Raka spåret till Australiens ödemarker: Australien – de dömdas kontinent
Det är svårt att tro när man nu står på Bennelong Point vid det magnifika operahuset – ritat av dansken Jørn Utzon och klätt med över en miljon keramikplattor från Höganäs – och ser Sydneys skyskrapor sträva mot himlen. Steget från stenålder till postindustrialism har skett på två sekler. Federationens huvudstad må vara Canberra men det är Sydney som syns.
Att hela världen i år samlas här till de olympiska spelen är för många det slutliga beviset för att avkroken har blivit en metropol, att bakvattnet Australien har avancerat till första divisionen. Visserligen är det länge sedan landet sågs som en dammig, antiintellektuell filial till Europa, men spelen har en stark symbolisk innebörd för en nation som föddes till ljudet av piskrapp och som länge har släpat på skamkänslor och mindervärdeskomplex. Det bästa man kan säga om den europeiska delen av Australiens historia är att den är kort och kärnfull.
Här stod jag också på kvällen den 26 januari 1988 då man firade tvåhundraårsjubileet av kolonins grundande med ett gigantiskt fyrverkeri över Sydney Harbour. Uppsluppenheten i folkhavet – det talades om en miljon människor – kunde te sig egendomlig med tanke på att det man firade var ankomsten av den så kallade första flottan, elva skepp med människor som det engelska rättssystemet hade kasserat. Dessa 548 manliga och 188 kvinnliga fångar var stadsbor som i många fall hade stulit mat och kläder, och som deporterats därför att fängelserna där hemma var överfulla. Kolonierna i Nordamerika hade gjort uppror och ville inte längre ta emot brittiska straffångar. Den svarta slavhandeln hade ersatt den vita.
Beslutet att anlägga fångkolonin här baserades på rapporterna från James Cook, som 18 år tidigare hade varit den förste europé att stiga i land på den australiska östkusten. Mellan 1788 och 1868 skulle engelska domstolar sända omkring 160 000 människor till fängelset på andra sidan jorden.
Sedan den första flottans befälhavare Arthur Phillip hissat flaggan vid den lilla vik som uppkallats efter inrikes- och kolonialministern lord Sydney, skulle de utmattade fångarna sätta igång med ett arbete om vilket de inte hade några förkunskaper alls: att bygga den koloni som döpts till New South Wales.
Ibland sägs det att det till en del låg militärstrategiska skäl bakom koloniseringen av Australien, och att det bland de deporterade fanns många politiska fångar. Men det är mest ett sätt att skyla över det faktum att Australien var en avstjälpningsplats för vålds- och egendomsbrottslingar. De irländska revolutionärer som deporterades kom långt senare.
Brutalitet och umbäranden präglade livet. Kvinnor kunde säljas män emellan, och om en fri nybyggare kastade ut den kvinnliga fånge han tagit till sig, återstod för henne inte mycket mer än att bli ännu en prostituerad bland gränderna i The Rocks.
I denna stadens äldsta del är det nu lika turistpittoreskt och krimskramsdränkt som på Västerlånggatan i Gamla stan i Stockholm. Somliga gator i Sydney sägs följa de stigar som de deporterade trampade upp. Människor slavade sig till döds, och det föddes rykten att bortom bergen, bakom Blue Mountains, väntade ett land av mjölk och honung. Men de som nådde dit fann bara den stora, tysta tomheten: Australien.
Tidigare samma dag som jubileumsfyrverkeriet lyste upp sydneyhimlen hade jag sett den stora demonstrationen som utgick från slumstadsdelen Redfern. Aboriginer protesterade mot att så många av deras folk dog under mystiska omständigheter i polisarrester, och mot hånet i att fira tvåhundraårsjubileum i ett land som de hade bebott i 60 000 år.
För urbefolkningen var européernas ankomst en katastrof. De förlorade sitt land och ofta sina liv. De blev medborgare först år 1967. De utgör nu bara två procent av befolkningen och lever vid sidan om resten av samhället. Deras kultur är väsensskild från den västerländska, men den har kommit att symbolisera Australien för resten av världen. Det sällsamma, dova ljudet av en didjeridoo ackompanjerar bilderna av sevärdheterna i turistindustrins reklamfilmer. Och logotypen för OS föreställer bumeranger.
Aboriginerna, som för inte länge sedan beskrevs som ett slags ännu levande förstadier till Homo sapiens och som förföljts och mördats och föraktats, får alltså representera det moderna Australien. Det belyser nationens längtan efter en identitet, det kluvna och vilsna i landets självbild och syn på historien.
