Grönlands historia

De grönländska inuiterna kom till Grönland långt innan nordiska kolonisatörer vågade sig hit. Likt Nordamerikas indianer har inuiterna centralasiatiskt ursprung – de bytte kontinent vid Berings sund. Arkeologerna har påvisat hur nomadfolk i våg efter våg invandrat från kanadensiska Arktis. Det oftast frusna sundet mot Ellesmere Island i nordväst, bara två mil brett, var en dörr på glänt mot nya jaktmarker. Färska rön visar att Grönland befolkades därifrån för femtusen år sedan. Omkring år 1000, när nordborna kom från Island, anlände också Thulefolket som dagens inuiter har släktband med. De kom till Grönland via den obebodda kanadensiska Melvilleön. Inuiternas namn på Ellesmereön förklarar vägvalet: Umingmak Nuna betyder "myskoxens land". Just detta folk utvecklade mycket av fångstkulturens nödvändigheter: kajaker, slädhundar och väl anpassad utrustning för arktiskt liv.
Liksom Thulefolket i norr föreställde sig nordborna i söder att landet var öde. Så småningom möttes dock inuiternas Kalaallit Nunaat och nordbornas Grönland. Handelsutbyte uppstod men bosättningarna närmade sig inte varandra förrän i slutet av 1400-talet. Sommartid gjorde nordborna långfärder i Nordsetur (det nordligaste fångstområdet) ovanför sina hembygder vid fjordarna i sydväst.
Medan nordborna klarade knappt fyra århundraden med arktisk allmogekultur har inuiternas jaktkultur överlevt i fem tusen år. Grönländska inuiter blev, till skillnad från amerikanska indianer, helt låsta vid fångstkulturen. Utan havsgående skepp var Grönland en återvändsgränd. Bara tung frakt nyttjar i dag sjövägen och Grönlandsresenärer flyger nästan undantagslöst via Köpenhamn. Air Greenland har i praktiken trafikmonopol med sin dagliga flygpendel – ett postkolonialt eko. Besökare från närbelägna Kanada reser via Danmark.

Varken isländska skrifter eller arkeologiska utgrävningar ger belägg för att nordbor och inuiter har legat i allvarlig fejd med varandra. Under fyra hundra år har man haft fredliga handelskontakter och knappt konkurrerat om landets resurser. Nordborna bedrev handel och enkelt jordbruk vid gott gräsbete i söder medan inuiterna hade sin bärgning från naturens vilda längre norrut.
Det var tack vare islänningen Gunnbjörn Kråka, som år 877 kom ur kurs under stormig seglats mot Norge, som nordborna hittade till Grönland. Hans skepp återvände senare till Island med en seglivad berättelse om det nya landet. När Erik Torvaldsson, känd som Erik Röde, drygt hundra år senare dömdes för dråp och tvingades bort från Island hade han sin flyktväg klar för sig.
På Grönland höll han sig undan de tre år som krävdes för att sona brottet. Därefter återvände han till Island och värvade en skara familjer för att kolonisera ett obefolkat land, där frodigt bete på fjordsluttningarna, rik jakt och gott fiske väntade. Att Erik Röde kallade landet Grönland ökade attraktionen.
År 985 satte så tjugofem fullastade skepp, under Eriks ledning, kurs mot Grönland. Ombord fanns män, kvinnor och barn. Bland slavarna var några från Irland. Det var en livlig resa med bräkande får och getter, kor, hästar samt skällande hundar och kacklande höns. Elva skepp förliste men de första kolonisterna bör likväl ha varit cirka fem hundra till antalet.
Sjöfararna rundade Grönlands sydspets Kap Farväl och etablerade sig i två bygder kring fjordarna i sydväst – Öster- och Västerbygden. Österbygden blev den mest befolkade och där byggde Erik Röde storgården Brattalid, i ett skyddat läge inne i Eriksfjorden. Nordborna satte egna namn på natur och kultur: Einars-, Herjolfs- och Rafnsfjorden. Gårdarna fick ofta namn efter byggherren och ägaren: Herjolfsnäs, Rafnsgården, och så vidare. Man byggde med sten, torv och trä enligt isländsk tradition. Virke var en bristvara och utgjordes av drivved tills man började hämta timmer i Markland (Labrador) där man också fick en första kontakt med "skrälingar", det vill säga indianer.

