New Orleans – kulturmetropol i träskland

Året var 1517 när den spanske upptäcktsresanden Alonso Alvárez de Pineda anlände till ett enormt träskland vid Mexikanska bukten, där den stora floden Mississippi mötte havet. De första invånarna här levde på en hälsosam diet av musslor, ostron, vilda plantor och örter, och bodde i hyddor med tak av lera, varav det fanns mycket. Denna natur lade kanske grunden till den känsla av säregenhet och isolering som neworleansborna sedermera skulle utveckla – och se som sitt adelsmärke.

9 juni 2006 av Ulla Britta Ramklint

Snart visste man i hela Europa att en spanjor hittat en vattenväg direkt in i Nordamerikas hjärtland, vilket inspirerade till egen utforskning. En spansk conquistador, Hernán de Soto, satte av från Florida landvägen år 1593, och fick kämpa i tre år genom vildmarken innan hans expedition nådde Mississippideltat, där han drunknade. Berättelsen om hans öde spreds snabbt och blev så avtändande på äventyrslustan att nästa stora expedition inte utrustades förrän 140 år senare.

De spanjorer som kom fram hade som vanligt styrts av sin eviga törst efter guld, men inte hittat något och därför vänt om utan att lämna några spår efter sig. Men när den franske kolonialtjänstemannen och entusiasten René Robert Cavelier de La Salle hittat vägen från de stora sjöarna i norr till havet i söder hade man fått ett första begrepp om kontinentens enorma proportioner. Det här skulle bli en bra present åt franske kungen, tyckte La Salle, som när han kom fram till en någorlunda torr plats i deltat lät resa ett träkors för att markera att Amerikas centrala delar nu tillhörde en kristen nation. Dessutom satte han upp en träpelare med en kunglig medaljong som tillkännagjorde att området mellan Appalacherna i öster och Klippiga Bergen i väster skulle heta Louisiana, efter kungen i Paris, Ludvig XIV.

Det tragiska inträffade emellertid, att när La Salle efter ett par års bortovaro ville återvända för att mer i detalj etablera sin koloni – den här gången uppbackad av en liten flotta – kunde han inte hitta platsen för grundandet (några mil från nuvarande New Orleans).

I två år sökte man i de ständigt skiftande träskmarkerna efter korset, innan ett par av matroserna tröttnade på det eviga letandet och slog ihjäl La Salle. Detta hände år 1687.

Som ebb och flod vällde de fram, de historiens vågor som slutligen skulle forma detta område. 1600-talet närmade sig sitt slut när två fransk-kanadensiska bröder återigen fann den strategiska punkt i deltat som sammanband Atlanten med Lake Pontchartrain. Bröderna slog nattläger på en udde i floden fettisdagen 1699 – Mardi Gras – och kallade därför udden Pointe de Mardi Gras, ett namn som eftervärlden skulle bevara för påskveckans karnevalsfestligheter.

Den ene av bröderna dog i gula febern, men den andre var med om att grunda New Orleans år 1718 och blev dess förste borgmästare. Staden hade fått sitt namn efter Frankrikes dåvarande förmyndarregent, hertigen av Orléans. En god vän till regenten var John Law, skotsk storskojare och playboy. Laws paradnummer var att i Europa sälja mark i Louisiana, mark som vid inspektion oftast visade sig bestå av malariasjuka träsk. Hur det än var så ökade den nya stadens befolkning, även om den mest kom att bestå av besvikna lycksökare, frisläppta fångar, prostituerade och afrikanska slavar. De vita som kom till världen i New Orleans – när någon av föräldrarna var fransman eller spanjor – kallades kreoler. Så hade en ny kultur fått ett namn, praktiskt taget innan den hade fått sina karakteristiska drag. Än så länge styrdes områdets öden från Frankrike. Code Noir, till exempel, den lag som föreskrev de svartas rättigheter, utgjorde en del av den berömda Code Napoléon och hade sett dagens ljus i Versailles, då närmast ämnad att tillämpas i Santo Domingo. Lagen innebar bland annat att frigivna svarta, les gens de couleur libre, visserligen måste bära pass som bekräftade deras status men dock till viss del hade samma rätttigheter som de vita: till exempel kunde de köpa sina egna slavar.