Filmer som Crocodile Dundee har visat australiern som ett slags vit aborigin i cowboytappning, en kraftfull friluftsmänniska i akubrahatt som vet hur man överlever i den människofientliga vildmark som kallas the outback. Han kan ses som en produkt av en lång process av försök att skapa en nationell kultur ur en historia som mest rymmer mörker och förtryck. Européerna erövrade landet rent fysiskt, att inlemma aboriginernas kontakt med ”naturens själ” i den vita kulturen vore en också tankemässig seger.
Men i själva verket är australiern stadsbo. Detta världens mest glesbefolkade land är också det mest urbaniserade. Nästan alla bor i städer vid kusterna. Det inre av Australien är en platt, torr tomhet av svindlande dimensioner, genomkorsad av aboriginernas osynliga drömspår.
Länge var kopplingen till fångsamhället en källa till skam, illustrerad i cyniska skämt som att Australiens befolkning måtte vara förstklassig eftersom den valts ut av Storbritanniens bästa domare.
Människorna här var ättlingar till förbrytare, och synen på kriminalitet som ärftligt betingad inbjöd till generaliseringar om nationalkaraktären.
Ett annat skäl till skammen var homosexualiteten i det mansdominerade fångsamhället. Moralisterna bortom haven vämjdes vid rapporterna från Australien, och kanske som en reaktion på detta har den australiske mannen blivit känd för sin machoframtoning. Mycket har förändrats i det råbarkade samhället, men än kan en recensent i en seriös dagstidning skriva att skådespelarna i en dålig TV-serie borde piskas med våta läderremmar för att de ställer upp i sådan skit. Här ska karlar vara karlar. Man dricker öl ur burken och inte ur fjolliga glas.
Men vad är till exempel aussie rules, landets brutala version av rugby, om inte en orgie i kroppskontakt mellan män i nylonshorts? Sådana frågor bör man vara försiktig med vid bardisken när grabbarna börjar komma upp i varv inför hundkapplöpningarna på TV.
I mycket är det emellertid ett förbluffande förvandlingsnummer som har skett. Sydney har blivit ett finansiellt och industriellt centrum, något av södra Stilla havets huvudstad. Och skammen har vänts i ett intresse för historien. Släktforskning har blivit en folkrörelse.
En orsak till förändringarna är invandringen under efterkrigstiden. Efter 1945 slog Australien upp portarna för i huvudsak europeisk invandring. Italienare, greker, holländare och östeuropéer sökte en ny framtid i Australien. Folkmängden fördubblades på trettio år. Först på 1960-talet släppte man tanken på ”ett vitt Australien”, och nu finns här människor av praktiskt taget alla nationaliteter, men med asiatisk dominans.
Den tidigare handelsprotektionismen och de starka banden till Storbritannien har bytts mot öppenhet och självständighet. Exporten till Asien är betydligt större än till det Europa man en gång tyckte sig höra samman med.
De nya influenserna har bland mycket annat betytt en dramatisk förbättring av mathållningen, men kaffet är fortfarande sådant att man gärna citerar Groucho Marx: ”Om det här är kaffe vill jag hellre ha te, om det är te vill jag hellre ha kaffe”
Också språket förändras, amerikansk engelska tar över allt mer. Unga människor säger ”hi” i stället för ”g’day”, men än har den australiska engelskan tillräckligt många egenheter för att motivera ”The Oxford Australian Dictionary”. Man förkortar gärna ord som har mer än två stavelser, och lägger till en vokal i slutet. Det blir ”salvo” för frälsningssoldat, ”roo” för känguru och ”garbo” för sophämtare. I anslutning till aboriginska ortnamn som Woolloomooloo kan det låta gåtfullt.
Det var guldfyndigheterna i New South Wales och Victoria som satte stopp för deportationerna. Att skickas till Australien framstod plötsligt som en fribiljett till möjlig rikedom. På några få år strömmade en halv miljon invandrare till. År 1849 anlände den sista fångtransporten till Sydney, men systemet skulle fortsätta i ytterligare nitton år. Bland annat i den allra största tomheten: Western Australia.
På järnvägen från Sydney i öster till Perth i väster färdas man på The Indian–Pacific, tåget som är döpt efter oceanerna i var ände av linjen. Den löper över 4 350 kilometer av praktiskt taget total ödslighet. Det är terra australis incognita, om än med annan innebörd än det okända sydland som Europa på 1700-talet antog måste existera som förklaring till att jordklotet inte tippade över. Tillvaron för dem som trots allt bor i the outback blir lättare tack vare institutioner som The Flying Doctors, och kortvågsradioskolan School of the Air.