Nordborna utvecklade en enklav på Grönland. Redan Leif Eriksson, Erik Rödes son, upptäckaren av Vinland (Amerika), införde kristendomen till det nya landet. Närmaste överhöghet var först biskopen i Bremen, senare Lund och Nidaros (Trondheim) innan man på 1100-talet hade styrkan att hävda ett eget biskopsdöme. Den förste biskopen var Arnald, som invigdes i ämbetet 1124. Därmed hävdade nordborna sin del av Grönland med eftertryck, med gårdar, ting, kyrkor och egen biskop. Det betalades tionde till kyrkan och biskopen var starkt lierad med kungen i Norge. Den grönländska handeln växte och Bergen blev den viktigaste kontaktpunkten.
Vid mitten av 1200-talet lät sig de nordiska grönländarna frivilligt infogas i det norska kungariket. Bakgrunden till detta var ett starkt ömsesidigt intresse i handels- och säkerhetsfrågor. När Norge hundra år senare gick samman med Danmark kom för första gången danska intressen med i bilden – men i praktiken fortsatte de norska kontakterna att dominera. Kungarna i Köpenhamn hade fokus på Hansan och med tiden upphörde nästan all kontakt mellan Grönland och omvärlden. Annat kom emellan. Bergen brändes ner av Hansan 1393, digerdöden härjade och en tydlig klimatförsämring inträdde.
Enligt en säker uppgift – isländska kyrkliga annaler – lämnade det sista skeppet Grönland 1410. Därefter saknas tillförlitliga källor om nordbornas liv på ön, även om det ända in på 1500-talet kom osäkra livstecken. Sedan blev det tyst. Vad som hände är en av de klassiska olösta historiegåtorna. Migration, integration, sjukdom, resursbrist, klimatchock eller krig? Flera faktorer har säkert samverkat. De senaste arkeologiska rönen pekar på klimatförändringen som en tung faktor till att den nordiska folkgruppen på Grönland försvann. En spektakulär tanke är att de under medeltiden tog sig till Vinland, men här saknas goda källor. Vart fler än femtusen grönländska nordbor tog vägen är fortfarande oförklarat.

Men även om det länge fanns svag eller obefintlig nordisk kontakt med människorna på Grönland var landet, och särskilt de omkringliggande farvattnen, av intresse. Danska regenter fördömde andra nationers fartygstrafik i området. Fram till 1814 var ju Norge en del av Danmark, och Grönland betraktades som en outforskad utlöpare från norska Svalbard. Engelsmän, portugiser, basker och nederländare tog dock ingen notis om de danska protesterna. Inte heller när storskalig valjakt och tidstypiska forskningsresor stod på agendan gjordes några seriösa territoriella anspråk på Grönland.
Tidiga upptäcktsresande som britterna Martin Frobisher (1539–94) och John Davis (1550–1605) har lämnat namn avtryck efter sig i trakten från sökandet efter Nordvästpassagen. Mest känt är det vida Davis sund, mellan Kanada och Grönland. År 1577 tog Frobisher faktiskt Grönland i besittning för drottning Elisabets räkning, men det glömdes snart bort. Själva Grönland var perifert, det intressanta var valfångsten i det omgivande havet. På 1600-talet fångades ofta fler än tusen storvalar per säsong. Vintermörkret i Europas storstäder lystes upp av olja framställd av valspäck. Denna olja var hårdvaluta tills fotogenet gjorde entré på 1850-talet. I den gamla hamnen i Nuuk finns än i dag kvar gjutjärnskittlar som nyttjades så länge trankokning var en god affär.