Det mest betydande för Louisiana var det så kallade Fontainbleau-avtalet, ett stycke politiskt rävspel där det kan vara svårt att urskilja turerna och se vem som lurade vem eller vem som blev mest lurad. Första akten utspelades 1762, när territoriet Louisiana delades i två delar, varav den västra – allt land väster om Mississippi plus New Orleans – tilldelades Spanien. Ludvig XV satt nu på Frankrikes tron, och tyckte inte att han haft annat än problem och utgifter av sina ärvda besittningar. De passade, med andra ord, bra som present till någon som inte visste bättre än att tacka och ta emot. Ludvig gav området till sin käre kusin Karl III av Bourbon i Spanien, och i gengäld kunde han räkna med dennes stöd i det spända politiska förhållandet till England.

Ett år senare gick dock östra Louisiana till just England.

New Orleans har aldrig haft det så bra som under den spanska epoken, som varade i 48 år, trots politiska oroligheter och två ödeläggande bränder. Invånarantalet fördubblades till omkring åttatusen, St Louiskatedralen byggdes, ett polisväsen konstruerades och den första tidningen trycktes. Då såg läget betydligt mer problematiskt ut i Europa. Napoleon dominerade nu scenen; Spanien var svagare än någonsin.

Det krig som under många år pågått mellan USA och England – aldrig formellt förklarat – fick sin avslutning i Paris hösten 1800. Dagen därpå, den första oktober, undertecknade den spanske kungen Karl IV i Ildefonso, Spanien, det papper där han återbördade ”spanska” Louisiana till Frankrike. Också detta var ett hemligt dekret, och det dröjde två år innan det offentliggjordes och ratificerades. 1803 sålde Napoleon territoriet till USA:s regering för 15 miljoner dollar. År 1812 blev Louisiana den artonde staten i unionen och fick en konstitution.

Kolonialtidens New Orleans hade tydliga släktdrag med europeiska storstäder och skulle också i fortsättningen utvecklas i den riktningen. Men det gick långsamt. Redan 1723, fem år efter att platsen fått sitt namn, drabbades den av sin första orkan, som rev med sig de flesta av nybyggets bostäder. 1740 förstörde två orkaner skördarna med svält som följd. 1788 brann fyra femtedelar av New Orleans ner, och 1794 ödelades mer än tvåhundra byggnader i en ny eldsvåda.

När USA tog över makten i New Orleans innebar det en enorm kulturell förändring. Från att ha varit en europeisk enklav på den amerikanska kontinenten förväntades den nu öppna sig för nya influenser av okänt och skrämmande slag. De frigivna slavarna fråntogs Code Noir, och mer än hälften av den svarta befolkningen, som tidigare varit fria medborgare, blev nu plötsligt handelsvara.

Bara veckor efter Louisianas inträde i unionen utbröt ett nytt krig med britterna, och även om det passerade New Orleans tämligen obemärkt visste man naturligtvis att fienden i augusti 1814 hade trängt in i huvudstaden Washington, bränt Capitolium och kongressens bibliotek och tänt på presidentens bostad. Nu såg det ut som om den brittiske generalen med en flotta på femtio skepp och en tiotusenhövdad armé var på väg mot Södern. Skulle man alltså tvingas släppa in engelsmän i detta stackars prövade New Orleans, som ännu inte hade hämtat sig från konfrontationen med de egendomliga amerikanarna?

General Andrew Jackson anlände till New Orleans i november och försökte i en hast skrapa ihop ett försvar, mest av gatans otränade folk. Arga svarta – tidigare fria, numera slavar – marscherade sida vid sida med vita playboys med långa franska namn; resliga Choctaw-indianer betraktade förvånat den ökände piraten Jean Lafitte och hans anhang, som avbrutit sin illegala verksamhet för att försvara New Orleans. Den 8 januari 1815 skedde sammandrabbningen. Och det osannolika hände att detta färgstarka pack, som såg ut som en förolämpning mot varje militärt tränad fiende, gick fram på enad front, praktiskt taget utan eget manfall, och dödade ett par tusen britter, inklusive deras befälhavare. Resten skrämde de på flykten. Andrew Jackson och New Orleans hade vunnit kriget!

