Tyska soldater marscherar på Paris gator 1941, efter vakt-ombyte på Champs-Élysées, bara några kvarter från den svenska ambassaden, där Marianne Waesterberg arbetade.  

Paris under ockupation

»Nu är de här, tyskarna! Jag kan inte fatta att allt detta är sant, det känns nästan som att de tågat in i Stockholm.» Så skrev Marianne Waesterberg, skrivbiträde på svenska ambassaden, i sin dagbok fredagen den 14 juni 1940, dagen då Hitlers trupper intog Paris.

22 juni 2019 av Sven Lindell

Aldrig förr hade så många invånare flytt staden som försommaren 1940. Hundratusentals parisare packade väskorna, låste dörrarna, fällde jalusierna för butikerna, och gav sig iväg – per bil, cykel eller till fots. Strömmen av flyktingar på väg söderut i Frankrike fylldes på med lantbrukarfamiljer från norr, med ägodelarna på kärror, på ryggen och i händerna. Många hade kor, hästar och hundar i följe. I leden stapplade också tusentals besegrade, dödströtta soldater fram.

Sommarsolen förmörkades av tjock svart rök som drev in från väster – fransmännen hade satt eld på sina olje- och fotogenlager. Ett lätt sommarregn förvandlades till en skur av svarta, oljiga droppar som klibbade på huden, i håret och på kläderna. I fjärran mullrade artillerielden. Då och då hördes väldiga detonationer när ett brofäste sprängdes i luften.

Den tyska invasionen av Frankrike

De tyska arméerna hade gått över gränsen till Luxemburg, Nederländerna och Belgien på morgonen den 10 maj 1940, för att senare på dagen fortsätta över gränsen till Frankrike. Tyskarna avancerade söderut mot Paris och drev mer än en miljon flyktingar framför sig.

I början av juni insåg alla att det endast handlade om dagar innan hakkorsflaggor skulle vaja i den franska huvudstaden. Paniken grep omkring sig. Närmare tre miljoner parisare – tre fjärdedelar av stadens befolkning – lämnade sina hem under ett par veckor.

Den 10 juni gav det franska överkommandot upp försvaret av Paris och förklarade huvudstaden för ”öppen stad”. Regeringen lämnade palatset på Quai d’Orsay. Planen var att upprätta ett högkvarter i Tours, ett tjugotal mil åt sydväst.

Svenska ambassaden evakuerade

På den svenska ambassaden på Avenue Marceau, några kvarter söder om Triumfbågen, var stämningen uppjagad. Man packade brådstörtat för att följa den franska regeringen. En grupp diplomater gav sig av i bil på förmiddagen. På kvällen avreste ministern själv och hans följe (titeln ambassadör blev gängse först efter kriget). 

Kvar på ambassaden fanns ett fåtal diplomater, samt ett halvt dussin tjänstemän på den så kallade B-avdelningen, vars uppgift var att sköta de konsulära ärendena. Även de två skrivbiträdena Solveig Holm och Marianne Waesterberg beordrades stanna kvar.

Marianne Waesterbergs dagbok var ursprungligen tänkt som ett brev till fästmannen Stig i Stockholm. Hon började skriva bara några timmar innan tyskarna intog Paris. Dagboken omfattar etthundrafemtio sidor. Fotot av henne togs i Paris 1940.

Marianne Waesterberg var med

Marianne Waesterberg, som nyss fyllt 25, insåg att världshistoria höll på att skrivas framför hennes ögon. På kvällen den 13 juni satte hon sig vid det lilla skrivbordet i sitt rum på fjärde våningen, tog fram en bunt ljusgråa brevpappersark, och fattade bläckpennan.

”Jag måste utnyttja det sista dagsljuset till det yttersta, då all elektricitet är avstängd i hela Paris. Folk har flytt hals över huvud i stora skaror. I det mest ömkliga och hjärtskärande tillstånd draga de stackars hemlösa flyktingarna fram genom gatorna. De måste bara fly, fly undan bomberna och mitraillöserna [kulspruteskyttarna] som inte har något förbarmande med dem. Nu väntar ett fullkomligt avfolkat och ödsligt Paris på att tyskarna ska tåga in när som helst, vilken timme som helst.”

FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Marianne Waesterberg föddes i östgötska Finspång. Efter föräldrarnas skilsmässa flyttade modern med sina tre döttrar till Stockholm. Marianne placerades på Brummerska flickskolan och gick ut med toppbetyg i såväl tyska som franska och engelska. En vårdag 1934 stegade hon in på Utrikesdepartementet vid Gustav Adolfs torg, där hon sökte och fick en tjänst som extra kontorsbiträde.

Första utlandstjänsten fullgjorde hon hösten 1938 på legationen i Oslo, där Christian Günther var envoyé. Marianne blev god vän med både honom och hans hustru Ingrid. Christian Günther blev svensk utrikesminister i december 1939. Vänskapen med paret Günther skulle få stor betydelse för henne senare i livet.

Förflyttades till Paris 1939

Våren 1939 förflyttades Marianne Waesterberg till ambassaden i Paris, ungefär samtidigt som Hitler annekterade Tjeckoslovakien. Hon njöt av nöjes- och kulturutbudet. På sommarsemester hemma i Stockholm mötte hon kärleken – Stig Hilding. De två förlovade sig och planerade för ett liv tillsammans.

I september marscherade tyskarna in i Polen och andra världskriget var ett faktum. I april 1940 anfölls Danmark och Norge och en månad senare gick Hitler västerut, och nu stod alltså tyskarna vid Paris portar.

Natten till den 14 juni var den lugnaste på flera veckor. Flyktingströmmarna hade upphört. Det fjärran kanondånet hördes bara sporadiskt. Marianne somnade fram på småtimmarna.

Hakkorsflaggan på Triumfbågen

”De har hissat hakkorsflaggan på Triumfbågen. Tyskarna är här!” Marianne väcktes av kollegan Margaret Frances som kastade upp sovrumsdörren och rusade in. ”Jag kan se Triumfbågen från mitt fönster”, skrev Marianne i sin dagbok, ”och sannerligen, vajade inte den röda flaggan på toppen!”

Tyska soldater hissar Nazitysklands flagga på toppen av Triumfbågen på morgonen den 14 juni 1940. På bilden syns även några franska tjänstemän.

© Ann Ronan Pictures/Print Collector/Getty

Marianne och Margaret klädde sig snabbt och gick i rask takt förbi de folktomma kvarteren mot Place de l’Etoile. Morgonsolen trängde hjälpligt igenom den svarta röken. Under Triumfbågen fick de se ”en ynkligt liten musikkår”, vars toner dränktes av oljudet från bombplanen som kretsar över staden, ”strykande över hustaken och åstadkommande ett fullkomligt öronbedövande buller”. Ett litet antal soldater promenerade runt och bekantade sig med de få franska flickor som fanns kvar.

Tyska soldater på Paris gator

Strax begav sig Marianne och Margaret tillbaka till ambassaden, för att vara på plats vid en förväntad ström av Parissvenskar som önskade sätta sina våningar under svenskt beskydd. Men anstormningen kom av sig. ”Det blev inte mycket arbetat av, eftersom hela B-avdelningen plötsligt deserterade med greve von Rosen i spetsen och begav sig ut i staden för att titta, fullkomligt struntande i sina plikter.”

”Desertörerna” fick se boulevarderna fyllas av visserligen trötta, men leende tyska soldater till häst, på cykel och i beslagtagna franska fordon – samt kolonner av olyckliga franska fångar. Många soldater fotograferade medan de marscherade, upprymda av ankomsten till världsstaden Paris.

Tysk soldat på ambassaden

Ray Erro tillhörde de yngre medarbetarna på ambassaden. Charmig och omtyckt, men med en förmåga att gå arbetskamraterna på nerverna. Han – och en kissnödig tysk – gav upphov till en oväntad kontakt med stadens nya herrar. ”Erro som är det mest impulsiva och barnsliga jag vet, och inte tänker längre än näsan räcker, kom vid 11-tiden dragandes med en tysk soldat in på självaste beskickningen.” Soldaten hade frågat Erro efter en toalett. ”Det finns väl tusen andra ställen att anvisa honom. Vi bara stirrade på honom i pur förvåning.”

