Kejsar Frans Josef försökte med alla medel hålla samman sitt imperium, men det rämnade alltmer. Kriget mot Preussen 1866 slutade med nederlag, världsutställningen i Wien 1873 blev ett finansiellt fiasko. Personliga misslyckanden följde: tronföljaren Rudolf tog sitt liv 1889, kejsarinnan Elisabet (”Sisi”), som led av anorexi, mördades av en italiensk fanatiker 1898.

Men i donaurikets förfall fanns frön till en kulturell höstblomning. Därför har ordet ”dekadens” som ofta nyttjas i det här sammanhanget en dubbel betydelse: förfall och uppståndelse.

Sekelskiftet var en brytningstid. På två områden ser man det klart, musikens och konstens. Faktiskt dog flera berömda musiker just kring 1900. Valskungen Johann Strauss den yngre avled i juni 1899. Han var en genial beställningskonstnär som – till skillnad från den samtide Jacques Offenbach – undvek satir mot sin överhet utan ville behaga alla. Strauss var kejsartiden i musikalisk form, det Wien som dansar och ler.

En annan stor wienmusiker, Johannes Brahms, dog 1897. Brahms och hans vapendragare, den fruktade musikkritikern Eduard Hanslick (död 1904), svarade för den wienklassiska traditionens bibehållande gentemot den ”nytyska” musikens förgrundsgestalter, Richard Wagner och Franz Liszt. Brahms avskydde Wagner, han föredrog till och med valskungens musik framför tyskens.

Men kring sekelskiftet blev allt det där historia. Wagner spelades nu som aldrig förr, hans lärjungar upprättades så småningom, och en ny musikalisk era inleddes i Wien under wagnerianen Gustav Mahlers dirigentpinne.

Samma förnyelse skedde på konstens domäner. Arkitekten Otto Wagner ville ”visa den moderna människan hennes ansikte”, inte skapa smaklösa repliker av medeltid och renässans . Eller som det står på den så kallade secessionsbyggnaden vid Karlsplatz:

”Åt tiden dess konst. Åt konsten dess frihet”.

Secessionen i Wien – med namn som Gustav Klimt, Joseph Olbrich, Josef Hoffmann och Koloman Moser – var en protest mot etablissemanget på Künstlerhaus. I Berlin var den nya konströrelsen en ljungande demonstration mot ”konstexperten” Vilhelm II och hans hovkonstnärer. Men medan den tyske kejsaren fördömde det han kallade ”rännstenskonst” (det vill säga allt som var nyskapande), rådde inte ett lika spänt förhållande mellan Frans Josef och secessionisterna i Wien. När rörelsens första utställning ägde rum våren 1898 hedrade kejsaren den rent av med ett officiellt besök. Och ledaren för wiensecessionen, Gustav Klimt, bar det kejserliga guldkorset, som han tidigare förlänats.

Dock fanns ett svalg mellan hovets, adelns och konstprofessorernas Wien och den nya konströrelsen, vilken genast väckte internationell uppmärksamhet. Gynnarna kom från det rika, liberala borgerskapet, som profiterade på industrialismens frammarsch.

Alma Schindlers ungdomsbiografi är en indirekt skildring av det konstnärliga Wien vid sekelskiftet. Styvfadern Karl Moll var en av de femtio initiativtagarna till Wiensecessionen. Ja, det sägs att det var just i deras hem som secessionen grundades; enligt andra uppgifter på Café Griensteidl vid Michaelerplatz, eller ”Café Storhetsvansinne” som det hette i folkmun, där sekelskiftets kulturelit träffades.

Detta var under wienerkaféernas storhetstid. Deras kulturhistoriska betydelse kan inte överskattas. På Griensteidl ledde Almas samtida Hermann Bahr litteraturkretsen ”Jung-Wien”, och han liknar sitt kaféumgänge vid en platonsk akademi. Men detta var endast ett av de då 600 kaféerna i staden, varav minst två dussin fick särskild betydelse på grund av sina prominenta gäster. På Café Central satt kaféhabituén Peter Altenberg; året före första världskriget fanns här inte mindre än 251 tidningar att tillgå. I närheten av secessionen öppnades Café Museum, ritat av Adolf Loos, där man tar plats på de av Loos avgudade thonetstolarna, än i dag urtypen för den klassiska kaféstolen. Sakligt och ornamentlöst som kaféet var kallades det inte utan skäl för ”Café Nihilismus”. Det blev naturligtvis stamlokal för secessionistkretsen.

Ännu mer historiska (många av de gamla wienerkaféerna finns än i dag) är Café Sperl, Landtmann och nobla Imperial. Hit sökte sig musikerna, till Sperl redan Strauss den äldre, till Landtmann Emmerich Kalmán, till Imperial Brahms. Men även den hatade journalisten Karl Kraus sökte sin tillflykt hit.

