Libyen 1941

Så fort Erwin Rommel anlände till den nordafrikanska krigsscenen i februari 1941 för att med två pansardivisioner, Afrikakåren, bringa de allierade på fal

25 oktober 2002 av Jacob Wiberg

Så fort Erwin Rommel anlände till den nordafrikanska krigsscenen i februari 1941 för att med två pansardivisioner, Afrikakåren, bringa de allierade på fall där italienarna så grundligt hade misslyckats, demonstrerade han sin redan legendariska djärvhet och taktiska uppfinningsrikedom. Året innan hade han i expressfart anfallit och skurit igenom fiendens linjer i Belgien och Frankrike. ”Ni är för snabb, alltför snabb för oss!” hade en fransk general suckat.

När nu Rommel grupperade de nyanlända styrkorna i den libyska huvudstaden Tripoli lät han sina relativt få pansarfordon köra runt ett kvarter varv efter varv för att ge spionerande allierade agenter en mer massiv styrkedemonstration än vad verkliga förhållanden egentligen medgav. Ett annat illusionsnummer i regi av ”Ökenräven”, eller ”General Bluff”, var ihopsnickrade låtsastanks på hjul som på avstånd och i den dallrande ökenhettan också skulle lura motståndaren.

Inledningsvis nådde de tyska styrkorna stora framgångar. Framryckningen mot Egypten, som Mussolini velat men inte klarat av att invadera, fortsatte i ursinnigt tempo och ofta utan sanktion från högre ort. Det britterna hade erövrat från italienarna på två månader tog Rommel tillbaka på två veckor.

Medan striderna pågick i Sahara utnyttjade propagandaminister Goebbels situationen på sitt sätt i Berlin. Det krigströtta Tyskland behövde och fick nu en riktig hjälte – en roll Rommel gärna iklädde sig. Myten om den oförvägne pansargeneralen underbyggdes med förhärligande journalfilmer, reportage och schlagersånger. Och när kampanjmaskineriet gick på högvarv var fakta inte så noga. Falskeligen och i linje med den nazistiska retoriken tillskrevs Rommel arbetarbakgrund och ett förflutet i S A. Denna del av propagandan var han mindre nöjd med. Rommel var aldrig medlem i nazistpartiet och avskydde att det på detta vis parasiterade på hans person.

Höjdpunkten i karriären kom i juni 1942 när den brittiska garnisonen i Tobruk med drygt 30 000 man intogs. Händelsen lär ha försatt Hitler i ”den allra muntraste stämning” och Rommel utnämndes till fältmarskalk. Efter detta vände krigslyckan. Han hade slitit ut två brittiska befälhavare (Wavell och Auchinleck) och även sig själv. När Bernard Montgomery den 23 oktober 1942 inledde den tredje stora offensiven mot Afrikakåren vid egyptiska El Alamein befann sig Rommel i Tyskland på sjukpermission. Trots att han snabbt flög tillbaka till Nordafrika var slaget förlorat. Bland annat brast det i bränsleförsörjningen och leveranserna av ammunition.

Nu föll Hitlers forne älsklingsgeneral snabbt ur gunst. Efter de allierades invasion av Normandie, där Rommel varit delaktig i försvarsförberedelserna, och 20 juli-attentatet mot Hitler, där han (troligen felaktigt) misstänktes för delaktighet, ställdes han i oktober 1944 inför ett ultimatum: infinna sig i Berlin och en väntande folkdomstol eller ta sitt eget liv, och därmed skona familjen från repressalier.

När Hitlers utsända dödsänglar, generalerna Burgdorf och Maisel, knackade på hos Rommel var kransen till statsbegravningen redan beställd. ”Jag kommer att vara död om en kvart”, sade han och tog ett snabbt farväl av hustru och son. Därefter fördes han iväg med bil. Rommel valde på sina bödlars inrådan gift istället för kula.

Publicerad i Populär Historia 7/2002

Kanske är du intresserad av...

Läs också