Så blev Tyskland Europas mäktigaste rike

»Alla har samma fysiska gestalt, såvitt detta är möjligt i fråga om en så stor mängd män­niskor: bistra, blå ögon, rödblont hår, kraftigt byggda kroppar, men starka blott när det gäller att anfalla. Gäller det arbete och ansträngningar, har de inte samma uthål­lighet; endast i ringa mån är de vana att uthärda törst och hetta, men köld och hunger har de vant sig att tåla till följd av klimat och jordmån.»

Så berättar den romerske historie­skrivaren Cornelius Tacitus i boken Germania (svensk översättning av Alf Önnerfors). Skriften, som tillkom i slu­tet av första århundradet e Kr, är en av de första redogörelserna för det folk som romarna kallade germaner och vars ättlingar långt senare kom att benämnas tyskar.

Germaner mellan galler och daker

För romarna var »germaner» en samlingsterm för alla som levde öster om gallerna – de keltiskspråkiga folken i nu­varande Frankrike – och väster om Sydösteuropas daker och stäppnomader.

Väl att märka är det inte alls säkert att samt­liga germaner talade vad vi i dag betecknar som germanska språk. De kände ingen samhörighet – alla idéer om en ge­mensam germansk etnicitet stammar från romantikens och nationalismens 1800-tal.

Däremot hade de gott om smärre etniska grupper, eller gentes, som romarna kallade dem. Vi brukar översätta det latinska ordet med »stammar», men det är missvisande. Skillnaderna mellan olika gentes var stora. Ibland rörde det sig om stora folkförbund, som de senantika frankerna och alemannerna. I andra fall var gentes små och geografiskt begränsade grupperingar.

Slog romarna vid Teutoburgerskogen

Under decennierna kring Kristi födelse föreföll det som om stora delar av Germanien skulle införlivas med romerska riket. Efter nederlaget vid Teutoburgerskogen år 9 e Kr nöjde sig emellertid kejsar Augustus med att hålla fast vid lan­det söder och väster om Rhen och Donau.

Städer som Köln, Trier, Mainz och Regensburg grundades av romarna. Ån i dag har södra och västra Tyskland gott om romerska kultur­minnen, med Porta Nigra i Trier som prominent exempel.

Ibland lyckades karismatiska krigsle­dare skapa överhöghetsvälden i det fria Germanien, men de utvecklades aldrig till permanenta riken. Arminius, seg­raren vid Teutoburgerskogen, skapade ett sådant välde, men det föll samman vid hans död år 19.

I regel var relatio­nerna mellan romarna och de fria gen­tes goda, och mängder av germanska soldater tog värvning i romerska armen. Det hände att ro­mare och germaner drabbade samman i väpnade konflik­ter – till exempel markomannerkrigen år 166–180 – och att germanska härar förhärjade imperiets mark. Men kejsarens provinsguvernörer lyckades mestadels hålla ställningarna.

Romarriket försvagades

På 400-talet försvagades det romerska imperiet i Väst­europa. I detta läge övertog germanska krigsledare försvaret av flera provinser, medan andra gentes utnyttjade situationen till att bedriva plundring. Ostrogoterna och langobarderna byggde upp riken i Italien, visigoterna i Spanien, vandalerna i Nordafrika, frankerna i Gallien och anglosaxarna i Britannien.

Epoken har gått till historien som folkvandringstiden, men det är tveksamt om det alltid rörde sig om egentliga folk på vandring. I många fall var det snarare arméförflyttningar, och många fältherrar erkände kejsarens överhöghet.

Att tala om »germanska» folkvandringar leder fel, eftersom andra grupper – keltiska, iranska, slaviska, med flera – också deltog. I dagens Polen och Tjeckien, som un­der antiken i stor utsträckning befolkats av ger­manskspråkiga folk, bosatte sig nu slaver.

Huvuddelen av det område som motsvarar dagens Tyskland behärskades på 500-, 600- och 700-talen av små riken och her­tigdömen, vars namn går igen i de nuvarande landskapen. Bajuvarernas hertigdöme blev ur­sprunget till Bayern, thilringarnas rike till Thil­ringen, saxarnas välde till Niedersachsen, och så vidare.

Karl den store kejsare

Allra mäktigast var frankernas rike, som omfattade dagens Frankrike och Belgien samt ett stort område öster om Rhen. Frankernas expan­sion kulminerade i slutet av 700-talet, då Karl den store underkuvade samtliga germaner och krönte framgångarna med att utropa sig till romersk kej­sare år 800.

