Karl IX:s Göteborg
Berättelsen om Sveriges stadsgrundande på västkusten är lång och full av både stora planer och brandrök. De bevingade ord som tillskrivs Gustav II Adolf, ”Här ska staden ligga!”, föregicks naturligt nog av en undran över var staden skulle ligga. Den frågan hade då upprepats gång på gång i 150 år.
Redan vid mitten av 1400-talet stod det klart att den medeltida metropolen Skaras hamnstad Lödöse vid Göta älv inte hade framtiden för sig. Älven blev allt grundare och Lödöse hotades ständigt av den dansk-norska fästningen Bohus, effektivt placerad mellan staden och havet.
Vid den här tiden var Sveriges hela västkust en liten korridor bestående av områden på ömse sidor om Göta älvs mynning, mellan norska Bohuslän och danska Halland. Den omfattade några socknar söder om älven och den södra halvan av ön Hisingen på norra sidan. Korridoren var Sveriges enda öppning västerut, och en handelsstad där var nödvändig. Problemen med Lödöse måste lösas, och den naturliga lösningen var att anlägga en helt ny stad, nedanför Bohus.
Beslutet om den nya staden togs i Sten Sture den äldres dagar. Nybygget fick namnet Götaholm, därefter det föga fantasirika Nya Lödöse, ofta förkortat Nylöse. Staden kom att fungera väl, men hade ändå sina inbyggda problem. Terrängen gjorde den svår att försvara, och marken höll inte riktigt för tunga befästningsverk. Detta fick i sinom tid Gustav Vasa att besluta om en stadsflytt. Nylöses borgare var inte glada, men kring 1545 gick lassen.
Den nya platsen utgjordes av området runt Älvsborgs fästning. Borgen skulle skydda staden, var tanken. Att det var en plan som inte höll kunde inte Gustav Vasa, men väl hans efterträdare Erik XIV, konstatera. Under sjuårskriget mot Danmark 1563–70 gick den nya staden upp i lågor och Älvsborg intogs. Den svenska korridoren måste köpas tillbaka för en svindlande summa pengar, som kommit att kallas ”Älvsborgs lösen”.
Under nästa kung, Johan III, ekade frågan om handelsplatsens placering vidare. Staden vid Älvsborg började byggas upp när korridoren väl återfåtts, borgarna ville tillbaka till Nylöse och kungen själv gjorde upp planer för en tredje plats mittemellan. Till sist vann borgarna och efter fyrtio år återuppstod Nylöse, medan staden vid Älvsborg för-svann i glömska. Dessvärre hade platsen för Nylöse inte blivit mer lättförsvarad under åren som gått, och dessutom började älven bli för grund även här.
Redan som hertig hade Johan även tittat på möjligheten att lägga en stad på älvens norra sida, mittemot Älvsborgs fästning. Det var på uppdrag av Gustav Vasa, men i sin rapport till fadern föreslog Johan istället dels en annan plats på Hisingen, Lindholmen, dels den plats där nuvarande Göteborg skulle komma att byggas cirka 60 år senare.
Något beslut blev aldrig fattat, eftersom Gustav Vasa dog året därpå. Men platsen på Hisingen återkom så småningom i diskussionen. Då var det Karl IX:s tur att svara på frågan om var staden skulle ligga.
I januari år 1604 var den nederländske byggmästaren Hans Fleming på väg mot Göta älvs mynningsområde. Hans upp drag var att mäta ut gator och tomter i en liten dalsänka mittemot Älvsborg. I ett brev uppmanar Karl IX ståthållare Severin Jönsson på Älvsborgs fästning att ge byggmästaren all tänkbar hjälp. Det var nämligen bråttom. Redan vid islossningen kunde holländarna vara på väg!
Det Fleming skulle planera för var inte en ny stad bara i betydelsen nyuppförd – den skulle också bli ny till sin funktion. Staden uppfördes för att existera parallellt med Nylöse och befolkas av i första hand utländska köpmän och hantverkare. Samtidigt som Fleming började stega ut kvarter utgick en första värvarexpedition från Älvsborg. Varifrån Karl IX fått idén är inte gott att veta. Utländska borgare fick städer att blomstra, det kunde han se med egna ögon, men därifrån till att bygga en specialdesignad stad… Kanske hade han helt enkelt insett att Nylöse aldrig skulle bli något Kalmar i väster. Bäst alltså att börja från början.
Målet för de svenska värvarresorna var De förenade provinserna, det som i dag är Nederländerna. Under 1600-talets första år var detta en ung nation på väg uppåt. Nederländska köpmän hade precis bildat Det förenade ostindiska kompaniet och deras skepp började korsa världshaven. Viktigare för svensk del var kanske att holländarna börjat ta över Hansans roll i Nordsjö- och Östersjöområdet.
De kontakter som togs var inte på nationell nivå. Svenskarna försökte övertala kapitalstarka privatpersoner att söka sin lycka i Sverige. I sitt brev från januari 1604 trodde Karl IX att de första främlingarna skulle dyka upp samma år, men så enkelt blev det inte. Det krävdes nya värvarresor och fetare löften, innan man till sist fick tag i rätt person. Han hette Abraham Cabeliau, och han lyckades samla ihop en grupp intressenter. I början av 1607 anlände en delegation till byggarbetsplatsen på Hisingen.
