Bonn – en tysk parentes

I år flyttar den tyska förbundsdagen från den hittillsvarande tyska huvudstaden vid Rhen till den ”nygamla” vid Spree. Därmed har historien om den provi

25 maj 2001 av Folke Schimanski

I år flyttar den tyska förbundsdagen från den hittillsvarande tyska huvudstaden vid Rhen till den ”nygamla” vid Spree. Därmed har historien om den provisoriska metropolen Bonn nått sitt slut. Ironiskt nog firar den på samma gång sitt femtioårsjubileum som huvudstad.

I maj 1949 röstade nämligen det så kallade parlamentariska rådet om den kommande förbundsrepublikens regeringssäte. Med ytterst liten majoritet segrade förslaget Bonn över alternativet Frankfurt. Det gick partipolitik i detta. Ordföranden i rådet, den borgerlige Konrad Adenauer, ansåg att Frankfurt helt enkelt var för rött. Denna stad låg i ett socialdemokratiskt Hessen och var fylld av dito traditioner. Att ockupationsmyndigheterna hade sitt högsäte här var inte heller så lyckat. Däremot avvisade Adenauer det ”naiva” ryktet att han inte ville ha för långt hem till sin villa i byn Rhöndorf.

Bonn var inte belastat av några starkare politiska associationer. Den vackert belägna staden har däremot rötter i den tyska kulturhistorien. Beethovenhuset visar att kompositören föddes här. Ett annat bevarat hus är Ernst Moritz Arndts vid Rhenstranden. Den gamle tyske patrioten, som kom från Svenska Pommern, gästades av bland andra Erik Gustaf Geijer. På Gamla kyrkogården vilar kompositörsparet Schumann, romantikern A W Schlegel – och svensken Carl Pontus Lilljehorn, som tog del i attentatet mot Gustav III. Hans dödsdom mildrades till landsförvisning.

Den 23 maj 1949 godkände parlamentariska rådet en provisorisk ”grundlag”. I början av hösten valde den nya förbundsdagen den 73-årige Konrad Adenauer till förbundskansler. Därmed var den tyska delningen ett faktum. ”Der Weststaat” var en produkt av västmakternas ointresse av ett enat Tyskland, utpräglad misstänksamhet mot propåer från öst om detta, ekonomiska överväganden och rhenländaren Adenauers dokumenterade avoghet mot allt preussiskt.

Bonn var inget lyckat val. Det rådde stor brist på lokaler för ministerier och otaliga andra organ, som skulle slå sig ned här. Bostadsfrågan var mycket svårlöst. Förbundsdagen tog sitt säte i Pedagogiska akademin, och där var så ont om plats att många ledamöter saknade egna rum och tvingades sköta sitt jobb i restauranger eller korridorer. Förbundspresidenten fick nöja sig med att bo i ett rekreationshem för järnvägsanställda. Först efter drygt ett år kunde statschefen etablera sig i Villa Hammerschmidt, en tämligen ful residensbyggnad från 1860-talet.

Ett liknande öde drabbade förbundskanslern, som erhöll sina ämbetslokaler i Zoologiska museet. ”Det kändes en aning bisarrt, när varje besök hos förbundskanslern inleddes med passerandet av uppstoppat storvilt”, skriver en känd politiker. (En sal är inredd till minne av den svenske naturfotografen och författaren Bengt Berg, som 1909–13 tjänstgjorde som assistent på museet och blev hedersdoktor vid Bonns universitet.)

Det politiska storviltet fick naturligtvis mer ändamålsenliga lokaler med tiden. 1992 flyttade förbundsdagen tillfälligt till stadens pumpverk, då plenisalen behövde genomgå grundlig renovering. Men redan året innan tog parlamentet berlinbeslutet, så den planen – och många andra för att modernisera regeringskvarteren – blev meningslös. Bonn har dock fått några tröstnappar: åtta av sammanlagt arton ministerier stannar här, och staden har begåvats med några smärre FN-organ.

Publicerad i Populär Historia 5/1999

Kanske är du intresserad av...

Läs också