Armétjänst gjorde nordbor till romare

Tacitus, den romerske reseskildraren som levde under första århundradet efter Kristus, visste att de germanska barbarer som bodde längst uppe i norr var resl

25 maj 2001 av Lena Hejll

Tacitus, den romerske reseskildraren som levde under första århundradet efter Kristus, visste att de germanska barbarer som bodde längst uppe i norr var resliga, hade rött hår och blå ögon. Romarna såg dem både som ett hot och som en förebild. De högresta, skräckinjagande männen ansågs mycket dugliga i strid.

Vi vet att germaner och romare möttes längs med Limes, Romarrikets norra gräns, både i fredlig handel och i stridigheter. Germanerna tillhörde många olika stammar som stred både inbördes och mot romarna.

För att klara av försvaret av den långa gränsen var flera romerska legioner förlagda längs med Limes. Dessa räckte dock inte till utan man förstärkte de befästa platserna med hjälptrupper, auxilii, som bestod av legosoldater. Där ingick också de nordliga germanerna.

Från kejsar Claudius tid och framåt fick varje hjälptruppssoldat romerskt medborgarskap efter 25 års tjänstgöring. Detta privilegium gällde både honom själv och hans barn. Han kunde också kräva conubium, rätten att ingå ett lagligt äktenskap med en icke-romersk kvinna. Han måste dock fullfölja de statuerade 25 åren utan några allvarliga anmärkningar i sitt protokoll men han behövde inte ha deltagit i strider eller ha tjänstgjort som befäl.

Romersk administration och byråkrati nådde ända ut till imperiets yttersta gränser. De medborgarskap som gavs åt hjälptruppssoldaterna registrerades noga; de ristades in på stora bronsplattor som förvarades i Rom. Fram till år 90 e Kr fanns de uppsatta på olika ställen på byggnader på Capitolium, Roms politiska centrum. Efter denna tid sattes de upp på en mur vid Augustus tempel på Palatinen. Det var vanligt i Rom att man anslog dekret av olika slag på offentliga platser – på så vis kunde alla ta del av dem.

På plattorna fanns namnen på provinsen, guvernören och alla hjälptruppsenheter som berördes av beviljandet av medborgarskap, och även alla de enskilda soldaternas namn.

Det finns endast delar av några sådana plattor bevarade i dag. Bronsen var dyrbar och man smälte ner plattorna för att använda metallen till annat.

En kopia av texten – ett diploma, med personnamn, grad och enhetsbeteckning – gavs till varje enskild soldat. Detta blev ett pass som han måste kunna visa för att styrka sin status som romersk medborgare (att ljuga om romerskt medborgarskap straffades med döden). Drygt tre hundra diploma har hittats, hela eller fragmentariska, de flesta kring det romerska rikets gränsområden.

Kopiorna ristades in på två tunna bronsplattor, var och en cirka 15 x 13 centimeter. Dessa fästes ihop genom att man virade en tunn metalltråd genom hål i hörnen, i de nedre på den ena och i de övre hörnen på den andra så att de kunde öppnas som pärmen på en bok.

På insidan fanns en kopia av det kejserliga dekretet, men där alla andra soldaters namn utelämnats. Då de inre sidorna var klara stängdes dokumentet med en tredje metalltråd som virades genom hål i mitten av de båda plattorna. Därefter kopierades texten ytterligare en gång på den ena utsidan. På den andra ristades namnet på sju vittnen för att garantera att uppgifterna stämde med det ursprungliga påbudet, något man gjorde även i andra sammanhang då dokument kopierades.

Trots att soldaterna efter sin tjänst förväntades bosätta sig innanför Limes, återvände många hem. Som romerska medborgare åtnjöt de fullt skydd av lagarna. Som hemvändande soldater utanför imperiet kunde säkert vissheten om detta system avspeglas på den egna statusen hemma i byn.

Att underkasta sig 25 års tjänstgöring för att i slutändan uppnå romerskt medborgarskap kan tyckas ofattbart men måste under de första århundradena e Kr ha utgjort en tillräckligt stor lockelse för att samla hjälptrupper i ansenlig mängd. Målet att bli romersk medborgare hägrade liksom möjligheten att lära sig läsa och tala latin och som officer även att skriva på härskarnas språk. Livet på förläggningen, liksom närheten till övriga romare och lokal befolkning i omgivningarna, gjorde att man kom i kontakt med kulturer och varor från hela det romerska riket och ryktet att den långa tjänstgöringstiden gav lön för mödan torde ha spridit sig ända upp till våra nordliga trakter .

Lena Hejll är arkeolog och dräkthistoriker på Malmö Museer. Hon är en av de ansvariga för utställningen ”Romerska speglingar”.

Publicerad i Populär Historia 1/1997

Kanske är du intresserad av...

Läs också