Med frankerna följde missionärer, biskopar och klostergrundare. På 700- och 800-talen blev området öster om Rhen gediget kristnat, med en kyrklig infrastruktur av katedraler och kloster som har präglat kulturlandskapet in i modern tid.

Den kristna kulturen blev ett bestående arv från epoken, men Karl den stores välde blev kortlivat. Redan på 800-talet splittrades det i mindre riken. De östra delarna, »östfrankiska riket», var ett svagt kunga­rike, i vilket kungen hade begränsat inflytande och makten vilade i händerna på hertigar.

År 900 var det inte mycket som gav vid handen att östfrankiska riket skulle utvecklas till en stormakt och att dess folk skulle ge Europas historia en ny in­riktning. Men det var just vad som skedde.

Magyarerna plundade i östfrankiska riket

Ett viktigt skäl till att Tyskland blev en medeltida stormakt var behovet att värna sig mot ett yttre hot. Magyarerna, dagens ungrare, bosatte sig i slutet av 800-talet på det östeuropeiska slättland där deras ättlingar ännu bor. De drog ut på plundringståg i hela Centraleuropa och östfrankiska riket drabbades hårt. Enda sättet att bjuda effektivt motstånd var att sluta upp kring en militärmakt.

Hertig Hen­rik av Sachsen, som valdes till kung år 919, använde hotet som argument för att bygga upp en allt mäktigare monarki. Han utnyttjade även sin position till att annektera grann­riket Lotharingia, varvid riket fick en gräns som låg betydligt längre västerut än den nuvarande. Det medeltida Tyskland omfattade huvuddelen av Beneluxområdet och en bra bit av dagens östra Frankrike.

Otto den store och tyskromerska riket

Efter Henriks död 936 fullföljdes politiken av sonen Otto I (Otto den store, död 973). Genom att förlita sig på lojala biskopar som ämbetsmän och tillsätta kungliga agenter, pfalzgrevar, på egendomar runt om i landet stärkte Otto sin auktoritet gentemot de bångstyriga hertigarna.

I slaget vid Lechfeld år 955 besegrade han magyarerna i grunden. Men Ottos ambitioner var större än så. Liksom fadern expanderade han mot slaverna i öster på andra sidan av floderna Elbe och Saale.

Hans fälttåg till Italien resulte­rade i att han hyllades som italiensk kung och år 962 kröntes till kejsare av påven. Denna händelse betraktas som startpunkten för det »tysk-romerska riket», även känt som Heliga romerska riket av tysk nation.

Under det sekel som följde på kejsarkröningen fortsatte Ottos efterträdare dennes politik med kraft. Medan Frank­rike sönderföll i självständiga adelsvälden och anglosaxare och vikingar slogs om England blev Tyskland en stormakt.

Det var också under denna tid som uttryck som »tyskar» och tyskarnas rike» slog igenom. (Ordet »tysk», på fornhög­tyska diutisc, betyder egentligen »en som talar folkspråket», i motsats till latin.)

Expanderande tyskromerskt rike

Gränserna utvidgades åt alla väderstreck, från Mellanitalien i söder till Holstein i norr. I sydöst integ­rerades dagens Österrike och Slovenien med Tyskland. På 1030-talet utökades väldet även i sydväst, där det stora bur­gundiska riket från Franche-Comte till Provence införlivades genom en personalunion. Rhöne blev kejsarnas gränsflod mot väster.

På 1100- och 1200-talen fortsatte expansionen österut, i Pommern och Schlesien. Det tjeckiska kungarike som samtidigt stabiliserades med Prag som centrum kom att ingå i imperiet.

I de politiska triumfernas spår följde ett ekonomiskt upp­sving. Tyska kolonisatörer, såväl herremän som vanliga bönder, sökte sig österut, där de grundade byar, öppnade gruvor och röjde mark. Därmed försköts språkgränsen, så att tyska blev dominerande språk i åtskilliga bygder som i dag ligger utanför själva Tyskland.

Hansestäderna växer fram

Vid Östersjöns kust växte ett pärlband av tyska köpmanna- och hantverkssamhällen upp. Dessa städer – Lubeck, Hamburg, Wismar, Rostock, Stralsund, Danzig, Königsberg, Riga, Reval (Tallinn), Visby med flera – kom att utgöra nav i Hansan, den tyska köpmannaorganisation som dominerade Nordeuropas mer­kantila liv från 1200-talet till 1500-talet.

