Anda världskriget, sjökriget i Atlanten.

Den brittiska jagaren HMS Vanoc har släppt en sjunkbomb mot en förmodad tysk ubåt under en Atlantkonvoj.

© Imperial War Museum

Slaget om Atlanten

Sjökriget mellan tyska ubåtar och allierade ytfartyg var en dramatisk och skoningslös del av andra världskriget. Amiral Dönitz vargflockar sände tusentals brittiska och amerikanska sjömän i graven innan de allierade lyckades vända utveckligen.

6 mars 2019 av Lars Ericson Wolke

Fartyg som försvinner ner i djupet sedan de träffats av torpeder från ubåtar. Överlevande besättningsmän som förtvivlat, ofta förgäves, försöker överleva i ett iskallt hav, som dess­utom ibland är täckt av ett lager brinnande olja. Detta var sjökriget när det var som brutalast och detta var verkligheten för hundratusentals sjömän under slaget om Atlanten.

Detta slag går egentligen inte att beteckna som ett enda utan var, under andra världskriget, snarare en lång serie bataljer till sjöss som alla utspelade sig i Atlanten. I grunden handlade det om herraväldet över sjöförbindelserna mellan USA och de allierade i Europa; i praktiken om förmågan att upprätthålla transportleder till det kämpande Storbritannien sedan den europeiska kontinenten hade ockuperats av Tyskland och dess allierade.

När USA år 1917 gick med i första världskriget var det som en direkt följd av Tysklands försök att genom ett aggressivt ubåtskrig skära av Storbritanniens och Frankrikes sjöförbindelser västerut (ibland kallat det första slaget om Atlanten). På sommaren 1918 hade USA kunnat föra över så stora egna militära förband och så mycket materiel till de västallierade att den tyska försvarsförmågan knäcktes.

Ville bryta vägen över Atlanten

Under andra världskriget ville Tyskland absolut undvika att scenariot upprepades. Därför satsade man denna gång ännu intensivare på att bryta sjöförbindelserna över Atlanten.

Tyskland hade byggt upp en imponerande ubåtsflotta, även om dess chef, amiralen Karl Dönitz, vid krigsutbrottet 1939 ännu inte tyckte att hans stridskrafter var tillräckligt utvecklade. Den ytterligare tiden fick han aldrig. Men det var ändå ett formidabelt vapen Dönitz förfogade över.

Under första världskriget hade en grundläggande svårighet för de tyska ubåtarna varit att de främst tvingats operera från baser i hemlandet och från erövrade kustområden i norra Belgien, främst Zeebrügge. 

Tyska ubåtsbaser i Norge

De stora tyska framgångarna 1940 gjorde att sjökriget fick helt andra förutsättningar. Med erövringen av Norge i april–juni 1940 och därefter hela Västeuropa i maj–juni samma år skapades tidigare oanade möjligheter till framskjutna baseringar av det tyska ubåtsvapnet. 

Sedan Tyskland i juni 1941 angripit Sovjetunionen kunde tyska ubåtar och flygförband från baser i Norge angripa de konvojer som gick från Storbritannien till Murmansk med underhåll till Sovjetunionen. Ett hårt sjökrig utvecklades, speciellt vintertid, i både Nordatlanten och Norra ishavet.

Men tyngdpunkten i den tyska krigföringen låg på de engelsk-amerikanska sjölederna. Hela åtta tyska ubåtsflottiljer baserades i franska hamnar vid Biscayabukten: Lorient, Brest, La Pallice, Saint-Nazaire och Bordeaux. Brest var den viktigaste hamnen för de operativa ubåtsförbanden, medan Bordeaux var en central bunkringshamn där ubåtarna kunde repareras och förses med nya förråd. I Brest var också en italiensk ubåtsflottilj baserad.

Bestyckade handelsfartyg

Ubåtarna var dock inte det enda medlet tyskarna använde för att bekämpa den allierade sjöfarten över Atlanten. I början av kriget var övervattensfartygen väl så viktiga instrument. Visserligen sänkte den brittiska flottan ett stort antal tyska jagare i Narviksfjorden i april 1940 och minskade därmed drastiskt den tyska flottans förmåga – och vilja – att konfrontera den massivt överlägsna Royal Navy, men en del sådana operationer genomfördes ändå.