En bit in på 1700-talet, efter att stora nordiska kriget tagit slut, riktade återigen Danmark (Norge) uppmärksamheten åt nordväst. Grönland fanns i minnet, och kontakterna återupptogs. Prästen Hans Egede (1686–1758) från Lofoten var vid denna tid närmast besatt av tanken att finna ättlingar till de flera hundra år tidigare utvandrade nordborna. Han ville rädda dem från hedendom och papism (katolicism). I åratal sökte han stöd för en expedition och lyckades slutligen få såväl ekonomisk uppbackning från köpmän i Bergen som politisk support från danske kungen. Egedes resa dit år 1721 blev startpunkten för Danmarks kolonialhistoria på Grönland. Han mötte inuiter överallt, men inga nordbor. De enda spåren efter dem var husgrunder och ruiner.
Från denna tid är Grönland officiellt danskt. Upprepade amerikanska försök att köpa ön avvisades. Att området sedan stod under just amerikansk överhöghet under andra världskriget var ett strategiskt drag som danskarna gav sitt samtycke till. Tyskarna lyckades trots detta tidvis etablera små meteorologiska stationer på östkusten till hjälp för sitt sjökrig, men de upptäcktes och kördes iväg.
Egentligen är det bara Norge som – förutom Danmark – i modern tid gjort lagligt anspråk på grönländskt territorium. När danskarna på 1920-talet proklamerade hela Grönland som danskt väckte det nämligen ont blod i Norge, där man påminde sig starka norska band med Grönland fram till 1814, då unionen med Sverige inleddes. Det nyligen självständiga Norge deklarerade att man betraktade öde områden på nordöstra Grönland som ingenmansland. Fångstmän hissade norsk flagg där och fick stöd av norska regeringen. Danmark tog då frågan till internationella domstolen i Haag som 1933 biföll danskarnas krav på hela Grönland.
Sedan några år är dock världens största ö på god väg att lösgöra sig från Danmark. Sedan 2009 råder så kallat självstyre – inte full självständighet. Danmark behåller tills vidare makten inom säkerhets- och utrikespolitiken.

Det är naturen som i alla tider har lockat människor till Grönland. Jägarfolk har haft myskoxe, isbjörn, säl och val i sikte och de vikingatida nordborna såg i fjordarnas grässluttningar ett gott alternativ till det överbefolkade Island. Valfångare från Europas kuststater, senare även Nordamerika, rörde sig i havet runt Grönland och gjorde strandhugg för handel och proviantering. Nutida inuiter har av det skälet släktband åt flera håll, bland annat med portugiser och basker, och i senare tider danskar.
Det geografiska läget som sådant har också varit av intresse, inte minst under kapplöpningen att nå först till Nordpolen och i sökandet efter Nordvästpassagen – sjövägen mellan Europa och Asien. Den amerikanske polarforskaren Robert E Peary nådde enligt officiella uppgifter Nordpolen den 6 april 1909. Expeditionen utgick från Grönland och han hade fyra inuiter i följe, samt afroamerikanen Matthew Henson.
Grönlands läge har även varit intressant för flyget. En omtalad pionjärflygning ägde rum 1928. Med sin blågula enmotoriga Stinson Detroiter hade svenskamerikanen Bert "Fish" Hassell siktet inställt på Stockholm. Men på vägen från USA kraschade planet vid en planerad mellanlandning på Grönland.
Charles Lindbergh, som hade korsat Atlanten ett år tidigare, kom att bli den förste att ta sig med sjöflygplan till Grönland – han landade i Nuuk 1933. Trafiken med sjöflygplan förutsatte att isberg som låg ivägen bogserades bort inför start och landning. 1941 byggdes en storflygplats ute i ödemarken vid Søndre Strømfjord – nu Kangerlussuaq. Men när det jetdrivna långdistansflyget kom på 1960-talet förlorade etappmålet sin betydelse för atlantflyget. Och trots att gamla militärstrategiska intressen ”halvvägs till Ryssland” svalnat hålls den nordliga flygbasen i Thule fortfarande igång av amerikanerna.

I modern tid har Grönlands mineral-och oljetillgångar värderats högt. Sedan självstyret 2009 räknas allt som ligger under mark och havsbotten som grönländskt, och vid stor ekonomisk vinning är det reglerat hur Danmark till en början ska återfå en del av sina tidigare ekonomiska satsningar. Oljeborrningen är dock resultatlös i dag, och det skotska företag som hållt i den har tagit en längre paus i sökandet. Bättre går det med mineralprospekteringen. Fynd av åtråvärda legeringsmetaller för elektronikindustrin har gjorts och fortsatt brytning planeras.
Något som har vållat debatt är ett planerat amerikanskt aluminiumsmältverk – tänkt att drivas med billig vattenkraft och byggas av (billig) kinesisk arbetskraft. En annan kontroversiell fråga är uranfyndigheterna på södra Grönland. Landstinget (riksdagen) röstade 2013 med en rösts övervikt för att brytning ska ske, men starka folkliga protester håller emot och Danmark hotar med veto. Grönländsk uranexport ses som en säkerhetspolitisk fråga där Danmark bestämmer. En annan het fråga är fisket. Ett starkt internationellt intresse för de grönländska fiskevattnen fick landet att bryta sig ur EG 1985. Framförallt är räkfisket en betydande inkomstkälla, i väntan på att oljekällorna ska börja flöda. En resurs på Grönland är inlandsisen, som täcker 80% av den väldiga ön. Den är långt mer än en exotisk attraktion. För forskarna utgör den kilometertjocka isen ett veritabelt klimatforskningsarkiv, och sommartid tas det upp borrkärnor ute på isvidderna
i studiesyfte.

