Kleopatra på en beskuren målning av John William Waterhouse.

© Angel M Felicisimo

Kleopatras maktkamp

Kleopatra är en av historiens mest mytomspunna kvinnor. Hennes namn kopplas till erotiska erövringar, men i verkligheten handlade hennes liv mest om politik.

26 juni 2002 av Örjan Wikander

”Skön och snillrik samt väl förfaren i alla de konstgrepp och medel som en på en gång ärelysten och behagfull kvinna plägar använda till att locka männen, kunde hon icke förfela att göra intryck på Caesars lifliga och för kärlek lätt tillgängliga hjärta.” (Nordisk familjebok 1911)

Antikens kvinnor har rönt ett sorgligt öde. Vad helst deras förmåga och ambitioner varit, har dessa av eftervärlden omtolkats som utslag av skönhet och erotik. Perikles intellektuellt och politiskt framstående hustru Aspasia beskrivs som en intrigerande hetär, skaldinnan Sapfo har framför allt (på mycket lösa grunder) fått ge namn åt kvinnlig homosexualitet, ooh den politiskt skickliga drottning Kleopatra VII av Egypten har sedan antiken normalt beskrivits i termer liknande dem som citeras ovan. ”Hon var så liderlig att hon ofta sålde sin kropp”, skriver en anonym senantik författare.

Kleopatras skönhet är ett stående tema, men bevarade porträtt ger inget stöd för påståendet. Att kärleken spelat en roll är oomtvistligt, men det handlar då snarare om männens kärlek till henne än motsatsen. Ingenting tyder på att Kleopatras liderlighet skulle ha varit större än andras, men i en svår situation använde hon de medel som stod henne till buds för att nå sina politiska mål.

Då Kleopatra kom till makten hade romarna redan underkuvat större delen av de grekiska staterna väster om Eufrat. Egypten var nästan ensamt kvar, men också detta var egentligen en chimär. Den ptolemaiska dynastien, som styrt Egypten i tio generationer, härskade de facto som romerska lydkonungar. Romerska handelsmän dominerade Alexandria, besökande romerska senatorer togs emot med extrema hedersbetygelser.

Under Kleopatras fader, Ptolemaios XII Auletes (80 51 f Kr) blev krisen akut. Först år 59 lyckades han medelst omfattande mutor befästa sin ställning genom att utnämnas till ”det romerska folkets bundsförvant och vän”, men året därpå förlorade hans broder livet, sedan romarna annekterat hans konungarike, Cypern. Härvid gjorde befolkningen i Alexandria uppror och tvang Auletes att fly till Rom; Kleopatras äldre syster Berenike tog makten som regerande drottning. Först år 55 kunde Auletes (efter nya mutor) återta makten med hjälp av romerska vapen. När han dog år 51, avslöjade hans i Rom deponerade testamente, att han till sina efterträdare utsett Kleopatra och hennes tioårige broder Ptolemaios XIII – enligt dynastins sed förenade i äktenskap.

De lärdomar Kleopatra hade att dra av detta var uppenbara: hon kunde inte lita på alexandrinarna, hon kunde inte lita på sina syskon, och hon kunde inte lita på Rom. Att hon inte bara kunde fortsätta härska som sina föregångare, måsta också ha förefallit henne uppenbart. I stället navigerade hon skickligt för att skaffa sig (och sina barn) en ny maktbas. Som den första av dynastins drottningar präglade hon mynt med sin egen bild. Hon var också den första som vid sidan av grekiskan lärde sig det egyptiska språket och ytterligare sju av de språk som talades i hennes rike, bland annat etiopiska, hebreiska och arabiska.

Ännu inte 18 år gammal besteg Kleopatra tronen med sin broder på försommaren år 51, men redan efter ett par år fördrevs hon av brodern och dennes förmyndare. Under de tronstrider som följde kom Caesar till Alexandria. Han försökte försona syskonen, men under striderna omkom Ptolemaios. Det var under dessa förvirrade händelser som Kleopatra gjorde ett outplånligt ”intryck på Caesars … för kärlek lätt tillgängliga hjärta”. Resultatet blev sonen Caesarion som föddes 47 f Kr och fick ett åtminstone halvt erkännande av fadern.

Sommaren 46 reste Kleopatra till Rom, där hon stannade till en månad efter mordet på Caesar. Hennes syften är oklara, men hon drevs knappast av kärlek. Caesar förberedde ett fälttåg mot partherna öster om Eufrat, och många fruktade att han avsåg att upprätta ett grekiskt romerskt storkonungadöme med sig själv och Kleopatra som härskare. Mordet på Caesar i mars 44 tvang Kleopatra att återvända till Egypten. Till hennes lycka besegrades caesarmördarna under de följande årens strider. På grund av sin försiktiga passivitet fick hon dock order att inställa sig i Tarsos 41 f Kr, för att försvara sig inför triumviren Marcus Antonius. För Kleopatra innebar detta en ny och oväntad chans, och hon försatt den inte. Med sina ”konstgrepp” vann hon också Antonius, som redan samma vinter följde henne till Alexandria.