Tyskland hade planerat att sätta in 26 hjälpkryssare i sjökriget, men så många kom aldrig att färdigställas. I praktiken var de bestyckade handelsfartyg med en stor aktionsradie. De hade naturligtvis små chanser att klara sig om de mötte brittiska jagare och kryssare, men för vanliga handelsfartyg utgjorde hjälpkryssarnas sex 15-centimeters kanoner och fyra eller sex torpedtuber ett dödligt hot. De nio hjälpkryssare som gick till sjöss sänkte eller uppbringade under åren 1940 och 1941 87 handelsfartyg. Därmed förlorade de allierade fartyg motsvarande nästan 600 000 ton.

Detta var ansenliga förluster, men man måste komma ihåg att de tyska ubåtarna under samma tid sänkte fartyg motsvarande drygt 8,2 miljoner ton.

Sänkningen av Hood

På våren 1940 satte Tyskland in sina tyngsta örlogsfartyg i kampen mot den allierade handelssjöfarten. Slagkryssarna Scharnhorst och Gneisenau anföll ut i Atlanten och sänkte, tillsammans med den tunga kryssaren Admiral Hipper, brittiska handelsfartyg motsvarande 148 000 ton. 

Den tyska slagstyrkan skulle förstärkas med det väldiga slagskeppet Bismarck och den tunga kryssaren Prins Eugen. Den 24 maj sänktes den brittiska slagkryssaren Hood i Danmarkssundet mellan Island och Grönland av välriktad eld från de två tyska fartygen. Händelsen blev en chock för den brittiska flottan, som nu satsade alla resurser på att hejda fiendens fortsatta anlopp ut i Atlanten.

Den 26 maj sänktes Bismarck genom upprepade anfall från brittiska torpedflygplan och torpedattacker från flera brittiska kryssare. Med Bismarck i djupet gick inte bara 2 400 man ur besättningen under, utan också de tyska planerna på att vinna slaget om Atlanten med hjälp av övervattensfartyg.

Istället ombaserades de återstående tunga tyska övervattensfartygen till Nord­norge där deras uppgift blev att angripa Ishavskonvojerna till Murmansk. Här utsattes de för upprepade brittiska anfall som gjorde att de knappast vågade lämna sina skyddade baser djupt inne i de norska fjordarna. Fartygens betydelse blev snarast indirekt, som ett ständigt, latent hot mot de allierade Rysslandskonvojerna. I slutet av 1944 angreps och sänktes det sista av dessa tunga fartyg, Bismarcks systerfartyg, slagskeppet Tirpitz, i Altafjorden i Nordnorge.

Graf Zeppelin blev ett misslyckande

Vid krigsutbrottet planerade den tyska flottan att sätta in ett eget hangarfartyg i sjökriget. Graf Zeppelin hade sjösatts redan år 1938 och tanken var att hon, med sina 30 jaktplan och tolv störtbombare, skulle bli ett magnifikt hot mot den brittiska sjöfarten. Men tekniska svårigheter med katapultanordningarna och flygplanen gjorde att fartyget aldrig kom i aktiv tjänst.

Den tyska marinledningen gav till slut upp hoppet om att kunna sända ett eget hangarfartyg till sjöss. Graf Zeppelin monterades systematiskt ned och skrovet kom symboliskt nog att användas till att bygga ubåtar. Det var ubåtarna som nu fick bära nästan hela bördan av den tyska krigsinsatsen i Atlanten.

Lend-lease förstärkte Storbritannien

Visserligen blev USA krigförande först i december 1941, men president Franklin D Roosevelts administration verkade aktivt för att stödja de västallierades krigsinsats långt dessförinnan. Trots en del motstånd i kongressen genomdrev han åtgärder som avsevärt förstärkte den allierade motståndsförmågan.

Flygplan, stridsvagnar och annan krigs­­utrustning, liksom allehanda civila varor, transporterades av fartygen till Storbritannien. För att skydda dessa konvojer antogs i mars 1941 den så kallade lend-lease-lagen, genom vilken USA kunde hyra ut eller sälja olika typer av militär utrustning till Storbritannien. 

Konvojernas skydd förstärktes

Ett särskilt viktigt resultat var att den brittiska flottan nu fick ta över inte mind­re än femtio äldre amerikanska jagare. Dessa kom att utgöra en viktig förstärkning av det brittiska konvojskyddet.

