att vara en duglig chef hade han ett utmärkt kontaktnät i Tyskland, inte minst eftersom han var ingift i familjen Bernadotte.
På plats i Tyskland leddes ett tiotal krigsfångesekreterare av en direktor (föreståndare), den danske kyrkoherden Erik Christiansen. Han hade tidigare varit hjälparbetare i sibiriska fångläger. Varje sekreterare ansvarade för drygt tio läger, vilket motsvarade ungefär 100 000 fångar.
Verksamheten finansierades genom insamlingar och donationer och var religiöst neutral. Förutom biblar distribuerades koraner till muslimska fångar. Alla tänkbara intressen skulle tillgodoses och det byggdes upp bibliotek i lägren med tusentals böcker, och det gick att studera ända upp på universitetsnivå.
Musik var också populärt och i flera läger bildade fångarna orkestrar. Mest efterfrågat var emellertid sportutrustning. Det delades årligen ut 10 000 fotbollar i de tyska lägren. Amerikaner och kanadensare försågs med baseboll- respektive hockeyutrustning. För de mer stillsamma fanns schack och kortlekar.
Det rörde sig om enorma volymer och bara i september 1944 ankom 43 ton gods innehållande bland annat 110 000 böcker och 16 000 grammofonskivor. Utrustningen skeppades in via Göteborg-Lübeck-Berlin. Lagret i Berlin träffades den 24 augusti 1943 av en bomb, och därför flyttades högkvarteret till staden Sagan, utom räckhåll för de allierade bombplanen.

Natten mellan den 24 och 25 mars 1944 rymde 76 fångar från lägret Stalag Luft III nära Sagan, genom en hundra meter lång tunnel. Gestapo hade redan tidigare haft sina misstankar mot krigsfångehjälpen, och efter rymningen slog man till. Direktor Erik Christiansen greps och utvisades, och risken var uppenbar att krigsfångehjälpens verksamhet skulle stängas ner för gott.
Hugo Cedergren måste snabbt hitta en ny föreståndare. Vederbörande måste komma från ett neutralt land och vara knuten till YMCA. Det krävdes dessutom en lång rad förmågor som språkkunskaper, diplomatisk talang, pålitlighet och fysisk uthållighet.
I arbetet ingick ständiga förhandlingar med höga nazistiska tjänstemän och vid dessa tillfällen måste direktorn uppträda med en viss pondus. Till detta kom de uppenbara riskerna att råka illa ut. Kunde kanske den storvuxne, godmodige och vältalige Gösta Lundin från svenska KFUM:s södra distrikt vara den nye direktorn?
Gösta var intresserad men såg sig tvungen att tacka nej. Hans barn var ännu små och hustrun Dagmar led av trötthet och sömnlöshet. Cedergren pressade på, men när Dagmar råkade få se ett telegram där det meddelades att en livförsäkring hade tecknats för Gösta på det enorma beloppet 50 000 kronor, bröt hon ihop.
Men det fanns ingen reservkandidat och krigsfångehjälpen måste få en ny direktor på plats. Cedergren reste omedelbart till Osby i nordöstra Skåne där familjen Lundin bodde.
Göstas son Bengt Lundin, som vid tillfället bara var 12 år, har berättat att några herrar kom för att övertala hans far. De vuxna stängde in sig i faderns arbetsrum och en lång diskussion följde. Därefter kom hans mor utrusande med rödgråtna ögon. Gösta Lundin hade gett med sig och accepterat uppdraget.

En månad senare satt han på flygplanet till Berlin. Inför sin avfärd skrev han: "Jag reser inte i några dystra dödstankar. I det längsta tänker jag hålla livhanken uppe, och jag tror att livet är ganska vidhängligt."
Efter några få timmars sömn i Svenska kyrkans lokaler väcktes Gösta klockan åtta av kyrkoherde Perwe. Det var dags att axla rollen som direktor, och en lång rad myndigheter runt om i Berlin skulle besökas. Först ut var Utrikesdepartementet (Auswärtiges Amt), sen den militära underrättelsetjänsten (Abwehr) och slutligen Internationella Röda korset. Dagen därpå fortsatte introduktionen med ett besök på arméhögkvarteret OKW (Oberkommando der Wehrmacht) och därefter var det dags att lämna Berlin och åka ner till högkvarteret i Sagan.
Krigsfångehjälpens samarbete med Wehrmacht hade fungerat väl under kriget, men efter Gestapos tillslag hade nya tullhinder tillkommit. Gösta återvände därför till Berlin och förhandlade med den nazistiska statens högsta kontrollinstans, Reichssicherheitshauptamt (RSHA), där både Gestapo och Abwehr ingick som underavdelningar. Mottagandet var kyligt och tjänstemannen var enligt Göstas beskrivning "en ganska hård typ". Men mötet gick bra och hjälpverksamheten kunde återupptas.

