Nilen var förutsättningen för Egyptens blomstring

Utan Nilen hade ingen forntida egyptisk civilisation existerat. Nilen befruktade öknen med vattenmassor från de etiopiska monsunregnen och med ett livgivande, svart slam. Och Nilen var den samfärdsled som faraonernas byråkrater använde för att nå och kontrollera alla delar av riket.

Den forntida egyptiska civilisationen brukar sägas ha bestått i omkring tretusen år. Redan 2900 f Kr hade den administrativa strukturen för riket grundlagts. Huvudstaden förlades till Nildeltat och är i vår tid känd under namnet Memfis. Senare flyttades huvudstaden flera gånger, men Memfis förblev ett viktigt administrativt centrum. En plats av samma dignitet var Thebe.

Svämmar över varje år

Nilen har skurit en djup klyfta i den egyptiska ökenplatån och under årtusendenas gång avsatt ett tjockt lager mörkt slam. Vid Medelhavskusten breder flodens armar ut sig i ett vidsträckt delta. Under forntiden när floden var oreglerad svämmade den över med 7–8 meter varje år och nytt näringsrikt slam avsattes.

Vissa år steg vattnet ännu mer och då kunde byar och andra anläggningar skadas. Var översvämningen mindre riskerade man hungersnöd. Uppskattningsvis var en översvämning av tio för stor eller för liten för att passa det forntida samhället.

Den egyptiska delen av Nildalen var i själva verket en över hundra mil lång oas i öknen och samtidigt ett av jordens bördigaste områden. Topografin gjorde det enkelt att ordna med konstbevattning.

Tre årstider

Egyptierna delade in året i tre årstider: översvämningstiden på sommaren, tiden då vattnet sjönk undan och sådden kunde börja, och torrtiden på våren då det var dags att skörda. Under den tid åkrarna var översvämmade kunde jordbrukets arbetskraft användas för annat. Ofta sysselsattes den i stora offentliga byggnadsprojekt.

FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV!

Nilen var också av avgörande betydelse för kommunikationerna i det forntida Egypten. De flesta byar låg nära floden och tempel som låg närmare öknen var sammanbundna med Nilen genom kanaler. De flesta delar av samhället gick alltså att nå sjövägen. Skulle man norrut följde man med strömmen. Skulle man söderut kunde man segla, eftersom vindarna oftast kom norrifrån.

Tidigt centralstyre

De speciella förutsättningar som Nilen gav gjorde att en centralstyrd stat kunde uppstå i Egypten tidigare än på de flesta andra håll i världen. Överhuvud i denna stat var kungen eller faraon. (Farao är en grekisk form av en av den egyptiske kungens titlar.)

Kungen var ett slags förmedlande länk mellan gudarna och folket. Han ansågs ha gudomliga egenskaper fastän han var en dödlig människa. Varje kung sågs som en inkarnation av guden Horus och var ansvarig för att upprätthålla balansen i universum och hålla kaos borta.

Kungen omgavs av rikt utarbetade symboler och ritualer. Normalt var faraon en man, men åtminstone tre kvinnliga faraoner är kända.

ÅK MED POPULÄR HISTORIA TILL EGYPTEN!

Kungens makt över landet var absolut. I teorin ägde han allt. Han var högste chef över administration och rättsväsende, överbefälhavare och överstepräst. I praktiken varierade faraons status över tid.

Religionen förändrades och det förekom perioder av politiskt sönderfall och försvagad centralmakt. Trots att de skriftliga källorna delvis är mycket fragmentariska går det att konstruera en kronologi för när olika kungliga dynastier regerade. Några fasta hållpunkter har man fått genom att egyptierna noterade himlafenomen som dagens astronomer kan tidsbestämma exakt.

Omfattande byråkrati

Den statliga byråkratin var en oerhört omfattande och komplicerad apparat vars ryggrad utgjordes av arkiven och skrivarna. De stora templen, som hade tiotusentals anställda och ägde en väsentlig del av den brukningsbara jorden, hade sin egen administration och den existerade parallellt med den statliga.

