Tyska soldater och tjänstemän från fristaten Danzig tar bort gränsbommen den 1 september 1939.

1939 – andra världskriget bryter ut

Under morgontimmarna den 1 september 1939 låg dimman tät över de polska flygfälten. Snart fylldes luften dock av ljudet från flygplan; inte polska, utan tyska bombplan som närmade sig från väster. Det följdes av mullret från exploderande bomber. Inte långt därefter korsade stridsvagnsförband och infanteri den polska gränsen. Europa var åter i krig. Det skulle vara i sex år.

1 oktober 2006 av Michael Tamelander & Niklas Zetterling

Orsakerna till det tyska anfallet på Polen kan spåras tillbaka till första världskrigets efterspel. Efter de hårda fredsvillkoren i Versailles – där Tyskland förlorade sina kolonier, mycket av sin flotta och förbjöds att ha ett flygvapen och en armé större än 300 000 man – var tyskarna redan från början inställda på revansch. Detta förhållande i kombination med depressionen i början av 1930-talet, hjälpte nazistledaren Adolf Hitler att ta makten i Tyskland.

Så snart hans roll som diktator var konsoliderad började han att bryta ned de bojor som västmakterna 1919 dikterat för det besegrade Tyskland.

Allmän värnplikt återinfördes och ett nytt flygvapen bildades. Därefter började eröv­ringarna. Rhen­landet remilitariserades och Österrike annekterades. I oktober 1938 besattes Sudetområdena i Tjeckoslovakien, sedan Storbritannien och Frank­rike i fredens namn valt att inte efterleva sina alliansför­pliktelser gentemot tjeckerna.

Hitler hade lovat att han inte hade några fler territoriella anspråk i Europa, men i mars 1939 ockuperade han resten av Tjeckoslovakien. Det skulle bli hans sista betydande erövring utan blodsutgjutelse.

Efter Tjeckoslovakien riktade Hitler blicken mot ”den polska korridoren”, en smal landremsa mellan nordöst­-ra Tyskland och Ostpreussen som tillfallit Polen 1919. Västmakterna förstod att eftergifterna mot Tyskland måste få ett slut och de försökte bilda ett försvarsförbund där Storbritannien, Frankrike, Rumänien och Polen skulle ingå. På detta vis skulle Tyskland inneslutas av ett bälte av makter och därmed avskräckas från vidare erövringar.

I avsikt att förhindra att Hitler agerade mot Polen redan innan pakten var klar, lämnade Storbritannien en garanti om militär hjälp till Polen om detta land angreps av Tyskland.

Pakten blev dock svår att få till stånd. Varken rumänerna eller polackerna ville vara med såvida de inte kunde räkna med militär hjälp från Sovjetunionen.

När Stalin fick förfrågan om att gå med i pakten, var hans pris att sovjetiska trupper skulle få tillträde till nämnda länder. Polen och Rumänien vägrade och förhandlingarna drog ut på tiden. I detta läge handlade Hitler.

Ett krig mot västmakterna var något som Hitler aldrig eftersträvade. Tyskland skulle ges livsrum genom erövringar, men dessa skulle ske i öst, företrädesvis i Vitryssland och Ukraina. Polen var det sista hindret innan tyska arméer skulle vara i stånd att marschera in i dessa områden, men först måste västmakterna manövreras ut politiskt. Medveten om att britternas och fransmännens strävan att komma till tals med Stalin inte krönts med framgång, öppnade Hitler en egen dialog med Sovjetunionen. Det utmynnade i den så kallade Molotov–Ribbentrop-pakten, en handels- och vänskapspakt mellan Tyskland och Sovjetunionen som undertecknades av de båda makternas respektive utrikesministrar, Joachim von Ribbentrop och Vjatvjeslav Molotov. Några av artiklarna i fördraget sade att Polen skulle krossas och delas mellan de bägge signatärländerna.

