Spaniens judiska drama
Självrannsakan är ett typiskt spanskt karaktärsdrag, och ofta slår det över i självplågeri. Inte ens detta klang- och jubelår gör Spanien det precis lätt för sig. Efter att ha ådragit sig stort ogillande från såväl indianer som vita för tilltaget att fira 500-årsminnet av européernas ockupation av Amerika, drar man sig inte för att också uppmärksamma att det var i samma veva som både judar och araber fördrevs från halvön.
I ett kontor vid Calle Serrano i Madrids centrum sköter man denna ömma tå, under namnet Sefarad ’92, ett kulturprogram mycket i skuggan av de stora superevenemangen – världsutställningen i Sevilla, Olympiska spelen i Barcelona och Madrid som Europas kulturstad under ett år.
Kungariken förenades
Det var år 1475, när Ferdinands och Isabellas förmälning hade fått sin politiska formulering i det s k konkordatet i Segovia, som Spanien som nation såg dagens ljus. De flesta av halvöns många små kungariken kunde nu förenas, och slagordet blev ganska naturligt: ett folk, en tro, ett språk. Men det var ett sorgligt slagord för en nation som i sin embryoniska tillvaro hade hyst folkslag och kulturer från tre kontinenter, och som snart skulle inkorporera en fjärde – även om man inte på länge än visste att det var en fjärde.
Detta hade varit ett land där varje man och kvinna fritt hade kunnat dyrka Jehovah, Allah eller den heliga treenigheten. På 1200-talet hade Alfonso X ”den Vise”, själv undervisad av både araber och judar, installerat sin berömda översättningsakademi i Toledo för att bygga ett vägnät i denna fascinerande mångspråkiga djungel, och för att kunna ta till vara arven från alla väderstreck.
Nu – det viktiga året 1492 när så mycket av det framtida Spanien skisserades – utgav en språkman vid namn Antonio Nebrija den första kastilianska grammatiken: de spanska barnen hade därmed fått sin ABC-bok. Ett exemplar av märkvärdigheten presenterades Isabella, som lär ha frågat vad man skulle ha något sådant till, och fått svaret: ”Språket är det mest perfekta instrumentet för att skapa ett imperium.”
I sin iver att värna om enigheten, enheten, förlorade man de oersättliga värden som pluralismen alltid hade tillfört halvön.
Spansk guldålder
När judarna kom hit vet man inte, men legender berättar att de fanns här redan på Salomos tid. Tämligen säkert är att romarna stötte på judiska samhällen när de anlände under det första århundradet efter Kristus. Och under de romerska, arabiska och kristna väldena utmärkte sig judarna inom kultur och ekonomi. Speciellt förstod de sofistikerade morerna att uppskatta det judiska geniet. Under kalifatet i Córdoba, som utropades år 886, upplevde spansk kultur sin första guldålder.
När London och Paris inte är annat än leriga byar, blir Córdoba den första staden i Europa som har stensatta gator – med gatubelysning! Här hemma lyser bara enstaka gnistor upp vårt mörker medan vi mödosamt ristar raka runor i sten, men i Córdobas universitet står 400 000 volymer, och de används – en intensiv undervisning pågår i naturvetenskaper, poesi, historia och musik. Inte minst i de prydliga judekvarteren, s k aljamas, frodas vetenskaper som medicin, astronomi och filosofi.
Redan Abd-al-Rahman III, en charmfullt fåfäng härskare som var son till en baskisk kvinna och färgade sitt ljusa hår svart för att se mer arabisk ut, och som i mitten av 700-talet hade proklamerat det moriska Spanien för ett självständigt emirat, hade haft en finansminister som var jude. Något sådant hade varit en omöjlighet under de tidigare västgoterna och skulle bli lika omöjligt under de kristna.
Skickligt och smidigt utnyttjar morerna judarnas mellanställning och det faktum att de redan har sekellång kunskap om landets språk och karakteristika. Judarna får bli mellanhänder och tolkar, se till att skatterna kommer in från de kristna vasallerna, sköta kommunikationerna när krig ska bryta ut eller upphöra, eller viktiga inköp göras, av kyrkor eller brudar. Folkgrupperna emellan existerar en inbördes respekt som vi i våra dagar knappast kan göra oss en föreställning om; så t ex avbröts de nästan ständigt pågående småkrigen och skärmytslingarna automatiskt under fredag, lördag och söndag, så att arab, jude och kristen i fred och frid skulle kunna fira sin helg.