Sedan den danske missionären Hans Egede gjorde gemensam sak med danska handelsintressen är Grönland sammanvävt med det moderna Europa. Men efter andra världskriget blev det obekvämt för Danmark att vara kolonialherre. Folk reste sig, länder blev självständiga, FN fördömde kolonialism. År 1953 togs därför beslut om att inlemma Grönland i Danmark som ett amt (län) – som en landsdel likt Fyn eller Bornholm. Resultatet blev att man under 1950- och 60-talen sparkade igång en tidigare aldrig skådad moderniserings- och omstöpningsprocess. Småbygder stängdes och betonghus, snarlika svenska miljonprogrammets, byggdes i ett fåtal centralorter. Skolbarnen skulle undervisas på danska, och deras föräldrar uppmuntrades att överge sin gamla fångstkultur och slå sig på storskaligt trålfiske och ta jobb i fiskfabrikerna. Inuiterna skulle bli "riktiga danskar".

Allt detta skapade givetvis stora och svårlösta sociala problem. I takt med att inuitkulturen fick stryka på foten kastade snart drogmissbruk, självmord och arbetslöshet en mörk skugga över det moderna Grönland. Två nyinrättade Grönlandsplatser i det danska folketinget ändrade inte bilden nämnvärt. Dock blev 1960-talets radikalisering bland grönländska studenter i Köpenhamn en vändpunkt.
De grönländska politikerna Jonathan Motzfeldt (1938–2010) och Lars Emil Johansen (född 1946) var två av förgrundsfigurerna i den rörelse som drev fram 1979 års Hjemmestyre. Det socialdemokratiska Siumut ("framåt") är det äldsta partiet och har dominerat Grönlandspolitiken sedan frigörelseprocessens början. Nu började Danmark att ekonomiskt stödja utvecklingen av ett självständigt ansvar på allt fler samhällsområden. Polis, rättsväsende samt försvars- och utrikespolitik skulle dock skötas av Danmark i samråd med styret på Grönland.
Relationen till Danmark har sällan blivit överhettad under Grönlands långa kamp för frigörelse, trots att danskar och grönländare tydligt drar åt olika håll. Fyra miljarder årliga danska stödkronor är fortfarande välkomna och i mycket är danskt och grönländskt oskiljaktigt – familjeband så klart, men också det faktum att Danmark har moderniserat Grönland. Någon önskan om återgång till gamla tiders fångstkultur finns inte, däremot slår inuiterna vakt om sin identitet. Dagens besökare i huvudstaden Nuuk ser enbart skyltar på grönländska, även på officiella byggnader. Radio, tv och press är dock tvåspråkigt. Från Danmark hörs sällan entydigt diskriminerande utspel sedan 1970-talspopulisten Mogens Glistrup tystnat.
År 2009 togs ytterligare ett stort steg mot statlig suveränitet då självstyre proklamerades. Nu finns avtalat att Danmark helt lämnar Grönland så fort grönländarna så önskar. 2013 fick Grönland sin första kvinnliga landsstyreformand (regeringschef), Aleqa Hammond. Hon ersattes dock hösten 2014 av Kim Kielsen efter en mindre smickrande korruptionshistoria.

Anders Tidström är frilansjournalist.

Publicerad i Populär Historia nr 2/2015

Cirka 3000 f Kr De första jägarfolken dyker upp.
985 Nordbor landstiger på fjordlandet i sydväst.
1000-talet e Kr Thulefolket, släkt till dagens inuiter anländer.
1124 Arnald, Grönlands förste biskop anländer.
1261 De nordiska grönländarna erkänner den norske kungens överhöghet.
1410 Det sista livstecknet från nordborna på Grönland nedtecknas i en isländsk skrift.
1721 Den danske missionären Hans Egede anländer till Grönland. Grönland blir danskt.
1814 Vid freden i Kiel kvarstannade Grönland som danskt.
1933 Internationella domstolen i Haag tillerkänner Danmark suveräniteten över hela Grönland.
1940–45 Grönland under USA:s beskydd.
1953 Grönland blir ett amt, ett danskt län.
1979 Grönland får självstyre, hjemmestyre.
2009 Självstyret utvidgas.