Denna järnväg blev klar först 1970. När man tidigare ville korsa Australien måste man byta tåg upp till sex gånger därför att kolonierna inte kunde enas om en gemensam spårvidd, trots att de utropat det australiska samväldet redan 1901. I Europa bekräftade det bilden av inskränkthet i avkroken under södra korset.
Passagerna på tåget väntar med spänning på den verkligt stora händelselösheten: rbor. Det intressanta med denna före detta havsbotten, till ytan som halva Storbritannien och med bara en enda naturlig källa, är att det är ett så stort område där inget finns att se. Det är bedövande platt. Mil efter mil efter mil av vresiga, grågröna buskar. Vi tittar ut på den materialiserade monotonin i väntan på det enformigaste av allt: världens längsta raksträcka, 477 kilometer utan att rälsen kröks.
Det verkar obegripligt att människor stod ut med att bygga den här järnvägen. Det är inte sällan bortåt femtio grader varmt där ute, och det var väl i värmedallret som somliga ibland fick syn på The rbor Nymph, en halvnaken kvinna som sades leva bland kängurur på slätten.
Delstaten Western Australia är fem gånger så stor som Sverige och upptar en tredjedel av Australiens yta. Men här bor bara 1,8 miljoner människor, och av dessa finns 1,4 miljoner i och omkring huvudstaden Perth. Av praktiska skäl drogs östgränsen i ”påvens demarkationslinje”, meridianen som från 1494 delade in världen i en spansk och en portugisisk halva.
Det var till Fremantle utanför Perth som nybyggarna anlände från England på 1820-talet. Förhoppningar blev till damm inför den magra och svårbrukade trakt som mötte dem. De svarta var fientliga, flugorna räknades i miljarder och vatten var en ständig bristvara. Ett privat bolag svarade för kolonins utveckling, men ännu 1850 hade man inte lyckats locka mer än 5 800 lycksökare.
Eftersom fångtransporterna till Sydney på östkusten nu upphörde, sände man i stället de deporterade till västkusten som ett slags slavarbetskraft för nybyggarna. Den som närde flyktplaner kunde välja mellan Indiska oceanens hajrika vatten västerut, och hundratals mil av öde öknar österut.
Innan transporterna upphörde år 1868 hade omkring 10 000 förbrytare sänts hit, det var de som byggde Perth och Freemantle. Att fångfloden sinade medförde en ekonomisk djupdykning för kolonin. Det var först när man hittade guld som människor frivilligt sökte sig ut i den stora tomheten.
Törsten efter historisk förankring kan ta sig nästan rörande uttryck i en stad med ett så kort och kvalfyllt förflutet som Perths. Byggnader från 1800-talet räknas till sevärdheterna, här finns bussar förklädda till spårvagnar, och butiksgatan London Court i tudorstil byggdes år 1937.
Men ute på Western Australias vägar blir historien desto längre; här får man känslan av att det är jordens barndom man genomkorsar. Den torra, platta ödsligheten blir liksom meditativ. En skylt upplyser om att det är trettiofem mil till nästa bensinmack. Boskapsrancherna är stora som svenska landskap.
Det som ser ut som en fullproppad säck där framme på vägrenen visar sig vara en påkörd och dödad känguru. Ett så stort och på något sätt människoliknande djur framstupa på det där viset är en ovan och oroväckande syn. En örn i ett ensamt träd väntar på att vi ska fara förbi så att han får matro.
Men om Western Australia bjöd hårda villkor för de deporterade som slavade för nybyggarna, så var det ändå förhållandevis uthärdligt om man jämför med hur det var på Tasmanien.
”Fångar har inför rätta förklarat att de hellre dog än återsändes hit”, skrev viceguvernör Sorel i ett brev. ”Det är den känslan jag framförallt vill att ni ska upprätthålla.”
Det var på den tid då ön ännu hette Van Diemens land och Macquarie Harbour var den mest fruktade platsen i hela det brittiska imperiet.
Trots att Tasmanien är lika stor som Irland har ön alltid varit en blindtarm i Australien, inte sällan bortglömd på kartorna. Hit kom bara smulor av efterkrigstidens industrialisering. Kanske har det att göra med att den vackra, gröna ön så länge släpade på ryktet att vara helvetets förgård på jorden. Och det var här som det enda egentliga folkmordet i den brittiska kolonialhistorien skedde.
– Nyzeeländarna tror att folk här fortfarande har märken efter fotbojor, skämtar en journalist i huvudstaden Hobart, en anrik hamn för val- och sälfångare.
