Nordiska furstar lade grunden till Ryssland

En dag i mitten av 800-talet dyker det plötsligt upp en flotta av vikingaskepp på Neva. Skeppen seglar in i Ladoga och sprider sig sedan på de nordryska floderna under våldsamma härjningar. Folk flyr i panik och försöker få med sig sin egendom, men anfallet kommer plötsligt och många hinner aldrig ta skydd. De snabbrodda, grundgående och lätta skeppen forcerar flod efter flod, och by efter by drabbas av förödelsen. De olika folken i landet, ester, slovener, merer, vepser och krivicer, tvingas slutligen betala en fast tribut för att bli fredade för främlingarnas härjningar.

Ungefär så kan det ha gått till när de olika finska och slaviska stammarna i nordvästra Ryssland för första gången råkade ut för ett anfall av nordbor, ett folk man tidigare bara haft kontakt med i fredliga sammanhang och bytt varor med, exempelvis i staden Ladoga strax söder om sjön med samma namn.

Nordisk expansion

Skandinaverna var under denna tid inriktade på expansion åt alla håll, och de västeuropeiska länderna hade redan fått känna på attackerna under en tid. Strax innan hade också både danska och svenska anfall gjorts på kurerna i nuvarande Lettland, där sveakungen Olof lyckats lägga under sig två städer. Efter denna lyckade expedition måste det ha varit lockande för vissa hövdingar att tränga ännu längre österut, där man visste att det fanns stora rikedomar att vinna i form av pälsverk, vax, honung och inte minst slavar.

Berättelsen om nordbornas skatteindrivning finns upptecknad i den gamla ryska krönikan. Den sammanställdes troligen i början av 1100-talet av munken Nestor i Grottklostret söder om Kiev och kallas därför vanligen Nestorskrönikan. Enligt den blev skandinaverna, på fornryska kallade varjager, fördrivna av landets egna invånare redan efter några år.

Men sedan de olika stammarna i stället börjat strida inbördes kallade man tillbaka varjagerna, säger krönikan, och bad dem komma och härska för att skapa ordning i landet. Tre bröder, Rurik, Sineus och Truvor, kom då med sina följen och slog sig ned på olika platser längs floderna i norr. Efter den stam dessa hövdingar tillhörde, Rus’, uppkallades sedan det ryska riket. Sedan två av bröderna dött härskade Rurik ensam över de olika stammarna i Nordryssland med Novgorod som huvudsäte.

Krönikan ger alltså varjagernas maktövertagande ett drag av frivillighet från rysk sida som nog är legendariskt. I själva verket gick det hela knappast så fredligt till. Vi får snarare tänka oss att olika nordiska hövdingar utnyttjade landets splittring och med våld lyckades bita sig fast på olika stödjepunkter längs flodsystemen.

Rurik och Truvor

Men vissa av uppgifterna i legenden kan ha en verklig bakgrund. Namnen på två av bröderna, Rurik och Truvor, motsvarar de nordiska Rörik och Torvard. Och just på de platser där ruserna uppges ha bosatt sig finns otaliga gravar där man grävt fram skandinaviska fynd, de äldsta just från tiden närmast efter 800-talets mitt. Spännen, rembeslag, torshammarringar, sköldbucklor och vapen talar här sitt tydliga språk. Utförandet på de olika föremålen visar också tydligt vilken del av Skandinavien de ursprungligen kommit från – Mälarområdet i Sverige.

Men hur går detta ihop med namnet Rus’? Idag förknippar man ju knappast svenskarna med detta namn. Svaret står troligen ändå att finna på ganska nära håll – i det finska språket. Det namn finnarna gav sina grannar i väster redan seklerna före vikingatiden lever ännu kvar – Ruotsi. Även om invändningar ofta kommit från rysk sida är de flesta forskare idag eniga om att det är detta ord som vandrat österut och omvandlats till Rus’.

Ruser svenska roddare?

