Här börjar Europa

Högt upp i det nordnorska kustlandskapet, långt ovan polcirkeln, ligger staden Tromsö. Svenskar som turistar i Norge brukar inte åka dit för städernas skull utan för att vandra, fiska eller beundra fjällen och fjordarna. Sanningen är väl också att norska städer sällan är särskilt sevärda. Vanligen består de av en röra av byggnader i skilda stilar och åldrar, mest trähus, planlöst mixade med trista betongklossar.

25 februari 2004 av Folke Schimanski

Tromsö är inget undantag. Men den har en särställning framför andra städer i Europa: den är en viktig utpost mot norr, med många ”nordligaste”: den nordligaste domkyrkan, det nordligaste universitetet, den nordligaste golfbanan, den nordligaste botaniska trädgården, det nordligaste ölbryggeriet och så vidare.

Läget är fantastiskt, vilket man särskilt lägger märke till om man tar sig upp med linbanan på fastlandssidans höjder. Där ser man att staden – precis som namnet anger – är en ö. Förr var man tvungen att ta färja från fastlandet. Men 1960 togs den ståtliga Tromsöbron i bruk.

Tromsö har dock i första hand kommunicerat vattenvägen. Det har gjort staden till en kosmopolitisk stad. Här har polarfararna – fransmän och tyskar, österrikare och italienare, svenskar och danskar – lämnat civilisationen, bland dem de som ville vara först på Nordpolen eller genom Nordostpassagen. Härifrån har ishavsflottor lagt ut, här har den gränsöverskridande nordkalotthandeln sin västra tangent.

På gatorna har hörts rysk stämsång och svensksamers jojk. Segelskutor från Nederländerna, Storbritannien och Tyskland har fyllt hamnen. Från söder har turisterna kommit, först enstaka utforskare, sedan massturism när den fabulösa Hurtigrutten började segla 1893.

Många kända personer har satt sin fot här uppe, svenskar och andra: Linnélärjungen Forsström, svavelpredikanten Læstadius (störd av hororna och dryckenskapen i staden), kung Oscar II, polarmännen Nordenskiöld, ingenjör Andrée och hans två kumpaner, Amundsen och Nobile och självfallet den idoge Norgefararen kejsar Vilhelm II.

En del av polarfararna kom tillbaka i triumf, som Nansen efter sin Fram-expedition på 1890-talet. Andra, som Andrée, blev kvar på isvidderna. 1928 lyfte Amundsen i ett flygplan från Tromsö för att söka efter den försvunne Nobile och kom heller aldrig tillbaka. Hans staty, som alltid är täckt av måsskit, blickar dystert mot busstationen och hamnen.

Men Tromsös materiella bas var ingalunda polarexpeditionerna utan fisket: torrfiskexport sedan medeltiden, sillfiske, saltfisk till Ryssland, alltsammans ackompanjerat av den stinkande trankokningen. Tromsö luktade sannerligen inte rosor – men det luktade pengar.

Mot slutet av 1800-talet började ishavsfisket. Sälfångst, valfångst och rentav fångst av myskoxar riktade stadens ekonomiska liv. Det var en sjötillvänd stad, och sceneriet nere vid kajerna var livfullt. Här ankrade massor av fartyg: lokala åttringar och femböringar och skutor från Frankrike, Tyskland, Nederländerna och Storbritannien. Även de ryska båtarna var talrika. Fram till mitten av 1800-talet var handeln med ryssarna, som kom från Vita havet och rundade nordnorska kusten, nästan lika viktig som den med västeuropeiska länder. Efter 1917 års revolution dämpades den.

På fastlandssidan, i Tromsdalen, vistades svenska samer på sommaren, och det berikade handeln, även om förhållandet mellan samer och norrmän kunde vara spänt. På det temat spelar den tyske reseförfattaren Theodor Mügges roman om den oskyldige samehövdingen Afraja, som bränns på bål i Tromsö. Mügge tog upp en del norrmäns rasistiska hållning till samerna. Boken väckte internationell uppmärksamhet, till svenska översattes den 1884.

De svenska samerna blev under tiden en turistattraktion. När tecknaren Ossian Elgström 1918 skulle besöka deras sommarläger, passerade han ”amerikanska gungor, karuseller, skjutbanor och flera serveringar” samt en hel skog av små souvenirkiosker, som sålde renskinnsstövlar och pappersknivar. Vägen upp till samelägret var bred och bekväm och ”kantad med kaféer”.