Även Stalin ansåg att det fanns vinster med över­ens­kommelse. Hans ut­rensningar inom den sovjetiska offi­­­­cerskåren hade lämnat Röda armén i ett dåligt skick och han behövde tid att förbereda för det krig mot Tyskland som han antog förr eller senare skulle komma.

Om Hitler hamnade i krig med västmakterna skulle Stalin få detta andrum och Sovjetunionen kunde flytta fram sin västgräns genom ockupation av östra Polen. Kommunismen och nationalsocialismen var oförenliga, men för en tid fann dessa system orsak att samarbeta. Ironiskt nog var bägge sidors målsättning att komma i ett bättre läge inför ett framtida krig mot varandra.

De sista dagarna av fred i Europa präglades av en hektisk diplomatisk aktivitet. Västmakterna hade försökt avskräcka Hitler från att anfalla Polen genom allianser riktade mot Tyskland. Nu försökte Hitler få västmakterna på defensiven genom sin egen pakt med Stalin.

I ett sista desperat försök att förhindra kriget, lovade britterna att garantera Polens självständighet. Hitler trodde att de bluffade och synade deras kort genom att anfalla Polen. Västmakterna lämnade då Hitler ett ultimatum: att dra tillbaka trupperna före den 3 september eller hamna i krig med Storbritannien och Frankrike.

Hitler synade på nytt, men denna gång var det ingen bluff. Storbritannien förklarade Tyskland krig, följt kort därpå av Frankrike. Konflikten var ett faktum.

Det tyska fälttåget mot Polen blev kort. Med Ostpreussen och nya territorier tagna från tjeckerna som utgångspunkter, kunde tyskarna inte bara anfalla rakt västerifrån – de marscherade även in i landet från norr och söder. Möjligen hade det varit bättre om polackerna förlagt sina styrkor bakom floderna Weichsel/Wisla och San, men detta hade inneburit att viktiga råvaror och industricentran hade fått lämnas i angriparens händer, för att inte tala om effekten på den nationella stoltheten.

Som det nu var låg merparten av de polska arméerna för långt västerut. Eftersom de var långsamma att förflytta sig, och då det tyska flyget bombade sönder det polska kommunikationsnätet, blev de polska trupperna snabbt avskurna av tyskarna som kom allt närmare Warszawa. Ett polskt motanfall mellan den 9 och 15 september var till föga gagn, trots tecken på inledande polska framgångar.

Den 16 september var Warszawa omringat. Dagen därpå korsade Röda armén den polska gränsen i öster, där den endast mötte svagt motstånd. Den polska huvudstaden hade redan legat under beskjutning av artilleri; den 25 september inleddes också ett intensivt bombardemang från Luftwaffe.

Två dagar senare kapitulerade Warszawa. Vissa polska arméer skulle fortsätta striden i ytterligare några dagar, men kriget i Polen var i praktiken över.

Västmakterna agerade inte för att hjälpa Polen och det var heller inte mycket de kunde göra. Polens geografiska läge omöjliggjorde för brittiska eller franska trupper att komma till direkt undsättning och västmakterna var helt enkelt inte beredda på offensiva aktioner mot Tysklands västgräns. Istället valde man ett defensivt krig med en marin blockad av Tyskland.

Med Polen redan ute ur spelet, inleddes den period som fått namnet ”Låtsaskriget”. Fronten mellan Frankrike och Tyskland var tyst, så även luftrummet däröver. Det brittiska bombflyget gjorde några räder in över Tyskland, men bortsett från några få försök att bomba tyska hamnar, fällde de mest propagandablad som uppmanade tyskarna att göra sig av med Hitler.

