Stalin och Hitler

Det tyska anfallet på Sovjetunionen den 22 juni är historiens största militära operation. Över tre miljoner soldater, tretusen pansarfordon, sjutusen kanoner, tvåtusen flygplan och tiotusen hästar (!) deltog. Givetvis hade tyskarna inte kunnat genomföra sådana truppsammandragningar i öster utan att omvärlden noterat det. Rapporterna strömmade in till Kreml. Men Stalin vägrade tro att Hitler skulle bryta nonaggressionspakten från 1939.

16 augusti 2007 av Magnus Bergsten

Hur såg Sovjetunionens diktator på Führern i Berlin? Och vilken var Hitlers uppfattning om bolsjevikledaren i Moskva? I den ungersk-amerikanske historikern och författaren John Lukacs nya bok på svenska, Juni 1941 – Hitler och Stalin (Prisma) får vi en nyanserad bild av spelet mellan de två centralgestalterna under den dramatiska händelseutvecklingen för 66 år sedan. Bakom det massiva anfallet låg månader av både militära och politiska överväganden.

Lukacs beskriver det diplomatiska spelet och hur de ideologiska önskningarna vägdes mot maktkampens realiteter. Sin vana trogen – flera av Lukacs böcker finns på svenska – betonar han att de inblandades personligheter kom att fälla avgörandet.

Lukacs menar att Hitlers främsta fiende även efter Operation Barbarossa var Storbritannien. Führerns avsikt var att tvinga britterna att ge upp genom att snabbt utmanövrera Sovjetunionen. Hoppet om hjälp österifrån i kampen mot nazisterna skulle försvinna. En vanlig syn är annars att Hitler av ideologiska skäl redan tidigt betraktat kommuniststaten som huvudmotståndare.

Mycket tyder också på att Stalin in i det längsta trodde att talet om ett kommande tyskt anfall mot Sovjetunionen var en provokation från Storbritannien. Stalin hyste beundran för tyskarna. En helt annan syn hade han på engelsmännen, menar Lukacs: »Han såg dem som urtypen för imperialister och kapitalister, värre än tyskarna som han respekterade.»

Då anfallet kom blev Stalin modfälld. När han av sina närmaste män uppmanades tala till det ryska folket den 22 juni överlät han uppgiften på sin utrikesminister, Molotov.

Och när Stalin sex dagar senare fick beskedet att tyskarna redan befann sig i Minsk for han ut till sin datja utanför Moskva efter att i Kremls trapphus ha skrikit: »Allt är förlorat. Jag ger upp.» Under två dygn fick medarbetarna ingen kontakt med sin ledare. »Sedan återhämtade han sig från sitt sammanbrott», skriver Lukacs.

Den 3 juli höll han sitt tal till nationen – nu började Stalins kamp mot Hitler på allvar.

Publicerad i Populär Historia 6/2007

Kanske är du intresserad av...

Läs också