Det hörde till forna tiders skribenters skyldighet att göra etniska generaliseringar, som att lapparna gärna tog till flaskan. Men de här sommarsamerna kunde lika gärna vara helfrälsta læstadianer och inte vilja smaka en droppe.

Besökare fann tromsöborna än gästfria och belevade, än surmulna och fåordiga. En speciell variant utgör en skildring av biologen Johan Erik Forsström, som vistades i Tromsö så tidigt som sommaren 1800 och även i det natursköna fjällområdet Lyngen. Här mötte han, som han påstår, den ”nordnorska seden” att kyssas efter måltiderna. Från Sverige var Forsström van vid att kyssa värdinnan på hand, men här gick man grundligare tillväga. Inte bara värdinnan utan samtliga damer i sällskapet skulle kyssas av samtliga herrar, och de skulle kyssas på munnen! (Forsström följde villigt den norska seden, men bara gentemot de unga flickorna och de yngre fruarna.)

Tromsö har alltid varit en livaktig, festinriktad och gästvänlig stad. Tysken Eduard Schmidt, som besökte staden 1850, kallade rentav Tromsö ”ett slags Paris”. Den intensiva handeln har stundtals gjort en del av invånarna stormrika, champagnen har flödat på Grand Hotel, och borgerskapets kvinnor klädde sig, om än något ostentativt, efter se-naste Parismode.

Köpmän och ämbetsmän lät under 1800-talet uppföra små träresidens (som delvis finns kvar) med patetiska portaler i empirestil eller med läckra orgier i snickarglädje. Alltsammans i starka färger: rött, blått, grönt, gredelint. Eller skärt, som Norges enda bevarade cinematograf med det stolta namnet Verdensteateret. Den blev invigd 1916 – och interiören är mycket sevärd.

Klasskillnaderna var stora mellan de som skodde sig och de som fanns på samhällets botten. Hamnprostitutionen var märkbar. Den gamla bebyggelsen är klasskiktad med allt finare hus ju högre man traskar mot öns krön. Där fanns överklassens sommarvillor, annars bodde den nere i centrum.

Domkyrkan är helt byggd i trä. Mittemot, på Bankgatan, bodde ett tag ämbetsmannafamiljen Fabricius, i vilken dottern Sara, född 1880, växte upp som tonåring. Hennes genombrottsroman Alberte och Jakob (1926), under den mera bekanta pseudonymen Cora Sandel, ger ingen smickrande bild av stadens borgerskap, låt vara att hon kamouflerat de geografiska begreppen. En annan berättelse av henne med Tromsö i baktanke är Kranes konditori (1945) och den var inte heller så snäll mot Tromsöbourgeoisin.

I höstas ägde en Cora Sandel-festival rum i Tromsö med Tomas Tranströmer och författarens son Erik Jönsson som gäster (Cora Sandel, som 1905–20 var bosatt i Frankrike, gifte sig med en svensk och flyttade 1921 till Sverige).

Stadens namnkommitté övervägde då att ändra namnet Bankgatan till Cora Sandels gata, men en insändarstorm stoppade detta. Det hjälpte inte att den svenske sonen påpekade att det var fullständigt fel att Cora Sandel hatade Tromsö, ”det hon hatade var småstadsmentaliteten”. Yttrandet blidkade inte tromsöborna. Coras Alberte huttrade och våndades i denna utpost, tills solen visade sig igen över fjällkanten i slutet av januari. För häruppe är det ju nästan natt och norrsken i två månader. Sommaren är sval och bjuder inte på många soldagar. Däremot är det inte så kallt om vintern, tack vare Golfströmmens närvaro. Man brukar skämtsamt säga, att det aldrig blir kallare än sex minusgrader på vintern och varmare än sex plusgrader på sommaren.

Dagens Tromsö är inte lika sjötillvänt som förr. Det är inte längre på Sjögatan, på kajerna och i packhusen som näringsfången frodas. Nu är det gångstråket Storgatan längre in mot land som gäller. Fiskeindustrin gick tillbaka under 1970- och 80-talen, mest på grund av utfiskningen. I gengäld har Tromsö blivit ett modernt centrum för Nordnorge med regionsjukhus och det intillliggande universitetet, invigt 1968. En bieffekt av denna utbildningssatsning är att Tromsö blivit en ungdomlig stad med ett rikt ute- och nattliv, inte minst vintertid, då man försöker motverka tristessen i det eviga mörkret. Tromsö är i dag ett centrum för ungdomsmusik. Här föds många musikgrupper och den kända sångartisten Lene Marlin kommer härifrån.