Skatt togs ut i form av säd och dessutom hade medborgarna arbetsplikt gentemot staten. Varje år inspekterade statliga funktionärer fälten och med utgångspunkt i hur mycket Nilen svämmade över beräknade de hur stor del av skörden som skulle betalas i skatt. Skörden från tempelegendomarna var i stor utsträckning skattebefriad.

Statens säd förvarades i stora magasin och användes för att avlöna de offentligt anställda. En del av lönen kunde bytas mot andra varor. Pengar fanns inte, men byteshandeln var livlig.

Handel och skrivare

Man kan inte betrakta de forntida egyptiska hushållen som självhushåll. Det fanns ett utvecklat system för att utföra handelstransaktioner. Handlare reste fram och tillbaka på Nilen och bytte det som deras uppdragsgivare hade för mycket av mot sådant som de hellre ville ha.

Handlarna kunde vara anställda av något tempel eller av privatpersoner. De var alltså ett slags tjänare, inte självständigt agerande handelsmän.

Skrivarnas verksamhet grep djupt in i de vanliga medborgarnas liv. Man förde bok över allt från storleken på boskapshjordar till närvaron vid offentliga arbeten och hur mycket av olika hantverksvaror som producerades.

Men det var inte många som kunde läsa och skriva. ”Under större delen av den forntida egyptiska historien var förmodligen inte mer än en procent av befolkningen läs- och skrivkunnig”, skriver egyptologerna Douglas J Brewer och Emily Teeter i boken Egypt and the Egyptians. Och det var bara pojkar som fick gå i formell skola.

Utdött språk

Det språk som talades i det gamla Egypten är i dag nästan utdött. Det lever bara kvar som koptiska, den egyptiska kristna kyrkans språk. Egyptiskan ingår i den hamito-semitiska språkfamiljen tillsammans med bland annat hebreiska, arabiska, berber och tchadiska. Den som utbildar sig till egyptolog måste lära sig det fornegyptiska språkets olika faser och dess tillhörande skrivsystem.

– För att vara professionell egyptolog krävs det en lång yrkesutbildning, precis som det gör för en läkare eller advokat, säger Lana Troy, professor i egyptologi vid Uppsala universitet.

Hon berättar att forskningen om det forntida Egypten är mycket livaktig i dag.

– Just nu finns det över 140 utländska arkeologiska expeditioner i Egypten och den inhemska verksamheten är förmodligen lika stor eller ännu större.

Turism mot bevaring

En av de mest brännande frågorna är konflikten mellan konserveringsintressena och den ökande turismen. En annan viktig angelägenhet är att få till stånd utgrävningar av intressanta områden i Nildeltat innan de exploateras av andra verksamheter.

Men de flesta egyptologer arbetar inte med arkeologi utan med tolkning av de forntida texterna. För detta krävs tillgång till ett forskningsbibliotek. I Sverige är det som finns vid Uppsala universitets avdelning för egyptologi det främsta.

Ståtliga kungagravar

Det som framför allt gjort den forntida egyptiska kulturen världskänd är faraonernas ofantliga gravar. Egyptierna trodde att varje människa kunde återfödas efter döden, men för detta krävdes att den dödes kropp bevarades så bra det gick och att gravarna försågs med behövlig utrustning för livet efter döden.

De mest kända kungagravarna är pyramiderna. De började uppföras omkring 2700 f Kr och byggandet pågick sedan i drygt tusen år. Byggena hade stor betydelse för ekonomi och samhällsliv. Många människor sysselsattes och försörjdes inte bara medan uppförandet av en pyramid pågick utan även sedan den stod klar. En hel stad kunde vara knuten till en pyramid för att sörja för den döde kungens tillvaro.

Det krävdes en jättelik, väl samordnad organisation för att uppföra pyramiderna. Enligt vissa beräkningar deltog omkring 200 000 människor när en pyramid byggdes. Det gick åt stora arbetsstyrkor till allt från att hugga ut stenen och transportera den till byggplatsen till att förse byggnadsarbetarna med mat och husrum.