Det som för Kleopatra varit en hägrande möjlighet tillsammans med Caesar blev nu en realitet. Vintern 37/36 gifte sig Antonius officiellt med Kleopatra, vars rike tillsammans med det romerska imperiets östra hälft allt mer kom att uppfattas som en hellenistisk monarki under deras gemensamma styre – ett rike som Antonius under (föga framgångsrika) fälttåg mot partherna försökte utvidga österut. Vid en ceremoni i Alexandria hösten 34 f Kr utnämnde Antonius Kleopatra till ”konungarnas drottning” och Caesarion till ”konungarnas konung”. Deras egna barn fick också titlar med dynastiska anspråk: Alexander Helion blev konung över Armenien och Medien, Kleopatra Selene drottning över Libyen ooh Kyrene, Ptolemaio Philadelphos konung över Syrien och Mindre Asien.

Kleopatra hade nått sitt mål, men framgången blev kortvarig. Octavianus, den senare kejsar Augustus, vägrade acceptera riksdelningen. Efter sjöslaget vid Actium år 31 och Octavianus erövring av Egypten såg Antonius ingen annan utväg än att ta sitt liv. Kleopatra försökte förhandla med segraren; hon påstås till och med ha försökt förföra honom, men förgäves. Den 12 augusti 30 f Kr följde hon Antonius i döden.

För egen del nådde Kleopatra anmärkningsvärda framgångar, men hennes dynastiska ambitioner förblev på det hela taget resultatlösa. Egypten blev de romerska kejsarnas personliga egendom. Av hennes fyra barn avrättades Caesarion av Octavianus, medan de tre yngsta uppfostrades i Rom. Om Alexanders och Ptolemaios vidare öden vet vi intet, men Kleopatra Selene blev bortgift med konung Iuba II av Mauretanien och fick en son Ptolemaios, som efterträdde sin fader men avrättades av sin syssling kejsar Caligula, år 40 e Kr. Uppgiften att drottning Zenobia av Palmyra (267–272 e Kr) skulle ha varit en ättling till Kleopatra saknar sannolikt all grund.

Publicerad i Populär HIstoria 1/2001

Fakta: Kleopatra på film

Text: Mikael Tapper

Kleopatra VII har fascinerat utövare inom alla konstarter, framförallt under de senaste femhundra åren. Under renässansen porträtteras hon såväl inom måleriet som inom dramatiken, och redan i filmens barndom före- kommer hon i ett otal filmer. Särskilt hennes politiska överlevnadsförmåga, diplomatiska talanger och självmord framför offentlig förnedring efter krigsnederlaget mot Octavianus har, tillsammans med kärleksförhållandena med först Julius Caesar och sedan Marcus Antonius, lockat till allt från klichéporträtt av en manslukande, manipulativ vamp till mer komplexa personstudier av en tragisk hjältinna.

På teatern har hon förekommit i skådespel av bland andra Vittorio Alfieri, Pierre Corneille, John Dryden, John Fletcher, Robert Garnier och Etienne Jodelle. De oftast spelade skildringarna av Kleopatra är otvetydigt George Bernard Shaws Caesar och Cleopatra (1898) och William Shakespeares Antonius och Cleopatra (1606), som båda även filmatiserats. Den egyptiska drottningens aura av mystik och exotism har givit upphov till att en rad fatala kvinnor på film lånat hennes namn. Mest känd är förmodligen Tamara Dobson som actionhjältinnan Cleopatra Jones i två blaxploitationklassiker från 1970-talet. Dessutom finns det ett oräknerligt antal pornografiska filmer som spelar på legenderna om Kleopatras kärleksliv, till exempel Cleopatras syndiga sexliv (The Notorious Cleopatra, USA 1970).

Viktiga filmer om Kleopatra

Cleopatra – Nilens sirén (Cleopatra, USA 1917)

Klassiskt vampporträtt av en skådespelerska som för den exotiska kittlingens skull pre- senterades som ett kärleksbarn till en fransk konstnär och dennes egyptiska älskarinna. I själva verket hette hon Theodosia Goodman och var dotter till en skräddare från Cincinnati, Ohio. Theda Bara hade huvudrollen.

Cleopatra (USA 1934)

Historisk kitsch men enormt underhållande. Claudette Colbert som Kleopatra. Regissören Cecil B De Mille var expert på den här sortens erotiska och exotiska kittlingar med försumbar moralisk slutknorr för att tillfredsställa Hollywoods censurinstitution.

Cleopatra (USA/Storbritannien 1963)Megaproduktion som blivit mer känd för sina enorma omkostnader och för Elizabeth Taylors/Richard Burtons amorösa eskapader än för konstnärliga meriter.

Producenten 20th Century Fox klarade sig med nöd och näppe från konkurs när filmen blev ett ekonomiskt fiasko trots fyra Oscars (bästa scenografi, foto, kostym och specialeffekter) och ytterligare fem nomineringar. Filmen parodierades träffsäkert av det brittiska filmfarsgänget Carry on… i Nu tar vi Cleopatra (Carry on Cleo, 1964).

Asterix & Kleopatra (Frankrike 2001)Uppföljare till 1999 års största franska produktion om hjältarna från den galliska byn. Här möter de den legendariska, egyptiska drottningen (Monica Bellucci) med den förtjusande lilla näsan.

Publicerad i Populär Historia 1/2001

Kanske är du intresserad av...

Läs också