Gangsterkrigen i New York – när maffian styrde staden

New York – ett gangstertillhåll

Orsakerna till att New York och andra amerikanska storstäder blev ökända gangstertillhåll är välkända. Det viktigaste skälet var att samhället växte fortare än vad myndigheterna hann med. Påfallande många kriminella var irländare, italienare och östeuropeiska judar, antingen nyanlända från andra sidan Atlanten eller söner till invandrare.

Många blivande kriminella växte upp under miserabla omständigheter i ouppvärmda lägenheter i hyreskaserner som saknade vatten, avlopp och badrum. Sjukdomar grasserade och spädbarnsdödligheten var hög, liksom analfabetismen.

Den demografiska expansionen och bristen på en ordningsmakt som kunde hantera de förutsägbara problemen resulterade i att åtskilliga sluminvånare krasst räknade med att behöva använda revolvrar eller andra tillhyggen för att värja sig på gatorna.

Five Points, fattigdistriktet på nedre Manhattan, var en av jordens farligaste platser. Nästan lika farlig var stadsdelen Hell’s Kitchen ("Helvetets kök"), som var idealisk för smugglare och hembrännare, tack vare de många varumagasinen och de svåröverblickbara gränderna. Ungdomar som växte upp i sådana kvarter drogs lätt in i kriminellt belastade ligor.

Gängens generationsskiften

Gängen var flexibla fenomen – de formades, utvecklades, slogs ihop med andra ligor eller utplånades. En viktig aspekt av deras historia är den spänning som uppkom till följd av generationsskiften. Medlemmarna av den första generationens immigranter lärde sig inte nödvändigtvis engelska. De slog sig ned i etniskt särpräglade kvarter där de byggde upp miniversioner av sitt gamla hemland.

Med barnen var det annorlunda. De hade ena benet i Gamla världen och det andra i Nya. De var amerikaner, samtidigt som andra amerikaner fortfarande betraktade dem som immigranter. För sådana rotlösa ungdomar blev ligorna och gängen naturliga baser. Här mötte de likasinnade, här satte man sig över gamla etniska barriärer, här skapades nya normer och här kunde man tjäna pengar på egna villkor.

Alkoholförbud och speakeasies

Men inget av detta förklarar varför New York på 1920-talet upplevde våldskaskader utan like i stadens tidigare historia. Den tändande gnistan var det 18:e tillägget till USA:s konstitution, Volstead Act (National Prohibition Act), som trädde i kraft 1920 och förbjöd tillverkning, transport och försäljning av alkoholhaltiga drycker.

Kriminaliteten ökar och gangstern legitimeras

Med andra ord: Volsteadlagen gjorde gangstern legitim och i mångas ögon nödvändig. Frestelsen att ta steget från laglydighet till kriminalitet blev övermäktig för många fattiga unga män. Nu kunde de bli rika på äventyr som gav dem respekt och pengar, och som dessutom fyllde ett folkligt behov.

Alkoholnäringen blev det nav kring vilket all annan kriminalitet roterade. Spelhålorna och bordellerna var lätta att kombinera med speakeasies. Utpressare, lånehajar och hallickar kompletterade gärna sin verksamhet med öl- och spritsmuggling. Ordningsmakten hade inte mycket att sätta emot.

För det första var de kriminella mer välmotiverade, bättre beväpnade och bars fram av en ungdomlig ambition som stadgade medelålders konstaplar aldrig kunde matcha. För det andra var polislönerna generande låga, omkring 140 dollar i månaden. Detta medan en medelklassamerikan drog in mellan 200 och 300 dollar. När gangstrar erbjöd sig att "smörja" polisen med några hundradollarsedlar extra, krävdes det stor moralisk integritet för att tacka nej.

Det fanns gott om irländska, judiska och italienska gäng som på 1920-talet tog steget från småkriminalitet till storskalig öl- och spritsmuggling. Dessutom fanns det djärva visionärer som banade väg för de övriga. Hit hörde Arnold Rothstein. Till skillnad från nästan alla andra New York-brottslingar stammade han inte från slummen.

Arnold Rothstein– Maffiabossen "Mr Big"

Rothstein föddes i en förmögen judisk affärsfamilj 1882. Till föräldrarnas förfäran blev han en mästare på tärning och var redan i unga år en fullfjädrad spelare. När han var 28 grundade han ett kasino och började ägna sig åt vadslagning på galoppbanor. Två år senare var han miljonär.

Framför allt har han kommit att förknippas med basebollskandalen 1919, när åtta spelare i Chicago White Sox anklagades för att ha mutats till att spela dåligt för att låta Cincinnati Reds vinna World Series. Enligt vad många trodde – och ännu tror – var det Rothstein och hans kumpaner som ordnade fram mutorna, så att de kunde kamma hem spelvinster efter att ha satsat på Cincinnatilaget.

