En stad söker sin identitet: Riga
När invånarna i Riga i år firar stadens 800-årsjubileum, rör det sig om ett dubbelt firande: av Lettlands huvudstad Riga och av östersjöstaden Riga. Rigaborna har efter frigörelsen från Sovjetunionen ställts inför ett identitetsval: valet mellan en nationell identitet – orienterad inåt, mot den nationella historien, det egna språket och den egna nationens företrädesposition – och en östersjöidentitet – orienterad utåt, mot en regional och europeisk gemenskap, mot civila värden och demokrati. De två identiteterna utesluter förvisso inte varandra. I Lettlands kulturella och politiska liv har de emellertid i praktiken ofta framställts som distinkta alternativ. Ska man betona lettiska strukturer och värden och knyta an inte minst till mellankrigsperiodens oberoende lettiska statsbildning? Eller ska man placera in Lettland i ett större europaperspektiv?
Mer än hälften av Rigas befolkning utgörs av etniska ryssar som invandrade till staden under sovjetdecennierna. Och det är den konkreta frågan om hur dessa invånare ska behandlas som mer än någon annan ställt identitetsvalet på sin spets. Ska de lettiska ryssarna i kraft av sin svaga historiska anknytning till Lettland förvägras medborgarskap – och därmed en rad andra rättigheter – eller ska de få samma rättigheter som andra, däribland rösträtt i parlamentsval och rätt till statliga tjänster? Ska målet vara att förvandla Riga till en etniskt lettisk stad eller ska staden fortsätta att vara multietnisk?
En annan fråga som också finns med i bakgrunden till jubileumsfirandet är den pågående europeiseringen av Lettland. Under de sista sovjetårens frigörelsekamp framstod deltagande i den europeiska gemenskapen för det absoluta flertalet letter som ett hägrande mål. Tio år efter utträdet ur den allmänt avskydda Sovjetunionen undrar dock många letter om ett framtida inträde i EU kanske innebär att den nationella identiteten på nytt hotas av en övernationell institution – denna gång med centrum i Bryssel, inte Moskva. För många letter med den sovjetiska unionen i färskt minne finns en rädsla att Riga som nationellt makt- och kulturcentrum än en gång kommer att mista sin förstarangsplats. Andra grupper ser fortfarande positivt på integrationen i Europa, inte bara för dess tänkta goda ekonomiska och politiska effekter på det lettiska samhället, utan också för att den anses erbjuda ett gott skydd mot eventuella ryska planer att expandera mot Östersjön.
Jubileumstider väcker liv i historien. Särskilt de grupper som förordar ett Lettland rotat i nationella strukturer har alltsedan de sensovjetiska glasnoståren tagit historien till hjälp för att stärka sin argumentation. För dem har Lettland i alla tider varit letternas nation och Riga den obestridliga huvudstaden. Det är emellertid i det lettiska fallet inte bara den nationella identiteten som kan byggas på historisk grund. I själva verket riskerar en sådan historia att bli tämligen ytlig och tillrättalagd, koncentrerad till Lettlands första period av nationellt oberoende 1918–40, eller i bästa fall till tiden efter 1800-talets mitt, då en framväxande lettisk nationalistisk rörelse började intressera sig för en lettisk kulturell identitet. Politisk kraft fick denna rörelse inte förrän under tsarperiodens allra sista år, när det ryska imperiet gick mot sin upplösning och möjligheten att utropa en lettisk stat plötsligt framstod som en realitet. I vilket fall som helst har Riga inte varit den oberoende staten Lettlands huvudstad mer än drygt tre decennier, och ytterligare något decennium ett centrum för ett nationellt medvetet lettiskt folk. Betydligt längre tid har den varit en viktig knutpunkt i den medeltida Hansans kommersiella nätverk, den näst Stockholm mest betydande staden i det svenska stormaktsväldet, centrum för den ryska tsarmaktens livländska guvernement och den lettiska sovjetrepublikens huvudstad.
Riga och dess invånare har alltså under århundradena underkastats många olika politiska styren. Med visst undantag för sovjetperioden – då Östersjön var en vallgrav mellan öst och väst och Riga tvingades gå i Moskvas ledband – har den dock alltid varit en östersjöstad.
