Svarta havet – scen för myter och krig
Tänk er femtiotusen fartyg, lätt överdragna av sand och gyttja och en stor glömska. Vilket museum! Döda pirater, soldater, flyktingar, slavar, pestsmittade. All världens elände vilar där nere, i tystnaden.
Visste medeltidens folk inget annat om trakterna kring Svarta havet, så visste de i alla fall att detta var den del av jorden som låg närmast underjorden. Filosofen Platon själv hade satt världens östra gräns strax öster om innanhavet. Trots detta från början dåliga rykte skulle kusterna komma att attrahera folk från alla väderstreck. Som kalla moln förvandlas till nederbörd när de närmar sig öppet vatten, så drösade folkslagen ner vid Svarta havet. Nordmännen hade varit här tidigt, före det vi kallar vikingatiden. Och när grekerna kom med sin medelhavscivilisation – och i deras spår romarna – då hade sedan länge skett en till synes oändlig invandring österifrån.
Vildmarken blev till glesbygd. Bosättarna delade inget släktskap och slogs ofta. Men så småningom blandade de sina språk, sina livsstilar, sitt blod, och vi fick befolkningsgrupper som trotsar etnisk identifiering.
Svarta havet var som skapat för att bli scen för den grekiska mytologin. I en offerlund på nuvarande Georgiens strand hängde ”det gyllene skinnet”, när det hämtades av sagohjälten Jason och hans argonauter. På en annan kust förgiftade Medea sina och Jasons barn.
Orten Eregli ligger på Turkiets kust och är uppkallad efter hjälten Herakles, för det var här han enligt myten klättrade ner till underjorden för att oskadliggöra den månghövdade hunden Kerberos. Både södra och norra kusterna gör anspråk på att vara hem för krigarfolket amazonerna, medan det är ställt utom allt tvivel att det var bland de kaukasiska bergen i öster som titanen Prometheus levde, han som för människornas del stal elden från Hefaistos.
Grekernas fantasi övergav dem inte när de stod öga mot öga med för dem tidigare okända folk, som gärna tilldelades monstruösa drag. Sålunda menade de att Krim befolkades av taurerna, som hade en grym prästinna som kidnappade skeppsbrutna och offrade dem till jaktgudinnan Artemis. De enögda arismasperna var också de grekisktillverkade: odjur som låg i ständig fejd med grifferna för att få kontroll över guldgruvorna. I väster fanns trakerna som enligt bestämda rykten brukade tända lanternor på stranden för att få fartyg att förlisa mot vassa klippor – för att sedan som asgamar kasta sig över vraken och plundra dem på skatter.
Hyperboreanerna hade kommit från landet bortom Nordanvinden och kunde bli så gamla att de utförde mirakel. Var de våra uppfinningsrika förfäder, hitresta från kung Bores land?
Det var dock på den västra kusten som de allra hemskaste varelserna levde. Folket där sov halva året, under andra hälften kunde de förvandla sig till vargar. Myten överlevde till 1800-talets romankonst och därmed till 1900-talets av varulvar överbefolkade filmhistoria.
Den första dokumentationen från Svarta havskusten svarar Herodotos för – reporter på 400-talet f Kr – när han från norra kusten rapporterar att folket där måste höra till världens mest korkade och obildade.
Nära den nuvarande turkiska staden Trabzon ligger berget Boz Tepe. På dess topp fanns en staty av kultguden Mithras, lätt synlig från vattnet, så att folket på piratskepp och krigsfartyg kunde se och tillbe honom, stridens och det manliga modets gud. I hans namn lät soldaterna, innan de gick ut i krig, duscha och smörja in sina kroppar i blodet från en nyslaktad tjur. Han hade inget evangelium, inget budskap om nåd eller frälsning – allt han kunde erbjuda var en chans att överleva ett tag till.
Mithras hade från början varit en persisk gud, men när romarna intog Persien tog de också dess gudar. Vid den här tiden, ungefär 100 år f Kr, var Rom ännu ett rike på stark frammarsch. De två konsuler som för tillfället regerade, Sullas och Pompejus, insåg att tillfället var inne att konsolidera besittningarna i Mindre Asien för att forma en mer lättstyrd koloni med definierade gränser. Mitt i de eftertraktade områdena låg emellertid det stora Svarta havet, runt vars kuster rådde kaos – ett virrvarr av tidigare grekiska kolonier som nu besatts av allehanda folkslag med många småkungar.