Tidigare har det ansetts att namnet har att göra med Roslagen, som i äldre tider hette Roden. Invånarna där, rodskarlarna, skulle ofta ha färdats österut och då givit upphov till det finska ordet. Men språkhistoriska skäl talar emot den tolkningen, och dessutom var Roslagen ganska glest befolkat under forntiden jämfört med trakterna längre in i landet.

En förklaring som lagts fram under senare år är att ordet i stället kommer direkt från ett fornsvenskt ord som har betytt “rodd” och också kan ha avsett besättningarna i flottor med roddarskepp. När Nestorskrönikan skrevs ned på 1100-talet visste man förstås inte längre någonting om detta utan uppfattade ruserna som en särskild stam vid sidan om bland andra svearna.

De nordiska hövdingarna lyckades få ett fast grepp om norra Ryssland och skapade där en härskardynasti som ansågs leda tillbaka till Rurik. De namn de äldsta furstarna och deras följeslagare hade, Oleg (Helge), Igor (Ingvar), Olga (Helga), Askold (Höskuld), Dir (Dyr), visar att de skandinaviska traditionerna levde kvar under åtminstone det närmast följande seklet.

Skapade Kievriket

Under dessa furstar utökades maktsfären först ned till Smolenskområdet, där ett stort antal gravar med rika skandinaviska fynd grävts ut, sedan ända ned till Kiev. Ruserna kontrollerade nu största delen av de så betydelsefulla vattenvägarna från Norden till Bysans och kunde på det viset styra handeln. Kiev kom att bli rikets huvudstad och härskarna där kände sig snart mäktiga nog att flera gånger attackera själva Konstantinopel och de muslimska länderna runt Kaspiska havet.

Rusernas mer fredliga handelsfärder från Kiev till Konstantinopel finns beskrivna av den bysantinske kejsaren Konstantin Porfyrogennetos, och hans skildring är ytterligare ett belägg för rusernas skandinaviska ursprung. Han namnger nämligen de forsar man var tvungen att passera på vägen nedför Dnepr på två språk, dels rusiska, dels slaviska, och de rusiska namnen är otvivelaktigt skandinaviska, såsom Aeifor, ”den alltid våldsamma” och Oulvorsi, ”Holmforsen”.

Furstens följe eller hird, på ryska kallad druzina, kom redan i ett ganska tidigt skede att bestå också av andra folkslag än skandinaver men kallades ändå för Rus’. Det var troligen detta samhällsledande skikt som efterhand kom att ge namn åt hela det framväxande ryska riket. Med tiden tappade också fursteättens egna medlemmar sin nordiska prägel, och från och med Svjatoslav på 960-talet bär furstarna rent slaviska namn.

Vladimirs varjager

Men med Vladimir, Svjatoslavs oäkta son med en tjänstekvinna vid namn Malusa eller Malmfrid, inleds en ny period i de nordisk-ryska förbindelserna. Vladimir hade satts att styra över Novgorod, men efter faderns död blivit tvungen att fly för sin broder Jaropolk i Kiev.

Han sökte då skydd i Skandinavien, och efter några år där återkom han med en styrka varjager. Med hjälp av dem lyckades han år 980 inta Kiev och döda brodern. Dessförinnan hade han också besegrat en skandinavisk furste i Polotsk som hette Rogvolod (Ragnvald) och tilltvingat sig giftermål med hans dotter Rogned (Ragnhed).

Sedan Vladimir befäst sin makt sände han huvuddelen av varjagstyrkan till Konstantinopel, där den kom att bli grunden för kejsarens så kallade väringagarde. Men de bästa behöll han i sin hird eller gav höga positioner i rikets styrelse. De skandinaviska kontakterna upprätthölls också genom att den blivande norske kungen Olaf Tryggvason växte upp vid furstens hov.

På villkor att han mottog dopet fick Vladimir den bysantinske kejsarens syster Anna till gemål. Men innan dess hade han redan hunnit få flera söner, bland annat med sin nordiska hustru Rogned.