Staden grundlades år 1201 i den innersta delen av den inbuktning av Östersjön som senare fått namnet Rigabukten, på platsen för en äldre bosättning. Redan vikingarna såg de strategiska fördelarna med att behärska inloppet till floden Daugava (i Sverige mer känd under sitt tyska namn Düna), inte minst för att det gav tillträde till det baltiska och östslaviska inlandet. Stadens tillkomst är emellertid nära förbunden med nästa stora kulturrörelse i östersjöområdet, den tyska Drang nach Osten. På påvligt uppdrag grundad av den tyske biskopen Albert Buxhovden var Riga under 1200- till 1500-talet det främsta uttrycket för en tredubbel tysk strävan att kristna, behärska handeln i, och utöva militärpolitisk överhöghet över, det östra östersjöområdet. Riga var en av de första urbana bebyggelserna i det baltiska området, med ungefär 10 000 invånare redan i början av 1300-talet. Staden var av stor betydelse för hela den tyska korstågsrörelsen.
Rigas ledande aktörer var ärkebiskopen i staden, köpmännen inom Hansan och korsriddarna i Tyska Orden. För att trygga det tyska andliga och militära väldet i det baltiska området instiftades år 1202 Svärdsriddarorden, med Albert som initiativtagare och hans efterträdare på biskopsstolen som andliga överhuvud. Riga blev 1251 ärkebiskopsdöme, och det var nominellt ärkebiskopen som var stadens styresman, och tillika ledare för det territorium som tyskarna kallade Livland. För att manifestera den kyrkliga överhögheten över staden lät Albert år 1211 igångsätta bygget av en katedral. Domkyrkan, namngiven efter jungfru Maria, var i ett första skede färdigbyggd 1270.
I praktiken stod striden dock hård mellan ärkebiskopen och Tyska Orden. Under 1200-talets första decennier stred man också med den danske kungen om överhögheten över staden och kontrollen av dess politiska institutioner. Under perioden från 1297 till 1330 rådde öppet krigstillstånd mellan å ena sidan den allt självständigare staden Riga och dess ärkebiskop, å andra sidan den livländska ordensstaten. Efter belägring intog ordenstrupper staden 1330. Ordensmästaren lät på erövrad mark vid flodstranden bygga en fästning, men utan att konflikterna bilades. Efter nya stridigheter 1481 jämnades slottet med marken. Ett nytt nederlag tvingade dock rigaborgarna att återuppbygga det i början av 1500-talet, denna gång i dubbel storlek och försett med två runda kanontorn.
År 1282 inträdde Riga som medlem av Hanseförbundet, den sammanslutning av tyskdominerade handelsstäder som från 1200-talet i det närmaste monopoliserade östersjöhandeln. Riga bildade tillsammans med Reval (Tallin) och Visby Hansans norra avdelning. Som omlastningsplats på vägen mellan inlandet och Östersjön växte staden fram som en av Hansans viktigaste kommersiella knutpunkter. Stora fartyg kunde via en kanal ankra ända inne i Rigas centrum. Staden omgärdades av en tre–fyra meter hög och mer än metertjock teglad kalkstensmur med tätt placerade bevakningstorn.
Riga blev i praktiken en tysk stad och styrdes av ett stadsråd, i vilket satt tolv till tjugo företrädesvis tyska rådsherrar, valda på livstid. Språket som talades var lågtyska, östersjöområdets lingua franca. Rigas stadslag, som var i bruk ända till 1600-talet och tjänade som förebild för lagstiftningen i senare livländska städer, kopierades från Hamburg i samband med inträdet i Hansan. Lagen garanterade stadsbornas rätt att handla skattefritt, välja egen politisk representation, slå mynt och grunda skrån. Innan dess hade stadslagen lånats från Visby. Från mitten av 1300-talet infördes juridiska begränsningar för icke-tyskars rätt att handla och inneha egendomar.
