Sanningen om Kinas återvändsgränd

Trettio år efter ”Den stora proletära kulturrevolutionen” är Kina en het fråga i den internationella utrikespolitiska debatten. Det är inte längre sed

25 maj 2001 av Monica Braw

Trettio år efter ”Den stora proletära kulturrevolutionen” är Kina en het fråga i den internationella utrikespolitiska debatten. Det är inte längre sedan det väldiga landet stängdes för omvärlden och allt vändes upp och ner i ett ojämförligt kaos under slagordet ”revolution är inte någon middagsbjudning!”.

Nu gäller frågan demokrati och en handfull dissidenter. På Pekings universitet hålls öppna föreläsningar om mänskliga rättigheter och ekonomen och författaren Mao Yushis bok Den kinesiska etikens framtid säljs i tiotusentals exemplar. New York Times pekingkorrespondent rapporterar att majoriteten av Kinas ledare delar åsikten att det behövs ett slags ”kontrollerad liberalisering” i Kina och att allt verkar möjligt, precis som 1989, före massakern på Himmelska fridens torg.

Men om denna liberalisering blir möjlig beror kanske till sist ändå på kulturrevolutionen. Det säger Michael Schoenhals, som leder Asiencentrum vid Lunds universitet. Han är också en internationellt framträdande forskare på kulturrevolutionens område och har bland annat redigerat en grundläggande dokumentsamling om denna dramatiska omvälvning, China’s Cultural Revolution 1966–1969. Not a Dinner Party.

Var allt som har med kulturrevolutionen att göra av ondo? Medförde den inte något gott?

– En generation som borde gått i skola tvingades att bosätta sig i Kinas fattigaste delar. De som blev kvar i staden lärde sig spela schack. Nej, det är svårt att säga något gott.

– Men en viktig sak är att om det inte hade varit någon kulturrevolution, hade de reformer som kom efteråt inte så snabbt kunnat få det stora folkliga stöd de fick. Kommunistpartiet hade tagit in Kina i en återvändsgränd. När Deng Xiaoping kom tillbaka till makten och förklarade vad han tänkt sig, var folk med på det. Värre än vad det varit kunde det i alla fall inte bli.

Kulturrevolutionen började hösten 1966. När den så småningom och gradvis tog slut, hade ännu oräknade miljoner drabbats. Att bringa reda i denna oreda är nu historikernas uppgift, sedan samhällsvetare fått annat att tänka på. Går det att skriva kulturrevolutionens historia?

– Det har skett enorma förändringar. När kulturrevolutionen fortfarande var något som ägde rum, fanns det naturligtvis ingen historia om den som tillfredsställde några som helst krav på objektivitet. Det var bara en beskrivning av gårdagens händelser som skulle tjäna dagens politik. Men nu har det gått så lång tid att det har blivit möjligt att skriva lite mer sakligt.

– Det började 1980, när Mao Zedong hade dött och Deng Xiaoping hade satt sig i sadeln igen. Då beslöts det att en officiell utvärdering skulle skrivas. En gång för alla skulle man tala om vad kulturrevolutionen var. Partiet tillsatte en kommitté på 2 000 personer och till slut, 1982, godkändes rapporten i form av en resolution. Det blev ramen för historikernas verksamhet när de skulle behandla den här perioden.

– I slutet av 1980-talet, strax före händelserna på Himmelska fridens torg, hade det kommit ut två, tre feta historievolymer. En har skrivits av en pensionerad arméofficer, en solid, bra historiebok.

– Men efter händelserna på Himmelska fridens torg fick partiet annat att göra. Då minskade dess intresse för kulturrevolutionen och man sa att det inte var någon het potatis längre. I dag får man forska. Det kan vara svårt att bli publicerad, men man kan bli tryckt utomlands och få in böcker i Kina.

Hur vill du beskriva den grupp av forskare som nu pusslar ihop kulturrevolutionens historia?

– Alla känner alla. Gruppen inkluderar också en del utlänningar, till vilka jag själv hör. När vi sitter och pratar i Peking är det inte längre, som för tio år sedan, en fråga om att det finns någon vägg mellan oss, att de skulle tycka att det är riskabelt att tala med oss. Istället diskuterar vi detaljer: ”Har du fått tag på det där talet som Mao lär ha hållit den 18 juli 1967? Nej, men jag har sett Zhou Enlais kommentarer till det. Hur har du fått tag på det? Kan du inte faxa det? Vår chef är kompis med den och den sedan fyrtiotalet, vi lyckades övertyga honom att fråga ... han dog i fjol men hans änka säger ...”