Även i svenska städer som Stockholm och Kalmar utgjorde tyskarna framträdande demografiska inslag, och vårt språk beri­kades med mängder av tyska lånord.

Allra starkast var den tyska expansio­nen mellan Elbe och Oder, i det som i dag räknas som östra Tyskland. Här germani­serades i princip hela befolkningen, med undantag för en slavisk (sorbisk) folkspillra som ännu fortlever vid Cottbus och Baut­zen.

Ofta valde de slaviska furstarna att anamma tysk kultur och tyskt språk, varefter de fortsatte att regera över sina respektive områden. Det obotritiska furste­huset förblev härskare av Mecklenburg ända till 1918.

Det viktigaste av de välden som upprättades öster om Elbe var emellertid det helt tyska markgrevskapet Brandenburg, med Berlin – grundat omkring 1230 – som huvudstad.

Påven bannlyste Henrik IV

Tysk-romerska riket saknade inte bekymmer. Eftersom kejsarna baserade en stor del av sin kontroll av Tysk­land på nätverket av biskopar uppstod ett allvarligt hot när påven Gregorius VII motsatte sig att världsliga furstar gav biskopar investitur, det vill säga invigde dem till ämbe­tet. Kyrkan skulle styra sig själv utan inblandning utifrån, menade påven, som bannlyste och avsatte kejsar Henrik IV när han år 1076 intog motsatt ståndpunkt.

Bannlysningen slog hårt. I och med att påven löste alla tyska furstar från deras trohetsed till Henrik var det fritt fram att göra uppror. Henrik resignerade inför påvens krav och vandrade påföl­jande år i botgöring till påvens residens i den italienska bor­gen Canossa. Gregorius upphävde då bannlysningen, vilket underlättade för Henrik att nedkämpa upproren.

Sedan slog han tillbaka mot påven med full kraft. Gre­gorius förjagades från Rom och dog i exil.

Tvisten mellan kejsare och påve hade kommit för att stanna, låt vara att det spe­cifika problemet med biskopstillsättning­arna (investiturstriden) löstes genom en kompromiss år 1122. Men det fanns större dilemman.

Fredrik I Barbarossa

I takt med att Europas folk­ mängd ökade, städerna växte och det po­litiska livet komplicerades tvingades kejsarna föra en hård och krigisk politik för att vidmakthålla sitt välde. Den mest berömde av alla tysk-romerska kejsare, Fredrik I Barbarossa, som regerade mellan 1152 och 1190, måste tåga fram och tillbaka över Alperna med ständigt nya ar­méer för att bekämpa sina talrika motståndare i Tyskland och Italien.

Den siste av de stora tysk-romerska kejsarna, Fredrik II, som kröntes 1220, ärvde också kungariket Sicilien och var i praktiken mer sicilianare än tysk. Han prio­riterade sina italienska besittningar och överlät styrelsen av Tyskland på lokala krafter.

Tyskromerska rikets sönderfall

Detta var måhända en god till­fällig lösning på ett allt svårare regeringsproblem, men det fick en förödande följdverkan efter Fredriks död år 1250. Hans släkt, huset Hohenstaufen, miste den tyska tronen 1254, var­ efter riket hemsöktes av långvariga tronstrider.

När tyskarna år 1273 ånyo accepterade en gemensam kung – den sydtyske fursten Rudolf av Habsburg – hade imperiet sönderfallit i självstyrande hertigdömen, markgrevskap och stadsstater.

Under senmedeltiden accelererade splittringen, så att Tysk­land på 1500-talet bestod av tusentals ri­ken – ett trettiotal större världsliga herra­välden, över nittio kyrkliga, fler än hundra grevskap och en oöverskådlig mängd självstyrande riddarvälden, städer och bonderepubliker. I Rhenlandet och Syd­tyskland bestod många riken endast av en borg och de närmaste kvadratkilometerna däromkring.

Vingklippta kejsare

I en lag från 1356, »Gyllene bullan», fastslogs en redan existerande praxis, som gick ut på att sju furstar, så kal­lade kurfurstar, hade rätt att välja kejsare. Det rörde sig om fyra världsliga furstar och tre kyrkliga: hertigen av Sach­sen, markgreven av Brandenburg, pfalzgreven vid Rhen, den tjeckiske kungen i Prag samt ärkebiskoparna av Mainz, Trier och Köln.