När secessionen grundades var Alma endast arton år. Hennes dagboksanteckningar vittnar om stor intellektuell livaktighet. Hon gick ofta på konserter, operor och teater och avgav pricksäkra omdömen. Det slår en att hennes positiva omdömen sammanfaller med den konst som överlevt – och vice versa.

Genom styvfadern blev hon ett dagligt vittne till secessionens uppblomstring. När Joseph Olbrich lät bygga secessionsbyggnaden klev hon med sina långa kjolar på byggnadsställningarna. Huset är en originell konstruktion, som med sin gyllene lagerbladskupol – kallad ”det gyllene kålhuvudet” av folkhumorn – gör ett modernt intryck än i dag. Detta gäller också jugendarkitekten Otto Wagners tunnelbanestation vid Karlsplatz, hans två hus vid Linke Wienzeile, hans Postsparkasse med mera.

Den unga Alma fanns också på plats 1902 när Gustav Klimts och andra konstnärers så kallade Beethovenfriser invigdes i secessionshuset. Hon hörde då den geniale dirigenten Gustav Mahler framföra Nionde symfonin med enbart blåsare och hon läste secessionsmännens programtidskrift Ver Sacrum (Helig vår), ett konstverk i sig.

Alma var en attraktiv flicka och den sjutton år äldre Gustav Klimt var en av många män som attraherades av henne. De ömma känslorna besvarades. Klimt var redan före secessionen ett stort namn. ”Klimt före Klimt” var dock en mera traditionell och lyhörd beställningskonstnär, vilket bland annat hans alfreskomålningar i Burgtheater och Konsthistoriska museet vittnar om.

I samband med secessionseran blev han alltmer revoltör. Beethovenfrisen med dess nakna damer väckte oro bland konservativa besökare. Än mera skandal vållade hans presentation av de väggmålningar han tänkt sig i universitetsbyggnaden. Han var här först med att måla nakna kvinnor i framskridet havandeskap. Men det som upprörde var inte bara nakenhet. Klimts symbolik över Medicinen, Filosofin och Juridiken ifrågasatte den då förhärskande framstegstron. Medicinen företräddes här av en kall kvinna, Hygieia, som inte var till stor båtnad för de verkligt lidande och Juridiken framställdes som ett maktinstrument inför vilket ingen vanlig människa finner sig tillrätta. Detta ogillades givetvis av etablissemanget och 87 professorer skrev under en protestskrivelse; Klimt missade en professur i konstvetenskap. Den förälskade Alma skrev emellertid i sin dagbok att figuren Hygieia var ”underbar, galen”.

Relationen fördjupades tills Klimt en dag föreslog ”en fullständig fysisk förening” varvid Alma replikerade att något dylikt var otänkbart. Hon blev så besviken att hon bröt med förslagsställaren – med föräldrarnas gillande.

Klimt återvände till en väninna han alltid haft i bakfickan, modedesignern Emilie Flöge. Han sammanbodde sedan med henne hela sitt liv, vilket dock blev kort: han dog av slaganfall 1918.

Alma såg sig om efter ett nytt äktenskapsobjekt. Det kunde ha blivit Joseph Olbrich, en lärjunge till Otto Wagner och secessionens nästa stora namn. Dessvärre var han på väg bort. Den unge storhertigen Ernst Ludwig av Hessen, en ivrig gynnare av samtida konst, erbjöd honom anställning i Darmstadt mot en rundlig lön. Olbrich var inte mera solidarisk med secessionskamraterna än att han tackade ja – till förtrytelse för bland andra Alma. Kusligt förutseende kommenterar hon Olbrichs val med att varna för att det dynamiska Tyskland kommer att sluka det dekadenta Österrike. Hon fick så rätt.

Olbrichs avhopp utgör ett exempel på hur jugendkonstnärerna ofta blev lejda av rikemän för att fylla deras behov av en tidsenlig bostad, som de kunde visa upp för sina gäster. Alma hade senare tillfälle att besöka ett hus som Olbrich ritat åt en ägare av en maskinfabrik i Wien: ”Villan är en juvel från topp till tå … varje dörrlås, varje detalj har utformats med största omsorg … Matsalen har dekorerats helt i ljusa färger, sovrummet i cyklamenrött, herrummet i grönt, allt ytterst komfortabelt.”

År 1897, samma år som secessionen bildades, blev Gustav Mahler chef för hovoperan. Detta trots att Richard Wagners änka Cosima försökt hindra Mahler, en konverterad jude, att bekläda posten (senare ville hon att han skulle framföra en medioker opera av hennes son Siegfried).