Mödosamt pusslar man ihop bilden. Att den i dag ser radikalt annorlunda ut än för tjugo år sedan säger sig självt. Av egen erfarenhet vet jag att det som människor i Kina sa 1970 lät helt annorlunda 1984, när man istället för trosvisst döljande nästan excellerade i upprörande vardagsberättelser från samma verklighet. För forskarna gäller det nu inte bara att jämföra så många källor som möjligt med varandra utan också att skärskåda dem. Tvärtemot vad man kanske kunde tro, finns det en uppsjö av material. ”Den bäst dokumenterade perioden i Kina

efter 1949” kallar Schoenhals den. En sociolog kan undersöka hur människor spontant organiserade sig med utgångspunkt från tusentals små tidningar publicerade utanför kommunistpartiets kontroll. Politisk retorik kan studeras i en rik flora av dokument. Den nuvarande ledargenerationens sannolika världsbild skapades när de som tonåringar var med om kulturrevolutionen och kan nu kartläggas.

Men källkritiken måste vara synnerligen uppmärksam. Det gäller till exempel statistiska uppgifter om hur många som dog i olika delar av landet. Polisens siffror påverkas av många faktorer, menar Michael Schoenhals.

– Den eller den statistiken kanske kom till när man sa att folk skulle få återupprättelse om de dött på grund av kulturrevolutionen, medan den låga siffran för Inre Mongoliet kom till när det såg illa ut att ha varit inblandad. Men det kommer nog att bli likadant med Himmelska fridens torg om tio år. I dag är det inte många som säger att deras son kördes ihjäl av en stridsvagn. Då blir det kanske annorlunda.

Till det som döljer sig bakom siffrorna hör också definitioner, eller hur?

– Myndigheterna laborerar med olika saker för att dölja vad som hänt. Man kallar A för B. Det behövs mycket kunskap för att med säkerhet påstå att den grupp personer som vi nu kallar för A motsvarar dem som dåtidens källor kallar för ZX och D. Ta till exempel uppgiften att Deng när han kom till makten släppte ut en massa människor som hade satts i fängelse av rent politiska skäl. Av det får man inte dra slutsatsen att fängelserna efter Maos död tömdes på folk. Tvärtom. Kampanjen för lag och ordning gjorde att antalet interner drastiskt ökade. Ställer du frågan i Kina om hur många som sitter i fängelse får du svar, men om du frågar på ett annat vis, får du ett annat svar.

En av de stora omvärderingarna av kulturrevolutionen, som du vill framhålla, gäller Zhou Enlai. Zhou som så ofta fick representera Kina utåt under de stormiga åren, uppfattades väl allmänt som en besinningens kraft, inte bara av utlänningar utan också av kinesiska intellektuella?

– Jag vill hävda att han i allra högsta grad var involverad i några av de allra värsta händelserna. Hans ansvar var inte bara moraliskt, utan byråkratiskt och formellt. Han hade till exempel mycket stor roll i förföljelsen av vissa politiker, bland dem den tidigare presidenten Liu Shaoqi, som dog därför att han nekades läkarbehandling. Zhou Enlai var i högsta grad ansvarig för hans död. Han satt på en sådan plats i byråkratin, också i fängelsebyråkratin, att det automatiskt blev hans jobb att sköta många att dessa fall. Ibland räddade han säkert några, och under många år var det bara de dokumenten som släpptes. Då kunde man sprida bilden av honom som den som kämpade mot det elaka ”De fyras gäng”.

En av de händelser du har ägnat mycken tid åt att kartlägga är den så kallade 16:e maj-konspirationen mot just Zhou Enlai. Vad var det som hände?

– Den var den största enskilda konspiration som partiet ”hittade” under de här åren. Innan den blev historia hade man arresterat tre och en halv miljon människor i hela Kina. 3,5 miljoner! Nu har man erkänt att konspirationen inte alls fanns. Det rörde sig om maximalt 20–30 personer i Peking som var inblandade.

Bland de frågor om kulturrevolutionen och Kina som man ofta diskuterar är om kannibalism förekom. Hur är det med det?

– Det enda vi vet med ganska stor säkerhet är att under de värsta åren efter ”Det stora språnget” 1958–61, då 20–30 miljoner människor dog, förekom det kannibalism i vissa delar av Kina. Situationen var extrem, hela landsbygden hade omorganiserats och det på ett sådant sätt att man missade skörden totalt. Vi vet historiskt sett att det förekommer kannibalism vid stora svältkatastrofer.