När Abel Tasman som förste europé kom hit 1642 hade ön varit befolkad i omkring 20 000 år. Invånarna var mer besläktade med stammar på Nya Guinea än med aboriginerna. Sedan nybyggarna kom i början av 1800-talet för att föda upp får i det milda klimatet, dröjde det bara sjuttio år innan den siste tasmaniern var död. ”Regeringen måste avlägsna urinvånarna”, skrev Colonial Times 1830. ”Om inte, så kommer de att jagas som djur och förintas.” Det var också vad som skedde. Det anställdes drevjakter på stenåldersmänniskorna för att ta deras land.
Kvarlevorna efter de sista representanterna för detta folk blev eftertraktade i forskarvärlden. Sedan döpte man om ön efter Abel Tasman, eftersom Van Diemens land – efter generaldirektören i holländska Ostindiska kompaniet – var alltför besudlat.
Guld och silver, koppar och tenn; genom åren har man kramat rikedomar ur Tasmanien, men praktiskt taget hela den sydvästra delen av ön är orörd. Västsidans vildmark vetter mot vatten som är praktiskt taget öde ända bort till Patagonien.
Det var här man anlade den kalkylerade mardrömmen Macquarie Harbour, vars inlopp av fångarna döptes till Hell’s Gate. De fördes till Sarah Island för att hugga den oljerika huon-furan i ett fängelse med vildmarken och oceanen som murar. Trångboddhet, köld, väta, skörbjugg och dysenteri bröt ned de dömda, och brutaliteten var gränslös; straffet för att skada ett verktyg var hundra piskrapp.
Sammanlagt skulle 73 000 människor komma att deporteras till Tasmanien. Somliga flydde trots allt ut i den drypande, kyliga regnskogen, det finns vittnesmål om hur rymlingar blev kannibaler och åt upp den flyktkamrat som inte orkade längre. Det blev också en flykt från England till Australien; de som stannade i bushen bildade banditgäng, bushrangers, huvudrollsinnehavare i ett slags australisk Robin Hoodmytologi.
År 1830 byggdes Port Arthur på en halvö som ersättning för Macquarie Harbour. Det smalaste stället av halvön patrullerades av blodtörstiga hundar med löplinor. I dag är den onda tidens ruiner infattade i en parkanläggning, ett Skansen med isoleringsceller och kapellet med dess system av mellanväggar för att hålla fångarna åtskilda.
På Tasmanien blir den australiska historiens korthet påfallande. Här åker folk på halvdagsutflykt med buss för att titta på en bro byggd år 1863.
På flyget från Hobart läser jag Vandringar i Australien och Vandiemens land av den brittiske officeren G C Mundy, utgiven av L Brundins förlag i Stockholm år 1857. Mannen i sätet bredvid kan till slut inte bärga sig utan frågar var jag har fått den åldriga boken ifrån. Han ser misstroget på mig när jag säger att jag har lånat den på stadsbiblioteket i Stockholm.
– Lånar de ut en bok från 1857? säger han. Mate, här skulle den ha visats på museum. Bakom pansarglas.
Anders Mathlein är författare och journalist.
Urbefolkningen blev medborgare först 1967
För européerna var det bekvämt att betrakta Australien som terra ‘ius, ”land ägt av ingen”. Aboriginerna var ju nomader och kunde följaktligen inte äga land.
Aborigin kommer av latinets ab origine, ”från början”, och de har levt här i minst 60 000 år. De var nomader, men deras kring- strövande var inte slumpmässigt, och de hade en kultur långt mer sammansatt än vad de forskare förstod som klassade dem som lägre stående än de vita. Sekelskiftets antropologer såg dem som ett slags levande fossil.
Aboriginernas ”drömtid” rör skapelsen. Andarna gav världen själ, landskapet är fullt av mystiska system av tecken och sanningar. Stammen var förbunden med området den bebodde, så att flytta var att rubba grunden för själva existensen; de saknade behov av expansion och lust att behärska andra.
De levde i ett landskap som ter sig dött för den som inte kan tyda tecknen, men aboriginerna visste vilka frön som var ätliga, ur vilka växter man kunde utvinna vätska, av vilka kottar man kunde göra lack, och vilken sorts bark som lämpade sig som papper eller lakan till spädbarnen. Det var en överlevnadskurs som förfinades i många generationer.
De missionärer som inte helt enkelt försökte radera aboriginernas föreställningar om drömtiden omtolkade deras föreställningar så att de kunde fogas in i den kristna läran.
– Kyrkan har sagt att den helige ande redan var där vid deras tids begynnelse – men utan att de visste om det, förklarar prästen på missionsstationen i Beagle Bay i Western Australia. Vi har olika terminologi, men menar ungefär samma sak.