Organisatörer och specialiserade hantverkare arbetade året runt med anläggandet. Bönder från landsbygden kom under översvämningstiden och utförde det tyngsta arbetet. De flesta arbetarna var fria, avlönade medborgare. Slaveri existerade, men var aldrig någon viktig komponent i den forntida egyptiska ekonomin.

Från Eufrat till Sudan

Under den period som kallas Nya riket, 1550–1069 f Kr, var Egypten en stormakt med besittningar som sträckte sig österut till Eufrat och söderut in i nuvarande Sudan. Under den här tiden har man beräknat att själva Egypten hade cirka tre miljoner invånare. De flesta kungar som regerade under Nya riket begravdes i Konungarnas dal inte så långt från Thebe.

Nu byggde man inte pyramider utan högg ut gravarna i berget. De kunde gå så långt in som 250 meter. Hantverkarna som byggde gravarna ingick i en fast arbetsstyrka. De var de främsta stenhuggarna, timmermännen, skulptörerna, tecknarna och målarna som gick att få tag på. Befattningarna gick för det mesta i arv från far till son.

Egen by

Dessa speciellt utvalda gravbyggare och deras familjer bodde i en by på en plats som i dag kallas Deir el Medina. Byn hade omkring 70 hus och en mur runtomkring dem. Tack vare att byn är avsides belägen i öknen finns ruinerna efter den kvar.

Den kan inte sägas vara en typisk forntida egyptisk by. De som bodde där hade en speciell ställning och många av dem kunde läsa och skriva till skillnad mot folkets stora flertal. Men just tack vare skrivkunnigheten hos invånarna ger lämningar från Deir el Medina en unik inblick i egyptiskt dagligt liv.

Husen ligger vägg i vägg på var sin sida om en bygata. Varje hus är omkring fem gånger femton meter. De flesta har ett främre rum och ett slags vardagsrum med en vilobänk i tegel. Två mindre rum användes troligen som sovrum och kök.

I knappt hälften av husen finns ett litet bås som man kom till via ett par trappsteg. Man tror att havande kvinnor drog sig undan dit för att föda. Dödligheten både för födande kvinnor och spädbarn var hög.

Tiodagarsvecka

Männen i familjerna arbetade åtta timmar om dagen med gravbyggandet. Den egyptiska veckan hade tio dagar och var tionde dag hade de ledigt. Extra fridagar förekom vid religiösa högtider.

Lön fick de i form av säd, fisk, grönsaker, ved, keramik med mera. Basfödan för alla egyptier var bröd och öl som tillreddes i varje hushåll. De grönsaker man åt oftast var lök, purjolök, vitlök och olika sorters bönor, ärtor och linser. Det fanns även flera sorters melon.

De lägre klasserna fick sitt protein huvudsakligen från fisk och vildfågel. De övre klasserna kunde äta nötkött och lyxmat som honungssötade kakor.

Invånarna i Deir el Medina tog flera olika gudar till hjälp för att skydda sig från sjukdom och olyckor. I vardagsrummen fanns små husaltare. Den viktigaste av de gudar som tillbads var Amun.

Ett sätt att skydda sig både mot farliga ormar och mot mardrömmar var att lägga ormar av lera vid ytterdörrarna. Kring byns utkanter fanns små kapell för gudar och gudinnor där ritualer kunde utföras. Vanligt folk hade inte tillträde till de stora templen. De kunde komma i närheten av gudarnas kultstatyer bara när dessa i processioner bars ut ur helgedomarna.

Stora klasskillnader

Den egyptiska civilisationen åstadkom monumentala uttryck för överdådig rikedom, men samtidigt levde folkets stora, jordbrukande massa under mycket enkla förhållanden. Förmodligen såg livet ganska likartat ut för fattiga bondefamiljer årtusende efter årtusende.

Den del av befolkningen som befann sig närmare makten berördes mer av skiftande politiska och religiösa konjunkturer.