Alla handelsfartyg som skulle gå över Atlanten samlades i konvojer som skyddades av örlogsfartyg. Främst jagare och korvetter grupperades runt dem, som vakthundar kring en väl samlad fårflock, innan de gav sig ut på öppet hav. Ofta gick konvojerna med zick-zackkurs för att försvåra för attackerande tyska ubåtar. Problemet var att dessa kunde ta sig in bland handelsfartygen och torpedera dem. Om ett fartyg sänktes vågade sällan de egna handels- och örlogsfartygen stanna för att plocka upp överlevande.

Med en tysk ubåt kvar i området tog man en oerhörd risk om man slog av på farten. För besättningarna på de livsviktiga bränslefartyg som fraktade olja och bensin var den frågan aldrig aktuell; om fartyget träffades av en torped överlevde ytterst sällan någon ur besättningen.

Detsamma gällde de tyska ubåtarna. Bara besättningarna från ensamma, torpederade, handelsfartyg kunde hoppas på räddning. För ubåten var det naturligtvis på motsvarande sätt farligt att exponera sig i ytläge för fiendens fartyg och flygplan.

Tyska minor utanför kusten

Att skydda de många Atlantkonvojer­na var oerhört resurskrävande. Man har beräknat att det varje dygn mellan 1941 och 1943 befann sig minst 3 000 allierade handelsfartyg till sjöss, vilka var i behov av skydd från stridsfartyg. De redan ansträngda brittiska sjökrigsresurserna pressades ytterligare av att tyskarna redan från den första krigsmånaden, september 1939, började fälla minor utanför den brittiska kusten.

Två år senare, hösten 1941, fällde ett fyrtiotal tyska flygplan varje natt nya minor i brittiska farvatten. För att möta det hotet och kunna hålla den kustnära sjötrafiken, inklusive det livsviktiga fisket, i gång, arbetade 20 000 man på runt 1 000 brittiska fartyg med att bekämpa mineringarna.

Dönitz vargflockar

Det stora problemet för de tyska ubåts­besättningarna var att skaffa kunskap om var och när konvojerna skulle passera en viss punkt. Stora ansträngningar gjordes för att knäcka den brittiska flottans kod och vissa framgångar uppnåddes också under våren och sommaren 1940. Men när britterna bytte kod försämrades tyskarnas underrättelseläge dramatiskt. 

Istället låg ofta tyska ubåtar i farvattnen utanför den amerikanska ostkusten och i brittiska inre vatten och spanade efter konvojer. Uppgifterna sändes till ledningscentraler på baserna i Frankrike och förmedlades sedan till de ubåtar som befann sig närmast de aktuella områdena.

För att uppnå så stor effektivitet som möjligt beordrade Dönitz sina ubåtar att uppträda i grupp, så kallade ”vargflockar”. Sex till åtta ubåtar samordnade sina anfall sedan ledningscentralen i land hade sänt ut uppgifter om var en konvoj befann sig.

På det sättet skapade man ökad skräck hos de allierade besättningarna, men motverkade också försök till undanmanövrer. När en vargflock kom tvingades också eskortfartygen att splittra sina insatser i flera riktningar.

De tyska ubåtarna uppträdde inte bara ute till havs i Nordatlanten, utan även i farvatten nära de brittiska öarna, inklusive Irländska sjön, i Sydatlanten och nära den amerikanska östkusten. Genom den utspridda insatsen tvingade tyskarna de allierade att fördela stora eskortresurser till olika delar av Atlanten och därmed i praktiken försvaga insatserna längs huvudrutten mellan USA och Storbritannien.

Allt fler handelsfartyg sänktes

I juni 1940 inleddes en dramatisk ökning av de allierade fartygsförlusterna i Atlanten. Tidigare hade de tyska ubåtarna sänkt fartyg motsvarande mellan 11 000 och 110 000 ton per månad. Men i juni 1940 sänktes 53 fartyg motsvarande 296 000 ton i Nordatlanten. Siffrorna för resten av året låg på mellan 141 000 och 293 000 ton i månaden.

Totalt under år 1940 sänktes 349 allierade fartyg i Atlanten. Under 1941 ökade antalet sänkningar till 496 fartyg om 2,4 miljoner ton, med toppar på över 300 000 ton under februari, maj och juni. År 1942 blev ännu värre: 1 006 fartyg om nästan 5,5 miljoner ton. I början av 1943 fortsatte till synes obetvingligt de fruktansvärda förlustsiffrorna med 228 sänkta fartyg om 1,3 miljoner ton till och med maj. 