– Men sedan har det, så vitt vi vet, endast förekommit kannibalism vid ett enda tillfälle, och den var av ett helt annat slag. Enligt vad som verkar vara ganska tillförlitliga uppgifter förekom kannibalism i Guangxi i södra Kina 1968, när man ritualiserade kannibalismen som en del av det politiska livet. Det innebar att man inte bara metaforiskt – med ord – åt upp fienden, utan att man gjorde det i verkligheten. I det politiska språket sa man bland annat ”kör honom genom köttkvarnen”. I Guangxi lär man ha ätit folks lever. Några gjorde det av politisk övertygelse, men andra var säkert livrädda för att själva bli utpekade och gjorde det under ett kollektivt tvång. Ingen har lyckats förklara varför det hände just i Guangxi. Gemene man i Kina tycker säkert det är lika omänskligt som du och jag. Det har heller aldrig varit sanktionerat från centralmakten. Det finns absolut inga bevis på att Peking skulle ha gett klartecken för sådant beteende.

Nästan vad man än diskuterar som gäller kulturrevolutionen leder förr eller senare fram till de mest omskakande berättelser om mänskliga öden. Till slut måste man väl fråga sig hur både de som varit med om och de som lyssnar på berättelserna personligen förhåller sig till materialet?

– Ska man forska kring en verklighet som innebar att tusentals personer dog och 3,5 miljoner arresterades, är det ju så tragiskt och allvarligt att man blir galen om man inte får skratta. Jag intervjuade den person som anklagades för att vara ledaren för konspirationen, och han berättade hur han fick hallucinationer av droger som de gav honom i fängelset, att han nu hade cancer – ja, vad ska man göra? Det är en personlighetsfråga. Historikern och militären som skrivit den bästa skildringen av kulturrevolutionen brukar jag hälsa på. Han har två sinnesstämningar. Han skrattar eller gråter. När han skrattar förvrids hans ansikte. När han gråter ser han likadan ut. Kulturrevolutionen är en period man bara kan arbeta med om man har något slags distans, annars orkar man inte.

Kommer då den historia som nu skrivs om kulturrevolutionen att hålla?

– Jag tror den ska hålla ganska länge. Det som skrevs om kulturrevolutionen på 1970-talet är enbart en beklämmande inblick i dåtida samhällsvetares världsbild. Vi kan nu jämföra olika källor. Vi kan också konfrontera människor med olika uttalanden de gjort vid olika tidpunkter, jämföra vad de sade vid makten och vad de säger senare vid polisförhör och privat.

Men trots alla dessa möjligheter tror du inte att kulturrevolutionen egentligen innebar någon revolution, eller hur?

– Jag tror att den verkliga förändringen i Kina börjat först de senaste 15–20 åren. Visserligen ändrade de på mycket under kulturrevolutionen, men de grundläggande värderingarna bestod eftersom man fortfarande fick höra att allt vad partiet gjorde var bra. Det är först sedan man börjat erkänna misstagen som partiets trovärdighet undergrävts. Då förlorar partiet sin legitimitet. Hela revolutionen kan man inte desavouera utan man skyller på allt möjligt, från Konfucius till att kinesernas moraliska kvaliteter är dåliga. De enda som är beredda att säga att partiet är helt åt skogen är den yngre generationen. Synen på Kinas revolution har blivit en generationsfråga.

Monica Braw är fil dr i historia, journalist och författare. Hon var Svenska Dagbladets korrespondent i Östasien 1983–93.

Kulturrevolutionens viktigaste händelser

November 1965. Mao Zedong lägger grunden till ”Den stora proletära kulturrevolutionen” i samband med en ideologisk kulturdebatt. Samtidigt gör han omplaceringar i partiets och arméns ledning. Allt ingår i en gradvis intensifierad kamp mot ”revisionister” inom partiet.

Maj 1966. Försvarsminister Lin Biao hävdar att ett antal högt uppsatta ledare planerat en komplott mot Mao. Politbyrån deklarerar krig mot borgerliga element. Premiärminister Zhou Enlai blir ordförande för två grupper inom partiet som ska rensa ut ”kontrarevolutionärer”.

Juni 1966. Totalt kaos på universiteten sedan namngivna personer i landets ledning attackerats i väggtidningar. Massmöten och ståndrätt införs medan studierna inställs. I Peking börjar partikadrers barn att organisera sig som så kallade rödgardister.

