Lottorna lever
Faktum är att lottarörelsen hade sin storhetstid just under beredskapsåren. Kåren var som störst i slutet av andra världskriget, då den hade 110 000 medlemmar mot dagens 22 000. Krigshotet kom tätt inpå Sverige efter den tyska invasionen av Norge och Danmark i april 1940. Lottakåren växte snabbt och blev en viktig kugge i det maskineri som satte Sveriges försvar i rörelse.
En av många unga kvinnor som anslöt sig till lottakåren under kriget var Louise Ulfhielm, rikslottachef 1966–74, i dag 87 år.
– Det var en självklarhet att gå med, berättar hon. Vi var många som var oroliga efter att våra grannländer ockuperats. Då var det en enorm känsla att kunna göra något värdefullt för Sverige.
Tusentals kvinnor anmälde sig och de skulle nu snabbt sättas in i verksamheten. Lottakåren ställdes inför en organisatorisk utmaning men i och med det oroliga världsläget i slutet av 1930-talet fanns såväl en praktisk som mental förberedelse. Redan före krigsutbrottet 1939 var lottarörelsen under tillväxt både när det gällde arbetsuppgifter och medlemsantal.
Lottorna var under beredskapstiden sysselsatta inom både civila och militära områden. Kurser och utbildningar – bland annat för kokvagnar, sjukvård och orientering – var en central del av verksamheten.
Insamlingar av pengar och kläder väckte också stort engagemang och organiserades i regel av lokala lottakårer, som arrangerade basarer för ändamålet. Och att sticka varma plagg till beredskapssoldaterna växte till en folkrörelse under de kalla krigsvintrarna. Bara under år 1940 stickade lottorna 700 000 soldatstrumpor och 60 000 vantar!
Lottakåren tog också emot många flyktingar, främst krigsbarn från Finland. Totalt tog lottorna hand om 53 000 finska flyktingbarn som de tröstade, badade, gav mat och förde vidare till fosterfamiljer runtom i Sverige.
I det militära kom lottor ofta att överta kontorsjobb som tidigare utförts av värnpliktiga män. Telefon-, sambands- och signaltjänster ansågs lämpliga för kvinnor, liksom åtaganden inom luftskyddet.
Förebilden för den svenska lottarörelsen hade vuxit fram i Finland under grannlandets självständighetskamp vid tiden för det första världskriget. De kvinnliga skyddskårer som då bildades kallades Lotta Svärd-föreningar, efter en marketenterska i en dikt av Johan Ludvig Runeberg.
År 1924 grundades den första lottakåren i Sverige, då under namnet Stockholms landstormskvinnoförening. År 1943 blev Riksförbundet Sveriges Lottakårer (SLK) fristående från Landstormen.
Lottakåren var till en början överklasspräglad. Ofta var det fruar till män på höga poster i samhället som var drivande. Det fanns många som talade om lottakåren i nedlåtande ordalag, inte minst inom arbetarrörelsen, i massmedierna och i vissa konservativa kretsar inom försvaret. De ansåg att lottakåren var ett ”betydelselöst tidsfördriv för rika damer”.
Under 1930-talet började dock lottakåren betraktas med något seriösare ögon, och andra världskriget innebar att kvinnans position i det svenska samhället förändrades. Kvinnor tog ett kliv framåt på arbetsmarknaden, även inom yrken som tidigare varit förbehållna män, såsom spårvagnskonduktör och brevbärare. Lottarörelsens verksamhet bidrog till denna förändring, även om flera av de saker som kåren ägnade sig åt var traditionellt kvinnliga, som till exempel att stå vid kokvagnen eller ta hand om flyktingbarn.
– Lottarörelsen gav mig och många andra kvinnor en stark självkänsla, säger Louise Ulfhielm. Vi visste att det arbete vi utförde var viktigt.
Anne Hedén, doktorand i samtidshistoria vid Södertörns högskola, menar att lottakåren blev ett sätt för många kvinnor att vara med i samhällets modernisering och den praktiska kvinnoemancipationen – dock utan att riskera den kritik och det avståndstagande som ett medlemskap i mer uttalade kvinnoorganisationer kunde innebära.
– Lottakåren delade kontaktnät och till stor del arbetssätt med den samtida kvinnorörelsen. Men kvinnofrigörelsen fanns egentligen inte med på kårens agenda, säger Anne Hedén.
Lottakårens tillväxt ledde till att kvinnor från alla sociala skikt samsades kring sina uppgifter och bidrog på så vis till att det gamla klassamhället luckrades upp. Det förekom dock klassrelaterade konflikter på sina håll.
– I en av resesekreterarens rapporter från början av 1940-talet står det att lottaordföranden på en ort, en av traktens ”fina damer”, hade svårt att hålla emot när de socialdemokratiska kvinnorna i kåren ställde krav, säger Anne Hedén.
Hon påpekar dock att det inte är särskilt ofta som problem av den här typen syns i rapporterna.
– Däremot kan man se att den allt striktare regleringen av lottadräkten förmodligen var ett sätt att jämka ihop skillnader i klasstillhörighet inom kåren. Tidigt kom förmaningar om hur uniformen skulle bäras, och att lackskor, smink och utsmyckningar av olika slag inte passade sig.
Lousie Ulfhielm minns en incident kring detta:
– Vid ett tillfälle när jag ville vara fin hade jag dragit lite färg över ögonfransarna och läpparna. Men då kom kårchefen och sa att ”ska Ulfhielm ta och göra rent ansiktet nu kanske”.
Efter andra världskrigets slut satte det kalla kriget sin prägel på de frivilliga försvarsrörelserna. Den politiska spänningen i världen innebar att lottakårens verksamhet fortfarande ansågs viktig. Medlemsantalet sjönk visserligen, men bortfallet var inte så drastiskt.
Under 1960-talet kom debatten om kvinnlig värnplikt igång på allvar. Lottakåren ansåg att kvinnor skulle ha rätt att göra lumpen om de ville och att de skulle ha samma chanser som män att bli befäl. Men först på 1980-talet kunde kvinnor mönstra och göra värnplikt med avsikt att gå vidare till officersutbildning.
Lottakåren har ibland fått fortsätta att kämpa mot uppfattningen att lottor endast duger till att koka kaffe och ordna basarer. Efter att Olof Palme närvarat vid lottornas 50-årsjubileum 1974 skrev Dagens Nyheter: ”statsministern borde inte ha någon anledning att fjompa sig för de töserna”.
I dag är lottarörelsen fortfarande landets största frivilligorganisation för kvinnor, trots att medlemsantalet fortsatt att sjunka. Utbildningar inom totalförsvaret och informationsarbete utgör grunden i en verksamhet där ett starkt samhällsengagemang är ledstjärna. Men oftast bedrivs arbetet i skymundan.
– Dagens unga tjejer är samhällsupplysta och söker engagemang, säger rikslottachef Elisabeth Falkemo. Då måste vi profilera oss som en folkrörelse som synliggör och motverkar samhällets brister.
– Vår tanke är att verka nationellt, inom frågor som bland annat rör försvar, säkerhet och integration. Men också att arbeta internationellt med till exempel freds- och räddningsuppdrag.
Jonas Cederquist är lärare och journalist.