Efter toalettbesöket berättade soldaten att han stridit i både Tjeckoslovakien, Polen och Belgien. Nu var han fullkomligt utmattad, och uppgav att ”wir haben den Krieg niemals gesucht – ”vi önskade inte kriget”. Han trodde benhårt att Tyskland försvarade sitt ”Vaterland” mot det, som Marianne ironiskt skriver i sin dagbok, ”skräckinjagande Polen, som annars skulle anfallit dem”.

Tyska soldater samtalar med franska kvinnor framför nöjesetablissemanget Molin Rouge i Montmartre. Foto från juni 1940.

© Bundesarchiv

Hitlers intåg i Paris

Under dagen ryktades det att Hitler hade anlänt till Paris. Dagen därpå, den 15 juni, berättade en ung svenska att hon sett en täckt svart Mercedes på Place de la Concorde, med soldater tågande framför och bakom bilen, tolv man i bredd. De tyska soldaterna på trottoaren hade genast sträckt upp armen och ropat ”Heil Hitler”. Den unga kvinnan hade vänt sig till närmaste soldat och frågat om det inte var tröttsamt att alltid göra den där Hitlerhälsningen. Han hade svarat att ”den hälsningen gör vi endast för der Führer”.

”Hitler har ännu inte visat sig offentligt men han lär bo på Hotel Crillon på Place de la Concorde”, kommenterar Marianne saken i sin dagbok. Ryktet om Hitlers ankomst var dock falskt. Han befann sig vid denna tid på en gård i den belgiska byn Bruly de Pesche, varifrån han styrde fälttåget.

Philippe Pétain, den åldrige generalen och hjälten från första världskriget utsågs till Frankrikes president den 17 juni och höll tal i radio samma dag, där han meddelade att fredsförhandlingar omedelbart skulle inledas. Hitler infann sig själv till förhandlingarna i Compiègneskogen norr om Paris. Vapenstilleståndet, som undertecknades den 22 juni, innebar att Frankrike delades i två zoner – den ockuperade norra delen av landet, och södra Frankrike, som formellt skulle förbli självständigt.

Gestapo och SS nära ambassaden

Samtidigt började tyskarna placera ut sin administration i Paris – på adresser i de fashionabla kvarteren kring Triumfbågen. Gestapo och SS inrättade sina högkvarter på Avenue Foch, ett stenkast från den svenska ambassaden.

Sakteligen kom staden till liv igen. Invånarna återvände och butiker, restauranger och andra etablissemang slog upp sina portar igen. Nazisternas propagandaminister Joseph Goebbels vision att göra Paris till ett nöjes- och rekreationscentrum för tyska soldater på permission började nu förverkligas.

En eftermiddag befann sig Marianne Waesterberg och kollegan Björn Sandler på Champs-Elysées när en liten trupp tyska soldater tågade förbi. ”Rätt som det var gjorde de halt, sedan noggrann marsch med benen rätt ut i vädret – det såg för härligt ut, sedan vänster om framåt marsch rakt in på bio. På bio!! Vid biljettluckan stod de i kö i mönstergill ordning. Vi skrattade verkligen, så roligt såg det ut.”

Marignan var en av flera biografer som gjordes om till Soldatenkino (soldat-biograf) när Paris organiserades som rekreationsplats för tyska soldater på permission. Intill har den nazistiska bygg- och ingenjörskåren Organisation Todt öppnat kontor.

Soldatenkino och Soldatenheim

Det var den ansedda biografen Marignon som, tillsammans med tre andra biografer i Paris, gjorts om till ”Soldatenkino” – soldatbiograf. Efter att Marianne besökt en matinéföreställning skrev hon att ”det visades en urusel tysk film men utmärkta aktualiteter”. Även flera ”Soldatenheim”, som inretts för övernattning och förströelser, slog upp portarna. På restauranger och nöjesetablissemang uppmuntrades parisare och tyskar att förlusta sig tillsammans. 

