Attacken mot Bismarck
Britterna avdelade nu stora flottstyrkor för att fånga det tyska slagskeppet, men flera misstag ledde till att de förlorade kontakten. Bismarck – som även hon skadats i striden – vände stäven mot Frankrike och det såg ut som om hon skulle klara sig undan fiendens vedergällning.
Den 26 maj upptäcktes hon dock av en brittisk Catalina på spaningsuppdrag.
Britternas sista chans att stoppa Bismarck innan hon kom till hamnen vid franska Atlantkusten var med ett anfall av torpedflygplan från hangarfartyget Ark Royal. Vinden blåste hård från nordväst och häftiga regnbyar svepte över området när hangarfartyget girade mot vinden för att starta torpedplanen. Vid flera tillfällen verkade hon nästan vara utom kontroll, men de femton flygplanen kom i väg utan problem. Det tog inte lång stund att finna Bismarck, som nu skuggades av en brittisk kryssare.
De första flygmaskinerna anföll slagskeppet. Dessa Swordfishplan var dock så långsamma att de tyska besättningsmän som befann sig på slagskeppets däck tyckte att de hängde orörliga i luften – ibland så lågt över vattnet att hjulen såg ut att försvinna bakom vågtopparna. Fartygets luftvärn öppnade eld med salvor av glittrande spårljus. Det grövre artilleriet sköt i vattnet framför planen, så att de skulle flyga in i vattenpelarna och förlora kontrollen. Det var otroligt att inget av dem sköts ned, men sjögången och fartygets egna rörelser samverkade till att göra Swordfishplanen till svårare måltavlor än vad de annars skulle ha varit.
Korpral Georg Herzog, befäl vid en av luftvärnspjäserna i Bismarcks akter, såg två Swordfishmaskiner komma emot sig. Han häpnade över de brittiska flygarnas mod. Trots elden kom de allt närmare och de flög så lågt att det verkade som om de när som helst skulle slå i vattnet. Snart var de så nära att skytten inte kunde få in dem i siktet ens i pjäsens lägsta skjutläge. Så föll torpederna – en var riktad midskepps, den andra något akterut. Bismarck girade babord för att komma bort från torpedbanorna, men strax därpå kom smällen och Herzog såg en vattenpelare skjuta till väders akterut.
Inte långt efter att flygplanen från det första anfallet försvunnit kom nästa. Återigen dundrade fartygets pjäser. I ett av flygplanen såg löjtnant John Moffatt hur slagskeppet växte i siktet. Mellan honom och fartyget reste sig de jättelika fontänerna och skapade en ridå av vattendis i den hårda vinden. Han försökte beräkna hastighet, höjd, avstånd och framförhållning – allt på en och samma gång. Det var inte lätt, för ut ur diset kom olikfärgade spårljus farande och briserande luftvärnsgranater fick flygplanet att skaka i luften.
Optimalt var att fälla torpeden cirka 900 meter från målet, men han var tvungen att undvika de höga vågkammarna, annars skulle torpeden komma ur kurs. Moffatt undrade om han verkligen skulle klara det, när en röst sprakade i lurarna: ”Jag säger till…”, sade den. ”Jag säger till när du ska fälla.” Moffatt vred på huvudet och såg att hans spanare hade lutat sig ut ur sittbrunnen och hängde med halva kroppen utanför flygplanet.
”Han lutade sig över kanten”, mindes Moffatt. ”Jag skojar inte. Han hängde rakt ut i luften med huvudet ned… och då förstod jag vad han höll på med.” Genom att observera vågorna under dem försökte spanaren bedöma det rätta tillfället att skicka iväg torpederna. ”Inte ännu… inte ännu! Nu! Nu!”
Moffatt tryckte på utlösningsmekanismen och svängde så brant han vågade för att komma bort från projektilbanorna. En ny explosion skakade Bismarck.
Det tyska slagskeppet hade träffats av två, kanske tre torpeder. Åsikterna om antalet går fortfarande isär. En av dessa träffade dock rodret och låste detta så att fartyget endast kunde segla i nordlig riktning. Samtliga torpedflygplan återvände till Ark Royal, ett av dem med både piloten och akterskytten sårade. Men det var de enda förluster britterna led under anfallet.
Vilken pilot som fällde den avgörande torpeden är oklart, men träffen avgjorde Bismarcks öde. Inom ett dygn efter flyganfallet anlände en brittisk flottstyrka till platsen och gjorde slut på den sårade bjässen.
Hitler förbjöd fortsatta försök att anfalla handelsrutterna med tyngre örlogsfartyg och denna fas av slaget om Atlanten var över.
Michael Tamelander är författare till en rad militärhistoriska verk. I vår är han aktuell med bland annat Bismarck – kampen om Atlanten (Norstedts). Han återkommer i nästa nummer av Populär Historia med en stor artikel om D-dagen 1944.