Men det var en vingklippt kejsarmakt. Från och med nu var kejsarens inflytande begränsat till de egna arv­länderna. Rudolf av Habsburg och hans ättlingar kontrolle­rade Österrike, som förblev familjens territoriella bas ända till första världskriget.

Habsburg, Wittelsbach och Luxemburg

Till habsburgarnas farligaste makt­rivaler hörde huset Wittelsbach, som härskade i Bayern, och huset Luxemburg, som på 1300-talet byggde upp en regio­nal stormakt med centrum i Böhmen.

På 1300-talet och 1400-talet kämpade dessa tre dynastier om kejsarämbetet, men eftersom kejsaren utsågs genom val och kurfurstarna i regel valde en svag kandidat – det vill säga en man som inte kunde göra livet besvärligt för dem själva var det svårt för en och samma släkt att behålla kejsarkronan någon längre tid.

När vi betraktar den kaotiska politiska kartan över sen­medeltidens Tyskland är det lätt att tappa tron på att landet ens existerade som politisk enhet. Men då gör vi fel. Dåtidens tyskar var väl medvetna om rikets existens. I orostider som krävde gemensamma ansträngningar samlades kurfurstar, riddare och övriga makthavare i församlingar för att konfron­tera gemensamma problem. Resultatet var en Reichstag (»riksdag»), vars befo­genheter successivt ökade på 1400-talet.

Trettioåriga kriget

Att Tyskland var politiskt splittrat var alltså inte nödvändigtvis detsamma som att det var svagt. Men riket hade en akil­leshäl. När de tidigmoderna staterna växte fram i Västeuropa på 1500-talet och 1600-talet blev Tyskland militärt sårbart. Någon gemensam tysk armé exis­terade inte. De tyska furstarnas strävan efter att skapa egna stater gick stick i stäv med kejsarnas ambition att åter bygga upp ett stabilt imperium.

Detta konfliktscenario ledde till en av de största trage­dierna i Tysklands historia, det trettioåriga krig som förödde landet mellan 1618 och 1648. I traditionell svensk historia förknippas kriget med stormaktstiden och nationell ära, men i tysk historieskrivning associeras det med en förödelse som endast kan jämföras med digerdöden och 1900-talets världskrig.

Mäktiga habsburgare

Vid denna tid hade huset Habsburg innehaft kejsar­tronen i två sekler, ända sedan 1438. Genom en skick­lig äktenskapspolitik hade habsburgarna tillskansat sig stora landområden och riken – nuvarande Beneluxområdet, Spanien, Tjeckien, stora delar av Italien, med mera – och utsträckt sitt välde över hela jordklotet.

De spanska conquistadorernas erövringar i Amerika hade skänkt dem rikedomar, inte minst silver. Den mäktigaste habsburgaren, kejsar Karl V, dominerade hela Väst-, Syd- och Centraleuropa mellan 1519 och 1556.

Det ger sig självt att en sådan maktställning frambesvär­jer fiender. Många kände sig hotade. De franska kungarna, som var inklämda mellan habsburgarna i Spanien, Tyskland och Italien, allierade sig gärna med tyska småfurstar som fruktade huset Habsburg.

Protestantiska furstar

En återkom­mande konfliktanledning var religio­nen, eftersom Tyskland kom att delas mellan protestantiska och katolska furs­tar. Då habsburgarna var nära lierade med påvemakten valde många tyska furstar att bli protestanter och stärka sina egna furstendömen genom att ta kontroll över kyrklig egendom. Att sätta sig upp mot katolicismen blev detsamma som att motverka habsburgarnas växande makt.

Den tändande gnistan i trettioåriga kriget var en akut konflikt 1618 mellan den habsburgske kejsaren i Wien och hans, till stora delar protestantiska, under­såtar i Böhmen. Snart hade hela Tyskland dragits in i kriget.

Även grannländerna – Danmark, Sverige, Nederländerna, Frankrike, Transsylvanien, med flera – deltog, vartill kom att de krigförande makterna rekryterade soldater från länder som inte hade någonting med konflikten att göra, som Skott­land och Kroatien.

Det värsta, sett ur civilbefolkningens syn­vinkel, var att kriget fick ett eget liv i takt med att fältherrar som Albrecht von Wallenstein och Bernhard av Sachsen-­Weimar byggde upp legoarméer och erbjöd dem till kejsare och kungar. Vissa delar av Tyskland föröddes fullständigt.