Där det fanns tyskar vid borden saknades ingenting på tallrikarna, men för vanliga parisare var det ont om livsmedel – särskilt smör och mjölk. Även tillgången på vin minskade drastiskt – och all champagne hade rekvirerats till sista flaskan av ockupationsmakten.

Roade sig på Racing Club

På den mondäna Racing Club de France i Boulogneskogen, det vidsträckta parkområdet i västra Paris, roade sig tyska officerare tillsammans med bemedlade parisare och personal från olika utländska beskickningar. Klubben, som låg på bekvämt cykelavstånd från den svenska ambassaden, besöktes av de svenska skrivbiträdena. Medlemskapet var dyrt men i sommarhettan var det värt pengarna att kunna svalka sig i swimmingpoolerna eller kanske spela lite tennis. På kvällarna var det dans i det flotta klubbhuset.

Marianne Waesterberg kände ett visst obehag när hon klädde sig fin inför en kväll på klubben: ”Jag avskyr nazismen och att underkuva ett annat folk är vidrigt. Jag hatar att se hakkorsflaggorna och att väckas av sjungande trupper på gatan. Jag är lika illa berörd som vore det mitt eget land. Erro har ett mer öppet sinne och tycker att mina dubier beror på dålig anpassningsförmåga. Jag vet inte.”

Boulogneskogen stängdes

Snart bröts harmonin på Racing Club. En kväll blev en tysk bestulen på sin klocka, och dagen därpå förlorade general Schloeffer sin plånbok. ”Rasande som en furie i sin vita uniform hotade han att stänga klubben ögonblickligen.” Konsekvensen av det inträffade blev att judar, färgade och nya medlemmar förvägrades tillträde. 

Någon dag senare blev det ännu värre när en tysk vaktpost hittades mördad i Boulogneskogen. Myndigheterna beslöt nu att endast tyskar hade tillträde till parkområdet. ”Margaret blev lindrigt sagt förbaskad eftersom hon har sina badgrejor kvar på klubben”, noterar Marianne i sin dagbok.

Racing Club i Boulogneskogen var med sina swimmingpooler ett populärt tillhåll för ambassadpersonalen de varma sommardagarna i juni 1940. På fotot syns som tvåa från vänster Ray Erro, Margaret Frances med kamera och Björn Sandler till höger.

Det hade nu gått tre veckor sedan ministern och hans följe packade bilarna fulla och lämnade ambassaden. ”Vi ha inte den ringaste aning om de över huvud taget leva än.” I början av juli återvände dock den svenske generalkonsuln Raoul Nordling från en resa till Vichy och kunde ge lugnande besked. Ministern och hans följe befann sig i trygghet i staden.

Vandaliserat slott

Bland alla de rapporter som Marianne Waesterberg renskrev på ambassaden, fanns det vissa som rörde henne mer än andra. En handlade om en markisinna, född svenska men gift med en stormrik spansk markis. De bodde i ett slott strax utanför Versailles. När tyskarna närmade sig hade hon gett sig av med sin tjänarstab. Under flykten hade sällskapet ständigt tvingats söka skydd för tyska jaktplan, som hänsynslöst besköt människomassorna längs vägarna. En av markisinnans gamla trotjänare sköts till döds strax intill henne.

När markisinnan senare återvände till slottet fann hon det plundrat och vandaliserat av tyska trupper. Det hade tömts på mängder av oersättliga konstföremål och de tusentals buteljer som funnits i vinkällaren var urdruckna eller krossade – till sista flaskan. Värst av allt var kanske att de tillfälliga gästerna uppenbarligen inte hade funnit vägen till avträdena utan istället smutsat ner i salonger och bibliotek. Markisinnan vände sig till den svenska beskickningen och bad skriftligen om hjälp att kräva kompensation från den tyska krigsmakten.

Livsmedelsbrist och svart marknad

I mitten av augusti 1940 blev tillgången på livsmedel i Paris ännu knappare. För Marianne Waesterberg innebar det att hon fick tillbringa allt fler timmar per dag i olika köer. Men vissa fransmän hade trots allt tillgång till praktiskt taget samma sortiment som före ockupationen – den svarta marknaden, le marché noir, var nämligen omfattande.