Jaroslav gifte sig i Sverige

Två av dessa begav sig till Sverige när de sökte ett lämpligt parti för äktenskap. Den ene, Vsevolod, gjorde enligt de isländska sagorna misstaget att fria till Sigrid Storråda, tidigare gift med kung Erik Segersäll, vilket resulterade i att den stolta kvinnan lät bränna honom inne tillsammans med en norsk medtävlare.

Bättre gick det för den andre sonen, Jaroslav, som fick Olof Skötkonungs dotter Ingegärd till maka. Detta ledde till intensiva förbindelser mellan Norden och Ryssland; förbindelser som givit ett starkt genomslag såväl i isländska sagor som på svenska runstenar.

Legosoldater från Norden

Redan då han bara var lydfurste i Novgorod började Jaroslav liksom sin far att kalla på hjälptrupper från andra sidan havet, och det fortsatte han med till fram emot mitten av 1000-talet. Första gången var när han vägrat betala skatten till Kiev och befarade att fadern skulle komma marscherande med sin här. Eftersom Vladimir hann dö innan hären avtågade blev det inte någon strid denna gång, men varjagerna blev kvar i staden och började ofreda invånarna. Följden blev att befolkningen reste sig och dödade främlingarna till Jaroslavs stora vrede.

Men det tog inte lång tid förrän fursten skaffat nya trupper från Norden, denna gång för att ta upp striden med brodern Svjatopolk som nu tagit makten i Kiev. Kriget pågick under åren 1016–19 och slutade med Jaroslavs fullständiga seger över brodern och hans allierade, den polske kungen Boleslav.

De varjager som deltog i dessa strider är anonyma i den ryska krönikan, men de isländska sagorna har desto mer att berätta. Huvudpersonen i dem är en storman vid namn Emund. Enligt en av sagorna var han far till den svenske hövdingen Ingvar den vittfarne, enligt en annan var han en norsk småkung.

Omkring år 1015 kom Emund till Jaroslav med 600 man och erbjöd sina tjänster mot betalning och uppehälle. Efter hårda förhandlingar om lönen lyckades han med råd och vapendåd besegra Jaroslavs bror Burislav (en förväxling med Svjatopolks polske bundsförvant). Trots att sagorna är nedtecknade ett par sekler efter händelserna och delvis är legendariska överensstämmer förvånansvärt mycket i dem med Nestorskrönikans uppgifter.

Håkon till Jaroslavs undsättning

Efter några få år, 1024, var det dags för nya strider. Nu var det en annan av Jaroslavs bröder, Mstislav, som hotade fursten. Varjager tillkallades åter, och denna gång är namnet på deras hövding omtalat – Jakun eller Håkon. Han var mycket vacker, säger Nestorskrönikan, och var klädd i en guldstickad kappa. Sådana kappor eller kaftaner med broderier av guld eller silvertråd användes efter östlig förebild av personer med hög rang i samhället, och spår efter dem har också hittats i stormannagravar i Birka.

Jaroslav tågade nu mot fienden tillsammans med Håkon och hans varjager. Slaget stod vid Listven ett tiotal mil norr om Kiev. Varjagerna uppställdes i mitten och fick enligt krönikan ”ett mödosamt arbete med att fälla severjaner”, dvs de krigare Mstislav ställt upp i mittlinjen. När varjagerna var uttröttade av detta anföll Mstislav dem från flyglarna och stod efter en blodig drabbning som segrare.

Efter slaget flydde Jaroslav och Håkon till Novgorod. Håkon blev till och med tvungen att lämna sin guldstickade kappa åt dess öde, berättar Nestorskrönikan inte utan viss ironi.

Håkon kan ha varit norrman

Vem var då denne Håkon? Ingen har kunnat ge något säkert svar på den frågan. I första hand har han antagits komma från Sverige, där man försökt spåra honom på vissa runstenar. Men det märkliga är att det bara finns en sten som möjligen omtalar en person som farit bort med en Håkon. Med tanke på de många män som dött vid Listven och det stora antal runstenar som omtalar utlandsfärder under 1000-talet skulle man ha väntat sig betydligt fler än så.

