Gangsterkrigen i New York – när maffian styrde staden

Gängkriminaliteten frodas i New York på 1920-talet. Maffian växer fram under spritförbudet och de ökända maffiabossarna möts i våldsamma uppgörelser.

Kriminella gäng och gangsters i New York

Tre "kändisar" i New Yorks undre värld på 1920-talet. Giuseppe "Joe the Boss" Masseria, Charles "Lucky" Luciano & Benjamin "Bugsy" Siegel.

© Hulton Archive/Getty Images, NY Daily News via Getty Images, New York Police Department, Getty Images

Det var den 15 april 1931 och Giuseppe Masseria, mer känd som "Joe the Boss", spelade kort på en restaurang på Coney Island, Brooklyn. Förvisso var han mitt uppe i ett ligakrig mot ärkefienden Salvatore Maranzano, men bossen kände sig trygg. Han var ju omgiven av lojala gangsters.

Plötsligt – åtminstone enligt den historia som pressen älskade att frossa i – reste sig en av dessa, den unge Charles Luciano, för att gå på toaletten. Det var signalen. I nästa skede drog Albert Anastasia, Vito Genovese, Joe Adonis och Benjamin "Bugsy" Siegel sina vapen och massakrerade den man som hade gjort misstaget att lita på dem.

Enligt den officiella version som folk kunde läsa i tidningarna var det rena avrättningen – "Joe the Boss" sköts bakifrån i huvudet och ryggen. Men ingen vågade vittna. Ingen blev dömd. Mordet på Masseria utgjorde kulmen på ett långvarigt krig i New Yorks undre värld. Slutresultatet är känt för alla som har sett en gangsterfilm – bossarna gick ihop i ett syndikat och delade upp territorierna mellan sig.

Den amerikanska maffian var född. Men hur började det? Hur uppstod ligorna, och varifrån kom de män som gjorde Manhattan och Brooklyn osäkra?

Kriminaliteten ökar och gangstern legitimeras

Med andra ord: Volsteadlagen gjorde gangstern legitim och i mångas ögon nödvändig. Frestelsen att ta steget från laglydighet till kriminalitet blev övermäktig för många fattiga unga män. Nu kunde de bli rika på äventyr som gav dem respekt och pengar, och som dessutom fyllde ett folkligt behov.

Alkoholnäringen blev det nav kring vilket all annan kriminalitet roterade. Spelhålorna och bordellerna var lätta att kombinera med speakeasies. Utpressare, lånehajar och hallickar kompletterade gärna sin verksamhet med öl- och spritsmuggling. Ordningsmakten hade inte mycket att sätta emot.

För det första var de kriminella mer välmotiverade, bättre beväpnade och bars fram av en ungdomlig ambition som stadgade medelålders konstaplar aldrig kunde matcha. För det andra var polislönerna generande låga, omkring 140 dollar i månaden. Detta medan en medelklassamerikan drog in mellan 200 och 300 dollar. När gangstrar erbjöd sig att "smörja" polisen med några hundradollarsedlar extra, krävdes det stor moralisk integritet för att tacka nej.

Det fanns gott om irländska, judiska och italienska gäng som på 1920-talet tog steget från småkriminalitet till storskalig öl- och spritsmuggling. Dessutom fanns det djärva visionärer som banade väg för de övriga. Hit hörde Arnold Rothstein. Till skillnad från nästan alla andra New York-brottslingar stammade han inte från slummen.

Arnold Rothstein– Maffiabossen "Mr Big"

Rothstein föddes i en förmögen judisk affärsfamilj 1882. Till föräldrarnas förfäran blev han en mästare på tärning och var redan i unga år en fullfjädrad spelare. När han var 28 grundade han ett kasino och började ägna sig åt vadslagning på galoppbanor. Två år senare var han miljonär.

Framför allt har han kommit att förknippas med basebollskandalen 1919, när åtta spelare i Chicago White Sox anklagades för att ha mutats till att spela dåligt för att låta Cincinnati Reds vinna World Series. Enligt vad många trodde – och ännu tror – var det Rothstein och hans kumpaner som ordnade fram mutorna, så att de kunde kamma hem spelvinster efter att ha satsat på Cincinnatilaget.

När Rothstein kallades att vittna förnekade han all inblandning, och det var omöjligt att binda honom vid brottet. Inte heller när Rothstein gjorde misstänkt stora vinster på galoppbanorna lyckades någon bevisa fuffens.

Arnold Rothstein var en av förgrundsgestalterna inom alkoholsmugglingen. Han tjänade enorma summor genom att föra in droger och alkohol från Kanada, längs Hudsonfloden och från destillerier i Skottland, och genom att äga andelar i lönnkrogar.

Castellamaresekriget– Gangsterkrig på New Yorks gator

Det mest kända av New Yorks gangsterkrig utkämpades mellan gäng som leddes av "Joe the Boss" Masseria och dennes maktrival, sicilianaren Salvatore Maranzano. Den senare drömde om att bygga upp ett kriminellt kejsardöme – bokstavligt talat, eftersom han var fascinerad av romarriket och ofta refererades till som "Little Caesar".

Eftersom Maranzano och hans närmaste anhängare hade nära kontakter med maffian i Castellammare del Golfo på västra Sicilien kom uppgörelsen mellan dem och Masseria att gå till historien som Castellammaresekriget. Det inleddes 1928 genom att kriminella började att kapa lastbilar med alkohol som tillhörde den motsatta fraktionen. Sedan eskalerade konflikten och skördade allt fler dödsoffer.

Ny generation av gangsters

Kriget hade också en annan dimension. Medan det pågick skärptes generationsmotsättningarna inom nätverken. Många menade att Masserias och Maranzanos sätt att tänka var föråldrat. Bossarna hade rötterna i Europa och ville helst bara göra affärer med italienare, trots att det var betydligt mer profitabelt att vara öppen för samarbete med judiska och irländska kriminella. Den yngre generationen blev frustrerad av att det gamla gardet lade hinder i vägen för de verkligt stora pengarna.

En central gestalt i de unga nytänkarnas krets var "Lucky" Luciano. När Castellammaresekriget bröt ut var han en av Masserias närmaste män, men han fick allt svårare att acceptera dennes konservatism. Tillsammans med Meyer Lansky, Frank Costello och Vito Genovese började Luciano att lägga upp framtidsinriktade planer som involverade samarbete – helst på en nationell nivå – med alla möjliga gangsters som var villiga att sätta sig ned och diskutera hur verksamheten skulle organiseras för att maximera vinsterna.