Presidenten som gjorde comeback

När presidenthistoriker tar sig an den lockande men svåra (kanske omöjliga) uppgiften att ranka USA:s långa räcka av presidenter, skiftar omdömena om Grover Cleveland (1837–1908). Ibland hamnar han i toppskiktet som en av de bästa, ibland tar han plats på den nedre delen av listan. De flesta är dock ense om att han var ovanlig som president. Och det handlar inte enbart om att han – fram till Trump – var den ende att sitta två perioder med en ämbetsperiod emellan, som landets 22:a och 24:e president. Så vem var han?

Grover Cleveland föddes den 18 mars 1837 i Caldwell, New Jersey. Föräldrarna Richard och Ann fick nio barn, Grover var nummer fem. Fadern var pastor inom den presbyterianska kyrkan, men hade svårt att få ihop ekonomin för sin stora familj. Det ledde bland annat till att han tvingades att ta Grover ur skolan, och istället sätta honom i lärlingstjänst.

När fadern dog 1853 behövde sonen börja tjäna pengar för att stötta familjen ekonomiskt. Via släktkontakter fick han jobb på en advokatfirma i Buffalo, och studerade samtidigt juridik. År 1862 startade Grover eget och började göra karriär inom rättsväsendet, bland annat utsågs han till biträdande allmän åklagare i Erie County (där Buffalo är administrativ huvudort) i delstaten New York. Cleveland gjorde sig tidigt känd för några karaktärsdrag som skulle återkomma i beskrivningen av honom genom hela karriären: hårt arbetande och extremt fokuserad på sina uppgifter, samtidigt som han kritiserades för brist på flexibilitet. Snart fick han smeknamnet Ugly Honest för sin integritet och för sitt, som det ansågs, tuffa utseende. Han var 1,80 lång, vägde som mest nästan 120 kilo, hade en skarpt markerad käke och – enligt vissa beskrivningar – "genomträngande blick".

Under tiden i Buffalo inträffade två händelser som kom att följa honom under hela hans politiska karriär. Den första handlade om militärtjänstgöring under amerikanska inbördeskriget (1861–65). En lag som klubbades igenom i Kongressen 1863 gjorde det obligatoriskt för alla fysiskt kapabla män att inställa sig om de blev inkallade. Alternativet var att hyra en ersättare för tjänstgöringen, en laglig möjlighet som många välbeställda utnyttjade, inklusive Grover Cleveland. Han och andra som valde den vägen anklagades av kritiker och politiska motståndare (som inte sällan själva hade gjort samma sak) för att ha smitit undan sitt ansvar.
Den andra historien blev mer uppmärksammad och utspelade sig när Cleveland hade börjat engagera sig mer i politiken, för Demokraterna. Han sökte sig dit eftersom han var trött på en lång period av republikanskt styre, som han ansåg hade korrumperat det partiet. Han valdes till sheriff i Erie County, men tycks inte ha gjort något större avtryck politiskt under de här åren i början av 1870-talet, och återvände till advokatyrket.
Cleveland kom däremot i fokus av andra skäl. Han var visserligen mycket dedikerad till sitt jobb, men levde samtidigt ett aktivt socialt liv, med barbesök och festande. Vid denna tid började han träffa en änka – Maria Halpin – som senare anklagade honom för våldtäkt. Hon hävdade dessutom att han var far till det barn som hon väntade. Cleveland å sin sida påstod att deras relation byggde på samtycke – han förnekade alla anklagelser om våldtäkt och avvisade faderskapet.
Ord stod mot ord. Demokraterna beskrev Maria Halpin som en icke trovärdig och "lösaktig" kvinna, men Cleveland gick med på att försörja både henne och den son som hon födde. Halpin hävdade fram till sin död att Cleveland hade ljugit om vad som hade hänt. Samtidigt tog Grover Clevelands politiska karriär fart. Han var trött på partimaskineriet inom både Demokraterna och Republikanerna, och var framförallt kritisk till korruptionen – dels den ekonomiska som han ansåg gick ut över väljarna och skattebetalarna, dels vänskapskorruptionen som gjorde att politiker kunde få eller inneha tjänster som han ansåg att de inte var kvalificerade för.

MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Grover Cleveland lanserades som den "ärliga" kandidaten, och valdes 1881 till borgmästare i Buffalo. När det året därpå var guvernörsval i delstaten New York blev det interna stridigheter mellan Demokraternas två huvudfavoriter till att bli partiets kandidat i valet. Då klev Cleveland fram som en kompromisslösning som partiet kunde ställa sig bakom. Han vann valet mot sin republikanske motståndare – med den dittills största marginalen i delstatens historia. Som guvernör fortsatte han att bekämpa vad han såg som slöseri med skattepengar och politisk korruption. Det gjorde att han fick många mäktiga fiender, även inom det egna partiet, vilket kom att påverka hans politiska karriär. Han fick samtidigt starkt stöd av dem som välkomnade vad de såg som en rakryggad och ärlig politiker.

År 1884 var det dags för presidentval. Demokraterna såg för första gången sedan 1860 (när Abraham Lincoln valdes) chansen att besegra Republikanerna i kampen om Vita huset. Republikanerna präglades av interna bråk, men även Demokraterna hade problem. Deras huvudfavorit, Samuel Tilden, hade av hälsoskäl hoppat av och flera tävlade nu om att bli partiets presidentkandidat. En av dem var Cleveland, som till sist vann kandidatvalet.
Återigen var det antikorruptionspolitiken som var hans och partiets största tillgång. Den lockade även över republikaner, som ansåg att deras egen kandidat, James Blaine, var just korrupt. I Cleveland såg de någon som skulle verka för en effektivare statsapparat och "högre moral". Moral stod som väntat i fokus i presidentvalskampen. Blaines nära kopplingar till storföretag, som ansågs ha påverkat hans politiska beslut, lyftes fram av Demokraterna. Samtidigt använde Republikanerna våldtäktsanklagelserna mot Cleveland, som utmålades som en man med tvivelaktig moral. Han anklagades för att ha mörkat vad som hade hänt (om han var far till barnet eller inte har aldrig kunnat bevisas). I karikatyrteckningar och på valmöten använde hans politiska motståndare ramsan "Ma, Ma, where’s my Pa?" ("Mamma, mamma, var är min pappa?", se bild på föregående uppslag.) Cleveland kallades också för "bödeln från Buffalo" eftersom han under sin tid som sheriff där, personligen avrättade två dödsdömda fångar genom hängning.

Det blev ett mycket jämnt val, men Cleveland lyckades vinna de fyra viktiga vågmästarstaterna som då fanns, och segrade i elektorsvalet med 219 röster mot 182. Nu kunde hans anhängare segerglatt lägga till en mening i republikanernas ramsa om honom: "Ma, Ma, where’s my Pa? Gone to the White House, Ha, ha, ha!" Grover Cleveland var nu USA:s 22:a president, i ett land som genomgick stora förändringar under andra halvan av 1800-talet. Samtidigt som ett blodigt inbördeskrig hade kostat fler än 600 000 människor livet, strömmade migranter till "drömmarnas land". Under perioden 1850–1920 fyrfaldigades befolkningen, från 25 miljoner till 106 miljoner.
Industrialiseringen tog fart och USA låg i framkant när det gällde stålindustrin och satsningar på järnvägar och telegrafnät. Landet hade också stora naturresurser i form av kol, skog och olja. Den ekonomiska uppgången gynnade främst nordstaterna. I sydstaterna, som dominerades av bomullsodlingar och andra typer av jordbruk, stagnerade den ekonomiska utvecklingen. Slaveriet avskaffades och afroamerikanernas rättigheter utökades, men det var en långsam process.