Ett annat problem var att striderna under hösten 1944 kom allt närmare. Det var uppenbart att Tyskland höll på att förlora kriget, och därför samlades hela personalstyrkan i Sagan den 28 oktober.
Krigsfångesekreteraren Magnus Carlman hade några dagar tidigare hamnat mitt i ett flyganfall när en bomb slog ner så att bilen hoppade till och han själv slungades 4–5 meter ut på vägen. Därefter fick en lastbil intill en direktträff, och när röken skingrades var allt som fanns kvar en djup krater.
Omskakad hade Carlman kört vidare, men då kom nästa våg av bombplan, och han måste köra in i en liten skog för att få skydd. Bomberna fällde träden runt bilen men även denna gång klarade han sig helskinnad, och efter att mödosamt ha sågat sig ut ur skogen kunde han fortsätta sin resa.
På mötet den 28 oktober beslutades att all kvinnlig personal skulle sändas hem, men att verksamheten skulle hållas igång så länge som möjligt. Tyskarna skulle knappast prioritera fångarnas livsmedelsförsörjning under slutstriden, och krigsfångehjälpens närvaro kunde avskräcka från desperata hämndaktioner mot fångarna och förhindra att de kom att användas som mänskliga sköldar.

Den 29 november 1944 drabbades verksamheten hårt när den sammanhållande kraften i Berlin, kyrkoherde Erik Perwe, dödades. Han skulle resa iväg för ett kort besök i Sverige när planet sköts ner, troligen av tyskt luftvärn. Ansvaret som församlingspräst övertogs av den unge prästen Erik Myrgren, men rollen som fadersgestalt verkar ha fallit på Gösta Lundin. Med sin lugna, trygga utstrålning syns han på bilder från tiden som gruppens naturliga centralfigur.
Efter hand som de allierade styrkorna ryckte framåt, evakuerades fånglägren och lägervakterna tvingade ut fångarna på vägarna för att undvika att de fritogs. Vintern var sträng, och för att krigsfångehjälpen skulle kunna förse fångarna med mat och kläder anlände tio nya lastbilar till Stettin.
Fronten närmade sig, men Gösta for den 1 februari 1945 personligen till Stettin i sällskap med några hjälparbetare från Svenska kyrkan. Planen var att samtidigt som bilarna räddades, evakuera en grupp svenska åldringar som tidigare hade flyttats från det bombade Berlin till slottet Hohenholz nära Stettin.
Under färden mötte de tusentals flyktingar, varav många gick till fots i kylan. På kvällen nådde de Hohenholz och dagen därpå lyckades Gösta Lundin ta sig igenom vägspärrarna och få loss de värdefulla lastbilarna från det tyska åkeri som hade fått uppdraget att utrusta dem. Flaken inreddes så att åldringarna skulle kunna åka någorlunda bekvämt.

Fronten kröp närmare och högkvarteret i Sagan flyttades därför till slottet Siebeneichen utanför Dresden. Lastbilarna gick i februari i skytteltrafik mellan Sagan och Dresden för att rädda så mycket som möjligt av förråden. Detta samtidigt som man försökte att förse fångarna som hade drivits ut på vägarna med förnödenheter, samt hjälpa till med att transportera sjuka.
Längs hela östfronten kämpade sig miljoner civila och hundratusentals fångar västerut i snöstorm och ner mot 30 minusgrader. Gösta skriver: "Tusende och tiotusende flyktingar i Pferdewagen på vägarna – barn och kvinnor mest – frusna, halvdöda en del, somliga blivande liggande utefter vägarna, döende eller döda."
Gösta stannade på Siebeneichen för att därifrån leda verksamheten, samtidigt som sekreteraren Christian Christiansen och några kollegor återvände till Sagan för att rädda så mycket av förråden som möjligt.
Den 12 februari kom ljudet av skottlossning närmare och granater började att slå ner inne i staden. De tyska försvararna började att dra sig ur staden, och från en högtalarbil ropades det att ryska tanks var på väg och kunde väntas inom en halvtimme.
Krigsfångesekreterarna kastade sig i bilarna och passerade bron över floden Bobern någon minut innan den sprängdes. Inom kort närmade sig fronten även det nya högkvarteret, och i mars blev det en ny förflyttning, den här gången till Lübeck, vars hamn ännu var öppen.