Som i många andra av östersjöområdets hansestäder uppställde också de framväxande skråna från samma tid allt striktare regler för tillträde till köpmans- och hantverksyrkena. I Rigas skråsystem – som inte avskaffades helt förrän på 1930-talet – ingick de lokala hantverkarnas lilla skrå, Maza Gilde, och de rika köpmännens stora skrå, Liela Gilde. Därutöver fanns Svarthuvudgillet – de utländska köpmännens gille. För att kunna genomföra diverse sociala evenemang hade skråna egna byggnader. Särskilt Svarthuvudgillets hus, beläget vid Rådhusplatsen i stadens absoluta centrum, var en magnifik renässansbyggnad med trappgavlar bevarade från den hanseatiska tiden. Efter att ha brunnit ned under världskrigsåret 1941 har byggnaden på senare år återuppbyggts och öppnats för allmänheten.
Sammantaget innebar förtyskningen att Livland, via Riga, knöt ekonomiska och kulturella band med mer utvecklade regioner i östersjöområdet och Europa, men också att de sociala skillnaderna mellan den tyska och den inhemska befolkningen skärptes. Den lettiska befolkningen, fortfarande omedveten om sin nationella identitet och av den tyska överklassen kategoriserad som ”icke-tysk”, brukade i huvudsak jorden i Rigas omland men knöts allt hårdare till staden och den tyska köpmannaadeln genom lån och krediter.
Ett ökande antal bönder hamnade i livegenskap under tyska feodalherrar, ordensriddare såväl som kyrkans potentater och många av dem sökte en fristad undan det tilltagande feodala förtrycket innanför den växande stadens murar. Förlusten av agrar arbetskraft skärpte ytterligare motsättningarna mellan Riga och dess omgivande landsbygd. En livländsk Landtag med representanter från både ordensstat, biskopsdömen och stad, som regelbundet sammanträdde från det tidiga 1400-talet, kunde inte heller överbrygga motsättningarna. En annan konflikt som skulle tillta i styrka långt senare i Rigas historia, den mellan ett huvudsakligen icke-lettiskt stadsborgerskap och en nästan alltigenom etniskt lettisk underklass, kan sägas ha grundlagts genom denna feodala flyttrörelse. I staden blev successivt den forna landsortsbefolkningen alltmer etniskt homogen och ”lettisk”. Den amerikansk-lettiske historikern Andrejs Plakans är en av de forskare som understrukit att alla dessa motsättningar gjorde statsmakten splittrad och svag, vilket i sin tur gjorde Livland och Riga till ett lockande byte för flera grannstater med aggressiva planer på expansion i området: Danmark, Polen, Ryssland – och Sverige.
Från det sena 1400-talet var Tyska Orden stadd i upplösning. Reformationsidéerna underminerade den påvetrogne ärkebiskopens ställning. Uppgörelsen om arvet efter det tyska styret utkämpades under det livländska kriget 1558–83 och det polsk-svenska kriget 1600–29. Striderna ledde för Rigas del till att staden 1581, efter en tjugoårig kamp för frihet, underkastade sig polskt-litauiskt styre. Men fyrtio år senare blev Riga en östlig stöttepelare i det svenska stormaktsväldet i dess strävan att upprätta Dominium Maris Baltici. Från Dorpat flyttade den svenske generalguvernören över Livland sin förvaltning till Riga, och även den militäre provinsbefälhavaren residerade där.
Den svenska merkantilistiska politiken – att reglera och avgiftsbelägga varuutbytet i allmänhet och att trygga den svenska försörjningen av spannmål och trä i synnerhet – skapade spänningar eftersom den gick stick i stäv med rigaköpmännens önskan om fri handel. Stadens företrädesvis tyska styresmän och handelsaristokrati lyckades emellertid länge bibehålla en självständig maktposition, vilken de bland annat uppvisade genom att ofta skicka klagoskrifter till den svenske kungen om den svenska arméns framfart. Skråväsendet blomstrade, vilket illustreras av att fyrtio olika hantverk hade sitt eget gille i Riga under 1600-talet. Trots den osäkerhet som krigen skapade fortsatte handeln. Räkenskaperna över öresundstullen visar att Rigas hamn tillsammans med Danzigs och Königsbergs var östersjöområdets mest trafikerade. Handeln involverade efter Hansans försvinnande långt fler länder än dem runt Östersjön. Under 1600-talets senare del dominerades Rigas hamn och handel av holländska köpmän och redare som förutom spannmål och timmer särskilt efterfrågade hampa och lin från det ryska området. Först med det karolinska enväldet efter 1680 begränsades Rigas självstyre, bland annat genom att lantdagens verksamhet beskars.