Hårt arbete, tunga skatter, enkla bostäder och bristande hygien gjorde livet kort för de flesta egyptier. I städer och byar hälldes slaskvatten rakt ut i de trånga gränderna och sophögar växte varhelst det fanns plats. De som överlevde de kritiska småbarnsåren kunde räkna med att leva tills de var omkring trettio år.

Man gifte sig redan i de tidiga tonåren, kvinnorna ännu tidigare än männen. Äktenskapet ingicks genom att man flyttade ihop sedan ett socialt kontrakt upprättats mellan mannen och kvinnan och deras respektive familjer. Det förekom att män hade flera fruar, men monogami var det vanligaste.

Dokument som räknar upp medlemmarna i ett hushåll ger en bild av den uppfattning som egyptierna hade om ett normalhushåll. Där fanns ett manligt överhuvud, hans fru och deras barn. Dessutom ingick ofta några kvinnliga släktingar. Manliga släktingar ingick bara om de inte hade råd att sätta upp ett eget hushåll.

Skilsmässor och omgifte

Det var möjligt både för män och kvinnor att ta ut skilsmässa och det verkar inte ha varit socialt degraderande att göra det. Men det kunde finnas ekonomiska hinder för skilsmässa.

– Och en kvinna som lämnade sin man fick inte ta med sig de gemensamma barnen, säger Lana Troy.

Omgifte var vanligt, inte bara på grund av att man kunde skilja sig utan också för att människor ofta dog i unga år.

Kvinnor i det forntida Egypten hade starkare lagliga rättigheter än deras samtida i Mesopotamien eller kvinnor i de senare antika grekiska och romerska samhällena. Ändå var de egyptiska kvinnorna underordnade männen när det gäller det mesta.

Syskon gifte sig

En sak som försvårar forskning om familjeliv i det forntida Egypten är att de termer för släktrelationer som användes inte överensstämmer med vår tids. Till exempel använde egyptierna ofta samma ord för syster och fru.

Trots de oklarheter som detta skapar har egyptologer dragit slutsatsen att tabun mot giftermål mellan nära släktingar var mindre starka i det forntida egyptiska samhället än de är i dag. Man vet till exempel att det förekom giftermål mellan syskon inom kungliga familjer.

Den forntida egyptiska civilisationens försvinnande var inte något som skedde plötsligt utan en fråga om långsam kulturell förändring. Utländska influenser i Egypten ökade under århundradena omkring Kristi födelse. Landet var under ett par kortare perioder ockuperat av perserna och under långa perioder av grekerna respektive romarna.

Tempelkulten varade länge

Befolkningen blandades upp med människor från andra medelhavsländer. Den utländska dominansen påskyndade kulturomvandlingen och den viktigaste faktorn var kanske förändringen av trossystemet. Den kristne romerske kejsaren Theodosius beordrade år 392 att de gamla egyptiska templen skulle stängas, men det skulle ändå dröja ytterligare hundratals år innan tempelkulten helt hade försvunnit.

Forskningen om det gamla Egypten gör ständigt nya framsteg och det gör att populärvetenskapliga framställningar ofta är långt efter sin tid. Det förekommer också en hel del vilseledande uppgifter i den rika floran av böcker om Egypten och detta upplever bland andra Lana Troy som ett problem. Det är dessutom onödigt, menar forskarna Vivian Davies och Renée Friedman, författare till boken Egypten – nya upptäckter och rön: ”Verkligheten är betydligt mer spännande och intressant än fantasin.”

Publicerad i Populär Historia 1/2001

Fakta: Rosettastenen var nyckeln

Text: Jacob Wiberg

Hade det inte varit för en av Napoleons soldater skulle vår kunskap om det forna Egypten med dess dynastier, sedvänjor och föreställningsvärld varit mycket bristfällig. Den 20 augusti 1799 var en grupp militärer ur Napoleons egyptiska expedition sysselsatt med fortifikationsarbete vid Fort Rachid utanför staden Rosetta, öster om Alexandria. Av en slump hittade en av soldaterna, en man kallad D’Hautpoul, en mörkgrå stenbumling i sanden. Den var försedd med märkliga inskriptioner på ena sidan.