Från Hisingen fortsatte de utländska köpmännen till Stockholm, där det blev hårda förhandlingar. Slutligen beslöt sig delegationen för att flytten kunde bli av. I utbyte fick de utförliga privilegier, som inte minst skulle skydda den nya stadens invånare från svenska myndigheters inblandning. Bland de särskilda krav köpmännen ställde var att man istället för en fästning i anslutning till staden skulle få hela staden muromgärdad. Ett annat önskemål var en bro från Hisingen över älven till Älvsborgssidan.
I och med detta avtal kunde projektet gå igång på allvar. Svenskarna hade redan börjat uppföra hus i staden. Från De förenade provinserna anlände snart en ny byggmästare, Nicolaus de Kemp, som fann sig stående utan ritning och utan spadar men med ett stort knippe knektar som skulle gräva. Han följdes snart av timmermästare och arbetsfolk.
Åren 1608–10 måste den nya staden ha sjudit av aktiviteter. De utländska köpmännen och deras arbetsfolk byggde hus, fartyg kom och for och när Karl IX passerade på sin eriksgata 1609 trädde stadens civila styre i funktion. Abraham Cabeliau utsågs till Göteborgs förste borgmästare. Samma år slogs de första mynten i staden. Fram till dess hade bara Stockholm och Kalmar haft mynträtt. År 1610 lät Karl IX slå ett praktmynt i silver, som visar nybygget. Köpstaden Göteborg var på gång!
Vi vet inte hur staden såg ut. I svenska arkiv finns tre ritningar, med raka kvarter och symmetriska murar och vallgravar. Ritningarna brukar tillskrivas De Kemp. På 1920-talet konstaterades dock att ritningarna är rena skrivbordsprodukter som inte går att passa in i terrängen. Och på 1970-talet identifierades de som kopior, framtagna senare under 1600-talet. Bilden på praktmyntet å sin sida visar bara några symmetriska kvarter, en kyrka och en skeppsbrygga.
Skeppsbryggan finns omnämnd i text och fanns säkert i verkligheten. Utgrävningar har gjorts och det mest iögonenfallande fyndet är grunden till ett större hus, byggt i tegel. Övriga hus var antagligen av trä, men hur de låg och hur de såg ut vet vi inte. Grunden till kyrkan finns fortfarande kvar, som ett av få synliga spår efter staden. Den har orsakat en del rynkade pannor. Var den svenskt lutheransk eller nederländskt reformert? För att den var reformert talar en vädjan, som nederländska lutheraner skickade till sitt hemland 1609. I den bad lutheranerna sina landsmän om pengar för att bygga sig en kyrka. Om den befintliga kyrkan redan varit lutheransk verkar deras vädjan onödig.
En reformert kyrka skulle i så fall bara vara ett av alla inslag som skilde Göteborg från Sveriges övriga städer. Den nya köpstaden hade egen lag och eget styrelsesätt. Framför allt Ralph Scander, stadens mest grundlige utforskare, har velat se det första Göteborg som en holländsk koloni på svensk mark. Det synsättet har emellertid ifrågasatts. Många av de köpmän som anlände var snarare tyskar, bosatta i De förenade provinserna, eller rentav i Spanska nederländerna (ungefär nuvarande Belgien). Inflytandet delades också så att det i domstolar och råd skulle sitta såväl svenskar som nederländare och tyskar. Modellen för hur staden skulle styras påminde visserligen om den i Amsterdam, men även om till exempel tyska Augsburg. Språket vid rättegångar skulle vara nederländska, men predikospråket var tyska.
Snarare än en holländsk koloni var det kanske en ”europaanpassad” stad man ville skapa. Det skulle vara en stad där borgare från såväl nordtyska Hamburg som sydtyska Augsburg, från Amsterdam i De förenade provinserna såväl som Antwerpen i Spanska nederländerna skulle känna sig hemmastadda och trygga.
Den civila staden växte, men med befästningarna runtom gick det betydligt sämre. Borgarna klagade gång på gång över att arbetet dröjde. Arbetsledningen klagade i sin tur över lata bönder. De Kemp tycks inte ha haft någon kontroll över situationen, befälhavaren på Älvsborg verkar ha varit måttligt intresserad och den ivrige kungen var långt borta. Karl IX anade till och med danska konspirationer bakom segheten. På minnesmyntet från 1610 syns inga murar, och frågan är om det blev något mer än enstaka muravsnitt och vallgravsgropar.
Snart fick man annat att tänka på. Våren 1611 förklarade Danmark krig mot Sverige. Konflikten har kommit att kallas Kalmarkriget, eftersom Kalmar fick ta första stöten. Det blev ännu ett av dessa fullständigt skoningslösa krig mellan grannfolk. Truppstyrkor korsade gränsen fram och tillbaka och brände städer, byar och kyrkor.