En flitig gäst på ambassaden var en viss herr Morssing, som föreföll personifiera begreppet svarta marknaden: ”en ung man med mosiga, nästan utsuddade, kladdiga drag, alltid omgiven av en äcklig tvål- och parfymdoft.” I Paris var det totalt förbud mot privatbilism, ändå sågs Morssing varje dag köra sin lilla Citroën, komplett med CD-skylt och svensk flagga på fönstret, ”trots att han inte är diplomat för fem öre”.

Generalkonsul Raoul Nordling vid sitt skrivbord i Paris 1944.

© Roger-Viollet/IBL

Marianne Waesterberg uppger i sin dagbok att hon har ”lika svårt för den karlen som för jordärtskockspuré. Solveig däremot är då och då ute och aperitifar med honom. Hon resonerar som så, att om hon flirtar med honom så kanske han kan skaffa henne lite tvål och parfym och lite av varje.”

Vem Morssing egentligen var och vilka kontakter han utnyttjade, förblev en gåta för Marianne. Men en sak var hon klar över: ”Jag föredrar att vara smutsig hela mitt liv, förr än att jag går ut med honom.”

Privatkonsert med Allan Pettersson

De personer som Marianne Waesterberg gick ut med var Morssings motsatser. Gamla fröken Kylberg från finska legationen och hon turades om att efter bästa förmåga anordna kafferep. Och varje söndag gick hon på café med Daniel Jeisler, en timid man i sextioårsåldern som var organist i svenska kyrkan. Jeisler propsade på att få ge en konsert i kyrkan med egna verk – bara för Marianne.

”För ändamålet hade han bett herr Allan Pettersson, en ung musikstipendiat, att komma till Paris enkom för att spela altviolstämman i hans violinsonat.” Marianne njöt av konserten och var ”rörd ända in i själen.” Den unge violinisten var samme Allan Pettersson som när han dog 1980 gjort sig ett namn som en av Sveriges mest kända nyskapande symfoniker.

Studenter ockuperade Place de l’Étoile

”Mycket bråk i Paris”, noterade Marianne i sin dagbok den 11 november. Trots uttryckligt förbud däremot firade Paris studenter årsdagen av vapenstilleståndet 1918. Tusentals studenter tågade uppför Champs-Élysées mot Triumfbågen, för att lägga ned kransar på den okände soldatens grav. Under marschen sjöng de den förbjudna Marseljäsen, och skanderade ”Vive de Gaulle!” och ”Vive l’Angleterre!”. Under ett par timmar ockuperade de Place de l’Étoile, tills tyskarna tröttnade och upplöste manifestationen med våld.

”På Avenue Marceau hördes ett farligt liv av folk som sprang om varandra. Erro rusade ut precis lagom för att se några franska poliser och tyska soldater med dragna revolvrar och bajonetter förfölja några franska syndare.” En annan svensk såg hur en tysk soldat stack sin bajonett i en student på Avenue Wagram.

Den extremt kalla vintern 1940–41 drabbade parisarna hårt – livsmedel och bränsle var bristvaror. De tyska ockupanterna slapp dock både frysa och svälta. Här en grupp tyska soldater på Pont d'Iéna.

Ett par dagar senare meddelade de tyska myndigheterna att all ambassadpost, officiell som privat, måste avfattas på franska eller tyska, samt hämtas av en tysk kurir som skulle leverera posten – öppnad och läst, förstås – till Vichy. Det blev vid dödsstraff förbjudet att bära brev med sig mellan zonerna. 

Generalkonsul Nordling tog trots detta med sig några privata brev från ambassaden på en bilresa till Vichy. Han valde att korsa demarkationslinjen mellan de bägge franska zonerna vid ett mindre bevakat avsnitt, och kunde efter en vecka återvända helskinnad till Paris – om än nedkyld efter en resa i en iskall bil.