Undantag var det så kallade pontiska riket på innanhavets sydkust. Pontos hade också grundlagts av greker, men det styrdes nu av en mäktig och märklig kung, Mithridates VI Eupator (123–63 f Kr) – namnet hade han tagit efter Mithras. Huvudstad var Trapezus (i modern tid Trabzon), skild från inlandets stäpper och öknar av de höga berg som kom att kallas de pontiska alperna.
Folk som träffat Mithridates och berättade om honom fick rykte som lögnare, för allt lät som överdrifter. Han lär ha kunnat rida tvåhundra kilometer utan uppehåll, och manövrerade egenhändigt och elegant en vagn dragen av sexton hästar.
Hans pappa, som också varit kung, hade mördats. Hans mamma hade, till förmån för sin yngre son, försökt överta makten. Så Mithridates lät spärra in modern och avrätta brodern. Tretton år gammal blev han kung av Pontos.
Denne mörkman skulle bli den förste härskaren över Svarta havet. Under hans ledning expanderade nämligen den pontiska staten österut hela vägen till Kaukasus. Krim blev en pontisk koloni. Riket blev så stort att en vicekung fick tillsättas, först för områdena nordost om Svarta havet. Senare, allt eftersom nya områden tillkom, lät Mithridates utnämna släkt och vänner till vicekungar, ett koncept som Napoleon Bonaparte skulle komma att praktisera och som aldrig har varit någon bra idé.
Denne hemmagjorde despot hade också annat gemensamt med den franske kejsaren. Bägge var briljanta strateger, fantasirika, expansiva, modiga. Bägge sänktes till slut av sitt maktbegär.
Mithridates hade dessutom ett tidstypiskt drag av njutningsfull grymhet. För romarna blev han deras mest fruktade fiende – oförutsägbar, mystiskt resursrik, envis. Under detta trettioåriga krig mot romarna vann han två definitiva segrar; bägge följda av lika avgörande nederlag.
Den slutliga skammen av att ha förlorat klarade han inte. Han drack en otrolig mängd gift, dock utan att hans hälsa synbart påverkades. Han fick be en främling om hjälp att dö.
Den storslagne Mithridates hade haft planer att norrifrån anfalla och inta Italien (och därmed hela romarriket!). Vid hans lysande hov i Trapezus sörjde de honom djupt – poeterna och de lärde, konstnärerna och de utländska sändebuden saknade hans briljanta vältalighet och hans säkra omdöme i estetiska frågor. Hur hade den mannen tid för allt?
Mozart skrev en opera om honom, likaså Scarlatti. Racine inspirerades på 1600-talet till ett stort drama. Men romarna blev äntligen herrar över Mindre Asien. Kulten av Mithras tog de med sig varhelst de slog sig ner i Europa. I uppröjningsarbetet efter andra världskrigets bombräder över London kom rester av ett Mithras-tempel i dagen.
Under seklernas gång blev romarna helt hemmastadda i delar av Mindre Asien. När det blev dags att dela upp riket i ett Västrom och ett Östrom var det därför naturligt att Östroms huvudstad förlades till den grekiska före detta kolonin Bysans, som nu blev Konstantinopel efter den kristne kejsaren Konstantin. Som kejsarsäte blev det praktfullt, som politiskt centrum tungt symboliskt, eftersom det bredde ut sig över gränsen mellan Europa och Asien. Sena tiders historiker skulle komma att kalla det nya riket – en legering mellan västerländskt och orientaliskt – för den bysantinska.
De bysantinska kejsarnas intresse för övriga Mindre Asien var emellertid marginellt. De byggde ut Svartahavshamnarna i försvarssyfte och använde provinserna till att försörja huvudstaden – det var allt. I stället för att odla bekantskapen med det asiatiska lät man sig skrämmas, och de olika folkslagen kom att betraktas som en homogen massa av potentiella fiender.
Italienska maktcentra som Venedig och Genua tog därför tillfället i akt och seglade in i de forna grekiska hamnarna där de diskret, effektivt och fredligt etablerade sina handelsemporier vid Svarta Havet.
Den mest lysande dynastin i det bysantinska Konstantinopel hade varit familjen Comnenus, vid makten sedan 1057. År 1185 ägde dock en statskupp rum och alla i släkten mördades. Två små söner smugglades bort, och kom att växa upp hos en släkting, drottningen av Georgien.