Invaderas av almohader
Men allt detta får sitt slut när halvön invaderas av de krigiska almohaderna. De andalusiska judarna tvingas fly, och de flesta tar sig norrut till samhällen som återerövrats från morerna av kristna kungar. En av flyktingarna är den man som i 1100-talets Córdoba skrivit in sitt namn i filosofins historia: Naimónides.
Många hamnade i Toledo, där den judiska befolkningen blev större och mäktigare än någon annanstans i Spanien. Det var en viktig plats: västgoterna hade gjort den till halvöns första huvudstad, morerna hade slagit sig ner här med vällust, och de kristna kungarna valde Toledo till symbol för sina segrar över Islam – varje spanskt skolbarn vet att Alfonso VI intog Toledo år 1085. Alfonso var tidstypiskt lös i konturerna. Han hade tidigare varit politisk flykting hos det arabiska hovet i Toledo, och Allah vet vad han och hans värdar då hade kommit överens om. Kanske var hela erövringen till slut bara lite politisk teater, resultatet av korridorsnack på arabiska trädgårdsgångar mellan rosor och fontäner.
Belysande är också hans tillvägagångssätt när han en gång varit borta från stan och hans franska fru och hennes franske biskop passat på tillfället att inta moskén och där låta bära in ett altare – simsalabim, en kristen kyrka. Alfonso blev mäkta vred när han kom hem, och kanske ändå mer generad, och frågade sina vänner araberna vad man kunde göra. Men morerna ryckte på axlarna. Gjort är gjort. Börjar vi bråka blir det bara värre.
Alfonsos stora tacksamhet spred sig vidare genom generationerna, och när den gotiska katedralen började byggas på moskéns plats 1227 och Ferdinand II ”den helige” var vid makten, han som kallade sig kung av tre religioner, fick en av Alfonsos generösa arabiska vänner en staty vid själva högaltaret. Där står han nu, den otrogne hunden, mitt i helgonsmeten, en magnifik representant för internationell förståelse och flexibilitet.
Också judarna hade hedersplatser i Alfonsos Toledo. De var ovärderliga vid hans översättningsakademi och besatte nyckelposter vid hans hov som läkare, tolkar och tjänstemän.
Växande judehat
Men framgångarna och makten födde avund. I synnerhet under 1200-talet växte ett judehat sig allt starkare ute i samhället. Blodtörstiga munkar började ropa på segregation, påtvingad omvändelse eller exil. Det började stiftas lokala lagar, som att utesluta judar från offentliga ämbeten.
Judeband som igenkänningstecken är ingen nazi-uppfinning – de infördes i Navarra år 1228. Vid riksdagen i Valladolid år 1293 förbjöds judar att äga jord eller hemman.
När pesten slog till 1348, menade man att det var Guds straff mot judarna, och att det var orättvist att också kristna drabbades. År 1355 massakrerades 12 000 judar i Toledo, år 1391 dödas 50 000 på Mallorca. Och år 1492 åker de ut: säkert mer än 150 000.
Förvisningen kom knappast som en chock. Många judiska samhällen, som tidigare blomstrat, hade under förföljelserna förfallit. I Toledo hade ghettot krymt ihop och isolerat sig som aldrig tidigare, och av tio synagogor återstod bara tre. Resten var förstörda eller omgjorda till kyrkor, som Santa María la Blanca.
Dekretet om förvisningen, signerat Ferdinand och Isabella, var också en naturlig följd av att erövringskriget mot morerna nu var slut. Den 2 januari 1492 hade det katolska kungaparet gjort sitt segerintåg i halvöns sista arabiska fäste, Granada. Spanien var nu en nation, en kristen nation.
Visserligen hade morerna gett upp Granada bara på villkoret att de skulle få fortsätta att tillbe Allah, men alla förstod att löftet som avgivits var en ren formalitet. Och storinkvisitorn Fray Toma’s de Torquemada behövde bara viska i de katolska majestäternas öra, för att de skulle förstå att nu borde turen ha kommit till judarna.