Wien kom under de följande tio åren att präglas av Mahlers dirigent- och tonsättargärning. Han var en typisk demondirigent, tradition var för honom ”bara slarv”. Samtidigt med uppdraget på operan – med dess administrativa belastning och personintriger – komponerade Mahler nästan alla sina huvudverk, däribland de flesta av sina symfonier. Mahler var arbetsnarkoman.

Denna epok går till Wiens musikhistoria som den gyllene Mahlerepoken, och trådarna löper sedan vidare till Schönberg, Webern och Alban Berg. Mahler var en ex- och egocentrisk person, både älskad och hatad. Kejsaren uppskattade hans begåvning, även om han hade önskat sig lite mer gemytlig musik på operan.

Alma skulle bli Mahlers hustru. På senhösten 1901 friade han till henne. I mars året därpå gifte de sig i Karlskyrkan, och nio månader senare födde Alma deras första barn.

Författarinnan Françoise Giroud, som specialiserat sig på skrifter om berömda mäns förtrampade hustrur, framhäver att giftermålet med Mahler krossade Alma som självständig varelse. Alma skrev själv musikkompositioner, förmodligen inte utan talang, men Mahler fordrade av henne att hon skulle uppge sina ambitioner med orden: ”…om vi ska vara lyckliga, måste du ge mig vad jag behöver, du måste vara min hustru och inte min kollega!”

Äktenskapet med Mahler blev kvävande men kort. Det slutade med Mahlers tragiska död genom blodförgiftning 1911.

Vad secessionen anbelangar, hamnade kretsen i en kris. Den splittrades 1906 och därmed är rörelsens historia slut. Året efter lämnar Mahler sin post i förtrytelse över alla hetskampanjer, en evig specialitet i Wien gentemot kulturförnyare.

År 1939 skrev Alma Mahler-Werfel (hennes tredje make Franz Werfel var författare) en bok om sin förste man. Den inleds med ett dystert konstaterande att nazisterna döpt om Gustav Mahlergatan och avlägsnat Rodins byst av Mahler på operan.

Under 1930-talet hade arierforskare chockerats av ett dokument som visade att Johann Strauss den yngres farfarsfar varit konverterad jude precis som Mahler. Men detta tystades ner. Däremot blev Mahler liksom Mendelssohn ”icke-personer” i naziriket. Alma slutade sina dagar i USA 1964 och hann nog inte förnimma att staden Wiens styresmän under 1960- och 70-talen hotade att riva flera av secessionsepokens byggnader.

Men de kom på bättre tankar. I tretton års tid restaurerades Klimts ramponerade Beethovenfris, den blev klar 1986. Numera styr turisterna sina steg mot secessionisternas byggnadsverk kring Karlsplatz lika självklart som till Hofburg, Pratern eller Schönbrunn. Klimts för etablissemanget så anstötliga bilder för universitetet brann dock upp under krigets slutskede.

Secessionsföreningen har återupplivats, men nu som ett bevarandeorgan. Den lever emellertid inte bara i det förflutna. I februari i år skrev föreningen ett öppet brev mot rasism och främlingshat, och mottagare var den nytillträdda regeringen. Att låta främlingsfientliga krafter få utrymme i den högsta makten ”vore ett ytterst lättfärdigt umgänge med vårt kulturarv”, menade man.

Man talade för döva öron. Men brevet var i kongenial överensstämmelse med den anda som Die Secession representerade.

Folke Schiminski.

Secessionisterna

Secessionen var ingen rent wiensk företeelse. Det var en europeisk rörelse som protesterade mot den hävdvunna, akademiska, regelberoende och historiserande konst- uppfattningen under senare delen av 1800-talet. Namnet användes först i München 1892, i Wien 1897 och i Berlin 1899. Liknande rörelser hade också tidigare framträtt på andra håll, bland annat i Sverige. Här stiftades Konstnärsförbundet 1886 i opposition mot Konstakademin.

Secession betyder ”utträde” (jämför det franska namnet på nordamerikanska inbördeskriget, La Guerre de Sécession). Flera av rörelsens grenar lät uppföra egna byggnader för utställningar, aktiviteter och publikkontakt – mest känd är just secessionsbyggnaden i Wien.

Secessionisterna hämtade till en del inspiration från engelsmannen William Morris och hans Arts and Crafts-rörelse, där konsten också tillåts sätta sin prägel på vardagliga föremål. Men man knöt också an till konsten vid början av 1800-talet: hantverket fick underordna sig den ideala formen.

Secessionen och jugend är överlappande begrepp. Arkitekterna Otto Wagner, J M Olbrich och Josef Hoffman var ledande inom den österrikiska jugendstilen. Den var geometrisk inriktad och inte så sirligt ornamenterad som på många andra håll. Konstnären och secessionisten Gustav Klimt brukar också räknas till jugendstilens främsta namn.

**Publicerad i Populär Historia 5/2000