Överallt i unionen hurrades det. Lite senare nåddes man emellertid av en nyhet från Europa: i en liten belgisk stad hade freden mellan kontrahenterna slutits redan på julafton, två veckor före segern i New Orleans...

Ännu var det inte mycket till stad. Omkring 1 300 små hus hade efter 1700-talets många bränder placerats i ett prydligt rutmönster. Arkitekturen var mestadels spansk med dekorativa järnsmidesarbeten kring balkonger och fönster, vilket gav stadsbilden ett skört, romantiskt intryck. På kyrkogårdarna var gravarna placerade i våningar på höjden på grund av översvämningsrisken. Men med infrastrukturen var det uselt ställt; stadens gator var oftast kantade av öppna stinkande kloaker.

Men så hände det oväntade: under de fredliga år som följde fram till inbördeskrigets utbrott 1861, blev New Orleans rikt. Äntligen hade dess tid kommit, då det unika läget vid mötande vattenvägar kunde utnyttjas till fullo. Ångkraften hade givit ny energi åt hamnarna. Nu började folk anlända i drivor – fartygen gick med råvaror till den amerikanska ostkusten och till Europa och vände tillbaka med immigranter. Byggnationen tog fart. Gatorna stensattes och gaslyktor tändes. 1835 infördes hästspårvagnarna, som förband centrum med de nya förstäderna. Sjukhus, banker, barnhem och katedraler byggdes, liksom ett par praktfulla hotell och ett operahus som kunde mäta sig med Europas främsta. New Orleans blev faktiskt den första staden i nya världen där folk kunde se opera.

Den kreolska kulturen hade med tiden skuffats undan och bleknat. Numera dominerades gatubilden av affärsmän, läkare, jurister och kontorsfolk. De fransmän som nyligen anlänt från Europa hade mer eller mindre motvilligt försökt liera sig med den kreolska befolkningen – men det var för sent. Det var i amerikansk regi som New Orleans skulle bli USA:s mest välbärgade stad, näst efter New York.

Nya klasser uppstod, gamla försvann. När en kanal skulle dras genom träskmarkerna avdelades irländska nykomlingar – en ny underklass – till arbetet, och de dog som flugor. I tre år, fram till 1832, härjades New Orleans av gula febern, varefter den avlöstes av en koleraepidemi som varje dag under tre veckor skördade femhundra liv. En sjättedel av befolkningen avled. Tjärtunnor brann i varje gathörn, eldar som ansågs rena luften.

1853 kom gula febern tillbaka och tog med sig elvatusen new­orleansbor i historiens värsta epidemi av denna sjukdom. Ur så mycken sorg uppstod en stark livsupplevelse. Trots alla katastrofer blev det inte den ständiga närheten till döden som satte sin prägel på New Orleans, utan den hektiska livsglädjen.

Kanske hade det börjat med de svarta slavarnas begravningsriter. Vid dessa spelades sorgemusik på väg till graven, toner som på hemvägen förbyttes i musik som berättade om triumf – över att ett sorgeliv var över, och att den avlidnes själ var på väg tillbaka hem, till Afrika.

Redan på 1830-talet hade mässingsmusik vid begravningar blivit tradition också bland de vita i New Orleans. Och alla orkestrar marscherade inte bara till och från graven – för att få större svängrum och en större publik tog de också andra rutter. Hade någon riktigt betydande man dött, som vid president James Garfields frånfälle 1881, marscherade fler än ett dussin band kors och tvärs genom staden. Processionerna växte längs vägen, folk dansade, sjöng, klappande i händerna, improviserade.