Även Västsverige drabbades med full kraft och det främsta målet var Älvsborg. Fästningen höll till en början stånd tack vare sina murar, men det oskyddade Göteborg hade ingen chans. De mest ingående uppgifterna om vad som egentligen hände kommer från en dansk sjöofficer, Jens Munk. Munks anteckningar berättar att den 12 juli 1611 brändes Göteborg ”reent af i Grunden”. Soldaterna i Bohus, fortsätter de, hade då redan bränt ena änden av staden. Detta är allt vi vet.
Förstörandet av Göteborg var en helomvändning från dansk sida. I april hade Kristian IV beordrat sin krigsöverste att hålla ett öga på Nylöse och Göteborg, just för att man inte skulle sätta eld på städerna. I maj hade han uppmanat sina trupper att inte plundra i onödan. Nu brann Göteborg, och förklaringen kan vara hämnd. Vid midsommartid hade kronprins Gustav Adolf ryckt in i Blekinge och stormat kung Kristians nyuppförda stad Kristianopel. Befolkningen massakrerades. En ny stad mot en ny stad. Göteborg gick upp i lågor.
Hur det gick med befolkningen vet vi inte. Man har inte hittat någon massgrav vid det första Göteborg, men det skulle kunna ligga en och vänta. Tanken är inte helt orimlig, då det berättas att Kristian året efter lät avrätta alla manliga invånare i Nylöse.
Kanske hade ändå de flesta göteborgare gett sig av redan vid det första angreppet, kanske hann de sista sätta sig i säkerhet före det andra. I vart fall tycks de flesta utländska köpmän ha gett sig iväg under våren och sommaren. Merparten fastnade i den danska blockaden och plundrades på allt, innan de fick fortsätta hem.
De förenade provinserna gjorde försök att medla, men Kristian IV hade medvind och var inte intresserad. Kriget fortsatte året efter, då Älvsborg föll. Det blev slutligen England som fick till stånd fredsförhandlingar. Freden vid Knäred, som slöts i januari 1613, resulterade bland annat i att danskarna behöll den svenska korridoren ända upp till Gamla Lödöse, och att svenskarna kunde återfå området mot att de inom en period på sex år betalade en miljon riksdaler. Det var ”den andra Älvsborgs lösen”. För det första Göteborg var sagan över, liksom för dess grundare. Karl IX hade avlidit redan hösten innan, efter att förgäves ha utmanat den danske kungen på duell.
Sex år fick Sverige alltså på sig att köpa tillbaka sin öppning västerut, och det lyckades. Merparten plockades givetvis från rikets skattebetalare, men även här deltog intressenter i De förenade provinserna. Trettio procent av lösen bestod av nederländska lån. I spetsen för långivarna stod Louis De Geer, som med tiden skulle bli det svenska bergsbrukets förgrundsgestalt. Kung Kristian av Danmark ville först inte lämna tillbaka området trots att summan betalats, men han fick ge sig efter engelska påtryckningar.
Så kom det sig att Sveriges nye kung, Gustav II Adolf, kunde beskåda området. Det är under en sådan besiktning som legenden säger att han klättrade upp på det lilla berget Otterhällan, spejade ut över de sanka ängarna mellan Älvsborg och Gullberg, och uttalade de bevingade orden.
På många sätt blev det andra Göteborg – dagens stad – en kopia i större skala av sin flernationella föregångare på andra sidan älven. Nederländaren Jacob van Dijck, en av de aktiva bakom den första staden, blev det nya Göteborgs förste burggreve. Å andra sidan var den nya staden inte tänkt att existera parallellt med Nylöse, utan att ersätta den. Nylöseborna fick snart order att riva sina hus och flytta.
Kriget som ödelade det första Göteborg, blev det sista där Danmark–Norge var den tveklöst starkare parten. Under decennierna som följde försköts styrkeförhållandena och både Bohuslän och Halland blev svenska. Gustav II Adolfs Göteborg blev inte någon utsatt utpost, och slapp brännas och plundras som sina föregångare. Istället blev Göteborg den enda av 1600-talets nyanlagda städer som kunde hålla jämna steg med de äldre svenska städerna.
I dag har staden växt så att den kommit att integrera och förena samtliga sina föregångare. Platsen för Nylöse har blivit stadsdelen Gamlestaden. Runt gamla Älvsborgs ruiner ligger ett kulturreservat. På platsen för Johan III:s tänkta stad finns bland annat Skansen Lejonet och den judiska gravplatsen. Samme kungs föreslagna plats Lindholmen på Hisingen har blivit ett av de mer fashionabla bostadsområdena på norra sidan om älven. Där köpmännen ville ha en bro över älven sträcker sig i dag Götaälvsbron. Dess landfäste på Hisingssidan borrar sig rätt in i platsen för det första Göteborg. Området har mest varit industritomter, men nu finns stora planer som omfattar bostäder och en hamn, och kanske en park just i sänkan där de utländska köpmännen en gång byggde sina hus.
Att läsa Stadsbildningar och stadsplaner i Götaälvs mynningsområde (1928) av Albert Lilienberg, Karl IX:s Göteborg på Hisingen (1975 ) av Ralph Scander samt Pålad stad – berättelser om Göteborg från början till nu (2003) av Tomas Andersson med flera.