När de europeiska korsriddarna år 1204 erövrade och förstörde Konstantinopel var dessa pojkar i tjugoårsåldern. De såg sin chans att hålla imperiet – och sin släkts makt – vid liv på annan ort. Med en armé drog de västerut från Georgien utmed Svarta havskusten tills de nådde det gamla Trapezus, som nu blivit bysantinskt fäste under namnet Trebizond. Alexius, den äldste brodern, lät utropa sig till ”kejsare och egenmäktig styresman över hela Orienten… och landet på andra sidan havet (Krim)”. På sätt och vis fick Bysans så en andra chans, och Svarta havet blev hux flux hem för en kejserlig huvudstad.
Alexius kallade sitt rike Megas Comnenos, och det hade i stora drag samma utsträckning som det forna kungariket Pontus ursprungligen haft. Dess storhetstid inträffade mellan 1220 och 1330, när kungen av England, Edvard I, sände sin ambassadör, och sändebudet från Spanien rapporterar om hur kejsaren av Trebizond tagit emot honom utstyrd i pälsmössa och tranfjädrar.
Trakten var vild, men trädgårdsmästare anlade parker och vingårdar, praktfulla byggnader uppfördes, broar slogs över ravinerna. I motsats till Konstantinopel etablerade Trebizond nära kontakt med inlandets muslimska emirer, och en av de kristna kejsarna gifte till och med bort två av sina systrar och tre av sina döttrar till emirer.
När riket tvangs ge sig inför Muhammed Erövrarens attacker år 1461, var detta dock åtta år efter Konstantinopels fall. Comnenos hade i 257 år varit en makt att räkna med.
Osmanerna hade sett och lärt sig av bysantinernas misstag, och skulle komma att hålla hårt i de ovärderliga hamnarna. Svarta havet rensades upp: piratverksamheten utrotades tidigt (medan den förblev ett gissel i Medelhavet). De italienska ”konsulerna”, som regerat lite som de tyckte, avsattes och skickades hem. Och Süleyman den store kallade sig ”Sultanernas sultan, konungarnas konung, Guds skugga på jorden, kejsare och suverän herre över det Vita havet och det Svarta havet”.
De första århundradena expanderade det osmanska riket åt alla håll, och blev allt svårare att överblicka. Inte ens sultanen kände sitt rikes norra gräns. Åter fick man förlita sig på ett guvernörssystem, och det fåtal etablerade städer som redan fanns blev på nytt maktcentra. Sinope och Trebizond hamnade nu i händerna på folk som var ansvariga inför sultanen.
Sedd från andra hållet, från Rysslands horisont, förblev Svarta havskusten i osmanska händer samma orosbarn som den varit under den bysantinska eran. Dessutom hade ett nytt hot tillkommit: de framväxande europeiska monarkierna, i synnerhet de närliggande Polen och Ungern.
När furstendömet Moskva i mitten av 1500-talet kläckte ett riktigt ruttet ägg, och en förskräcklig Ivan förklarade sig vara ”tsar över hela Ryssland”, steg spänningen mellan öst och väst. För osmanerna var detta urusla nyheter. Hade det nyss så stendöda bysantinska kejsardömet övervintrat i Moskva? Men än så länge förblev Svarta havet ett relativt fredligt vatten.
Det var på 1600-talet som det osmanska riket började förfalla. Det segdragna sönderfallet började med att de europeiska besittningarna föll ifrån – Ungern, Transsylvanien, Valakiet, Moldavien. Allt tydde på att detta bara var början. En rysk tsar karakteriserade Turkiet (osmanska riket) som ”Europas sjuke man”, och frasen blev bevingad. Allting pekade på att nästa stormakt i öster skulle bli Ryssland. Men arvet efter osmanerna var inte odelat attraktivt.
Trakterna norr om Svarta havet hade aldrig tämjts.
Vilda var de oändliga vajande gräsvidderna, de svårgenomträngliga skogarna och bergstrakterna. Obygd.
Då och då kunde de få liv, när någon likaså vild människoskara stannade till på sina vandringar och tände eldar i ödebygdens natt. Kosackerna. Blandfolk som varken hade gud eller hem. Deras enda fasta punkt var hövdingen; deras enda ägodel hästarna.
De hyste inte lojalitet till någon – utom gruppen, klanen.
Ingen var förvånad när det första kriget år 1768 bröt ut mellan Ryssland och Turkiet. I freden år 1774 tvingades turkarna avstå från stora områden i norr. Kejsarinnan Katarina II av Ryssland hade lyckats få halvön Krim och hela det så kallade Europeiska Tatariet ”självständigt” – det vill säga fritt från osmansk överhöghet, och i stället inordnande sig under rysk.