Vissa forskare anser att Håkon i stället kan ha varit den norske jarlen Håkon Eiriksson, som just under den aktuella tiden var landsflyktig från sitt hemland. Ett spännande sammanträffande är att han i de isländska sagorna också uppges ha varit osedvanligt vacker och bland annat prytt sig med guldband runt håret – kanske var det faktiskt han som var den fagre Jakun.

Petjenegerna belägrade Kiev

När Mstislav dog år 1036 blev Jaroslav ensam härskare i riket. Men samtidigt dök en annan farlig fiende upp. Det var nomadfolket petjenegerna som i stora skaror kommit stormande från stäpperna i söder och börjat belägra Kiev.

Jaroslav samlade åter en här med bland annat varjager och tågade mot fienden. Nordborna ställdes som vanligt i mitten, och denna gång lyckades man bättre. Efter ett jämnt och blodigt slag sändes petjenegerna i vild flykt ut på stäpperna för att aldrig mer återkomma.

Ingvars tåg till Särkland

De nordbor som deltog i detta slag är återigen anonyma i de ryska källorna, men mycket tyder på att de kan identifieras på de svenska runstenarna och i de isländska sagorna.

Det finns minst 26 stenar i Mellansverige som är resta över män som farit österut med hövdingen Ingvar, som i en isländsk saga fått tillnamnet ”den vittfarne”. Han och större delen av hans här omkom år 1041 i Särkland, troligen trakterna väster om Kaspiska havet. Men fem år dessförinnan, det vill säga år 1036, vistades han enligt sagan hos furst Jaroslav och kan då med sitt följe ha deltagit i slaget utanför Kiev samma år.

Sista gången nordiska hjälptrupper hos den ryske fursten omtalas i källorna är år 1043, då Jaroslav sände sin son Vladimir att anfalla Konstantinopel. Men anfallet misslyckades skändligen. Ruserna blev beskjutna med så kallad grekisk eld – en brinnande petroleumblandning som sköts ut med särskilda sifoner – och deras skepp sattes i brand. Till råga på denna olycka blåste en plötslig storm upp och krossade ett stort antal skepp mot stränderna. Vladimir blev tvungen att fly med resterna av flottan medan 6000 ruser togs tillfånga av kejsarens trupper för att sedan bländas eller få handen avhuggen.

Kievriket nådde sin kulmen

Nordbornas roll under det ryska rikets två första sekler kan alltså indelas i två faser. Först intagande av nyckelpositioner längs farlederna, viss kolonisation och uppbyggnad av en maktposition som slutligen ledde till ett enande av riket under en nordisk furstedynasti. Sedan tillförsel av stridsvana stödtrupper som mot betalning hjälpte medlemmar av detta furstehus att behålla makten mot såväl yttre som inre fiender. Under den senare fasen upprätthölls också viktiga dynastiska förbindelser mellan kungaätterna i Norden och Rus’.

Med Jaroslav hade Kievriket nått sin kulmen. Efter hans död år 1054 började en nedgångsperiod som dels berodde på interna maktstrider, dels på att ett nytt nomadfolk, kumanerna, börjat tränga in på stäpperna i rikets södra delar. Nordbornas långa färder längs de ryska floderna avtog nu också, och handeln med Skandinavien och länderna i väster upprätthölls främst av Novgorod och andra städer i nordvästra Ryssland.

Den siste betydande fursten i Kiev hette Mstislav, i nordiska källor kallad Harald. Efter hans död 1132 förlorade Kiev snart mycket av sin betydelse, och rikets uppdelning på mindre furstendömen blev nu oåterkallelig. Han var också den siste fursten i Rus’ som upprätthöll äktenskapsförbindelserna med Norden – han äktade den svenske kungen Inge den äldres dotter Kristina och gifte bort sin egen dotter med den norske kungen Sigurd Jorsalafar.