Juli 1966. Mao simmar i Yangtsefloden, attackerar president Liu Shaoqi och Deng Xiaoping. Arbetslag bestående av personer som påstås ha begått fel skickas ut på landsbygden.

Augusti 1966. Partiets centralkommitté startar officiellt kulturrevolutionen. Liu Shaoqi blir avsatt. 77 000 pekingbor skickas ut på landet. Första massmötet med rödgardister på Himmelska fridens torg. Rödgardisterna härjar städer i hela landet på jakt efter ”de fyra gamla” (gamla idéer, gamla kulturyttringar, gamla seder och gamla vanor). Enorm förstörelse av kulturföremål.

September 1966. Kulturrevolutionen blir allt våldsammare. 1 772 dödsoffer i Peking. Offentlig egendom förstörs.

Oktober–november 1966. ”Massorganisationer” ersätter lokalt partiledarskap. Mao manar till stärkt kamp mot ”den borgerliga reaktionära linjen”. Rödgardister ockuperar arkiv och bibliotek för att leta efter bevis mot misstänkta.

December 1966. Centralkommittén vidgar kulturrevolutionen till att omfatta alla sektorer i samhället. Tortyr används i stor omfattning mot kontrarevolutionärer. Gatustrider i Shanghai. Mao skålar för ett landsomfattande inbördeskrig.

Januari 1967. I Shanghai och andra städer tar ”massorna” makten. Folkets befrielsearmé stöder dem motvilligt.

Februari 1967. Viss opposition mot utrensningar inom ledningen gör att politbyråns möte inställs.

Mars–maj 1967. Utbrett kaos. Dekret för att hindra rödgardisterna från att resa omkring. Massmöten med förödmjukande behandling av ledande kadrer. Direkt militärstyre i två provinser. Tecken på oro märks inom Folkets befrielsearmé.

Juni 1967. Inbördeskriget är nära. Tusentals dödas i flera provinser.

Juli–augusti 1967. Mao reser runt i Kina. Ledare arresteras, kidnappas, befrias. Striderna fortsätter i hela landet.

September 1967. Den påstådda ”16:e maj-komplotten” mot Zhou Enlai avslöjas. Under de kommande tio åren arresteras 3,5 miljoner personer misstänkta för delaktighet.

Oktober–november 1967. Mao deklarerar att ”läget är utmärkt” men statistiken visar en katastrofal minskning av industriproduktionen. Lokala partiorganisationer börjar återuppta arbetet.

December 1967. Armén får order av kommunistpartiet att ta över ansvaret för allmän säkerhet och rättsväsende. 350 miljoner exemplar av ”Maos lilla röda” har delats ut.

Januari 1968. Landsomfattande kampanj mot ekonomisk spekulation. Lin Biao stärker sin ställning över armén. Deng blir föremål för undersökning.

April 1968. Staden Wuzhou läggs i ruiner vid strider mellan armén och rebeller. Tusentals rödgardister dödas.

Juni 1968. Den ekonomiska situationen förvärras. Ransoneringar. Kannibalism i Guangxi. Deng utövar självkritik.

Juli 1968. Mao skickar hem rödgardisterna. Armén får i uppdrag att göra slut på striderna.

Augusti–september 1968. Strider på många håll i samband med upprättandet av revolutionskommittéer. Folkets Dagblad förklarar hela landet ”rött”.

Oktober 1968. Liu Shaoqi utesluts ur partiet. Kadrer ska sändas till arbetsläger för omskolning.

November–december 1968. Massmöten i hela landet. Intensifiering av ungdomsförflyttningen till landsbygden, 16 miljoner sänds ut.

Januari 1969. Kulturrevolutionen förklaras framgångsrik, men ”rensningen av klassled” kräver bland annat 3 512 självmordsoffer under våren.

April 1969. Ny partistadga med Lin Biao som Maos efterträdare. Men spänningen mellan olika ledare ökar.

Lin dog i en flygkrasch i september 1971 och kallades ”kontrarevolutionär konspiratör”. Deng Xiaoping kom definitivt tillbaka till makten 1977. Efter Maos död 1976 och Centralkommitténs plenum 1978, där Dengs politik antogs, ansågs kulturrevolutionen avslutad. De fyras gäng med Maos hustru i spetsen, som arresterades 1976, dömdes 1981 för kontrarevolutionära brott.

Publicerad i Populär Historia 3/1998

Kanske är du intresserad av...

Läs också