Klagomålen från Riga var av allt att döma berättigade: krigen, både de nämnda och en hel räcka av nya under 1600-talet, hade påverkat handelns utveckling. De krävde stora offer av hemlandet, men också den livländska provinsen var hårt pressad av underhållet av de svenska militära styrkorna. Epidemier härjade i staden. Gustav II Adolf klagade på 1620-talet att hans soldater i Riga ”dö som hundar sin kos”.
Det svenska styret lämnade dock också mera långsiktigt konstruktiva bidrag till den lettiska utvecklingen, exempelvis genom reformer i lagstiftning och utbildning. Det första gymnasiet i Riga inrättades på svenskt initiativ år 1631, medan närmsta universitet vid samma tid förlades till Dorpat längre åt nordost i Livland. Spåren efter svensktiden är dock lättast att iaktta i de militära byggnadsverken: Rigas stadsmur förstärktes och försågs med ”svenska portar”, och slottet byggdes ut genom den svenska stormaktens arkitekt och Livlands generalguvernör Erik Dahlberghs försorg.
Det starka befästningsverket till trots tvingades svenskarna år 1710, under det stora nordiska kriget, att efter långvarig inringning ge upp Riga till Peter den stores ryska armé. Erövringen kombinerades med en propagandakampanj som utlovade återställande av de adelsprivilegier som indragits under den svenska reduktionen. Löftet infriades mot att den livländska adeln svor tsaren sin trohetsed.
De därpå följande tvåhundra ryska åren är först och främst en period av stark ekonomisk utveckling. Till detta bidrog inte minst det faktum att den ryska tiden var befriad från de yttre konflikter som varit legio under den svenska. Riga förvandlades på 1800-talet till en industrialiserad storstad. Socialismen och nationalismen – två idésystem med olika grunddrag men båda med udden riktad mot tsarmakten – slog rot bland intellektuella grupper i Riga för att successivt spridas bland arbetare och till provinsen. Stor inflyttning medförde att 10 000 invånare vid den ryska erövringen hade blivit nästan 30 000 år 1800, och 1913 fler än en halv miljon.
Större kontinuitet fanns i Rigas politiska position som tung instans i lantdagen, dess politisk-administrativa ställning som säte för guvernören och dess ekonomiska roll som en framträdande hamnstad. Även under den ryska tiden lyckades stadens makthavare behålla en hög grad av självständighet. Precis som under svenskåren blev denna inte allvarligt hotad förrän i periodens slutskede, då tsarmakten efter mordet på Alexander II blev mer repressiv. Staden förblev ekonomiskt, kulturellt och politiskt tysk, även om den lettiska befolkningsgruppen i början av 1900-talet numerärt var dubbelt så stor som den tyska. Bostadssegregationen var påtaglig, med tyskarna boende i innerstaden och letterna i expanderande ytterområden. Även stadens ryska och judiska befolkning växte starkt under 1800-talet. Sedan judarna 1813 fått tillåtelse att bosätta sig i Riga blev förstaden längs Moskvagatan ett judiskt område. Vid första världskrigets utbrott beräknas 34 000 judar ha bott i staden.
Fysiskt omgestaltades staden helt från mitten av 1800-talet till tsarerans slut. På 1860-talet revs ringmuren och andra bastioner. Den medeltida stadskärnan blev ”historisk”, inringad av nyuppförda hus i jugendstil. Särskilt arkitektoniskt sevärd i ”stenstaden” är Albertagatan, ritad av Michail Eisenstein, far till den berömde sovjetiske filmskaparen Sergej Eisenstein. Järnväg och industrier bildade ytterligare en yttre stadsring, med arbetarområdenas hyreskaserner – ”trästaden” – i dess närhet. Ett nytt spindelnätsliknande gatusystem ersatte det oregelbundna medeltida. Paradgatan, en fortsättning på den gamla Kalkgatan, fick först namnet Alexandergatan efter den regerande tsaren. I ändringarna av namnet på denna gata kan sedan grovt utläsas skiftningarna i 1900-talets politiska konjunkturer i Riga: Under mellankrigsårens självständighetsperiod hette gatan Brivibas Iela, Frihetsgatan, därefter Adolf Hitlers gata och Leningatan, för att vid sovjetstatens bortgång återfå namnet Frihetsgatan.
