Slavar i södern men inte i norr
Vilken var anledningen till att man hade slavar i USA:s södra delstater men inte i nordstaterna?
Slavarbetare på bomullsfält i Louisiana, gravyr från 1886.
Svar. Årtiondena före det amerikanska inbördeskriget 1861–65 blev skiljelinjen mellan söderns slavstater och de ”fria” delstaterna i norr allt tydligare. Ända fram till den amerikanska revolutionen 1775–83 var slaveriet dock lagligt i samtliga de kolonier som kom att bilda USA.
Vermonts delstatskonstitution från år 1777 innehöll det första förbudet. De kommande årtiondena följde andra nordstater efter, men emancipationen genomfördes vanligen stegvis.
Pennsylvania, till exempel, antog en lag som stipulerade att alla som fötts som slavar efter den 1 mars, 1780, skulle friges vid 28 års ålder. Slaveriet försvann, men det tog tid.
Slavar såldes 1619
Den första dokumenterade slavförsäljningen på det nordamerikanska fastlandet ägde rum år 1619 i Jamestown, Virginia. Transaktionen omfattade tjugo afrikaner och säljaren var kapten på ett holländskt fartyg. Vid det laget hade slaveriet redan en lång och brutal historia.
Den tidigmoderna världen präglades av bråddjupa klyftor och långt in på 1800-talet levde stora delar av världens befolkning under allt annat än fria förhållanden.
De engelska kolonisatörerna som etablerade de första bosättningarna i Chesapeakebukten i Virginia kom från ett samhälle där välbeställda eliter exploaterade de fattiga och maktlösa och där fysisk bestraffning spelade en central roll i upprätthållandet av den sociala ordningen.
Mot den bakgrunden är det föga förvånande att slaveriet var allmänt accepterat överallt i den nya världen.
Fattiga vita och svarta slavar
Chesapeakes jordmån och klimat visade sig snart erbjuda utmärkta villkor för tobaksodling. Mark fanns det gott om, men det rådde brist på arbetare. Tobaksproducenter i Virginia och Maryland var först och främst intresserade av billig arbetskraft – det var av mindre betydelse om arbetarna var fattiga européer eller afrikanska slavar.
Nieuw-Amsterdam (New York) 1664 när britterna övertog staden från holländarna. Var femte invånare i den var då slav.
Slavars legala status var till en början inte tydligt definierad och fram till slutet av 1600-talet tycks vita kontraktsarbetares (”indentured servants”) och svarta slavars levnadsförhållanden ha varit ganska likartade. De dog i allmänhet tidigt och slet under fruktansvärda förhållanden.
Först runt 1680-talet kan vi urskilja ett tydligt skifte: tillgången på kontraktstjänare började minska och gradvis blev skillnaden mellan fria vita arbetare och svarta slavar alltmer påtaglig.
Slavsystemet slog rot och expanderade i områden som kom att domineras av kommersiellt jordbruk. Men institutionen var aldrig begränsad till södern.
En av fem i New York slav
När britterna 1664 övertog Nieuw-Amsterdam (numera New York) från holländarna utgjorde slavar 20 procent av stadens befolkning och fem procent av kolonins totala befolkning.
Även i städer som Newport, Boston och Philadelphia kom slavpopulationerna att bli betydande. Merparten av slavarna i norr arbetade som tjänare i urbana familjers hushåll och på mindre gårdar.
Runt Narragansettsundet och i områden med omfattande kommersiell produktion av vete, exempelvis längs Hudsonfloden och på Long Island, kunde andelen slavar uppgå till 20 procent.
Statistik från den här perioden är osäker, men historiker uppskattar att slavar i genomsnitt utgjorde mellan två och tre procent av befolkningen i de norra kolonierna vid 1700-talets mitt.
Inte beroende av slaveriet i norr
Slavar utgjorde alltså en viktig del av arbetsstyrkan även i flera av de norra kolonierna, men den generella avsaknaden av storskaligt jordbruk inriktat på export av stapelvaror bidrog till att institutionen aldrig blev lika dominant som i södern.
Och eftersom man hade en lägre andel slavar, och inte var beroende av dem på samma sätt som i södern, var det efter revolutionen politiskt möjligt att på sikt avskaffa institutionen i norr.
Under 1770-talet kom slaveriet under attack även i södern och både Virginia och Maryland antog lagstiftning som underlättade frigivning.
Framstegen var dock kortlivade – vinstintressen förhindrade en emancipation lik den i norr. Trots allt prat om frihet och individens rättigheter fördubblades slavpopulationen mellan 1770 och 1810, och i södern förblev institutionen en central komponent i den ekonomiska och sociala ordningen.
Publicerad i Populär Historia 8/2015