Aboriginernas djurbilder och hantverk har vandrat från de etnografiska museerna till gallerier, auktionshus och inredningsbutiker. Få känner till att Australien har flest platser med förhistorisk klippkonst i världen. Många av dessa uråldriga gallerier är äldre än de berömda grottmålningarna i Europa och Afrika.
Frågan om ”de stulna barnen” debatteras hett i Australien. Från 1911 och ända in på 1960-talet togs tiotusentals aboriginska barn ifrån sina föräldrar och placerades på institutioner och i fosterhem. De adopterades bort till vita familjer eller blev billig arbetskraft hos vita arbetsgivare.
Aboriginerna har varit och är ett slags andra klassens medborgare i Australien. Arbetslösheten bland dem är sex gånger högre än den genomsnittliga, medellivslängden tjugo år kortare och barnadödligheten betydligt högre. Alkoholism är ett svårt problem i många av bosättningarna.
Flera landrättsprocesser pågår för att avgöra bland annat om stammars traditionella band till statliga landområden också ska ge dem juridisk rätt till dessa.
I turistiska sammanhang, och i synnerhet nu inför OS, får aboriginerna representera och symbolisera det genuint australiska. Somliga ser det som ett erkännande, för andra är det ett uttryck för att bödlarna har börjat älska sina offer. Det vita Australien lånar aboriginernas uttryck i försöken att äntligen få en nationell identitet.
Anders Mathlein
Värt att se
Sydney: Australian Museum är ett stort antropologiskt och naturhistoriskt museum. I Hyde Park Barracks Museum presenteras Sydneys historia in i minsta detalj. Byggnaden är ritad av straffången Francis Greenway. Royal Botanic Gardens 27 hektar är en av stadens finaste attraktioner. Ett överflöd av vackra och gåtfulla växter. En del av parken är uppkallad efter linnélärjungen Daniel Solander, som var med på Cooks första resa och beskrev den första större samlingen av australiska växter. Vid George Street finns Cadman’s Cottage från 1816, stadens äldsta bevarade byggnad.
Perth: Western Australia Museum i Perth hyser bland annat historiska miljöer och aboriginkonst.
Tasmanien: Heritage Highway på Tasmanien löper mellan Hobart och Launceston och förbi många historiska platser och byggnader. Port Arthur Historic Site är ett museum över fångtiden.
Att bo
I större städer är utbudet stort, från youth hostels och vandrarhem till femstjärnigt. För cirka 600 kr per natt bor man hyfsat. I Sydney finns en uppsjö av hotell i området King’s Cross, som också är ett nöjesdistrikt med en vildsint blandning av högt och lågt. Längs vägarna i the outback finns så kallade road houses, bensinmackar med servering och uthyrningsrum av enkel standard. Maten är inte sällan hemsk.
Bil, flyg, buss, tåg
Inför längre turer i the outback ska man ta reda på vilka förhållanden som gäller och om det till exempel krävs fordon med fyrhjulsdrift. Det kan vara tiotals mil mellan mackarna, och det är väsentligt att ha med mycket vatten om man skulle bli stående i hettan. Det går att hyra bil på en plats och lämna den på en annan, men räkna med rätt dryga extrakostnader. Undvik körning i mörker i the outback, eftersom känguruer, kreatur och förvildade kameler söker sig till vägarna om natten.
Flera förmånliga flygpass finns att välja på, som Ansett’s Visit Australia Pass och Discover Australia Pass (cirka 30 procent lägre pris än ordinarie).
Ett bra bussnät täcker landet, men det blir dryga resor. I Western Australia till exempel har Greyhound Pioneer Australia busspasset Western Explorer, 183 dagars resande med obegränsat antal stopp mellan Perth och Darwin. Aussie Day Pass finns för 7–21 dagar.
Tågpass ska köpas före ankomsten till Australien. Austrail-pass finns för 14–90 dagar, Flexipass i 8–29 dagar. Tågens romantiska namn svarar inte alltid mot komforten, särskilt inte om man reser i tredje (coach) klass. The Indian Pacific går från Sydney till Perth, 4 352 kilometer inklusive avstickaren till Adelaide.
Mer information
Det finns nog en hyllmeter olika guideböcker om Australien, med Lonely Planet som en veteran i samlingen. Helt ny och på svenska är Björn Nordströms drygt 700 sidor tjocka Australien – en guidebok. Landets historia skildras i Robert Hughes utmärkta De dömdas kust, och i Historisk guide till Australien av John H Chambers.
Internet: www.australia.com
Australiens turistbyrå, endast broschyrbeställning, tel. 08-445 12 32.