Vinterkyla och mörkläggning

I december tog vinterkylan ett fast grepp om den franska huvudstaden. Temperaturen låg kring minus 10 grader hela månaden. I ambassadens dragiga lokaler visade termometern bara några få plusgrader. Marianne fasade varje morgon för att stiga upp och tvätta sig i det iskalla, fuktiga badrummet ”där tvättkläderna hänger stela som lutfisk och handdukarna ständigt är blöta”.

Den påbjudna mörkläggningen gjorde tillvaron ännu dystrare. När solen gått ner låg gatorna i kolsvart mörker. ”Aldrig i mitt liv hade jag drömt om att behöva uppleva något så svårt som denna vinter”, skrev Marianne förtvivlad.

Svår matbrist

Även om kylan upplevdes som den värsta plågan, var matbristen också svår att uthärda. Marianne Waesterberg skriver på ett ställe i dagboken att hon håller på att svimma av hunger i métron, och det direkt efter lunchen. ”Våra herrar på beskickningen får då och då en höna eller en kalkon men vem bryr sig om hur Solveig och jag har det! Vi är som skelett.” 

En av herrarna tänkte, åtminstone ibland, på skrivbiträdena. Generalkonsul Nordling stack då och då åt dem lite smör, och vid ett tillfälle ett helt kilo oblandat kaffe! Den gängse kafferansonen var vid denna tid ett hekto i månaden, varav hälften bestod av rostat korn.

Marianne Waesterberg (till höger) med väninnan Margareta Piltz på Stockholms central 1943.

Den enda glädjen i vardagen för Marianne Waesterberg var att hon när som helst kunde slå sig ner vid Malmsjöflygeln i beskickningens stora salong. Här tillbringade hon många timmar, ”påpälsad i allt jag äger av ylle och pälsverk. Fingrarna värker och fötterna blir till isklumpar”. 

Genom bland andra Beethoven och Mozart fann hon en inre värme, ja rentav lycka. En oskattbar lärdom bar hon med sig från den vedervärdiga vintern. ”Jag har lärt mig att man endast kan vara lycklig genom att intensivt gå upp i det man har närmast omkring sig. Det finns så oändligt mycket fint och värdefullt just där vi äro, men det är en svår konst att få upp ögonen för det.”

Fick åka hem till Sverige

I februari kom ljuset och värmen åter, och Marianne kände hur livsandarna vaknade till liv. Glädjen blev inte mindre av att hon från UD fick besked om att hon skulle åka hem till Sverige inom ett par veckor. 

Hon blev bjuden på avskedsmiddag av sin goda vän fröken Kylberg på dennes pensionat. ”Där kom till vårt bord en ståtlig dam i lång rosa aftontoalett med briljantringar och broscher besatta med diamanter. På obruten svenska presenterade hon sig som Lydia Gunilla Ubernez et de Santa Rosa, markisinna.” Detta var alltså kvinnan vars slott åtta månader tidigare hade invaderats av tyskar!

Markisinnan berättade om chocken hon fick när hon utmattad efter tio dygn på vägarna återkom till sitt utplundrade hem. Omedelbart hade hon gått till fots en mil till kommendanturen i Versailles, och där – oanmäld – stegat in till kommendanten och uttryckt sitt förakt för de ”så kallat civiliserade” tyskarnas beteende. Kommendanten hade skamlöst skyllt på franska flyktingar.

Markisinnan hade därefter tvingats lämna sitt slott och hyrde nu ett rum på pensionat. Den svenske beskickningschefen hade nyligen meddelat att det inte gick för sig att anklaga den tyska krigsmakten för lögn, och att det därför inget fanns att göra. Hennes vidare öde är okänt.

Dagboken klarade sig

I början av mars 1941 tog Marianne ett tåg norrut från Gare du Nord, och skrev: ”Det enda jag är rädd för är att tyskarna skola hitta den här dagboken.”

Marianne klev av tåget i Stockholm med dagboken i behåll. Denna tidnings läsare är, förutom hennes barn, de första som får ta del av hennes upplevelser i Paris.

Publicerad i Populär Historia 6/2015

Kanske är du intresserad av...

Läs också