Rigas sjuhundraårsjubileum firades 1901 med en utställning i industrialismens och det materiella framstegets tecken. 1918 firade rigaborna att första världskriget var över och att Lettland utropats till en oberoende stat. Utvecklingen under Rigas mellankrigstid kan beskrivas som en omställning från en imperial hamn- och industristad till huvudstad för en småstat. Svårigheterna var betydande, inte minst på grund av den materiella förstörelse som följt i världskrigets och den ryska revolutionens spår. Rigas hamnområde hade tillfogats svåra skador.
Även politiskt var turbulensen stor. Rigas parlamentsbyggnad – egentligen den livländska adelns hus från 1867 – befolkades av många små partier som bildade kortvariga och instabila koalitionsregeringar. År 1934 genomförde agrarpolitikern Karlis Ulmanis en kupp som följdes av ett auktoritärt styre. Den samhälleliga oron till trots tillkom i Riga en rad representativa byggnader, och nationellt präglade minnesmärken som det 42 meter höga frihetsmonumentet från 1935 restes. För Ulmanis var Riga i första hand en etniskt lettisk stad, 63 procent av stadens befolkning var lettisk 1935. Rigas tid som tysk stad var slut.
I stället blev den snart sovjetisk. På morgonpromenaden den 17 juni 1940 fann rigaborna Röda arméns stridsvagnar strategiskt placerade i gathörn och på torg. Efter världskrigets tysk-sovjetiska maktskiften – i vilka ingick nazisternas och deras lettiska hantlangares inringning av judarna i förstadens getto och förintandet av dem – inleddes 1945 stadens sovjetisering. En aspekt av den var den stora inflyttningen av ryssar som gjorde letterna till en minoritet i Riga. Den konkreta beskrivningen av sovjetrepubliken Lettlands huvudstad Riga kan göras kortfattad. Återuppbyggnaden efter krigets förstörelse innebar att den enligt sovjetkommunistisk standardmodell försågs med uniformt och dåligt byggda höghus, företrädesvis belägna utanför trästadsringen. Några exempel på stalinistisk monumentalarkitektur är Vetenskapsakademins hus, KGB-högkvarteret samt den obligatoriska leninstatyn.
Det främsta exemplet på den brutala rigaarkitekturen är ett dock ett kubformat museum ägnat minnet av röda lettiska infanterister, byggt på 1960-talet mitt på Rådhustorget. Huset heter i dag Ockupationsmuseet, och frågan om rivning eller förflyttning av det och andra kvarlevor från sovjettiden har varit het under hela det postsovjetiska decenniet. Nybyggande, restaureringar och namnändringar håller åter på att omgestalta Riga. Precis som under mellankrigstiden genomgår staden en anpassning till nya realiteter. Inte heller denna gång har den politiska och ekonomiska utvecklingen gått spikrak. Huruvida man främst beskriver de nya realiteterna i termer av nationell konsolidering eller närmande till Europa återknyter man till den ännu inte besvarade fråga som inledde artikeln. Ett – löftesrikt – svar är dock givet: år 2001 är Riga inte bara 800 år gammal, utan också Europas kulturhuvudstad. Det kommer att innebära att stadens rika arv som västorienterad europa- och östersjöstad kommer att få stor och välgörande uppmärksamhet.
Klas-Göran Karlsson är professor i historia vid Lunds universitet och östeuropaforskare.
Hangarer blev saluhallar
Under de tio år som Lettland har varit självständigt har Riga blivit en turiststad med småskalig charm. Den som väljer att flyga till Riga från Stockholm – varifrån även en färjelinje utgår – Norrköping, Jönköping eller Köpenhamn kan ta lokalbussen de cirka åtta kilometrarna från flygplatsen in till stadens centrum. Väl där har flanören en högtidsstund. Bortsett från avskräckande exempel på renoveringar och nybyggen från kommunisttiden bjuder Rigas gamla stad på mycket vacker arkitektur. Dessutom kan man besöka nationalteatern och operan samt några av stadens många restauranger och kaféer, som överlag har ett stort utbud av både spännande maträtter och lokala vodkasorter.