Endast till havs var kriget på riktigt. De första större förlusterna drabbade britterna, när en tysk ubåt sänkte hangarfartyget Couragious i september, och U-47 under befäl av Günther Prien en knapp månad senare tog sig in i Scapa Flow och sänkte slagskeppet Royal Oak. Royal Navy fick emellertid revansch i december, när tre brittiska kryssare skadade det tyska slagskeppet Graf Spee i slaget utanför La Plata-floden. Graf Spee löpte in i Uruguays huvudstad Montevideo, där den tyske befälhavaren hellre borrade henne i sank än tog ny strid mot britterna. Denna framgång kunde dock inte maskera att Royal Navy saknade effektiva motmedel mot de tyska ubåtarna, vars sänkningar av brittiska handelsfartyg endast begränsades av ubåtarnas ringa antal.

Medan Hitler flyttade sin uppmärksamhet västerut och planerade för en lösning på kriget mot västmakterna, försökte Stalin att öka sitt skydd mot Hitler. Han var framförallt oroad av risken att tyskarna utnyttjade Finland som en av utgångspunkterna vid ett anfall.

Pakten med Tyskland stipulerade att de baltiska staterna tillhörde den sovjetiska intressesfären och redan i september tvingade Stalin dessa länder att underkasta sig krav på basering av sovjetiska trupper.

Därefter riktade han blicken mot Finland och erbjöd finländarna att vidga sitt territorium runt Repola och Porajorpi, dryga 5 500 kvadratkilometer, i utbyte mot att 2 600 kvadratkilometer skulle tillfalla Sovjetunionen. De områden ryssarna ville ha var flera öar i finska viken, hamnstaden Hangö på den finska sydspetsen, delar av Karelska näset, samt områden runt Petsamo i norr. Syftet var att skydda sovjetiskt territorium från anfall, såväl land- som sjövägen.

Den finska regeringen vägrade. Även om det på papperet såg ut som en bra affär för Finland, misstänkte man att nya krav skulle komma om de första efterlevdes.

I takt med att vintern kom närmare blev även tonen mellan Helsingfors och Moskva kyligare. I slutet av november nåddes den absoluta fryspunkten och månadens sista dag anföll Sovjetunionen Finland över hela gränsen, med huvudinsatsen på Karelska näset. Helsingfors bombades och världen väntade sig att stri­den skulle bli kort. Mycket förvånande var det därför när finländarna lyckades med bedriften att stoppa Röda armén på Karelska näset och även få den att göra halt norr om Ladoga. Också i de centrala delarna av fronten hejdades ryssarna, även om de erövrade den nordliga hamnstaden Petsamo för att hindra att Finland fick hjälp utifrån. Om Stalin hade förväntat sig militära framgångar i klass med dem som den tyska armén haft i Polen blev han besviken.

Omvärldens reaktion på Stalins anfall var fördömande och Sovjetunionen uteslöts ur Nationernas förbund. Även Hitler var missnöjd med anfallet eftersom han förstod Stalins avsikter. Med tanke på den nyligen signerade pakten med Sovjeunionen och kriget mot västmakterna var dock Tysklands officiella reaktion tystnad.

När år 1939 gick mot nyårsafton, hade Hitler fått ett krig mot västmakterna som han aldrig önskat och Stalin hade tvingats konstatera att det lilla Finland gjorde oväntat hårt motstånd. Ingen av de två diktatorerna hade fått som han ville.

Övriga Europa inväntade det nya året med misströstan.

Publicerad i Populär Historia 12/2004

Fakta: Molotov–Ribbentrop-pakten

Detta fördrag uppkallat efter Sovjetunionens och Tysklands utrikesminsitrar kommer alltid att förknippas med krigsutbrottet. Om Molotov–Ribbentrop-pakten aldrig undertecknats är det osannolikt att Hitler hade anfallit Polen 1939. Kriget skulle troligen ha utbrutit vid ett senare tillfälle i alla fall – men historien kunde ha blivit en helt annan. Nu såg Hitler till att Polen inte skulle få någon hjälp från Sovjetunionen. Istället kunde Polen delas mellan Tyskland och Sovjetunionen, och västmakternas önskan att bilda en antitysk koalition undanröjdes. Enligt fördragstexten skulle Tyskland dessutom erhålla närmare en miljon ton råolja årligen, utöver andra livsmedel och råvaror som landet skulle få brist på i händelse av en blockad från västmakterna. Sovjetunionen erbjöds militär teknologi och utrustning.