Forskare har uppskattat att fyrtio procent av den tyska lands­bygdens befolkning och omkring en tredjedel av stads befolk­ningen dog till följd av kriget, framför allt av hungersnöd och sjukdomar som följde i arméernas spår.

Westfaliska freden

Trettioåriga kriget avslutades genom frederna i Osna­brück och Münster år 1648 (westfaliska freden). För det tyskromerska riket var freden en förödmjukelse. Både Sverige och Frankrike gjorde landvinster på tyskt om­råde. Kejsaren tvingades erkänna att Nederländerna och Schweiz var självständiga och inte längre ingick i Tysk­land. Varje enskild tysk furste tillerkändes full suveränitet.

I praktiken innebar detta att Tyskland, som rike be­traktat, hade upphört att existera. Lägg därtill folkminskningen och den förutsägbara ned­gång i handel och näringsliv som kriget förde med sig, och landets situation kunde knappast bli värre.

Under mer än två sekler var nu Tysk­lands historia en historia om dess självständiga furstendömen. Vissa var betydligt starkare än de andra, men inget var tillräckligt mäktigt för att kunna ena landet.

Habsburg mot Preussen

I sydöst skapade huset Habsburgs kejsare en centraleuropeisk stormakt som på 1700-talet även kom att omfatta Ungern, Kro­atien och Transsylvanien. I nordöst byggde kurfurstarna av Brandenburg upp en militaristisk stat, kungariket Preussen, som lade under sig stora områden i nuvarande Polen. Mellan dessa båda riken rådde det ofta fiendskap.

Det fanns fler aktörer på scenen. Härskarna i Hanno­ver lyckades 1714 komma på tronen i London, varefter de­ras nordvästtyska furstendöme i över hundra år var förenat i personalunion med Storbritannien. Under en stor del av 1700-talet var de sachsiska kurfurstarna kungar av Polen. Lantgreve Fredrik av Hessen-Kassel var kung av Sverige mellan 1720 och 1751. Och så vidare – furstarnas personliga strategier gjorde det omöjligt att ens fö­reställa sig ett enat Tyskland.

Tyskromerska riket avskaffas 1806

Detta ledde till nya blodiga tra­gedier och förödmjukande ockupationer under de konflikter som följde på franska revolutionen. Mellan 1792 och 1815 var det sällan fred i Europa. Franska, österrikiska, preussiska och ryska arméer marscherade kors och tvärs genom Tysk­land, och på Napoleons order ritades den politiska kartan om upprepade gånger.

År 1806 tog habsburgarna den logiska konsekvensen av utvecklingen och avskaffade även formellt det Heliga romerska riket av tysk nation. De nöjde sig med att endast vara kejsare av Österrike.

Tysk nationalism

Samtidigt som det politiska Tyskland nådde lågvattenmär­ket av förnedring såddes ett frö till radikal förnyelse. Den tyska nationalismen såg dagens ljus. Egentligen rörde det sig om två företeelser som korsbefruktade varandra, en politisk och en intellektuell.

För det första tvingade nederlagen mot Napoleons franska värnpliktsarméer Preussen och Öster­rike att genomföra militära och administrativa reformer. På Wienkongressen 1814-15, där Napoleons slutliga nederlag bekräftades, framstod båda dessa stater som segrare.

För det andra spred sig romantikens idéer om folksjäl (på tyska Volksgeist) och nationell samhörighet bland studenter, för­fattare och konstnärer. Iden om en »tysk nation» tog form.

Tyska förbundet

Många furstar uppfattade likväl nationalismen som ett hot mot dem själva. Att återupprätta ett tysk-romerskt rike var det inte tal om. Vid Wienkongressen skapades istället Tyska förbundet, en lös organisation med ett fyrtiotal med­lemmar. Varje stat förblev i praktiken självständig.

Nationa­lismen fick näring av de liberala strömningar som svepte fram över Europa på 1820- och 1830-talen. Under re­volutionsåret 1848, då Europas kungahus över­ allt hotades av liberala revolutionärer, såg det för en tid ut som om ett enat Tyskland skulle frambesvärjas på en förbundsdag (riksdag) i Frankfurt am Main.

Men försöket misslyckades, inte minst eftersom den preussiske kungen vägrade att spela rollen som enande gestalt. De tyska furstarna var och förblev konservativa och ville inte spela med i liberalernas spel.

