Drabbades Danmark eller Norge värst av ockupationen?

Danmarks geografiska läge gjorde ett väpnat motstånd närmast omöjligt, även om enskilda danska förband och soldater stred under några timmar när anfallet kom den 9 april 1940. Men med tysk trupp överraskande landsatt i Köpenhamn och tyskt flyg över huvudstaden valde Danmark att ge sig samma dag.

I gengäld fick Danmark ett inre självstyre, där en samlingsregering bildades av de fyra stora partierna under ledning av statsminister Stauning och utrikesminister Scavenius. Regeringen försökte bevara viss frihet, men blev för många en symbol för samarbetspolitiken. Samtidigt blev kung Kristian X:s dagliga ridturer i Köpenhamn en tyst protest.

Ockupanterna var nöjda så länge Tyskland försågs med livsviktiga danska lantbruksprodukter. Kommunistpartiet förbjöds och Danmark fick ansluta sig till den tyskledda Antikominternpakten. Danska frivilliga rekryterades också till östfronten.

Brutal ockupation efter 1943

Men 1943 spetsades läget till och efter demonstrationer i flera danska städer tog tyskarna över styret den 29 augusti. En tysk rikskommissarie grep makten från regering och folketing, medan den danska armén och flottan upplöstes. Frihetsrådet, som ledde det underjordiska motståndet svarade med sabotage mot järnvägar.

Under resten av kriget var ockupationen brutal, med tortyr och avrättningar av motståndsmän. Motståndsrörelsen å sin sida likviderade angivare (stikkere) och genomförde allt fler sabotage. Särskilt aktiv på tysk sida var de beväpnade danska nazisterna i Schalburgkorpset.

Sommaren 1944 utbröt »folkestrejken« som lamslog stora delar av Köpenhamn. I september upplöstes den danska polisen och tvåtusen polismän sändes till tyska koncentrationsläger.

Norskt motstånd i två månader

I Norge avvisade Haakon VII och regeringen i april 1940 alla tyska krav. I två månader pågick striderna, med stöd av landsatta allierade trupper, innan kung och regering den 7 juni evakuerades till London.

Tyska försök att skapa en samarbetsvillig regering misslyckades och i september tillsatte man en regering av främst nazister ur Nasjonal Samling. NS-ledaren Vidkun Quisling var helt underställd rikskommissarie Josef Terboven. NS-regeringens försök att nazifiera det norska samhället mötte passivt motstånd som trots tyska repressalier inte kunde brytas.

Snart växte ett organiserat, delvis väpnat motstånd fram i Hjemmefronten. Medan 15 000 norrmän anslöt sig till de väpnade styrkorna i Storbritannien, valde 6 000 att bli frivilliga på tysk sida i kampen mot Sovjet.

I Sverige organiserades både danska och norska så kallade polistrupper med militär utbildning som vid krigsslutet återvände till sina respektive hemländer.

Fler norska judar deporterades

De judiska minoriteterna gick olika öden till mötes. Runt 5 000 danska judar lyckades gömma sig i Danmark eller fly till Sverige hösten 1943. 472 judar deporterades till tyska koncentrationsläger där ungefär hundra dog. Från Norge flydde 850 judar till Sverige. Av 760 norska judar som deporterades av tyskarna överlevde 25.

Efter kriget ställdes många samarbetsmän inför rätta och dömdes delvis utifrån en retroaktiv lagstiftning. I Norge avrättades 25 personer, bland annat Quisling och två av hans ministrar, medan 18.000 fick frihetsstraff och 28.000 dömdes till böter eller förlust av medborgerliga rättigheter.

I Danmark avrättades 46 personer, och 32 dömdes till livstidsstraff. De sista av dessa släpptes 1956. Det större antalet dömda i Norge återspeglar de djupare motsättningarna där.

I båda länderna fanns en oro för en befrielse genom sovjetisk försorg, varför man så snabbt det gick ville få brittiska trupper på plats efter den tyska kapitulationen. I Finnmark drevs dock tyskarna ut av Röda armén, och tidigt hösten 1945 utrymdes området av Röda armén.

Sovjetisk trupp landsteg på Bornholm den 9 maj 1945 och ockuperade ön ett år innan den återlämnades till dansk kontroll. Under den tiden var många bornholmare oroliga för att man skulle dras in i sovjetväldet.

Norge hårt drabbat från början

Norge var det land som drabbades hårdast av rena krigshandlingar, dels 1940, dels från hösten 1944 då Finnmark och norra Troms härjades av retirerande tyska trupper. Norge hade en hård ockupation hela kriget, medan Danmark fick uppleva liknande förhållanden från hösten 1943.

Skillnaden kan delvis förklaras utifrån ländernas olika geografi. Norge hann göra motstånd 1940 och det var lättare för motståndsmän att gömma sig. Men de sista ett och ett halvt åren var ockupanternas terror likvärdig i de båda länderna.

Publicerad i Populär Historia 8/2017