Kungen hade fått alla lån han behövde till alla krig han ville föra – sa man elakt – nu kunde han, Ferdinand, som själv ansågs ha judiskt blod, kosta på sig att sparka ut sina borgenärer. Och Isabella, hon hade fått sina barn. Det sades att hennes livläkare, en jude, hade botat hennes ofruktsamhet.
Många konverterade
Fyra månader, från april till augusti, fick de som valde att flytta för att ordna sina affärer och sälja sina egendomar till löjligt låga priser. Praktiskt taget alla judar som hade mycket att förlora valde att konvertera. Den 15 juni hände det oerhörda: in i Jungfruns av Guadalupe eget kloster, mirakeljungfruns tempel, träder judarnas överstepräst, storrabbin Abraham Seneor, och blir döpt i den heliga treenighetens namn, till Fernando.
Men de som inget hade reste – till Nordafrika, Italien och mest till det osmanska riket, där en liberal regim välkomnade 90 000 sefarder. De förde med sig sitt sefardiska språk, ladino, sina sånger och sin spanska smak för sötsaker. Mycket godis på Balkanhalvön har än i dag namn som det fick på den iberiska halvön, och så sent som 1947 påträffade man i Egypten de egendomliga kharjas, folksånger som har moriskt ursprung och är nedtecknade på hebreiska – men sjungs på spanska!
I Istanbul lever i dag den största kolonin av sefarder, ungefär 22 000 människor. De läser en tidning på ladino som heter Salom, och sörjer över att deras barn inte längre bryr sig om att lära sig språket.
I övrigt var det inte många platser dit sefarderna år 1492 kunde ta sin tillflykt. Spanien var inte den första utkastaren. England och Frankrike hade redan gjort sig av med sina judar. I Portugal fick en hel del tillfällig asyl, men majoriteten av dessa skulle snart inleda ännu en folkvandring, den här gången norrut, till Amsterdam.
Inkvisitionen övervakade
De som stannade och konverterade övervakades ständigt av inkvisitionen. Utan tvekan fanns judendomen kvar, både som religion och livsstil, men man tvangs leva ett fördolt liv. Under 1800-talet började sefardiska efterkommande att anonymt återvända. Sen mitten av det här seklet finns det åter ett tiotal spanska städer där judendomen har fotfäste. Den första nya synagogan öppnades i Madrid, den andra i Barcelona.
Det här minnesåret hålls minnesgudstjänster i dessa synagogor. Ändå är det i de gamla templen man bäst mediterar över det som hände. Det är här magin finns; det sällsamma spanska draget av vindar som sveper in från hela vida världen. Det var muslimerna som byggde judarnas tempel, och de var redan av tradition experter på att skapa andlöst sköna interiörer bakom blygsamma fasader av tegel och adobe. Det var en talang som gick hand i handske med judarnas situation – tvånget att dölja sin rikedom. När en rik jude gick ut ur staden, dolde han sina fina kläder under en dålig rock med judeemblem.
Muslimska arkitekter
Med suverän improvisation och full skaparfrihet trollade de muslimska arkitekterna fram den jublande interiör som vi nu kallar Santa María la Blanca i Toledo. Ljus genomströmmar ett rum som lyfter det tyngsta sinne, ett rum samtidigt praktfullt och återhållsamt, med ekon från Bysans och Persien i de eleganta valvbågarnas hästskoform. Och i den synagoga i Sevilla som har samma namn är pelarna rentav från västgotisk tid, och kyrkan som var synagoga var en gång också moské.
Här kan man sitta ett tag och betrakta den bleka katolska María som gråter med porslinstårar på kinden, och begrunda kung Ferdinands iskalla pragmatism när han, skuldsatt upp över öronen till dem han utvisade, skrev in i statuterna att inga pengar eller dyrbara metaller fick de ta med sig, samt att alla dem tillkommande skulder automatiskt skulle avskrivas.
Britta Ramklint, författare och resejournalist, utkom nyligen med boken Europa Magica. Senast medverkade hon i Populär Historiamed en berättelse om kurorternas förflutna.