Så var det också förr. Ska man tro tysken Schmidt spelade man mycket musik i staden för att överrösta suset från ”de vilda stormarna”.

Tromsös stadsbebyggelse är delvis mycket pittoresk. Trots två stora eldsvådor under efterkrigsåren har många av de färgglada patricierhusen bevarats (proletariatets ruckel har som vanligt jämnats med marken), även om de måste samsas med malplacerade betongvidunder, som biografen Fokus. Under andra världskriget blev Tromsö – till skillnad från malmbanestaden Narvik – däremot förskonat från förstörelse.

Låt oss ta en liten promenad. Vi kan börja med Polarmuseet i det gamla tullhuset vid hamnkajen. I detta tjärdoftande träruckel finns mängder av föremål och dokument kring polarfärdernas historia.

Man kan fördjupa sig i jakten på isbjörnar och viträvar, på myskoxar på Grönland, på renar på Svalbard och den förkättrade sälfångsten, förstås.

De stora polarexpeditionerna dokumenteras minutiöst: Nansens försök att nå Nordpolen, Roald Amundsens bedrifter och inte minst nederländaren Willem Barents återupptäckt av Svalbard 1596. Ett sorgligt inslag är Andrée-expeditionens historia. Man blir lätt beklämd av bilderna av sorgetåget med de tre deltagarnas stoft till Tromsö domkyrka.

Fortsätt förbi torget, där samer säljer knivar, mössor och skinn, numera mot kreditkort. Där finns nu också ryskor som saluför dockor, leksaker och bärnsten. Sålunda har den gamla handeln med pomorerna (ett annat namn för ryssar häruppe) återuppstått.

Vid en brygga nedanför torget lägger fiskekuttrar till, där man kan köpa lax eller annan ishavsfisk eller fylla hinkar med billiga räkor. Nyfångad fisk från Norra ishavet smakar fantastiskt!

Polarkulturen gör sig märkbar i många sammanhang. I Nordlysobservatoriet kan norrskensentusiaster studera den originalmodell av jordklotet som använts av Kristian Birkeland, den fysiker som löste polarskenets gåta. Han levde 1867–1917 och har förevigats på de norska tvåhundrakronorssedlarna.

Det dricks gott öl i Tromsö, av eget fabrikat från Ludvig Mack AS. Som en nordnorsk hyllning till grundaren bildades 1988 föreningen Mack-Ølets venner, som ser sig som ”en viktig motpol til alle avholds-organisasjonene i Norge”. Den nordnorska släkten Mack figurerar i fyra av Knut Hamsuns romaner. I Tromsö begick han för övrigt som 17-åring sin litterära debut under sitt ursprungliga efternamn Pedersen. Det var berättelsen Den gåtfulle, som han senare förträngde: ”noget Sludder, som utkom i Tromsø”.

Det var verkligen ett fiasko, boksidorna blev omslagspapper efter att en bokhandel försökt kränga verket för en spottstyver. I dag kan ett enda exemplar av ”Den gåtfulle” betinga ett pris av 40 000 norska kronor. Det berättar Nils M Knutsen, som skrivit en roande historik om Tromsö.

Medan det är mörkt i Tromsö på vintern, går det inte att sova på sommaren häruppe. Då kan man gå på midnattskonsert i den världsberömda Ishavskatedralen. Den är byggd 1964 och ligger på en sluttning på andra sidan bron till Tromsö. När man går ut efter konserten möts man av bländande sol.

För somliga kan den eviga midnattssolen vara upplyftande, för andra är den ett gissel. En av dessa var amtmannen Blom från Sörnorge, som borde hamna i en av dessa små böcker som tar upp pessimistiska och obesannade förutsägelser. Blom färdades mot Tromsö sommaren 1827 och gillade inte alls Nordnorges vilda natur, ”det er så stygt nordpå, det fins jo ikke natur her, bare bratte fjell”. Värst av allt var midnattssolen. Bara den skulle bli ett stort hinder för turismen i Nordnorge, siade amtman Blom. Han hade fel.

Den tjeckiske författaren Carel Capek ger i en reseberättelse från 1936 det kanske mest entusiastiska omdömet om denna fjärran trakt. Han ogillar uttrycket att Europa skulle ta slut i Nordnorge och Nordkap. Tvärtom, invänder Capek, Nordnorge är Europas begynnelse – Europa slutar nere i söder!

Folke Schimanski är historiker, journalist och författare.

Publicerad i Populär Historia 3/2004

Kanske är du intresserad av...

Läs också