Senare visade det sig att basaltstenen – som kom att kallas Rosettastenen – var försedd med en inskription från 196 f Kr. Innehållet utgjordes av ett äredekret till kung Ptolemaios V, utfärdat av prästerskapet i Memfis.

Ett nog så intressant fynd kan tyckas. Men det som skulle visa sig vara avgörande och som skulle revolutionera – eller kanske snarare föda – egyptologin var det faktum att inskriptionen hade utförts i tre versioner.

Texten hade ristats på grekiska och på egyptiska med både hieroglyfer och demotisk skrift, som är en kursiv version av den förra. Här fanns alltså nyckeln till den bortglömda fornegyptiska bildskriften!

Men det skulle ta den franske egyptologen Jean-François Champollion (1790–1832) fjorton års hårt slit att fullt ut dechiffrera tecknen. Det skedde 1822. Men redan 1802 lyckades faktiskt en svensk, den språkintresserade diplomaten Johan David Åkerblad, tyda en del av Rosettastenens ord (till exempel ”tempel”, ”grek” och ”han”).

Det finns cirka 800 hieroglyfer. Tecknen, som av egyptierna betraktades som heliga, läses normalt från höger till vänster. De användes omkring 3000 f Kr–300 e Kr och representerar ord, stavelser, ljud och determinativer.

Publicerad i Populär Historia 1/2001

Fakta: Echnaton – den förste individualisten

Text: Ann-Marie Lind

Under mitten av 1300-talet f Kr levde i Egypten en av historiens märkligaste personligheter – Echnaton. Han har kallats ”den förste individualisten”, och detta med all rätt. När han tog över tronen ärvde han också hela det faraoniska systemet med allt vad det innebar av då nästan 2000-åriga traditioner. Snart började dock förändringarnas vindar blåsa.

De gamla faraonerna hade i bildkonsten alltid valt att framställa sig själva med perfekta manliga kroppar och ansikten.

Men detta ändrade Echnaton på under de första åren av sin regering. När man i slutet av 1800-talet hittade hans huvudstad, Aketaten, trodde man först att det var två kvinnor som regerat där, eftersom farao låtit framställe både sig själv och sin vackra hustru, den berömda Nefertite, på samma vis: med långsmala ögon, tjocka överdrivna läppar och tung haka.

Kropparna hade mycket långa halsar, tunna axlar och smala muskelfattiga armar. De stora brösten och den smala midjan var i och för sig ideala, men då de sattes samman med överdrivet breda höfter, ännu mer framträdande ”ridbyxlår” och smala spinkiga vador, blev resultatet minst sagt groteskt.

Sina sex döttrar lät han ibland avbilda på samma sätt, men alltid med mer eller mindre rakade, extremt avlånga och uttänjda huvuden. Märkligt nog producerades det parallellt, åtminstone under hans senare år, även mycket vacker och mer traditionell konst – till exempel det berömda Nefertite-huvudet.

Anledningen till Echnatons val av framtoning ligger ännu höljd i dunkel.

Hans andra stora brytning med traditionen gällde religionen. Egyptierna hade under sin 3 000-åriga faraoniska tid tusentals olika gudar och var mycket religiöst aktiva. Gudarna och deras hjälp till ett liv efter detta låg till grund för hela deras världsbild.

Men detta ändrade Echnaton på. Man vet att han under sin första tid på tronen hyllade de traditionella gudarna men att han senare blev monoteist – historiens förste – och förbjöd all dyrkan av andra gudar än den av honom utvalde: Aton, solskivan. Till och med pluralformen av ordet gud förbjöds och gamla gudabilder och namn förstördes systematiskt.

När Echnaton dog efterträddes han av Tutankhamun, som var gift med en av företrädarens döttrar och möjligen själv son till Echnaton. Nästan omedelbart återgick Egypten till polyteism, och man gjorde allt för att förstöra och glömma det som uppfattades som en fruktansvärd händelse i landets historia.

Paradoxalt nog har i dag Echnatons tid blivit en av de mer uppmärksammade i Egyptens historia.

Publicerad i Populär Historia 1/2001