Samtidigt växte antalet jordbrukare lavinartat i landet, som en följd av invandringen. År 1860 bodde cirka 10 miljoner människor på farmer, 1906 var siffran drygt 30 miljoner. Som nyvald president ville Grover Cleveland visa att det låg allvar bakom pratet om att kvalifikationer var viktigare än relationer för att få höga poster. Han lät inledningsvis därför vissa republikaner behålla sina tjänster, men successivt blev det fler och fler demokrater i hans administration, som samtidigt krymptes. Cleveland tvekade inte att använda presidentens vetomakt för att driva igenom sin politik. Under sin första mandatperiod lade han in sitt veto över 400 gånger. (Under sina två perioder blev det totalt 584 gånger – näst flest efter Franklin D Roosevelt.) Vissa veton väckte starka känslor och hård kritik, som när det handlade om pensioner till krigsveteraner och hjälp till torkdrabbade i Texas. I det första fallet stoppade han pensionsansökningar för hundratals veteraner eftersom presidenten ansåg att de redan hade fått avslag. I Texasfallet menade han i ett uppmärksammat svar att det inte fanns något stöd i konstitutionen för den typen av nödhjälp. Cleveland retade också upp de mäktiga järnvägsbolagen när han tvingade dem att återlämna stora arealer mark som de hade fått av staten. Men även om kritiken tidvis var hård fick presidenten också starkt stöd och återigen framhöll anhängarna hans integritet och principfasthet.

Annars var det två ekonomiska huvudfrågor som präglade hans presidentperiod. Den första handlade – med likheter i dagens USA – om handelstullar. Sådana infördes under inbördeskriget och hade sedan blivit kvar. Cleveland ville sänka dem, eftersom han ansåg att de i förlängningen blev kostsamma för amerikanerna. Det politiska motståndet var dock hårt, även inom hans eget parti.

Den andra frågan gällde den amerikanska valutan, och handlade enkelt uttryckt om hur mycket guld och/eller silver mynten skulle innehålla. Frågan var mycket infekterad och skar igenom partierna. Efter många turer behölls guldmyntfoten, den linje som Cleveland stödde. I andra politiska frågor var han mindre aktiv. Utrikespolitiskt ville Cleveland begränsa USA:s engagemang i omvärlden. När det gäller medborgerliga rättigheter gjorde han mycket lite för att utöka afroamerikanernas möjligheter, till exempel att få rösta. Presidenten anklagades också för rasism när han sade att kinesiska immigranter inte försökte att assimilera sig i det amerikanska samhället. I valet 1888 siktade Republikanerna – och presidentkandidaten Benjamin Harrison – främst in sig på frågan om handelstullar, som de ansåg räddade amerikanska jobb. Det var ett budskap som visade sig gå hem, inte minst i de viktiga vågmästarstaterna. Återigen blev det ett jämnt val, och Cleveland fick flest röster, men förlorade i elektorsvalet.

Under sin första mandatperiod hade Cleveland gift sig med Frances Folsom (1864–1947), hon var då 21 år, han 49. Paret fick fem barn och äktenskapet har beskrivits som lyckligt. Hon var mycket utåtriktad och populär bland allmänheten. I samband med flytten från Vita huset lär Frances Folsom Cleveland ha sagt till en anställd: "Ta hand om våra saker. Jag vill att de finns kvar och är hela när vi återvänder. Vi kommer tillbaka om fyra år, räknat från idag." De fyra åren efter den första mandatperioden ägnade sig Grover Cleveland delvis åt sitt tidigare advokatvärv, men han tillbringade också mycket tid i familjens fritidshus, och åt sitt stora intresse – att fiska.
Benjamin Harrison drev under sin presidentperiod på hårt i just de två ekonomiska frågor som Cleveland också försökt hantera. Republikanerna skärpte handelstullarna och Harrison fick igenom åtgärder som gav silvret större tyngd för den amerikanska valutan. Cleveland började nu att engagera sig i politiken igen, och Demokraterna såg honom som en kandidat som kunde återta Vita huset. Och så blev det. Handelstullarna blev denna gång en valvinnare, eftersom det han tidigare hade varnat för – höjda priser på importerade varor – nu hade besannats för väljarna.