Inbördeskriget, länge väntat, bröt ut i South Carolina våren 1861. New Orleans nåddes inte förrän ett år senare, när de federala styrkorna ockuperade hamnen och staden. Därmed hade den första av utbrytarstaterna fått ge sig. Från våren 1862 till våren 1865 led lokalbefolkningen under ockupanterna – men staden hade ändå kommit jämförelsevis lindrigt undan.

I juli 1864 fick Louisiana en ny konstitution. Slaveri var nu förbjudet, och alla barn skulle inordnas i ett skolsystem. Alla män som gjort militärtjänst, betalat skatt och var vid sina sinnens fulla bruk var röstberättigade.

Det lät ju som om också alla svarta män skulle få rösträtt – detta tyckte dock myndigheterna från början var att gå för långt. Efter mycket bråk och ett allvarligt upplopp med flera döda antog konstitutionsutskottet först fyra år senare, i mars 1868, en konstitution som försäkrade svarta män fullt medborgarskap med rösträtt. Efter en lång period av undantagstillstånd återupptogs Louisiana i unionen. Rekonstruktionstiden hade varit

plågsammare än själva kriget. New Orleans status hade avsevärt försämrats, liksom dess ekonomi. Under krigsåren hade järnvägen revolutionerat transporter av folk och gods, och hamnarna var inte längre samma guldgruvor som de varit.

Så småningom blev det lite bättre tider. De två huvudindustrierna, bomull och socker, återhämtade sig, arbetslösheten minskade och folk började återfå sin optimism. 1884 vågade man sig på att arrangera en världsutställning baserad på hemindustrierna, men den gjorde dundrande fiasko. Emellertid fick utställningen en konsekvens som ingen hade förutsett. De besökare från främmande ort som blev besvikna på expon upptäckte istället något annat. En unik, exotisk stad. En plats som inte svarade mot gängse beskrivningar av stora städer. Ett samhälle som kittlade fantasin, som tycktes leka med döden, utmana katastroferna, besegra sorgen. Världen fick syn på New Orleans, och blev fascinerad.

New Orleans är beläget under havsytan, genomsnittsdjupet är två fot, cirka 65 centimeter. Massor av vatten har därför sköljt genom dess historia, i stormar och översvämningar. Redan 1718 hade de första skyddsvallarna, levees, installerats, med benägen hjälp av från Frankrike importerade livstidsfångar. Under tidigt 1990-tal avslutade militären en gigantisk utbyggnad av systemet.

När orkanen med det oskyldiga namnet Katrina hösten 2005 drog in från Atlanten, trodde många att detta var New Orleans dödsminut. Men säkert kommer hon ändå tillbaka, den stad som mer än de flesta haft anledning att sjunga the blues.

Ulla Britta Ramklint har tillbringat arton år av sitt liv på amerikansk mark. I Populär Historia nr 4/98 skrev hon om USA:s köp av Louisiana i artikeln ”Världens största markaffär”.

Voodoons drottning

Voodoo är en religion utan urkunder eller andra konkreta referenser. Den har västafrikanskt ursprung, kom med slavarna till Haiti på 1700-talet, och anlände efter slavupproret i Santo Domingo 1791 med flyktingarna till New Orleans.

Möjligtvis var det »voodoo-drottningen» Marie Laveau som i New Orleans introducerade denna besynnerliga blandning av andedyrkan och naturextas, djuroffer, katolska riter, erotiska danser och orgier, hypnotism, fetischism och diverse svart magi. Ingen visste när Marie Laveau var född, men hon lär ha varit över hundra år när hon dog i juni 1881.

Marie Laveaus verksamhet var mångfaldig, hon var allt från barmhärtighetssyster till politisk spion och bordellmamma. Hennes karisma var sådan att hon för New Orleans svarta tjänare blev en modersfigur för vilken de villigt rapporterade vad som tilldrog sig i de rika hushållen. Den information hon på så sätt kom i besittning av kunde hon sedan sälja eller använda som utpressning. Hon blev en maktfaktor i staden – politiskt, religiöst och socialt.

