Försvann tsaren till Sibirien?
På grund av sina radikala och ibland, för tiden, mycket liberala idéer, ansåg många av hans samtida honom vara en enfaldig och barnslig idealist utan kraft och förmåga att genomdriva de politiska och sociala mål han hade satt upp för det ryska tsarväldet.
Under sina sista år fördjupade sig Alexander mer och mer i mysticism och spiritualism. Han var en djupt religiös människa men också omvittnat oförutsägbar och sköt ofta från höften i sina politiska och militära beslut. På grund av dessa egenskaper har det hävdats att han inte dog av sjukdom i Taganrog – vilket uppslagsböckerna brukar hävda – utan istället iscensatte sin egen död och därefter försvann till Sibirien för att bli eremit.
Den 27 november 1825 mottog tsar Alexander nattvarden av ärkebiskopen i Taganrog och den 1 december förklarades han vara död. Den 2 december obducerades liket och hovläkarnas slutsats blev att tsaren dött av gallblåseinfektion som komplicerats av sviter i hjärnan. Därefter balsamerades liket och lades ned i en enkel kista. Den 25 mars jordfästes samma kista under stora högtidligheter på Nevas strand i Peter-Paulsfästningen i den dåvarande ryska huvudstaden Sankt Petersburg.
Historien om Alexander I borde ha tagit slut här. Ödet ville dock annorlunda. Rykten spreds att tsaren inte alls dog i Taganrog utan istället försvann för att långt borta i ett kloster i Palestina eller som eremit i Sibirien sona sin delaktighet i mordet på sin far, Paul I. I kistan i Taganrog låg istället liket av en ditsmugglad annan man som sedan, efter hemligt dekret av Nikolaus I, avlägsnades för att romanovarnas gravplats skulle renas från främlingen.
Ryska forskare, bland andra Vladimir Bariatinskij och Alexis S Troubetzkoy, har senare framfört så god bevisföring i saken att man måste erkänna att många märkligheter måste ha inträffat i Taganrog under november månad 1825. De fyra huvudvittnenas uppgifter strider mot varandra i samtliga punkter, det har rekonstruktionen av tsarens sista dagar tydligt visat. Nikolaus I lät bränna större delen av Alexanders papper liksom änkekejsarinnan Elisabets dagbok tillsammans med en mängd av hennes övriga papper. Obduktionsprotokollet har visat sig vara förfalskat och liket, som visades upp i Taganrogkyrkan enligt rysk ortodox sed, var oigenkännligt för personer som känt tsarens verkliga utseende: ”Vad – är det han..? Så han har förändrats..! Man kan inte känna igen honom!”.
Den anatomiska beskrivningen av tsar Alexander i obduktionsprotokollet passar inte in på hans kropp och dödsorsaken var felaktigt angiven. Dessutom är det bekräftat att Alexanders sarkofag är tom. Den öppnades nämligen av den ryska regeringen 1926.
Under senare år har man i Sibirien funnit dokument som enligt handstilsexperter härstammar ur Alexanders hand och fortfarande förblir gåtan kring det mystiska dödsfallet olöst. Man tvingas faktiskt ifrågasätta om inte tsaren försvann ut ur det offentliga livet på egen begäran och att det enligt hans direktiv iscensattes en sorgekomedi som sedan skulle gäcka omvärlden ännu nästan tvåhundra år senare.
Den ryske diktaren Alexander Pusjkin sammanfattade på ett träffande sätt tsar Alexanders gåtfulla liv i meningen ”En sfinx, som tog med sig sin hemlighet i graven”. Hur det nu än är med den saken så kommer Alexanders öde att även i framtiden fånga den historieintresserades nyfikenhet.
Peter From är datakonsult och amatörforskare. Våren 2005 utkommer han med en bok om Karl XII:s död.