Cleveland vann en klar seger, både i antalet röster och elektorer. Men det blev en dramatisk start på hans andra mandatperiod – en ekonomisk depression sedan börsen hade kraschat i det som kallas "Panic of 1893". När Cleveland pekade på att problemen hade förvärrats av satsningen på större andel silver i mynten, fick han stöd av ledande ekonomer. Till slut nåddes en kompromisslösning som i praktiken innebar att silvret tappade sitt inflytande över den amerikanska valutan. Efter förhandlingar nåddes också en överenskommelse om handelstullarna. Cleveland tyckte dock att storföretagen hade för stor påverkan på besluten, han hade hoppats på större lättnader, men det var en strid han inte lyckades vinna.

Bland arbetarväljare ökade dock upprördheten. De såg sina villkor försämras och hur arbetstillfällena blev färre. Det ledde till krav på federala projekt för att skapa nya jobb, och protestmarscher och strejker blev allt vanligare. I fokus hamnade järnvägsarbetarna. De strejkade i protest mot Pullman Company, som kritiserades för sina låga löner och långa arbetsdagar. Sympatiaktioner följde och sommaren 1894 strejkade 125 000 järnvägsanställda. Konsekvenserna blev stora i hela landet och inte minst drabbades postgången. Grover Cleveland ansåg att de federala myndigheterna nu måste ingripa. Han fick igenom ett domstolsbeslut som uppmanade arbetarna att återvända till jobbet, eller annars förlora sina anställningar.

När de inte lydde sände presidentens trupper till flera städer. Hans tuffa attityd fick stöd från flera håll, samtidigt som motståndet från arbetarrörelsen hårdnade. Cleveland, som brukar beskrivas som den mest konservativa demokrat som har varit USA:s president, gick inte riktigt i takt med majoriteten av väljarna längre. I mellanårsvalet 1894 nådde Republikanerna stora framgångar. Nu började presidenten tappa sin starka ställning inom partiet, och hans tidigare vinnande karaktärsdrag – tydlighet, ärlighet och arbetsmoral – hade fått sina törnar.

Under sin andra mandatperiod hade han också fått hälsoproblem. Det var länge oklart exakt vad han hade drabbats av, men det talades om någon form av cancer. I hemlighet opererades delar av hans käke bort, vilket gjorde att hans ansikte vanställdes. Först 1980 – mer än 70 år efter hans död – slog läkare fast att det verkligen var en mindre livshotande form av muncancer som hade drabbat honom.
Cleveland var ännu president, men hans maktbas och popularitet inom partiet hade snabbt minskat. Det i kombination med hans sviktande hälsa gjorde att det aldrig var aktuellt att han skulle ställa upp för omval 1896. Det hade annars varit möjligt, eftersom det först 1951 kom ett tillägg till konstitutionen som begränsade antalet mandatperioder för en president till två.
Grover Cleveland levde resten av sitt liv i sitt hem i Princeton, New Jersey. Han fungerade tidvis som rådgivare till president Theodore Roosevelt, med vilken han hade samarbetat tidigare under sin egen presidentperiod. Cleveland vållade uppståndelse när han gav sig in i den då högaktuella debatten om kvinnlig rösträtt, något som han var emot. Bland annat skrev han i en artikel att ansvarsfulla kvinnor "vill inte rösta". Och vidare att mäns och kvinnors roller i vår civilisation hade "tilldelats för länge sedan av en högre intelligens".

Han dog den 24 juni 1908, till följd av en hjärtattack. Man ska vara försiktig med att citera vad som sägs vara en döende människas sista ord (ofta kan äktheten ifrågasättas), men Grover Cleveland lär på sin dödsbädd ha sagt: "I have tried so hard to do right."

Anders Ask är journalist. Han har en bakgrund som USA-korrespondent och utrikesredaktör på Sveriges Radio.

Publicerad i Populär Historia nr 3/2025

Läs om:
Amerikas presidenter