Laveau bjöd ofta in både press och polis till sina seanser, där danserna, utförda av nakna eller halvnakna, var ett huvudelement. Själv deltog hon också, dock fullt påklädd, med sin flera meter långa och fruktade orm Zombi.

På två sätt överlevde hon sig själv: först genom dottern, som hade samma namn, samma morbida läggning och nästan lika stor makt. På gravplatsen St Louis Cemetery No 1 finns en grav märkt Marie Laveau, men ingen vet om den hyser modern, dottern, bägge eller ingendera. Och sen genom att hon fortfarande dyrkas i New Orleans.

Jazz och synd

Synd är knappast New Orleans ensamrätt, men man kan nog säga att synden alltid har haft ett välkomnande hem här. I slutet av 1800-talet var hela staden infekterad av kriminalitet, och i ökända kvarter kunde man bli både rånad och mördad. Prostitution fanns överallt. Frågan kom upp i stadsfullmäktige som beslöt att en hel stadsdel skulle avdelas för »nöjeslivet» – på så sätt skulle man kunna behålla kontrollen. Bakom förslaget låg en företagsam svenskamerikan vid namn Tom Andersson, känd bordellpappa och knarkhandlare med starka band till både polisen och undre världen. Propositionen undertecknades dock av en renlevnadsman som hette Sidney Story, och det blev därför han som, orättvist, fick ge namn åt det strax världsberömda depraverade distriktet Storyville.

I nästan tjugo år fungerade det hela, från 1898 till 1917. Men eftersom New Orleans var en viktig utskeppningsstad under första världskriget, ansågs risken för epidemiartade könssjukdomar bland flottans män överhängande, och Storyville stängdes – eller, adekvatare, verksamheten upphörde att vara laglig. På 1940-talet, återigen under krigstid, jämnades hela området med marken.

Begreppet Storyville förknippas i dag mest med jazzen, som under den här epoken fick sitt stora genombrott. Att Jelly Roll Morton, den förste jazzkompositören, som mycket ung brukade arbeta i Storyville som ragtime-pianist hjälpte förstås till. Men mest handlade det om att de två fenomenen sammanföll i tid. När bordellerna blev olagliga i Storyville var jazzens första guldålder förbi i New Orleans. Jazzen slog rot på andra platser, främst Chicago och New York.

Festernas fest

Från allra första början har folk i New Orleans levt med gatan som scen och salong. Ur gatuförsäljarnas hamrande på diverse utensilier, och rabblande av rytmiska reklamramsor, föddes en musikalisk kultur: skoputsarna sjöng medan de putsade och dansade medan de väntade på kunder, barberarna visslade medan de tvålade in, springpojkarna steppade utanför sina butiker.

Karnevalstiden varar från trettondedag jul till fettisdagen, Mardi Gras, som infaller 46 dagar före påsk och betecknar festernas klimax. Under hela denna säsong brukar ett fyrtiotal karnevalsbaler hållas. Från att ursprungligen mestadels ha hållits utomhus har de finaste evenemangen på senare tid flyttat inomhus.

Natten mot fettisdagen bjuder staden fortfarande på den allra största karnevalsbalen, på Spanish Plaza. Orkestrarna avlöser varann och raketer skjuts upp. Själva fettisdagen är tiden för huvudevenemanget, processionen av de karnevalsflottar för vilka man har planerat och arbetat i månader. De flesta flottarna både tillverkas och ställs ut under resten av året på Mardi Gras World, som blivit ett av stadens stora dragplåster. Det är beläget i förstaden Algiers och nås med en gratis färja tvärsöver Mississippi.

Vid midnatt är festen slut, och på askonsdagen går man i kyrkan och får sina synder förlåtna; prästen ritar ett kors med aska i var och ens panna – och man börjar längta till nästa års Mardi Gras. Inte minst affärsmännen, som under en normal sådan omsätter 500 miljoner dollar. Utöver Mardi Gras brukar New Orleans fira ett åttiotal andra fester under ett kalenderår.

Publicerad i Populär Historia 3/2006

Kanske är du intresserad av...

Läs också