Men sedan kom en dramatisk förändring. Under juni sänktes bara fyra fartyg om tillsammans 10 000 ton. Visserligen ökade siffrorna igen i juli, men från och med augusti låg de månatliga förlusterna på mellan 10 000 och 56 000 ton för resten av året. nder 1944 inträffade de första förlustfria månaderna.

Varven gick för högtryck 

Totalt sänktes fartyg motsvarande 23 miljoner ton av de tyska ubåtarna och tio­tusentals sjömän fann sin grav i Atlanten, inklusive en stor del av de tretusen svenska sjömän ur handelsflottan som dödades under kriget. Dessa seglade antingen på Storbritannien eller försökte ta hem livsviktiga varor till det avspärrade Sverige. 

De stora fartygsförlusterna ansträngde den allierade varvskapaciteten till det yttersta. Man behövde ständigt bygga nya örlogsfartyg, inte minst sedan Japan i december 1941 hade gett sig in i kriget. När de allierade från hösten 1942 började ta till offensiven, till en början genom landstigningen i Nordafrika i november samma år, krävdes en ständigt ökande mängd landstigningstonnage. 

Till detta kom behovet av handelsfartyg för att ersätta de tidvis enorma hål som de tyska ubåtarnas torpeder sköt i Atlantkonvojerna. Om förbindelserna över Atlanten skars av så skulle de övriga krigsansträngningarna knappast spela någon roll.

Libertyfartyg snabbtillverkades

Lösningen blev så kallade ”libertyfartyg”. Den redan enorma amerikanska varvskapaciteten utökades ytterligare när tillverkarna anammade bilindustrins löpande band-principer. Konstruktion och tillverkning förenklades radikalt och från september 1941 sjösattes libertyfartyg i en ständigt ökande ström. De första fartygen hade en byggtid på sex månader, men i november 1942 sjösattes ett libertyfartyg som byggts på otroliga fyra dygn och 15 timmar.

Självfallet handlade det också om en massiv mobilisering av arbetskraftsresurser, inte minst många kvinnor, till den amerikanska varvsindustrin. På det sättet kunde produktionen hållas igång dygnet runt. (Totalt byggdes fler än 2 600 libertyfartyg under kriget.)

Kodknäckning och hangarfartyg

Slaget om Atlanten rasade mellan sommaren 1940 och sommaren 1943. Därefter bröts den tyska framgångskurvan snabbt och drastiskt. Förklaringarna var flera. En var att britterna lyckades knäcka den tyska koden och därmed fick kunskap om ubåtarnas positioner. En annan viktig orsak var att den allierade eskorten blev allt effektivare, i synnerhet som den förstärktes med fler och fler hangarfartyg. Dessa, oftast mindre så kallade eskorthangarfartyg, var dödliga vapen när de väl fått uppgift om tyska ubåtspositioner.

Britterna hade redan på 1920-talet utvecklat en hydrofon för att spåra undervattensföremål på ett par kilometers avstånd. Nackdelen var att hydrofonkontakten tappades i det ögonblick en sjunkbomb fälldes över ubåten. Men 1943 började de allierade använda ubåtsgranater som kunde avfyras utan att man riskerade att förlora kontakten.

När förlusterna började stiga hamnade den tyska flottan i en ond cirkel. En sänkt ubåt betydde att hela besättningen gick förlorad, och om det var svårt att bygga nya ubåtar, så var det än svårare att få fram nya välutbildade besättningar.

Över 500 tyska ubåtar sänktes

Hösten 1939 sänktes 9 tyska ubåtar, under 1940 23 stycken och 1941 35 stycken. 1942 förlorade tyskarna 86 ubåtar, och med 43 förlorade ubåtar bara i maj 1943 ökade förlusterna dramatiskt med en summa på 237 ubåtar under det året. 1944 sänktes ytterligare 242 ubåtar; då var dock kampen i Nordatlanten i stort sett över. Över hälften av de tyska ubåtarna hade sänkts av allierat flyg. 

Den tyska varvskapaciteten var länge relativt oskadad och 1942 sjösattes 210 ubåtar medan 240 stod färdiga 1942. År 1943 tillverkades nästan 300 ubåtar. Fartygen gick att ersätta, men de erfarna besättningarna var evigt förlorade och det tyska ubåtsvapnet tappade snabbt i effektivitet. Slaget om Atlanten var förlorat.

Publicerad i Populär Historia 11/2007

Kanske är du intresserad av...

Läs också