En vandring i saluhallarna, belägna nära järnvägsstationen i zeppelinhangarer från första världskrigets dagar, är ett måste. Hallarna sjuder av liv och uppvisar en rik provkarta av dofter och färger.
Spåren av Rigas getto är svåra att finna, men i gamla stans södra område finns en synagoga bevarad och ett judiskt museum.
Den som har en dag över kan med fördel utnyttja stadens goda buss- och spårvagnsförbindelser för att besöka motormuseet, det etnografiska friluftsmuseet – Lettlands motsvarighet till Skansen – eller det forna koncentrationslägret Salaspils.
Ulf Zander
Karl XII gick över floden
På västra sidan av floden Daugava/Düna i Riga, ligger ett höghus som rymmer flera av stadens medier. Byggnaden kallas ”presshuset” och stod i centrum för oroligheterna 1991 då det omringades av ryska elitstyrkor, ”de svarta baskrarna”. Militären kunde dock inte hindra historiens gång: Lettland kastade av sig det sovjetiska oket.
För 300 år sedan utspelades ett helt annat, än blodigare drama just vid detta flodavsnitt. Efter sin seger över ryssarna vid Narva i november 1700 hade den svenske kungen Karl XII dragit söderut för att ta sig an sachsarna. De behärskade, förstärkta med ryska styrkor, sedan en tid den södra delen av Livland ända fram till Düna och hotade staden Riga.
Kungens plan var att genom ett överraskande anfall över det 600 meter breda vattendraget (i dag är floden smalare) krossa fiendens armé. Guvernören – den berömde Erik Dahlbergh, 75 år – fick av den blott 19-årige monarken i uppgift att planera attacken.
Dahlbergh samlade in alla flytetyg som gick att skaffa i Riga med omgivningar. Det behövdes ungefär 200 båtar eftersom man planerade att på kort tid föra över 3 500 soldater. För att ge eldunderstöd konstruerades också speciella ”kanonbåtar”. Fem stora pråmar, som normalt användes för transporter av spannmål från Vitryssland, bestyckades med ett tiotal kanoner vardera. Detta rörliga artilleri skulle sjösättas samtidigt med flottan av småbåtar. Den uppfinningsrike Dahlbergh lät också bygga en smal pontonbro som vid lämpligt tillfälle under den kommande striden skulle monteras ihop och sträckas ut över floden. Med hjälp av denna bro skulle kavalleriet kunna sättas in i striderna.
Tidigt på morgonen den 9 juli 1701, när dimslöjorna ännu låg täta över Düna, startade operationen. För att ytterligare försvåra upptäckt tände svenskarna eld på våt halm. Det hela var riskfyllt. Om sachsarna i sina förskansningar skulle upptäcka småbåtsarmadan i god tid och hinna sätta in sitt artilleri mot svenskarna kunde förlusterna bli enorma redan innan en enda svensk stigit i land. Karl XII spelade – som vanligt – ett spel med höga insatser. Ofta lönade det sig, så också denna gång.
Svenskarna lyckades ta sig över halva floden innan fienden reagerade. Ett brohuvud upprättades snabbt av de första soldaterna som steg i land. Det tog en och en halv timma innan den sachsiska huvudstyrkan kunde gå till attack mot brohuvudet, som då hade förstärkts med nya svenska trupper. Svenskarna kunde stå emot, slå tillbaka och till sist få fienden på flykt.
Nu skulle kavalleriet ta upp jakten. Men på grund av strida strömmar och hård vind kunde Dahlberghs fiffiga pontonbro inte monteras som det var tänkt. Karl XII misslyckades därmed i sitt uppsåt att oskadliggöra fienden, något som sannolikt bidrog till att kungen efter Riga valde att gå mot Polen istället för att vända sig österut. Düna-övergången var dock på andra sätt en stor svensk framgång. Sachsarna lämnade Livland och utrymde i bara farten även Kurland (södra delen av nuvarande Lettland). Här väntade en god skörd som kunde föda den svenska krigsmaskinen inför kommande uppgifter.
Striderna i Riga kostade ett par tusen sachsare och ryssar livet. Svenskarnas förluster blev små; uppskattningsvis ett hundratal soldater dog på strandbrinken, där presshuset i dag står som ett monument över helt andra konflikter.
Historien ligger lager på lager i Riga.
Magnus Bergsten