Tatarerna var ättlingar till Djingis Khan, som på 1200-talet hade varit här och plundrat och erövrat. Men 1700-talstatarerna var fredliga och hade utvecklat en raffinerad diplomati och ett högt kultiverat hovliv. Dessutom kunde de skryta med att ha ett av Europas bästa kavallerier och dess mest lönsamma slavhandel. Kulturellt centrum var Krim, men det lilla lydriket omfattade större delen av Svarta havets norra stränder och stora delar av de ukrainska stäpperna.
Det som kallats sultanens sjö hade nu blivit kejsarinnans. Men Katarina ville ha bort också tatarerna för att få den halvö som ”sköt ut från fastlandet som en diamant från en dansares navel” (Simon Sebag Montefiore). Den som skulle sköta det eleganta konfiskerandet var Katarinas bäste vän och älskare, generalen Grigorij Potemkin.
Efter mer än trehundra år av tatarisk regim föll Krim för Potemkins attacker, som mest bestod av hot och löften och en frestande cocktail av jordförläningar, ryska adelskap och rubel. Ett-tu-tre var Krim ryskt. Potemkin skrev till sin kejserliga väninna: ”Ryssland behöver paradiset.”
Men turkarna ville ha revansch. Andra rysk-turkiska kriget, som utbröt 1783, engagerade på ett eller annat sätt halva Europa och blev för Ryssland och Katarina, trots segern, ett trauma: Potemkin, utbränd, avled i dess slutskede hösten 1791.
Det definitiva Krimkriget (1853–56) skulle för alla inblandade innebära en oerhörd tragedi, inte minst för Ryssland. Nu stod striden inte bara om Svarta havet – Storbritannien och Frankrike hade gått med på turkarnas sida, och därmed låg hela det redan sargade Mellanöstern i vågskålen.
Sevastopols hamn var hjärtpunkten, men inloppet var blockerat av sänkta skepp, så det stora slaget utkämpades till lands. Belägringen tog elva månader. Fler dog av tyfus än av skottskador. I Paris förklarades vid krigsslutet att ingen segrare fanns. Svarta havet och dess sund förbjöds för krigsfartyg. Och i Sevastopol, med 43 000 invånare före kriget, fanns sextusen överlevande.
Hela norra kusten bär på tunga minnen från alla krigen – enbart Sevastopol lär ha fler än tusen krigsmonument – men ändå blev Krim så småningom för många ryssar det paradis som Katarina och Potemkin hade förutsagt. Tiden omkring sekelskiftet 1900 blev guldåldern, aristokratin och tsarfamiljen byggde sina slottsliknande datjor, Tjechov, Pusjkin och många andra diktare sökte sin inspiration i den romantiska naturen.
När bolsjevikerna kom tog de över också de i subtropisk yppighet inbäddade bostäderna, och en av de senare politiska datjorna vid havets rand tillhörde Gorbatjov.
När de tre segrande stormakterna i februari 1945 skulle mötas för att förbereda freden efter andra världskriget, så var det till Krim som Stalin bjöd in Churchill och Roosevelt och deras månghundrahövdade delegationer. I den avrättade tsarfamiljen Romanovs vita slott vid Svarta havet – ett av världens mest blodbemängda vatten – avgjordes världens öde.
Ulla Britta Ramklint är författare. Hennes senaste bok är Familjen Medici – det vackra folket i Florens (2006). Nu arbetar hon på en volym om kvinnor kring sekelskiftet 1900.
Slaveri som karriärstart
Under osmanernas storhetstid ökade handelssjöfarten på Svarta havet. Den dominerades av slavskeppen.
För den som bara känner till slaveriets historia via Amerika, framstår den euroasiatiska handeln som exotisk. Slav var något man kunde vara för en tid, ibland till och med för att skaffa sig vissa fördelar. Man kunde till exempel låta sig placeras på en slavmarknad för att få en chans till ett bättre liv; arbete hos en fin familj, kanske rentav utbildning. Kom man bara ut i världen, skötte sig och tilldrog sig någons uppmärksamhet, var chansen för ett attraktivt äktenskap större än för fattigt folk som stannade i hembyn som fria samhällsmedborgare. Mäktiga tjänstemän och inflytelserika damer hade inom det osmanska regelverket ofta börjat som höga herrars slavar.