När Rothstein kallades att vittna förnekade han all inblandning, och det var omöjligt att binda honom vid brottet. Inte heller när Rothstein gjorde misstänkt stora vinster på galoppbanorna lyckades någon bevisa fuffens.

Arnold Rothstein var en av förgrundsgestalterna inom alkoholsmugglingen. Han tjänade enorma summor genom att föra in droger och alkohol från Kanada, längs Hudsonfloden och från destillerier i Skottland, och genom att äga andelar i lönnkrogar.

Castellamaresekriget– Gangsterkrig på New Yorks gator

Det mest kända av New Yorks gangsterkrig utkämpades mellan gäng som leddes av "Joe the Boss" Masseria och dennes maktrival, sicilianaren Salvatore Maranzano. Den senare drömde om att bygga upp ett kriminellt kejsardöme – bokstavligt talat, eftersom han var fascinerad av romarriket och ofta refererades till som "Little Caesar".

Eftersom Maranzano och hans närmaste anhängare hade nära kontakter med maffian i Castellammare del Golfo på västra Sicilien kom uppgörelsen mellan dem och Masseria att gå till historien som Castellammaresekriget. Det inleddes 1928 genom att kriminella började att kapa lastbilar med alkohol som tillhörde den motsatta fraktionen. Sedan eskalerade konflikten och skördade allt fler dödsoffer.

Ny generation av gangsters

Kriget hade också en annan dimension. Medan det pågick skärptes generationsmotsättningarna inom nätverken. Många menade att Masserias och Maranzanos sätt att tänka var föråldrat. Bossarna hade rötterna i Europa och ville helst bara göra affärer med italienare, trots att det var betydligt mer profitabelt att vara öppen för samarbete med judiska och irländska kriminella. Den yngre generationen blev frustrerad av att det gamla gardet lade hinder i vägen för de verkligt stora pengarna.

En central gestalt i de unga nytänkarnas krets var "Lucky" Luciano. När Castellammaresekriget bröt ut var han en av Masserias närmaste män, men han fick allt svårare att acceptera dennes konservatism. Tillsammans med Meyer Lansky, Frank Costello och Vito Genovese började Luciano att lägga upp framtidsinriktade planer som involverade samarbete – helst på en nationell nivå – med alla möjliga gangsters som var villiga att sätta sig ned och diskutera hur verksamheten skulle organiseras för att maximera vinsterna.

Al Capone och andra maffiabossar möts i Atlantic City

Ett uttryck för dessa planer var den mytomspunna konferensen i Atlantic City i mitten av maj 1929. Några av USA:s mäktigaste kriminella, inklusive Chicagobossen Al Capone, dök upp för att diskutera gemensamma angelägenheter, till exempel den negativa publicitet gatuvåldet fick och de långsiktiga risker detta förde med sig.

Så länge Castellammaresekriget pågick var Lucianos planer dömda att förbli utopier, och från och med februari 1930 blev konflikten allt hätskare. Av allt att döma var Masseria huvudansvarig för upptrappningen genom att han lät mörda en tidigare förbunden, Gaetano Reina, och den Castellammarefödde Vito Bonventre, som mejades ned utanför sitt garage den 15 juli.

Maranzanos gäng slog tillbaka genom att döda två av Masserias män och ökade därefter pressen på fienden. Framträdande personer i Masserias nätverk röjdes ur vägen, vilket fick många andra att byta sida. "Lucky" Luciano och Vito Genovese lovade nu att förråda den egna bossen för att få slut på striderna. Maranzano accepterade erbjudandet. Den 15 april 1931 dödades Masseria på en restaurang.

Fem maffiafamiljer styr New Yorks undre värld

Efter detta organiserades New Yorks undre värld i fem maffiafamiljer med Maranzano själv som capo di tutti capi ("alla bossarnas boss"). Varje familj leddes av en capo ("boss") och en sottocapo ("underboss"), som under sig hade ett gäng med "soldater", vart och ett kontrollerat av en caporegime ("kapten").

Alla dessa organiserade maffiamedlemmar måste kunna bevisa att de hade sina rötter i Italien. Medhjälpare och allierade utanför familjernas huvudstruktur, till exempel "Bugsy" Siegel och Meyer Lansky, kunde ha en annan etnisk bakgrund, men de fick inte bli fullvärdiga medlemmar av familjerna.

Maranzanos tid som "alla bossarnas boss" blev kort eftersom Luciano och hans allierade ville bli av med honom också. Den 10 september 1931 massakrerades "Little Caesar" i sitt kontor på Manhattan. Sedan tog det unga gardet över.