Krigsfångesekreterarna samlades för en sista planeringskonferens i Berlin den 18 mars. Verksamheten var nu helt inriktad på att assistera Röda korset som hade stora lager med hjälppaket men saknade transportmöjligheter. Eller som Gösta Lundin uttryckte det: "Livsförnödenheter, toalettpapper, tändstickor med mera, sådant är nödvändigare än munspel och fiolnoter."
Efter mötet återvände sekreterarna till sina respektive distrikt, men Christian Christiansen anmälde sig som frivillig att stanna kvar i Berlin ända till slutet. Gösta själv skulle stanna kvar så länge och bearbeta myndigheterna för att hålla igång verksamheten, men ta sig till Lübeck om staden hotades av inringning.
När det sovjetiska slutanfallet kom den 16 april blev det en hastig färd ut ur Berlin. Göstas chaufför Christian "Lillebror" Hansen styrde den vita Chevroleten mellan granatgropar, och med sig hade de församlingssyster Vide Ohmann och Röda kors-systern Meri Siöcrona. Hansen kunde spana framåt, men för att hålla uppsikt bakåt satte sig Gösta på stänkskärmen och flygspanade. När ett flygplan syntes knackade Gösta på vindrutan, varpå Hansen stannade och de kunde gömma sig i skogen. Efter ett fasansfullt dygn på vägarna nådde de lyckligt fram till Lübeck.

Samarbetet med Röda korset fördjupades. Gösta Lundin lärde känna Folke Bernadotte väl och krigsfångehjälpen assisterade under räddningsaktionerna med "vita bussarna". Gösta var även med på den svenska legationen kvällen den 23 april 1945 när Bernadotte mötte SS-chefen Heinrich Himmler som ville erbjuda västsidan en separat kapitulation. Under mötet gick flyglarmet, och under någon timme satt de alla ihopträngda i villans källare.
Den 2 maj intogs Lübeck av brittiska trupper, men Gösta och hans personal tog det lugnt: "Denna dag höll vi oss inomhus. Några satt i skyddsrummet och andra i bunkern, men på kvällen kunde vi konstatera att allt gått lyckligt. Vi var erövrade av Montgomerys armé!"
Några dagar senare kunde Gösta resa hem till Osby. "Då stadsbudet Nyberg nästan tog mig famn på järnvägsstationen och försäkrade att jag var hans bästa vän, kunde jag knappt låta bli att gråta mitt i glädjen. Och när jag kom till Gammelgården, och en av mina pojkar hade hissat svenska flaggan i topp, så hade jag också tårarna i ögonvrån. Nerverna spela en sina spratt." Familjen hade naturligtvis varit orolig för honom och glädjen blev stor. En stund senare kom tröttheten över Gösta och han sov djupt och länge för första gången på flera veckor.
Gösta Lundin återvände till Lübeck i juni och återupptog arbetet. Under sommaren transporterades alla allierade krigsfångar hem till sina respektive länder, och istället fylldes lägren med tillfångatagna tyska soldater. Gösta drev på hårt för att få hjälpa även dem, och så småningom gav de allierade ockupationsmyndigheterna med sig.
Även om de tyska arméförbanden demobiliserades och sändes hem efter hand kom hela tiden nya fångar som hade överförts från sovjetisk fångenskap. Dessa var i många fall klädda i trasor och svårt medtagna. En annan stor arbetsuppgift var att hjälpa till med att hitta displaced persons, saknade personer, och högkvarteret i Lübeck överhopades med vädjanden från oroliga anhöriga.
Gösta Lundin kom att leda arbetet med krigsfångehjälpen till augusti 1947, varefter han återvände till skolans värld. Först som lärare och från 1955 som rektor för Osby samskola, fram till pensioneringen 1965. Han avled hastigt den 16 juni 1966, endast 69 år gammal.

Publicerad i Populär Historia nr 13/2024

Föreningen YMCA (Young Men’s Christian Association) grundades i London 1844 med syftet att på olika sätt ägna sig åt "praktisk kristendom". Unga män skulle erbjudas positiva upplevelser och miljöer och engageras i olika former av hjälparbete.
Rörelsen blev snabbt global och i Sverige startades den första föreningen 1884 under namnet KFUM (Kristliga föreningen av unga män) och 1885 den parallella organisationen för kvinnor, KFUK (Kristliga föreningen av unga kvinnor).
När första världskriget bröt ut startades en mängd hjälpprojekt för att stödja soldater, familjer och flyktingar. Efter hand som krigsfångar samlades i olika läger startades verksamhet upp även där under namnet "War Prisoner Aid" som var igång fram till 1922. Verksamhet fick en stabil organisation och kunde därför snabbt återstartas när andra världskriget bröt ut 1939.
Under världskrigen var det en stor fördel att organisationen var icke-nationell och väl etablerad i stora delar av världen. Anders Blidberg

Anders Blidberg är lärare och författare.