Fördraget undertecknades i Moskva den 23 augusti 1939.

Fakta: Molotovcocktailen

När Finland kom i krig med Sovjetunionen 1939 hade finländarna knappast något pansarvärnsvapen att sätta in mot sovjetiska stridsvagnar. Man uppfann då ett lika snillrikt som enkelt vapen. Genom att fylla en vanlig glasflaska med bensin och sedan knyta en tygtrasa runt flaskhalsen hade man ett kastvapen som kunde sätta ett fientligt pansarfordon i brand. Tygtrasan antändes och flaskan slungades mot fordonet. När flaskan krossades antändes även bensinen.

Sitt lite märkliga namn fick vapnet efter att sovjetiskt flyg bombat Helsingfors. När omvärlden protesterade mot dessa terrorgärningar, svarade den sovjetiske utrikesministern Molotov att det var brödkorgar och inte bomber man fällde. Flyganfallen gavs därefter det ironiska namnet »Molotovs brödkorgar» av finländarna, och för att såväl utveckla denna bistra lustighet som att återgälda den sovjetiska vänlighet med en egen gåva, bjöd man de sovjetiska stridsvagnsbesättningarna på »Molotovcocktails».

Fakta: Neville Chamberlain

Den brittiske premiärministern Neville Chamberlain (1869–1940) är mest känd för sin eftergiftspolitik gentemot Tyskland under de sista åren före kriget. Såväl han som lord Halifax, den brittiske utrikesministern, var sena att förstå att Hitlers utrikespolitik omfattade långt mer än bara avskaffandet av Versaillesfredens pålagor och territoriella förluster.

År 1938 – i samband med Münchenöverenskommelsen – övertalade Chamberlain tillsammans med franska ombud Tjeckoslovakien att ge efter för Hitlers krav på Sudetlandet. Inte ens sedan kriget brutit ut ville förhoppningarna att komma till tals med Tyskland lämna hans sinne. Först efter Frankrikes fall 1940, då han redan efterträtts av Winston Churchill, insåg Chamberlain att Tyskland måste besegras med våld och han gick, om än tveksamt, över till Churchills hårda linje.

Han dog i cancer några månader därefter.

Publicerad i Populär Historia 12/2004

Fakta: 1939 dag för dag

26–27 januari

Franco erövrar Barcelona under spanska inbördeskriget (som rasat sedan 1936) och västmakterna erkänner Francos regim. Den republikanska sidan inställer allt motstånd och det spanska inbördeskriget är över.

15­–16 mars

Hitlers trupper marscherar in i Tjeckoslovakien. Merparten av landet blir tyska protektorat, medan delar tillfaller Polen och Ungern.

22 mars

Memelområdet (kring Klaipeda i nuvarande Litauen) annekteras av Tyskland.

7 april

Tyskland, Italien, Spanien och Japan undertecknar antikomminternpakten riktad mot Sovjeunionen. Italien annek­terar Albanien.

22 maj

Tyskland och Italien undertecknar stålpakten.

23 augusti

Tyskland och Sovjetunionen undertecknar Molotov–Ribbentrop-pakten. Storbritannien och Polen ingår en biståndspakt.

1 september

Polen blir angripet av Tyskland.

3 september

Storbritannien och Frankrike förklarar Tyskland krig sedan deras ultimatum avfärdats av Hitler.

5 september

Den amerikanska regeringen deklarerar neutralitet i konflikten mellan Tyskland och västmakterna.

6 oktober

Striderna i Polen upphör.

30 november

Sovjetunionen anfaller Finland.

13 december

Sjöslaget vid La Plata, andra världskrigets första drabbning till sjöss.

Publicerad i Populär Historia 12/2004

Kanske är du intresserad av...

Läs också