Svearna som korsfarare

Bara tio år efter Mstislavs död hade också den sekelgamla vänskapen mellan Sveariket och Rus’ upphört. Händelserna trehundra år tidigare upprepades nu – svearna kom med 60 skepp och gick till attack mot Ladogaområdet. Men denna gång mötte de betydligt starkare motstånd. Furstendömet Novgorod var nu välorganiserat och kunde försvara sig, och svearna med kung och biskop slogs tillbaka under stora förluster.

Att biskopen var med vid anfallet tyder på att det var inriktat som korståg. Sverige och det ryska riket hade hamnat inom två olika religiösa intressesfärer – i de ryska furstendömena bekände man sig ända sedan furst Vladimirs dop till den grekisk-ortodoxa tron, medan svearna genom mission från Hamburg och England kommit att tillhöra den romersk-katolska kyrkans område. Den östliga grenen av kristendomen betraktades i Sverige som hednisk, vilket ledde till flera svenska korståg mot Novgorod ända fram till 1300-talets mitt.

Men även om expeditionerna formellt sett var riktade mot hedningarna var nog önskan att kontrollera handelsvägarna in i Ryssland minst lika viktig, nu liksom på vikingatiden. Korstågen kan därmed betraktas som ett slags fortsättning på vikingatågen om än med betydligt magrare resultat.

Nederlaget vid Neva

Ett svenskt anfall mot trakten kring Neva som liksom de föregående inte omtalas i svenska källor men väl i ryska är det tåg 1240 som kan ha letts av Birger Jarl. Enligt Novgorodkrönikan led svenskarna då ett fullständigt nederlag mot novgoroderna under fursten Alexander. Genom sin seger vid Neva fick han senare tillnamnet Nevskij och upphöjdes till ryskt nationalhelgon.

Men samma år som Alexander Nevskij lyckades försvara sitt rike uppe i norr kom dråpslaget mot ruserna längre söderut.

Mongolerna hade under en tid stormat segrande fram genom det splittrade riket, och nu föll slutligen Kiev under våldsamma härjningar. När ryttarfolket slutfört sina erövringar återstod endast Novgorod som självständigt rike, men även här såg man sig snart tvungen att betala tribut till mongolkhanen.

Moskva tar över

De ryska furstendömena levde kvar under de nya härskarna, och vissa av furstarna kunde genom att hålla sig väl med khanen utöka sina domäner på de övrigas bekostnad. Detta gällde särskilt Moskva, som man inte hör talas om förrän i mitten av 1100-talet men som ett par århundraden senare var den mäktigaste staden i hela Ryssland. Under senare delen av 1400-talet lyckades moskvafursten Ivan III slutligen också kasta av sig det mongoliska oket och införliva stora delar av Ryssland inklusive Novgorod med sitt välde.

Även den ryska kyrkans metropolit hade tidigt sett fördelarna med att flytta till Moskva och åtnjuta furstens gunst. (Till skillnad från kristna erövrare hade mongolerna låtit landets gamla tro fortleva ostörd.) När Konstantinopel fallit för turkarna år 1453 kom Moskva därmed att bli ledande för hela den grekisk-ortodoxa kyrkan, och furstarna där började se sig själva också som religiösa överhuvuden.

Ivan III blev tsar

När Ivan III dessutom gift sig med den siste bysantinske kejsarens brorsdotter började han kalla sig för tsar (kejsare), införde bysantinskt hovceremoniel och tog det fallna Östroms dubbelörn som symbol. Moskva skulle nu bli det tredje och bestående Rom sedan de två föregående gått under, menades det.

Men trots dessa höga ambitioner kunde tsarerna aldrig sudda ut de starka mongoliska inslag som fanns överallt i riket. Förutom att självhärskardömet som sådant hade växt fram i erövrarfolkets hägn hade mongolerna gift in sig i aristokratin, de utgjorde en avsevärd styrka i den ryska hären och de hade påverkat samhällsliv och seder. Så även om namnet på riket fortfarande kunde härledas till de gamla ruserna och tsaren berömde sig av att tillhöra Ruriks ätt så var det ett helt nytt välde som nu började sin månghundraåriga expansion.

Mats G Larsson är arkeolog, historiker och författare.

Publicerad i Populär Historia 4/1993