I dag är vår bild av Asien sammansatt, vi ser såväl demokratiskt underskott och konflikter, som Indiens och Kinas snabbt växande ekonomier. Går man tillbaka något i tiden så var bilden mer enhetlig och negativ. Orientalismen – den schabloniserade bilden av Asien som efterblivet och omodernt – nådde sin höjdpunkt under 1800- och 1900-talen. Men längre tillbaka i tiden var bilden av Asien positivare: ett missförstått rykte och ett förfalskat brev från 1100-talet kom långt in under renässansen att prägla Europas löftesrika bild av östern.

År 1145 inleddes den era då Asien blev föremål för allt starkare förhoppningar i Europa. Då fick påven Eugenius III motta ett sändebud från de nya korsfararrikena i Mellanöstern. Sändebudet berättade att en Johannes i den yttersta östern hade påbörjat ett fälttåg västerut, mot muslimerna. Johannes var en kristen präst och härskare och hade i ett väldigt slag krossat perser och assyrier. Johannes och hans armé hade sedan fortsatt västerut för att besöka Jerusalem. De hade nått fram till Tigris som de inte kunnat ta sig över, och sedan vänt hem igen, rapporterade sändebudet.

I korstågens tidevarv var uppgiften sensationell – en allians med en mäktig kristen härskare bortanför muslimerna var helt plötsligt inom räckhåll.

Asien fängslade medel­tidens européer. Västerut fanns bara ett oändligt hav, söderut fanns Afrikas öknar under en stekande sol. Norrut fanns bara köld och ödemark. Asien var på medeltidens kartor lika stort som Afrika och Europa tillsammans. I öster fanns kristendomens vagga och Edens lustgård.

Asien var också en rik världsdel – här fanns kryddor, siden och ädelstenar.

Den faktiska bakgrunden till uppgifterna var att muslimerna i Centralasien förlorade mark. En buddhistisk härskare vid namn Yelü Dashi (1087–1143) från riket Liao nordöst om Kina avancerade västerut. På stäppen öster om Samarkand tillfogades turkarna under sultan Sanjar ett nederlag år 1141.

I Centralasien hade sedan länge nestorianismen, en variant av kristendomen, varit stark. Nestorianerna hade stämplats som kättare redan år 431, men en grupp flydde österut där de missionerade framgångsrikt. Yelü Dashi hade sannolikt många nestorianskt kristna under sig. Ryktet om hans framgångar spreds efter handelsvägarna och nådde Europa i förvanskad form 1145.

Ett par decennier senare blev ett sensationellt brev känt. Brevets avsändare titulerade sig Iohannes Presbyter av Indien, och han sade sig vara kung över 72 kungar. Johannes var kristen, och hans länder flödade av rikedomar och av mjölk och honung. Brevet speglade och skapade bilden av Asien som rikt och fantastiskt – en bild som skulle späs på av Marco Polos berättelser och and­ra efterföljare.

Brevet – som var ett rent falsarium – översattes snabbt till en mängd olika språk, bland annat engelska, tyska, ryska, italienska och hebreiska, och nådde stor spridning runt om i Europa. Texten var en av medel­tidens mest spridda; det finns över hundra versioner bara på latin. Det finns en variant på fornsvenska där han kallades Joan Prest.

Brevet togs emellertid på allvar, och påven Alexander III svarade på det 1177. En budbärare sändes iväg öster­ut med påvens svar, men hördes aldrig mer av igen.

Det finns flera teorier om brevets tillkomst. Vissa historiker hävdar att det skrevs av nestorianska församlingar i Asien för att stärka deras status i Europa. Andra menar att brevet härrör från någon europeisk munk som ville bilägga konflikten mellan påve och kejsarmakt genom att beskriva en teokrati någonstans i fjärran. Det kan alltså läsas som en tidig utopi.

I början av 1200-talet fick historien om Johannes Prästen ytterligare näring av uppgifterna om att den muslimska världen återigen ansattes österifrån. Denna gång var det värre än tidigare; muslimerna i Centralasien slaktades av en oövervinnerlig krigare från de ändlösa stäpperna i öster. Biskopen i Acco fastslog att det nu var en kung David – Johannes son eller sonson – som var på väg för att bistå sina trosfränder i väst.

Det var dock nu Djingis Khan och hans mongoler hade börjat sin expansion västerut och dessa identifierades med Johannes och hans krigare. Några mongoliska stammar var nestorianskt kristna, och flera av Djingis Khans släktingar hade kristna hustrur. Först våren 1241 fick man dock klart för sig att mongolerna inte var Johannes krigare. Då invaderades Östeuropa, och mongolerna kom i stället att betraktas som representanter för Antikrist.

Förhoppningarna om Johannes Prästen skulle prägla Europas bild av Asien under flera hundra år. Marco Polo diskuterade honom i sin berömda reseskildring, Christofer Columbus nämnde honom i sin loggbok, han var i blickfånget för Henrik Sjöfararens expeditioner, han omtalades i Shakespeares Mycket väsen för ingenting och Vasco da Gama hade med sig ett introduktionsbrev till honom. Han förekom i mängder av geografiska verk och reseskildringar från medeltiden och renässansen. Men han fanns inte – i alla fall inte som man tänkte sig honom.

Inte desto mindre passade figuren bra in i bilden av Asien som den mest hoppingivande och fantastiska delen av världen – tvärtemot under senare år.

**Publicerad i Populär Historia 2/2006