Järnkanslern Otto von Bismarck

Den man som representerade Preussen på förbundsdagen på 1850-talet var en konservativ godsägare vid namn Otto von Bismarck. Till en början hade han, liksom den preussiske kungen, endast förakt till övers för liberalerna och deras visioner om tyskt en­ande. Men sedan ändrade han sig – inte i förhållande till medelklassliberalerna, men väl när det gällde Tyskland.

Ge­nom att stärka Preussen ytterligare skulle Tyskland enas, inte på liberalernas villkor utan på den preussiska regimens. Detta förutsatte att liberalerna i det egna kungariket kuva­des. Utan preussisk enighet, ingen tysk enighet. Dessutom måste Österrike besegras och fjärmas från det nya Tyskland. Habsburgarna var alldeles för starka för att rymmas i den bismarckska visionen.

Blod och järn

Få uttalanden har blivit lika ryktbara som Bismarcks kon­staterande under ett tal i det preussiska parlamentet lantda­gen den 30 september 1862, samma år som han blev preussisk ministerpresident (statsminister) och utrikesminister: »Det är inte genom tal och majoritetsbeslut som dagens stora frå­gor kommer att avgöras – det var det stora misstaget 1848 och 1849 – utan genom blod och järn.»

Dessa ord – på tyska Blut und Eisen – har kommit att intimt förknippas med Bismarck, den kyligt planerande »järnkanslern» som gärna nyttjade krig i den mån diplomatin inte räckte till för att nå sitt mål.

Genom politiska finter skrapade han ihop medel till att förstärka den preussiska armén. Sedan provocerade han fram tre krig. År 1864 besegrade preussare och österrikare tillsammans Danmark, som tvingades avträda Slesvig och Holstein.

Två år senare krossade preussarna Österrikes ar­méer, varefter de nordtyska furstendömen som kämpat på den förlorande sidan annekterades av Preussen. I Nordtyska förbundet, som upprättades 1867, var Preussen den ledande staten. Segrarna på slagfältet gjorde att en stor del av den nordtyska medelklassen bytte sida och hyllade Bismarck.

Vilhelm I kejsare i det nya Tyskland

Eningsverket fullbordades efter det att Frankrike beseg­rats 1870-71, ett krig som ledde till att de franska land­skapen Alsace och Lorraine (Elsass och Lothringen) övergick i tysk ägo.

Den 18 januari 1871 lät Bismarck hylla den preussiske kungen Vilhelm I till kejsare av ett återupprättat tyskt imperium. Otto von Bismarck förblev det enade Tysk­lands ledare, med titeln rikskansler, i ytterligare nitton år, ända tills den nye kejsaren Vilhelm II avskedade honom 1890.

Som kansler förde han en utpräglat fredlig politik, allt för att få omvärlden att acceptera det nya, starka Tysk­land. Han sammankallade grannländerna till fredskonfe­renser och göt olja på åtskilliga konfliktvågor.

Det tyska kejsarriket kom alltså, till en början, att genom sin blotta existens bidra till en flera decennier lång fredspe­riod i själva Europa. Utanför kontinentens gränser var det annorlunda.

Tyskland hade blivit en stormakt, och en stor­makt skulle ha kolonier. Personligen var Bismarck motvil­lig till detta, men på 1880-talet tvingades han ge efter för påtryckningarna. På kort tid upprättades tyska kolonier över hela jordklotet, från regnskogar och atoller i Söderhavet till vidsträckta territorier i Kamerun och Tanganyika.

En konservativ bastion i Europa

Vid sekelskiftet 1900 var Tyskland världsdelens ledande militärmakt, en industriell gigant med besittningar över hela jordklotet. De många små furstendömena hade förvandlats till ett rike, ein Reich. Tyskarna hade blivit ett folk under en kejsare. Men giganten hade en nattsida, och alla som kan sin 1900-talshistoria känner till fortsättningen.

Tyskland hade förvisso enats och moderniserats inom jord­bruk, handel och industri, men politiskt hade landet stannat i växten. Medan liberala och socialistiska värderingar växte sig allt starkare i andra europeiska länders lagstiftande för­samlingar förblev Tyskland på många sätt en konservativ, odemokratisk bastion, ett nygammalt kejsardöme som inte följde med sin tid.

I tysk historieforskning talar man om att landet vid denna tid trädde in på en särväg, en förödande Sonderweg, som skulle leda till två världskrig och demografiska katastrofer som ställer trettioåriga kriget i skuggan.

Men det är en annan historia.

Publicerad i Populär Historia 2/2014